enligt O
Att återvända till en påbörjad serie är ett bra sätt att få läsningen att komma igång om den går lite trögt. En bokserie som alltid är trevlig och ger mig det jag vill ha, fokus på olika sorters relationer och karaktärer som berör är Lucy Dillons serie om invånarna i den fiktiva staden Longhampton. Vuxen på låtsas är bok nummer elva och faktiskt en av de bättre i serien. Kanske för att den fokuserar mer på livet med allt vad det innebär och inte ”bara” kärlek. Huvudpersonen Robyn är den slarviga lillasystern som än en gång ställer till det för sig själv. Hennes äldre syster Cleo försöker hjälpa henne, men Robyn är inte direkt tacksam. Efter att ha arbetat som mäklare känns det nämligen som en rejält kliv ner att börja arbeta i systerns städföretag. Ännu värre blir det när Robyn inser att det krävs en stor arbetsinsats för att göra ett bra jobb. Hon paras ihop med den erfarne städaren Jim som definitivt är mer intresserad av att jobba än att socialisera. Han har full koll på alla kunder och lyckas styra upp Robyn riktigt bra.
Robyn skäms otroligt mycket både över sitt nya jobb, hur hon förlorade sitt gamla jobb och hur mycket i livet hon slarvat bort. Hon har sålt sin lägenhet och flyttat in i en riktigt sunkig hyreslägenhet. När hon blir upphämtad av Jim på väg till jobbet ber hon honom att stanna vid ett bageri lite längre bort. Robyn har passerat 30, men har nu varken en vettig lägenhet eller ett fast jobb. Inte heller några direkta vänner eller någon partner. Tryggheten är trots allt familjen, för även om hon ofta är irriterad på Cloe är hon tacksam både över henne och deras föräldrar. Det är inte lätt att tycka om Robyn ska sägas. Hon är både jobbig och rätt överlägsen. Samtidigt känner jag sympati för henne och håller hela tiden tummarna för att hon ska ta tag i sitt liv och bli vuxen på riktigt. Vuxen på låtsas är helt klart en läsvärd historia och som vanligt lyckas Dillon få in en hund. Ingen Dillon utan hundskall.
