enligt O
När fjärde säsongen av Industry släpptes blev jag varse om att jag missat något riktigt bra, vilket var anledningen till att jag började se första säsongen. Snabbt fastnade jag i den mörka berättelsen om några unga personer som just fått sitt första jobb på Pierpoint & Co, en fiktiv investmentsbank i London. Deras uppdrag är att tjäna så mycket pengar som möjligt till sina klienter och för att lyckas måste de arbetare hårdare än de flesta andra. Bland karaktärerna finns några som måste ses som huvudpersoner. Den jag fastnat mest för är Harper, en afroamerikansk, mycket ambitiös person som inte drar sig för någonting. Hennes mål är att lyckas och det målet ska hon nå, punkt. Hon blir vän med Yasmin som lever på sina föräldrars pengar och egentligen inte behöver tjäna några egna. Ändå är det viktigt för henne att bli någon och gärna lyckas utan att behöva trampa på andra. Robert lever helt på sin charm och lyckas (?) kombinera hårt jobb med sena kvällar som inkluderar massor av alkohol, droger och sex. Han delar boende med Gus som har en helt annan strategi. Från början vet de att de har sex månader på sig att göra ett gott intryck. Därefter ska ledningen bestämma om de får ett jobb eller kickas ut.
Industry är på många sätt nattsvart och ibland mår jag rätt dåligt av att se hur destruktiva många av karaktärerna är. Trots detta går det inte att sluta titta och det är utan tvekan så att Mickey Down och Konrad Kay skapat något utöver det vanliga. Kombinationen av konkurrens, vänskap och kärlek är märklig och lika hemsk som vacker. Nu tittar jag vidare på andra säsongen och kommer troligen inte sluta förrän jag sett färdigt den fjärde. Därefter återstår inte mer än att vänta in den femte och sista säsongen som bör dyka upp under nästa år. Troligen kommer jag att må skit, men det är det värt.
