enligt O
Jag absolut älskar sjukhusserier och kanske gör det att jag uppskattar The Pitt extra mycket, men faktum är att det här är en serie som är så mycket bättre än alla andra sjukhusserier jag sett. Mörkare, mänskligare, snyggare och mer politisk. Dessutom är formatet nyskapande och det faktum att både stress och tystnad får ta plats skapar dynamik. Första säsongen av The Pitt var fantastisk. Den andra är ännu bättre.
Det är 4 juli och säsong 2 börjar när dagpersonalen inleder sitt pass på Pittsburgh Trauma Medical Hospital. Det är tio månader sedan vi träffade dem senast och Dr. Robby gör sin sista dag innan en lång ledighet. Planen är att han ska ta sin motorcykel och dra, vilket kan låta härligt, men hans mående går kollegorna oroliga. Robbys ersättare Dr. Al-Hashimi gör istället sin första dag och konkurrensen mellan dem är uppenbar. Visst ska Dr. Robby lämna jobbet, men han verkar inte vara beredd att släppa kontrollen över hur akutmottagningen ska skötas. Dr. Langdon är tillbaka efter sin avstängning och även han får möta Dr. Robbys skepsis. Inte heller Dr. Santos är glad över att han är tillbaka, medan andra är beredda att ge honom en ny chans. De nya studenterna hamnar mitt i hetluften och det gäller också sjuksköterskan Emma som gör sin första dag.
Det är ingen lagom arbetsdag som skildras under de femton avsnitt och femton timmar som vi bjuds på. En helgdag betyder alltid mer jobb och fler patienter med märkliga skador. När flera sjukhus i Pittsburg utsätts för sabotage och tvingas stänga förvandlas akuten till ett riktigt helvete. Något som går som en röd tråd genom säsong 2 är människors utsatthet i Trumps USA. Tillgången till ACA, det som kallas Obama care, och försäkringar har blivit sämre, vilket betyder att kostnaderna är omöjliga för många. Vi får också se hur ICE påverkar både patienter och personal. Till akuten kommer också många som hamnat utanför samhällets skyddsnät och de är inte sällan välkända för personalen. Många blir kvar länge, medan andra försvinner och återvänder. Alla livets skeden samlas på akutmottagningen.
The Pitt är en lysande serie. Trots att vi bara träffat karaktärerna i The Pitt under två dagar, känns det som att jag känner dem. Jag bryr mig om hur de har det, är glad över att vissa verkar må bättre än senast vi sågs och oroar mig för dem som har det sämre. Något som också gör mig glad är att slutet faktiskt ger visst hopp. Det behövdes efter att ha sett denna mycket känslomässigt intensiva säsong. Noah Wyles porträtt av den utarbetade Dr. Robby är fantastiskt, men faktum är att alla skådespelare gör fina insatser. Jag tycker fortfarande lite extra mycket om Dr. McKay och Dr. King, men under den här säsongen växer till exempel Dr. Whitaker, som just den här dagen blir läkare ”på riktigt” och faktiskt också Dr. Langdon, som blivit mer mänsklig och verkligen försöker. Något jag tycker om är att även andra anställda på akuten, främst sköterskor, verkligen får ta plats. Budskapet är tydligt, vi klarar oss inte utan bra sjukvårdspersonal och de som arbetar på akuten påverkas av allt de ser. De borde helt klart få en arbetssituation som är rimligare än den som skildras i The Pitt.
