The Love of my afterlife

The Love of my afterlife av Kirsty Greenwood är något så konstigt som en bok om kärlek efter döden. Huvudpersonen Delphie Denise Bookham dör nämligen i första kapitlet. Hon kvävs av en micrad hamburgare endast 27 år gammal. Ensam i sin lägehenhet och faktiskt ganska ensam i världen. Hon hinner fundera över vem som kommer att hitta henne och om någon ens kommer att sakna henne.

Efter döden vaknar Delphie av att en kvinna talar med henne och kallar henne “girlie girl”. Bobby McFerrins Don’t worry be happy spelas i bakgrunden. Hon ser sig omkring och det ser ut som att hon hamnat i en tvättomat. En mycket ovanlig sådan, som är ett slags dödens väntrum helt i pastellfärger. Kvinnan som finns där heter Merritt och presenterar sig som Delphies “efterlivsterapeut”. Hennes jobb är att se till att Delphie känner sig hemma i efterlivet och att döden inte ger henne panik. Tillsammans tittar de på en dvd med viktiga händelser ur Delphies liv. Ett ganska sorgligt sådant fyllt av mobbing och ensamhet. Hon har knappt några vänner och har aldrig varit kär.

I Merritts kontor fylls hyllorna av kärleksromaner och även i efterlivet önskar hon att Delphie finner kärleken. Han dyker upp i form av en ung man som heter Jonah, men innan de hinner talas vid på riktigt försvinner han igen. Jonah var nämligen inte död, utan bara medvetslös. Precis när Delphie träffar den som hon tror är hennes själsfrände försvinner han igen. Merrit ger henne chansen att träffa honom igen och ger henne tio dagar tillbaka på jorden. Om hon under de här tio dagarna lyckas få Jonah att självmant kyssa henne kommer hon att få fortsätta leva. Om hon misslyckas kommer hon att tvingas testa Merrits efterlivsdejtingapp som hon håller på att utveckla.

Åter i London är det, precis som Delphie befarar, grannen Cooper som hittar henne. Han har som vanligt fått hennes post av misstag och är rätt irriterad. Två timmar har gått sedan hennes död och jakten på Jonah påbörjas. Tio intensiva dagar följer, då Merrit försöker få honom att bli kär i henne. Det blir mer komplicerat än hon kanske trott eller i alla fall hoppats. Även om det visar sig svårt att hitta Jonah finner hon andra människor och inser att hon faktiskt haft människor runt sig som bryr sig om henne.

Det är så mycket jag inte borde tycka om med The Love of my afterlife, men trots alla osannolika ingredienser faller jag pladask för den. Berättelsen om Delphie är både rolig och charmig. Visst är den lite väl galen ibland, men jag köper det. Det här är en berättelse om ensamhet och vad det gör med oss, om vänskap och om jakten på kärlek som kanske inte alltid går som man tror.