enligt O
I februari har vi tema OS och sport på Kulturkollo och inför det läste jag Icebreaker av Hannah Grace. Jag har självklart uppmärksammat att sportromance verkar vara en stor grej, men jag har väl känt att målgruppen är en annan än den här kulturtanten. Så bestämde jag mig ändå för att läsa en bok i genren och valet föll på Icebreaker, en bok som jag sett flera elever läsa. Boken utspelar sig på UCLA där en av ishallarna stängs, vilket medför att konståkarna och hockeyspelarna måste dela ishall. Alla är långt ifrån lyckliga och konståkerskan Anastasia tillhör utan tvekan de mest upprörda. När hon träffar Nathan, hockeylagets kapten, inser hon dock att alla hockeyspelare inte är hemska. Mycket av det som sker sedan är inte svårt att räkna ut.
Icebreaker är ingen ungdomsbok, men huvudpersonerna är unga. Säkert är innehållet inte värre än den så kallade tantsnusk som jag smygläste som tonåring, men de inledande sidorna av bestod till största delen av sexskildringar och beskrivningar av könsorgan. Jag var på väg att ge upp efter 50 sidor, men bestämde mig för att läsa vidare. Det fick mig att inse att Icebreaker har sina positiva sidor och faktiskt kan vara bra läsning för både tjejer och killar.
Läs ett längre inlägg om Icebreaker och mina tankar om den på Kulturkollo.
Om boken
Icebreaker av Hannah Grace, Bokförlaget Nona, (2024), 585 sidor
Första delen i serien Maple Hills
Jag tyckte den här var… 90% cringe? Men vet inte vad de resterande 10% skulle vara då? Visst, det var väl bra att kille #2 kunde påpeka att man inte kan prestera utan att äta och att adoptivföräldrarna fick bekräfta att de älskade sitt barn helt oavsett hennes sportutövning… Bättre det än att huvudpersonerna ska hålla på och glorifiera alkohol och droger (kollar på dig, Emily Henry). Men tycker fortfarande att det här kändes som låg kvalitet. Man är ju inte bakom flötet bara för att man är ung.
(Obs kan själv inte kvala in som ung, så tillhör inte målgruppen jag heller)
Kommer definitivt inte att läsa något mer av Grace, men jämfört med den kvinno- och manssyn till exempel Colleen Hoover för fram i sina böcker är det här mycket bättre. Kasst, men boken glorifierar i alla fall inte våld och kontroll.