Jag skrev om en hel del litterära pappor i söndags då det var fars dag, men jag ger mig ändå på veckan tematrio. Min trio består av tre fadersfigurer snarare än pappor. Biologiska sådana är de hur som helst inte.
1. Först ut är Tom som i boken Godnatt Mister Tom av Michelle Magorian tar emot en pojke som evakuerats från London under andra världskriget. William, som pojken heter, är en trasig liten unge som finner tryggheten i den från början både bittre och buttre änklingen Tom. En underbar bok som jag läst många, många gånger.
2. I den självbiografiska boken Att rosta bröd berättar Roger Rosenblatt om hur det är att få ta en större del i sina barnbarns liv då hans dotter dör. En saklig bok som väcker starka känslor.
3. Oskar luffar runt och njuter av livet när han träffar barnhemspojken Rasmus som rymt från ett liv han inte vill leva. Han ger sig ut på jakt efter de perfekta föräldrarna och visst hittar han dem. Rasmus på luffen är en av mina absoluta favoritböcker av Astrid Lindgren. Filmen är tack vare underbare Allan Edwall minst lika bra.
När Roger Rosenblatts vuxna dotter plötsligt dör bestämmer sig han och hans fru att tillfälligt bosätta sig hos sin svärson för att stötta honom och barnen. Att rosta bröd är hans berättelse om hur det är att helt förändra sitt liv och att försöka leva vidare trots sorg och saknad. Med vuxna barn ser livet ut på ett sätt, men nu blir Roger och hans fru Ginny småbarnsföräldrar igen. Vi finns svärsonen Harris, men i hans sorg blir det omöjligt att fixa både sitt liv och sina barn.
Många gånger känner sig Roger helt oförmögen att göra något vettigt för familjen och förlitar sig därför på en sak han verkligen är bra på, nämligen att rosta bröd. Han ger också “dagens ord” till barnbarnen vid frukostbordet, något jag tycker är lite gulligt. Ginny går in i det nya livet med liv och lust. Roger beundrar henne mycket och ser med både glädje och sorg hur hon blir en del av mammagruppen kring barnen.
Jag tycker att Roger är väldigt orättvis mot sig själv om han tycker att det är det enda vettiga han kan tillföra, men samtidigt förstår jag den maktlöshet han måste känna. Hur går man vidare efter att ens dotter dött? Hur lever man ett liv i hennes hus och ser hennes barn växa upp, när det borde vara hon som är där.
De tre barnen hanterar sorgen på olika sätt och kanske är det de små sakerna de gör och säger som berör mig mest. Värst är det när Sammy lägger sig på golvet där Amy ramlade ihop. Det visar så tydligt hur mycket han funderar kring vad som hänt och det faktum att han tvingats se sin mamma ligga där livlös. Lillgrabben James anpassar sig rätt väl, men visst saknar han sin mamma och systern Jessie är så förnuftig och samlad att det gör ont i mig. Kanske är hon lik sin morfar.
Under läsningen känns det ibland som om Roger stängt av alla känslor. Hans språk är många gånger mekaniskt och sakligt. Det förmedlar ingen känsla, men det är ändå tydligt att känslorna finns där i allra högsta grad. Han verkar kämpa för att behålla sitt lugn, pendlar till sitt arbete, skriver det som ska skrivas och gör det som krävs av honom, men lever han?
Jag stänger också av alla känslor när något blir för jobbigt och hatar verkligen att bryta ihop och gråta offentligt. Arg kan jag bli, det har jag inga problem med, men tårar fixar jag inte. Kanske är det därför som jag och Roger inte går riktigt ihop. Hans saklighet sprider sig till mig och boken väcker inte de känslor den borde vecka. Kanske är det ett fall av “det är inte du, det är jag”, då jag verkligen tror att detta är en bok som många kommer att bli väldigt gripna av.
Jag hade dock lite svårt att ta till mig den ganska röriga och nedtonade berättelsen.Rörig dels för att händelserna inte presenteras alls kronologiskt, men mest för att personerna beskrivs så lite. Jag har svårt att få ihop alla ögonblicksbilder och alla släktingar och vänner. Att rosta bröd är en bra bok, men ingen fantastisk sådan. För mycket känslor och sentimentalitet kan förstöra en berättelse, men i det här fallet hade det inte skadad med lite mer känslor, för självklart måste de finnas där. I överflöd.
Det nya läsåret kommer snart att inledas och de två första januariböckerna har anlänt. Två böcker som jag verkligen ser fram emot och som säkerligen kommer att förgylla min jul. Recensioner blir det dock inte förrän i slutet av januari, men det är bara bra om det händer något på bloggen när jag är borta. Det lär inte bli flera inlägg per dag direkt.
Böckerna då?
Att rosta bröd av Roger Rosenblatt och Huvudjägarna av Jo Nesbø, två helt olika böcker med en sak gemensamt. De ska båda recenseras 26 januari.
Nu ska jag bara bli av med min bibliotekshög först innan jag ger mig på dessa nya godingar.
December betyder också att läsåret 2010 ska sammanfattas och analyseras. Många böcker blev det och det lär bli klurigt att få till en korrekt sammanställning.
Fina titlar och mysiga böcker blir det idag. Ett par författare för mig faktiskt, men böcker som jag tror att jag kommer tycka om.
Den första dök faktiskt upp i brevlådan igår, men det är några böcker före i kön. Recensionsdatum är ju inte förrän i januari. Boken i fråga är Att rosta bröd av Roger Rosenblatt som låter både sorglig och trevlig. Huvudpersonen mister sin dotter och tycker att det är svårt att veta hur han ska stötta sin svärfar. Han kommer i alla fall på något han är bra på; att rosta bröd.
Ensamma hjärtan och hemlösa hundar av Lucy Dillon låter som en riktigt söt liten bok som kan passa bra om man hamnar i en lässvacka. Viktiga böcker det där, lässvackefixarna. Egentligen är jag ingen hundmänniska och det skulle kunna bli mycket, men jag hoppas ändå att det är riktigt så myspysigt som jag tror.
Jag läste I don’t know how she does it av Allison Pearson innan jag fick barn och blev knappast mer sugen efter att ha läst om denna sönderstressade mamma som försöker göra karriär och vara en perfekt förälder samtidigt. Nu kommer en ny bok på svenska som heter Jag tror jag älskar dig och jag litar på Pia Printz förmåga att hitta bra böcker.
