Kammakargatan

Kammakargatan av Therese Bohman är en kortroman, eller kanske en långnovell, där författaren tänker tillbaka på hösten 1997. Under några månader bodde hon med två vänner i en lägenhet på Kammakargatan och även om det var en kort och begränsad tid har den satt stora spår hos författaren. För visst är det författaren som är den unga kvinnan som flyttar till Stockholm för att studera, eller i alla fall en karaktär som heter Therese och påminner mycket om henne. Den äldre författaren finns kvar och kommenterar det som händer den där hösten när Therese börjar studera till kulturvetare.

Inledningsvis bor studenten i ett ganska eländigt rum i förorten, men sedan träffar hon Andreas och snart blir de vänner. Andreas är en ”riktig” kulturvetare – svartklädd, bohemisk och världsvan. Han delar en stor våning på Kammakargatan med sin vän Roman och bjuder ofta hem Therese. Snart är hon där så mycket att Andreas erbjuder henne att flytta in hos dem. Lägenheten blir som en magisk värld, långt borta från den grå vardagen och Therese är väldigt glad över att få vara en del av gemenskapen med Andreas och Roman.

Kammakargatan är endast 125 sidor lång, men som alltid lyckas Bohman berättare väldigt mycket med få ord. Den här gången har hon också skapat en fantastisk stämning och nostalgin fullständigt dryper över sidorna. Jag älskar verkligen hur levande studenttiden blir och hur snyggt den äldre författaren kommenterar sin ungdom. Även för mig är några år på 90-talet de kanske viktigaste i mitt liv och även om jag studerade och bodde i Göteborg går nostalgin fint att översätta. Troligen kan vi alla känna den där nostalgin när vi tänker tillbaka på vår ungdom. Det handlar inte om att vilja tillbaka, i alla fall är det inte så för mig, men visst är det lätt att se tillbaka med lätt rosafärgade glasögon.

Om boken

Kammakargatan av Therese Bohman, Norstedts förlag, (2025), 125 sidor