Söndagsfunderingar om Knesset

Och nej, det här är inget hyllningsinlägg till det israeliska parlamentet, utan en hyllning till det fantastiska programmet Knesset som sändes på ZTV i fem säsonger 1995-1997. Klart är att namnvalet hade varit ett annat 2026. Nu finns två nostalgiska program på Svtplay, ett som leds av Kristian Luuk med Sofia Wistrand, Alice Bah och Eva Röse i panelen och ett som leds av Erik Haag. Innan jag gav mig på de nya avsnitten såg jag några gamla avsnitt och de var lika bra som jag mindes dem. Tyvärr hittade jag inte favoritavsnittet då hemläxan var att ta med en dikt och Jonas Karlsson introducerade mig för Per Wästberg. Däremot finns ”the Battle of the Trummisar” som stod mellan Johan Renck, Martina Axén och Jonas Leksell, på YouTube.

Det är helt otroligt hur små panelisterna och programledarna var då på 90-talet. I första säsongen var Eva Röse, Sofia Eriksson (nu Wistam) och Olle Ljungström med i panelen och Johan Widerberg som inhoppare. Som jag saknar Olle Ljungström. Luuk såg ut som en ung Elis Monteverde Burrau, eller hade i alla fall en liknande frisyr. Eva Röse såg ut ungefär som nu, men Sofia Wistam är ganska mycket mer lyft. Alice Bah var med i den andra säsongen som inhoppare och där utgjorde Wille Crafoord, Karin Magnusson och Jonas Karlsson. En av mina favoritpaneler och sedan dess har Jonas Karlsson varit min idol. Jag minns också att jag tyckte om Joakim Åhlund och Dregen.

Nya programmet med Kristian Luuk var riktigt trevligt och jag tyckte mest om att få se Sofia Wistrand så avslappnad. Jag tycker ofta att hon är så forcerad och måste erkänna att jag därför inte riktigt gillar henne. Alice Bah tycker jag också mer om nu, för även om hon var söt och rar nu är hon nu vass och smart på en helt annan nivå. Eva Röse har jag alltid gillat och jag tyckte speciellt om samtalen om klädstil och självförtroende/självkänsla. Det är också lite gulligt att hon körde gula Dr. Martens då som nu. Jag har länge tänkt köpa ett par nya Dr. Martens, men känt mig lite för gammal. Kanske ska jag bara strunta i det?

Erik Haag leder avsnitt två med en panel bestående av Tuva Magnusson, Patrik Arve och Jonas Leksell, den senare har blivit enormt lik Tomas Wassberg och hävdar att han är väldigt nära att bli en sur gubbe. För mig håller han fortfarande och jag tycker också att det är kul att återse Patrik Arve. Tuva Magnusson som var en favorit då det begav sig, blir jag lite mer besviken av. De lovebombar nostalgi, diskuterar bland annat extas och skickar en tidskapsel till framtiden.

Det var trettio år sedan Knesset sändes, år som verkligen formade mig. Jag var student, var ute mycket, levde ett liv utan större bekymmer, upplevde en av de hemskaste händelserna i mitt liv och träffade min man. Nu har jag väl aldrig varit speciellt obekymrad, men ung var jag och även om jag inte längtar tillbaka, kan jag 90-talet. Jag tillhör nämligen dem som har mer självkänsla och självförtroende nu. Däremot saknar jag ett program som Knesset där deltagarna ”bara” pratar. Visst finns det en rad pratprogram även idag och dessutom poddar i överflöd, men jag saknar lugnet som fanns i Knesset och det faktum att ingenting handlade om att sälja skivor, biljetter till föreställningar eller något annat. Deltagarna var där vecka efter vecka och det kändes som att de hade trevligt på riktigt.

Ett sådant program hade funkat nu också och gärna med Kristian Luuk som programledare, men även om jag ibland stör mig på Erik Haag tycker jag faktiskt att han klarar sig fint också. Varför inte låta dem ta några program var? Ta sedan ett gäng kändisar i olika åldrar och låt dem, i olika konstellationer, prata om allt möjligt, gärna med andra klassiska Knessetmoment som hemläxor och lovebombing och så definitivt sketcher med Sarri, kanske tillsammans med Noor El Refal. Jag hade definitivt tittat och om jag hade fått önska panel skulle jag skapat tre paneler med fyra personer i varje, två originalmedlemmar och två nykomlingar. För att få till den rätta stämningen är det viktigt med de fasta panelerna så att deltagarna blir bekväma med varandra. Jag landar i tre paneler och då behövs också en tredje programledare. Jag väljer min stora idol Katherine Zimmerman som är ny för programmet, men tillräckligt gammal för att ha koll på originalprogrammet. Hon är lugn och nyfiken, vilket en programledare för Knesset behöver vara.

I de tre paneler jag satt ihop har jag medvetet valt bort politiker eller allt för kontroversiella och/eller högljudda personer. Knesset är inget debattprogram, utan ett samtalsprogram där lugn går före hetsiga diskussioner och oneliners. Bland de gamla deltagarna väljer jag Martina Axén, Jonas Karlsson, Jonas Leksell, Dregen, Eva Röse och Johan Renck och så lägger jag till Elaf Ali, Isak Danielson, Seinabo Sey, Moa Wallin, Alba August och Christoffer Carlsson, som definitivt inte var med på 90-talet utan hängde på förskolan eller grundskolan då. De skulle tillsammans kunna skapa en riktigt trevlig och avslappnad stämning där ingen tar allt för mycket plats. Kanske behövs också en reserv till varje panel då det är ganska självklart att programmet måste spelas in varje vecka och inte en säsong under en kort period. Som reserver väljer jag Jireel, Patrik Arve och Hanna Lublin Niklasson.

I så fall skulle panelerna se ut så här:

Panel 1: Martina Axén, Jonas Karlsson, Elaf Ali och Isak Danielson med Jireel som inhoppare och Kristina Luuk som programledare

Panel 2: Jonas Leksell, Dregen, Seinabo Sey och Moa Wallin med Patrik Arve som inhoppare och Erik Haag som programledare.

Panel 3: Eva Röse, Johan Renck, Alba August och Christoffer Carlsson med Hanna Lublin Niklasson som inhoppare och Katherine Zimmerman som programledare.

Jag hade definitivt tittat.

Vad tror ni, hade Knesset hade funkat 2026? Vilka skulle ni i så fall vilja se i panelen?