Det är en omvälvande tid vi lever i och när det gäller världspolitik drabbas jag kanske av mer förtvivlan än hopp. Detsamma gäller mycket av det som händer här hemma. De som ger mig hopp är väldigt ofta mina elever. Till viss del tär samhällets krav på dem och många är stressade och mår dåligt av olika anledningar. De är dock så empatiska och så toleranta att jag ser en bättre värld under deras tid. Det måste jag.
Dagens ordpar är hopp och förtvivlan. Berätta om kulturella företeelser som passar in på orden. Gör det i din blogg, på sociala medier eller varför inte i en kommentar här.
En tv-serie som gav mig hopp är den omtalade norska serien Skam. Främst de två sista säsongerna, där Isak och Sana är huvudpersoner vrider och vänder på normer på ett mycket positivt sätt. Det är bra för alla att det går att vara på fler sätt än ett och ändå passa in.
En bok där det finns mycket förtvivlan, men också stundtals en del hopp är Holding up the Universe av Jennifer Niven. En utsatt flicka finner någon slags gemenskap med en pojke som har ett ovanligt problem. Nästa vecka kommer Niven till Bokmässan i Göteborg. Det ser jag fram emot.
Nästan bara förtvivlan finns i Memorys bok av Petina Gappah. Det betyder inte att den är nattsvart, men särskilt hoppfull är den inte.
Sista säsongen av Skam har just avslutats och även om jag var hyperskeptisk inledningsvis och väntade länge innan jag såg de tre första säsongerna, föll jag pladask.
I säsong fyra är det Sana som är huvudperson, men de andra finns med och det är fint att få fortsätta att följa dem om än mer på avstånd. Som Even och Isak, huvudpersoner i säsong fyras kanske finaste (och möjligen smörigaste) scen, där Even under kareokefesten sjunger Imagine, blir rädd då Sanas bror och hans vänner kommer dit, får en duettpartner i Isak och sedan hela sällskapet som allsångspublik. Finare blir det knappast.
När karaokefesten övergår från smör till bråk, ett bråk där Elias slår och Isak blir slagen, hamnar Sana i en minst sagt konstig situation. När hon hör ett samtal på toaletten om hur Pepsi-Max-gänget vill stänga henne ute från bussen, blir det ännu ett bevis på att hon är annorlunda. Ännu tydligare blir det när det är Noora som kysser Yousef, inte hon.
Sana är min favorit, men jag tycker väldigt mycket om Noora också. Egentligen var säsongen om henne kanske den mest stereotypa, men teman och motiv som vi känner igen från många andra tv-serier, men hon är ändå så äkta och så likeable (varför har vi inte ett motsvarande svenskt, bra ord).
Vänskapen mellan Sana och Isak tillhör seriens mest intressanta. Egentligen borde de kanske inte vara vänner, men de är båda bra på att se människan, inte de egenskaper och kvaliteter som kan verka mer betydelsefulla än de verkligen är. Måste det egentligen spela någon roll vem en person älskar eller vilken gud en person ber till?
Det är kanske ganska naturligt att det är just för Isak som Sana berättar om hur hon känner. Hur det är att vara muslim med hijab och varje dag behöva bevisa att man inte är förtryckt. De tillhör båda utsatta grupper, men Sanas hijab gör att det syns tydligt att hon är annorlunda. Isaks tankar kring de dumma frågorna och hur viktiga de är är intressanta. Jag har tänkt så själv, när mina muslimska elever blir intervjuade av svenska elever till någon skoluppgift att många av frågorna är riktigt dumma, på gränsen till rasistiska och ibland över gränsen. Inte för att den som frågar är rasist, utan för att hen faktiskt är okunnig och/eller vill veta om de myter hen läst om är sanna. Jag har velat skydda mina elever från dessa frågor, men inser att Isak kanske har en poäng. Om de dumma frågorna inte får ställas hittar människor på egna svar och det kan bli väldigt mycket värre.
Religionen har en stor betydelse i fjärde säsongen, vilket är naturligt då det är något som är viktigt för Sana. Samtalen mellan Sana och Yousef om religion och Gud liknar på många sätt samtal jag haft med en före detta kollega och vän. Hen är troende, jag är det inte, men vi tycker ändå väldigt lika i många frågor. Faktiskt också när det gäller religion. På samma sätt kallas sig Sana religiös, medan Yousef säger sig vara icke-religiös. Ändå ser de ofta på världen på samma sätt. De har bara olika förklaringsmodeller.
Det är som Sanas bror Elias sätter fingret på när han funderar över vad en riktig muslim egentligen är. Den som liksom Yousef följer alla regler och är en god människa, men inte säger sig tro på Allah, eller den som visserligen går till moskén, men beter sig som ett svin.
Något som imponerar mig i främst fjärde säsongen av Skam är att skaparna vågar låta allt vara så tyst. Ibland är tystnaden så påtaglig att den hörs. Att tankar snurrar i huvudet på karaktärerna är tydligt, men vi får inte alltid veta vad de tänker. När karaktärerna tillåts sätta ord på sina tankar blir det kanske ändå som allra bäst.
Det är synd att det inte blir fler säsonger av Skam och det är synd att inte fler av karaktärerna får stå i centrum. Nu fick vi i sista avsnittet en liten inblick i Vildes liv och det jag anat att hon dolt. Jag hade gärna velat se fler sidor av Vilde, som är så mycket mer än en korkad brud. På samma sätt är Chris mer än en rolig tjockis, en stereotyp som serien kritiserats för. Storheten med Skam är bland annat att de vågat använda stereotyper och sedan breddat dem i takt med att vi får veta mer om karaktärerna. Det har inte riktigt skett med Vilde och ännu mindre med Chris. Chris lojalitet som vän har dock blivit än tydligare än i de tidigare säsongerna. Det är fint. Att följa alla karaktärer under sista avsnittet är ett smart drag, men jag skulle ändå vilja ha mer av Vilde, Chris och väldigt gärna även av fantastiska Eskild.
Men det finns ju en Chris till, Pentrator Chris. Att han skulle få ihop det med Eva var väl ändå rätt oväntat? Att han ännu en gång skulle visa sig vara en idiot var inte alls lika oväntat, däremot att cirkeln skulle slutas för Eva och Jonas. Eva är kanske den karaktär jag tycker är mest anonym. Visst fick hon en egen säsong, men det hjälpte inte riktigt. Samtidigt är hon rätt cool och kaxig och dessutom är hennes dialekt fantastisk.
Vad är det då som är så bra med Skam, förutom karaktärerna? Jag skulle säga ärligheten. Det blir lätt så att ungdomsserier blir moraliserande och politiskt korrekta. Som att det inte går att göra bara underhållning, utan att utbildning behövs också. I Skam finns inte ens överdrivet korrekta vuxna, tvärtom är de ofta osynliga, men när de tar plats är de ganska vanliga. Befriande vanliga. Samtidigt är Skam definitivt utbildande, i alla fall för vuxna och kanske också för unga som inte har en så heterogen umgängeskrets som den som porträtteras i Skam. Budskapet att kärlek sprids och att all kärlek är bra kärlek är klockrent.
I kursplanen för Svenska 2 ingår att läsa om språk i Norden och till slut fick jag tummen ur att se den norska serien Skam. Kanske är jag sist av alla och jag kommer inte att hinna se klart de tre första säsongerna innan det är dags för den fjärde i påsk.
Varför jag väntade? Jag skyller på att jag alltid blir lite barnsligt tvärtemot när ALLA unisont hyllar något, men mest skyller jag på Kristin Lundell. Hennes krönika om hur obehagligt det är att vuxna människor blir så engagerade i norska tonåringar tog hårt. Jag håller också med henne om att gymnasietiden egentligen är för obehaglig för att återupplevas, ens genom ögonen på några käcka jenter.
Men jag började som sagt titta ändå och ja, det är många gånger obehagligt, det är det. Samtidigt kan jag inte låta bli att tycka om Eva, Noora, Vilde, Chris och Sana. Killarna kan jag helt ärligt både ha och mista, men så har jag inte heller sett säsong tre ännu.
Om jag har någon favorit? Sana är den som imponerar mest, men jag gillar Noora också. Hon är cool. Sedan får jag ont i hjärtat av Vilde och hennes längtan efter att bli älskad, skrattar gott åt Chris sköna stil och tycker att Eva är sådär lagom vanlig och trevlig. Det är då mitt vuxna jag vill krama om både dem och mitt egna gymnasiejag. Hon som kanske mest var en Eva, med drag av Vilde, men som längtade efter att vara lika självsäker som Noora eller Sana.
Jag har “påsklov” nu. Jag skriver “påsklov” för att jag har galet mycket att göra. Helst vill jag bara läsa böcker jag längtat efter att läsa och kanske se ett och annat avsnitt av Skam. Jag är på Nooras säsong nu och jag gillar det nya perspektivet.
