Adolescence

Vilken otroligt bra, obehaglig och stark miniserie Adolescence är. I fyra avsnitt får vi följa en familjs sönderfall och skådespelarna gör ett helt fantastiskt jobb. Allt börjar med att polisen knackar på hos familjen Miller och mer eller mindre vänder upp och ner på deras hus och deras liv. De letar efter familjens 13-årige son Jamie och efter bevis som knyter honom till ett mord. Varken föräldrarna eller Jamie själv förstår någonting, men polisen tar med sig Jamie till polisstationen. Där förhörs han och får en försvarare. Den vuxne han önskar ha med sig är pappa Eddie, som blir mer och mer tillintetgjord ju fler bevis som polisen presenterar. Snart står det klart att Jamie står anklagad för att ha mördat en jämnårig flicka. Han nekar självklart, men förs ändå till en anstalt i väntan på rättegång.

Adolescence består av fyra avsnitt som alla har ett visst fokus. Första avsnittet handlar om gripandet och förhören på polisstationen. I avsnitt två får vi följa med poliserna Luke Bascombe och Misha Frank när de besöker Jamies skola för att förhöra hans klasskamrater, vänner och lärare. Skolan målas upp som en laglös värld där mobbing är vanligt, där ingen bryr sig om vad lärare säger och där sociala medier påverkar även skoldagen. I det tredje avsnittet tas vi med till anstalten där en psykolog genom samtal försöker förstå Jamies agerande och motiv. Han pendlar mellan att vara ett ledset litet barn och att tappa humöret, medan han hela tiden bedyrar sin oskuld. Erin Doherty som porträtterar psykologen Briony Ariston är helt otrolig. Ensam i ett rum med någon som misstänks för mord ser hon ibland en liten ofarlig pojke och ibland en tonåring som när en ilska mot samhället, mot kvinnor och mot de klasskamrater som kallat honom incel. Att det här är Owen Coopers första roll är svårt att förstå. Han är helt klart en naturbegåvning och skildrar Jamies komplexitet med bravur.

Kanske är det ändå det fjärde och sista avsnittet som får mitt hjärta att brista, när pappa Eddie fyller 50 år och får en födelsedag han sent ska glömma. Istället för en lugn frukost och en film på stan får han sin bil vandaliserad och hela familjen åker till ett byggvaruhus för att köpa något som kan ta bort de otrevliga ord som nu pryder bilen. Stephen Graham spelar Jamies pappa Eddie och är dessutom en av seriens skapare. Han gör ett fint jobb i båda rollerna, men är som alltid en otrolig skådespelare som verkligen blir ett med sin karaktär. Att bevittna sönderfallet som drabbar både honom och hans fru Manda (Christine Tremarco) är smärtsamt. Hur de försöker hålla hoppet uppe och skapa ett normalt liv för det barn de har kvar hemma. Att de inte kan sluta fundera över vad de gjort fel, om de skapat det monster som deras son verkar ha blivit. Det går inte att sluta älska sitt barn, men vad kan man egentligen acceptera? Är kärleken verkligen ovillkorlig?

Det krävdes pauser för att jag skulle orka ta mig igenom Adolescence men det var värt alla starka känslor. Det här är en mycket bra och lika obehaglig historia om en familjs sönderfall, men också ett samhälle som inte lyckas nå unga män. Istället får de sin världsbild från toxiska förebilder på nätet och det får fruktansvärda konsekvenser. I Storbritannien har det blivit allt vanligare att pojkar knivmördar flickor och serien försöker problematisera orsaken. Några trådar lämnas lösa, men på det stora hela lyckas serieskaparna sätta fingret på en rad problem i vårt samhälle som måste åtgärdas. Att satsa på en bra och likvärdig skola är utan tvekan ett viktigt första steg.

Om serien

Adolescence, 4 avsnitt, (2025)

Skapad av Stephen Graham och Jack Thorne

Regisserad av Philip Barantini