En lite svagare von Zweigbergk

13055145_O_4

Jag har dragit på det här inlägget ska erkännas. Mest av allt hade jag önskat att jag kunde hylla helhjärtat, utan förbehåll, men det går inte. Helena von Zweigbergks Än klappar hjärtan är helt enkelt inte lika bra som hennes tidigare. Förutsättningarna finns helt klart. Tre systrar, en gammal kärlek, cancer, ekonomiska bekymmer, syskonrivalitet, äktenskap i kris, hemligheter som avslöjas. Men det blir för mycket. För långsamt. Troligen för att varje syster berättar samma historia från sin synvinkel. Ett intressant grepp förvisso, men det gör att historien stannar upp gång på gång.

Det börjar med en studentfest där äldsta systern Astrid fixar och donar för att allt ska bli perfekt. Det är Viktor, hennes äldste, som är studenten. Hans biologiska pappa ska komma med sin nya fru, pappan han vuxit upp med finns där självklart också och så mamma Astrid, som inte riktigt vet hur hon ska bete sig.

Astrid är den jag känner mest med, men kanske den som skrämmer mig mest. Jag är lite för lik henne, i alla fall den dåliga versionen av mig, den stressade och arga. Jag ska gömma henne i sommar och gärna för all framtid, för Astrid är definitivt inte trevlig, men hon har anledning till att bete sig som hon gör. Hon stänger inne och det blir aldrig bra.

Så finns den misslyckade systern, Sandra, vars dansskola håller på att gå i konkurs då hennes make föredrar att supa framför att dansa. Han går över gränsen gång på gång, även under studentfesten och Sandra skäms samtidigt som hon hatar sin stela, ordentliga, perfekta äldre syster som hon tycker ser ner på henne. Och Astrid ser ner på sin högljudda syster, med den hopplösa maken.

Och så lillasyster Lena, hon som aldrig hittat kärleken, i alla fall har hon aldrig sagt något till sina systrar. Nu är hon sjuk. Riktigt sjuk. Hon har inte lång tid kvar. Hennes mamma finns till hands och hennes systrar försöker med mer eller mindre lyckat resultat. Lena gör mig ledsen. Hon har så mycket inom sig, men har aldrig delat med sig till någon i familjen. Vissa av hennes hemligheter kanske mår bra av att förbli hemliga, men jag lider med henne när det blir tydligt hur mycket händelser i det förflutna påverkat hennes liv.

Det är mycket som är bra med Än klappar hjärtan. Von Zweigbergk kan det här med starka känslor och hon skriver mycket bra. Tyvärr är formen, med omtagen och det långsamma tempot inte för mig. Jag tröttnar och suckar istället för att dras med i historien. Nu ser jag fram emot nästa bok, för von Zweigbergk är helt klart en av de stora, svenska författarna idag.

2 reaktioner på ”En lite svagare von Zweigbergk”

Kommentarer är stängda.