Romanen som samhällsspegel

Under rubriken Romanen som samhällsspegel samtalar Henrik Bromander och Karin Magnusson om sina nya romaner med Amanda Svensson. Egentligen skulle Elin Persson vara med också, men så blev det tyvärr inte. Hennes bok Pizzeria Roma är nämligen en av de bästa böcker jag läst år. Bromanders och Magnussons böcker har jag däremot kvar att upptäcka.

Bromanders bok De närmaste låter en familj spegla samtiden där en förälder arbetar inom den privata vården, medan den andra är sjukskriven undersköterska. Barnen är en dotter som svänger vänster och en son som snarare svänger höger. Vi får följa dem från 70-talet tills nu. Miljöerna är väldigt specifika och här får vi läsa om mentalvården, krig i Afghanistan och AFA, bland annat. Han ägnar sig mycket åt efterforskning innan han börjar skriva och främst handlar det om intervjuer som blir en bas för det han skriver.

Karin Magnussons Stockholmsvitt handlar om Stefan och vi får följa honom genom livet. Han arbetar som målare och när vi träffar honom har han bestämt sig för att ta sitt liv. Han har hela livet försökt att göra allt rätt, men livet är svårare och mer komplicerat än han räknat sig. Det handlar om klass, makt och hur svårt det är att anpassa sig till de krav som ställs i samhället. Stefan är bra på att arbeta, men det räcker inte att arbeta hårt för att nå toppen. Utan pengar, namn och kontakter är du ingen.

Båda författarna skildrar nutiden i en småstad och berättar om hur svårt det är att nå framgång där. Den du är och även den du kan bli är förutbestämt. Magnussons roman föddes i en längtan att få jobba med text och kanske ännu mer att få arbeta ensam och skapa något själv. Flera viktiga personer dog också och hon bestämde sig då om att skriva om vänskap och klass. Miljön är en fiktiv småstad som liknar Västervik mycket. Bromanders bok utspelar sig i Jönköping, men har också en koppling till Västervik där hans pappa bodde. För Bromander själv började dock livet när han lämnade småstaden, även om han inte riktigt vill kalla Jönköping för en småstad. Stefan i Magnussons bok flyttar till småstäder, liksom Magnusson själv och för henne är småstaden både fantastisk och väldigt skrämmande. Det sociala spelet är likadant på alla platser, men blir mer koncentrerat i en småstad.

Klassresor är ett tema i båda böckerna. I Bromanders bok står pappan för en ganska lyckad sådan, medan klassresan för Stefan i Magnussons bok kommer av sig. Det är lätt att vara rädd för att genomskådas, säger Bromander och en klassklättrare riskerar alltid att falla. På ett sätt hade det varit uppfriskande att skildra en klassresa som är helt lyckad och oproblematisk, säger Magnusson. Egentligen har Stefan inte några stora anspråk, han vill bara tjäna lite mer pengar. Att historien utspelar sig tidigt 90-tal gör dock allt lite mer komplicerat.

En utmaning för att använda romanen som samhällsspegel att skildringen av människor måste bli bredare. Bromander påpekar att få arbetarmän läser böcker, ännu färre skriver böcker och de arbetar inte på förlag. Dessutom har diskussionen om appropriering gjort allt mer komplicerat. Han önskar snarare att författare intresserar sig för andra än sig själv. Det är precis vad Karin Magnusson gjort när hon låtit en arbetarman vara huvudperson. Hon håller med om att det finns berättelser som är ”underberättade” och dessutom var det spännande att skriva om en hantverkare som faktiskt går liv att befinna sig i andras hem. I en recension av Bromanders bok De närmaste ställde recensenten frågan om vem Bromander skriver för och han hoppas att han kan nå unga män, men också en bredare publik. Jag tycker att De närmaste låter superintressant, men ni vet kanske vad jag tycker om tegelstenar. Magnussons Stockholmsvitt kommer jag dock prioritera.