Läst 2012

En resa över tid och rum

9186480340

Innan vår båt hade lättat ankar och lagt ut från stranden i Rach Gía mitt i natten var de flesta passagerare bara rädda för en sak: kommunisterna, som var orsaken till att de flydde. Men så fort båten hade omslutits av den obrutna blå horisonten förvandlades rädslan till ett monster med hundra ansikten som sög musten ur oss så att vi inte kände hur våra overksamma muskler domnade bort.

Ru är en magisk bok. Den innehåller korta fragment av en historia och böljar fram både språkligt och tidsmässigt. Huvudpersonen Nguyen föds i Vietnam, mitt under Tet-offensiven i januari 1968. Vi får följa henne i Vietnam, Malaysia, Canada och sedan tillbaka till Vietnam. En ung flicka som först inte vågar tala i sitt nya land, men sedan försöker vara som alla andra i Quebec och som kvinna förstår att hennes arv är viktigare än hon tidigare trott.

Ru är Kim Thúys debutbok och hennes liv bär stora likheter med Nguyens. Hon kommer från södra Vietnam och flydde därifrån med sin familj 1978 då hon var tio år gammal. Boken går snabbt att läsa, men att den är lättläst betyder absolut inte att den inte är innehållsrik. Vi får tvärtom veta mycket om Nguyen och jag kommer definitivt att återvända till henne igen.

 

Don’t go soft on me

13044163_O_1

I början av 2012 läste jag Det fördolda av Michael Hjort och Hans Rosenfeldt, en riktigt, riktigt bra deckare med en helt galen cliffhanger i slutet. Alltså var jag tvungen att fortsätta läsa direkt i bok nummer två Lärjungen också den ruskigt bra och även den med en om möjligt ännu mer spännande cliffhanger. Sebastian Bergman som är deckarparets huvudkaraktär och han är så otrevlig att hälften kunde varit nog. Sexmissbrukare och allmänt ohyfsad.

Självklart såg jag fram emot Fjällgraven som är den tredje boken i serien och det börjar bra med att två kvinnor hittar en grav på sin vandring i fjällen. Vilka är de? Rikskrim kallas dit och i gruppen finns både Sebastian och hans dotter Vanja. Nu vet hon ju inte att hon är hans dotter. Hon tror att hennes pappa heter Valdemar Lithner och han kommer också att bli en huvudperson i denna bok.

Axel Weber, kriminalreporter, hjälper till att krångla till historien ytterligare. Han undersöker ett fall med två, försvunna afghanska flyktingar. Visst knyts alla trådar ihop, i alla fall typ, men det är allt lite krystat.

Dessutom börjar Sebastian Bergman bli trevlig. Han tar hand om både Vanja och Ursula och visst är det trevligt, men konstigt nog föredrar jag honom som skitstövel. Nu blir han med som vem som helst. Bra för Sebastian Bergman och hans omgivning kanske, men jag är inte förtjust.

Missförstå mig rätt, Fjällgraven är fortfarande en bra deckarroman jämfört med mycket annat, men briljansen från de två tidigare böckerna finns inte riktigt där. Jag hoppas på en tillfällig svacka och ser fram emot nästa bok. I vanlig ordning avslutas boken nämligen med en rejäl cliffhanger.

Det Strindberg var arg på

4cd79b87fa9c05

I August Strindbergs lilla katekes för underklassen skriver författaren om överklassen och underklassen och varför den lilla majoriteten tycker sig ha rätt att förtrycka majoriteten. Genom frågor och svar ger han sig vår syn på samhället. En del har förändrats, eller rättare sagt, en del förändrades, men tyvärr har dagens samhälle många likheter med det samhälle Strindberg beskriver.

Jag gillar konceptet med att själv besvara frågor som definitivt är värda att ställa. Det är ett effektivt och tydligt sätt att få fram sitt budskap. Ibland är svaren mycket korta, ibland mer utförliga. Har månne Questionbooks inspirerats av den gamle Strindberg?

Jag bjuder på några favoriter:

Vad är Utrikes Politik?

Samarbetet mellan de olika nationaliteternas överklasser.

Vad är ekonomi?

En vetenskap uppfunnen av överklassen för att komma åt frukten av underklassens arbete.

Vad kallas frukten av underklassens arbete?

Kapital

Vad är moral?

En rättskänsla som av överklassen diciplinerats i avsikt att narra underklassen till ett stillsamt levnadssätt.

 

Karneval har gett ut en bok med dubbla framsidor. Göran Greider bidrar i en del av boken med Liten katekes för de ännu vanmäktiga och han är ännu argare än Strindberg någonsin var. Jag håller med honom i mycket, som att det är illa att samhällets klyftor ökar. Jag tror dock inte att revolution är lösningen. Kanske hade det varit mer effektivt att låta Strindbergs katekes stå för sig själv. Parallellerna till dagens samhälle gör läsaren minst lika bra utan att Greider skriver oss på näsan. Därmed inte sagt att Greider har fel.

Att läsa Strindbergs katekes skulle vara ett utmärkt gemensamt projekt i svenska, samhällskunskap och historia. Hur såg det samhälle Stridberg levde i ut? Är hans kritik befogad? Och vad har tagit åt Göran Greider, är det verkligen så illa som han påstår?

 

Hon kan sin genre helt klart

9186587463

Jag har bara läst Sophie Kinsellas fristående böcker än så länge och tyckt om dem alla. Vissa mer än andra. Klart är att Kinsella vet hur man underhåller sina läsare. Det är charmigt och underhållande och sådana böcker behöver i alla fall jag ibland.

Jag är definitivt ingen klädnörd. Märkeskläder betyder absolut ingenting för mig. Kanske är det därför jag inte läst Kinsellas serie om Rebecka Bloom som är en total shopaholic. När jag hittade en pocketversion av En shopaholics bekännelser i en bokhylla på jobbet började jag läsa den. Varje morgon läser mina elever och under hösten har jag läst om Rebeckas väldigt pinsamma förhållande till sin ekonomi och hennes helt otroliga behov av att shoppa. Faktum är att jag haft rätt kul, trots att jag skulle ha önskat mig en skämskudde i klassrummet ibland.

Rebecka Bloom har skulder och breven med återbetalningskrav fyller hennes brevlåda. Alla hanteras på samma sätt, dvs inte alls. Rebecka lyckas förtränga sina skulder och i princip alltid undvika att konfrontera dem som vill ha pengar av henne.

Arbetet som journalist på en finanstidning, långt från det glamourösa liv hon önskar. Hon är inte alls intresserad av sitt jobb, inte heller av ekonomi, men hon vet inte riktigt vad hon ska göra istället.

Egentligen är det här en helt ointressant historia, men ändå tyckte jag faktiskt om den. Rebecka Bloom är en av de absolut pinsamma karaktärer jag läst om, men hon är så charmig att det är svårt att inte tycka om henne. Faktum är att jag faktiskt kan tänka mig att läsa mer om henne. Vilken tur att den råkade stå där i hyllan!

Jag är imponerad av Sophie Kinsella. Hon kan verkligen konsten att underhålla.

 

En styck läsvärd klassiker

Jag har inte sett filmen Frukost på Tiffany’s med Audrey Hepburn, men bara genom att titta på bilder av henne från filmen har jag dragit slutsatsen att hennes rollfigur är en ordentlig flicka. Jag kunde inte haft mer fel.

I den upplaga av Frukost på Tiffany’s som jag läst (som för övrigt har jordens snyggaste omslag) framgår det i förordet av Susanne Ljung att Truman Capote inte alls var nöjd med valet av Audrey Hepburn som Holly Golightly. Han ville istället att hon skulle spelas av Marilyn Monroe, en skådespelare som han trodde skulle kunna fånga både Hollys sårbarhet och svärta. Jag måste nästan se filmen känner jag!

Den Holly jag läser om är en komplicerad figur, osäker och naiv, men på samma gång både stark och smart. Det är svårt att veta vad hon egentligen gör och när hon snarare spelar sig själv. Hon är nitton år, men verkar ha levt bra mycket längre. För varje sida jag läser får jag veta något nytt om henne. Något som gör hennes person allt mer komplex. Nu ser vi henne visserligen genom huvudpersonens ögon, och det kanske påverkar vår bild av henne, men jag tycker om greppet att låta beskrivningen henne filtreras genom den unge författaren innan den når oss.

Det här är första gången jag läser något av Truman Capote och jag är definitivt imponerad av hans sätt att skriva. Det påminner mycket om F. Scott Fitzgerald eller dramatikern Eugene O’Neill. Sparsmakat, men mycket innehållsrikt.

 

Är det verkligen slut nu?

Jag är svag för Denise Rudbergs ungdomsböcker och serien Baristas om några killar, deras kompisar och ett café är riktigt bra. Nu har jag läst den tredje boken, som också ska vara den sista. Synd att avsluta nu kan jag tycka. Men kanske gör Denise Rudberg rätt att sluta på topp.

I Baristas: andra boken var kompisarna på skidresa. En händelserik sådan. I Baristas: tredje boken har det blivit vår och mycket har förändrats. Ludvig och Viki har gjort slut. Ludvig dricker för mycket, festar hårt och har utvecklats till något av en skitstövel. Systern Nathalie hänger på honom och försöker kanske glömma Nicolas en gång för alla.

Nicolas är tillsammans med Amanda som var med på skidresan i förra boken. Han borde vara världens lyckligaste, men han saknar Nathalie mer och mer. Det är synd. Jag gillar Amanda och hade önskat att hon fått “vinna”.

Ruben har hoppat av teaterlinjen på Södra Latin och det känns som ett bra val. Han jobbar istället på Pronto, men har inte slutat drömma om att bli skådis. Ruben är min favoritkaraktär och jag hoppas att Rudberg låter honom leva vidare i en annan romanserie. Han är för bra för att släppa!

Det samma gäller Viki, som i den här boken flyttar hemifrån. Hon verkar inte riktigt hämtat sig efter uppbrottet med Ludvig. Hon är ganska bräcklig och jag önskar att någon kunde trösta henne. Ruben gör sitt bästa. De två vännerna stöttar varandra och deras vänskap är kanske den största behållningen i denna den tredje boken.

Vad är det nu som gör Rudbergs ungdomsböcker så bra? En klyscha är det förvisso, men det faktum att ungdomar tas på allvar är en stor del av succén. Jag tycker också om att varje bok koncentrerar sig på några få händelser under en begränsad tid och att det istället händer mycket mellan böckerna. Det gör att handlingen förs framåt utan en massa onödigt ältande. Och så personerna, de som alla är trovärdiga och som utvecklas under de tre böckerna. Att de är olika och därmed kan tilltala olika läsare är definitivt ett smart drag. Rudberg vågar också låta sina karaktärer bete sig både bra och dåligt, vilket gör dem mänskliga. Och mänskligt är bra.

Totalt ointressant golfroman

Huvudpersonen i Albatross och hans fru verkar ha slutat leva. I alla fall har de slutat leva ett gemensamt liv. Efter en händelselös sommar i Stockholm hyr de nästföljande sommar en stuga på landet. Där grillar de kött marinerad på samma sätt varje dag. Någon gång skojar de till det lite och grillar lax. De dricker lådvin och huvudpersonerna dricker grogg och försöker läsa Proust. Men mest spelar han golf och hon flyr till jobbet. Troligen för att slippa träffas. Med i stugan finns hunden Hyland. Han är kanske romanens mest spännande karaktär.

Hade det inte varit för upplägget med en roman i 18 hål, att en person uttalar sig om huvudpersonen i inledningen av varje kapitel och knorren i slutet hade jag sågat Albatross av Hans Gunnarsson totalt.

Kanske är det för att jag är totalt ointresserad av golf, men jag tror inte att det är bara därför som jag tycker att boken är tämligen meningslös. Personerna finns på sidorna, jag läser om dem, om deras totala tristess och blir lika passiv och uttråkad själv. Ärligt talat bryr jag mig inte om den irriterande huvudpersonen, med den totalt världsfrånvarande bilden av sig själv och sitt liv, eller om hans anonyma fru. Men omslaget är i alla fall fint.

När vi hade boktipsarkväll på jobbet tipsade vår skolbibliotekarie om Hans Gunnarssons senaste bok Försmådd och beskrev den som en av de absolut roligaste böcker han läst. Och den låter verkligen rolig. Det gör egentligen inte Albatross ens på baksidan. Tanken var att vi till dagens bokcirkel istället skulle läst Någon annanstans i Sverige. Kanske hade det blivit bättre, men ärligt talat är jag osäker på om jag tycker om Gunnarssons sätt att skriva över huvud taget. Så kära bokcirkelsvänner. Jag ber om ursäkt. I kväll får vi bli en vinklubb snarare än bokklubb, för vi har troligen inte så mycket att diskutera kring boken. Eller så har vi det. Ni kanske tycker helt annorlunda?!

Ibland blir det inte som man tänkt sig

Unga män tar inte sällan risker och ibland går det sådär. Jag kände en sådan ung man. Han lever inte längre. Christian gör det. Han lever och detta trots att han trodde att livet var slut.

Nu var det väl inte just när han dök som han tog sin största risk. Vi har följt honom på resan till Ios och vet att han kan festa rätt hårt. Men det var inte en stor risk att dyka där han dykt så många gånger förr. Speciellt inte med tanke på att första dyket var perfekt.

När han ska dyka för andra gången vet jag att det kommer att gå illa och jag vill skrika åt honom att sluta. Ni vet, som när du ser på en läskig film och huvudpersonen envisas med att knalla ner i källaren. Du kan skrika allt du har, men självklart gör det ingen skillnad.

Christian gör sitt andra dyk och det går rent ut sagt åt helvete. Själv känner han det med en gång och har svårt att ta sig till ytan. Upp kommer han och efter en del strul är han på väg till sjukhuset. Livet kommer aldrig mer bli sig likt.

Christian Wass blir Invalido och det är som detta vi följer honom. Att vara 20 år och vilja leva livet och helt plötsligt tvingas leva ett liv där man är totalt beroende av andras hjälp.   Att orka kämpa vidare, trots att det ibland känns enklast att ge upp.

Vi är ganska jämnåriga jag och Christian. Jag har också hängt på Chalmers Sommarklubb och just det faktum att jag känner igen miljön gör att jag kommer ännu närmare. Jag tycker om beskrivningen av ett liv som inte blir alls som det var tänkt, men på många sätt ändå ganska bra. Det är en berg- och dalbana som Christian Wass tar oss med i. Ibland sjunker livet så djupt att det inte finns något ljus kvar alls, men ibland bär det uppåt.

Christian Wass berättar ärligt och utlämnande om sitt liv och ofta är det riktigt bra. Jag skulle dock önskat att de kursiva tillbakablickarna utelämnats. Någon gång fyller de en funktion, men oftast gör de bara att historien stannar upp. Jag kommer på mig själv med att skumma dessa avsnitt för att komma vidare.

Jag tror att Invalido kan tilltala ganska många av mina elever som älskar verklighetsbaserade böcker. Jag kommer definitivt att tipsa dem.

 

Du minns väl Annika?

Ylva säger till maken Mike att hon eventuellt ska ta en drink med sina arbetskamrater efter jobbet. När hon blir sen vill han först inte ringa och höra var hon är. Sedan Ylva varit otrogen har de bestämt sig för att börja om och Mike vill visa att han litar på henne.

Ylva går hem utan drink. Kanske för att hon vill visa Mike att han kan lita på henne, men någonting händer på vägen och hon dyker aldrig upp hemma.

Det här att hon kliver in i en bil med ett vilt främmande par känns riktigt korkat, men de verkar ju ganska rara och de har dessutom nyss flyttat in i ett av husen bredvid Ylva och Mike. Trots att Ylva känner ett visst obehag går hon med på att bli skjutsad hem.

Big mistake. Huge.

Ylva blir inlåst i den ljudisolerade musikstudion som ligger i det äldre parets källare. Mike väntar förgäves, men när det gått några timmar kan han inte hålla sig. Han ringer, men kopplas till telefonsvararen.

Ylva kommer inte hem på natten, inte heller dagen därpå och självklart måste polisen till slut kopplas in. Dagarna går och Mike och dottern Sanna börjar vänja sig vid ett liv utan Ylva. Från sitt fängelse kan Ylva se dem komma och gå, men de hör aldrig hennes skrik.

Greppet att beskriva Ylvas agerande i fångenskap utifrån en lista på vanliga faser som ett offer går igenom är snyggt. Det är professor emeritus Gösta Lundin, författare till Offret och förövaren  som guidar oss och mycket riktigt faller Ylva in i det givna mönstret.

Vi får också träffa Jörgen, som fördjupar sig i sin skolkatalog och kommer fram till att flera av hans klasskamrater dött. Kompisen Morgan har visserligen dött i cancer, men Anders blev brutalt mördad. Två av de som kallades De fyras gäng är alltså döda. Jörgen och en annan klasskamrat, Calle Collin börjar rota i det hela. Calle Collin förresten och Jörgen Petersson, Ylva Zetterberg, Mike Zetterberg… Det här att Hans Koppel använder både för- och efternamn är ganska så irriterande.

Kommer aldrig mer igen är en rapp spänningsroman med korta kapitel och ett väldigt driv. Det går snabbt att ta sig igenom de lite drygt 200 sidorna och jag har inte tråkigt en sekund. Däremot försvinner den ur minnet strax efter att jag läst ut den. Underhållning för stunden, bra sådan, men inte så mycket mer. Jag gillar Hans Koppels romaner bättre än den här spänningsromanen.

 

Annorlunda bruksanvisning

Caitlin Moran blandar skämt och allvar på ett underbart sätt i boken How to be a woman  som på svenska självklart fått namnet Konsten att vara kvinna. För att det är en konst råder det ingen tvekan om efter att ha läst boken.

Behövs verkligen en bok som Konsten att vara kvinna här i Sverige? Vi har ju kommit så långt när det gäller jämställdhet och är väl inte lika mossiga som britterna heller?

Say what?

Eller kanske snarare: skojar du?

För ja, den här boken behövs och även om jag kan tycka att den kanske inte är tillräckligt vass på vissa ställen, är den mer än lovligt vass på andra. Styrkan med Caitlin Morans sätt att skriva är att hon lyckas koppla feminism till vardagen. Det är inte så himla komplicerat, utan totalt naturligt att vara feminist.

Moran delar ut kängor till höger och vänster, inte bara till dem som är sexistiska eller kör med diskriminering, utan alla som använder någon form av härskarteknik och det inkluderar även de “riktiga” feministerna som tycker att kvinnor måste se ut på ett visst sätt för att räknas som feminister.

När det gäller att raka sig håller Moran med dem. Vem gör kvinnor det för? Vad är det som är så förbannat farligt med lite könshår? Är det inte lite sjukt hur långt kroppsfixeringen har gått?

Men om man, som Moran, vuxit upp med världens fulaste underkläder, som dessutom delades med såväl mamma som systrar är underkläder viktiga. Det måste vara okej att gilla snygga underkläder och ändå vara feminist!

Moran vill att vi vågar göra saker för vår skull, men inte att vi ska utplåna oss själva för att vara andra till lags. Ett viktigt budskap till alla, inte minst unga kvinnor som behöver höra det både en, två eller kanske 100 gånger.

Cailin Moran diskuterar porr, sexism, äktenskap, föräldraskap, abort och mycket annat. Alltid med en, vad jag tycker, sund inställning. Hon varvar roliga anekdoter med vassa argument och jag tror att det är ett väldigt effektivt sätt att påverka sina läsare.

Något Moran inte förstår är varför det ställs krav på kvinnor att alltid stötta varandra, när samma krav inte ställs på män. Måste alla kvinnor verkligen älska alla andra kvinnor?

Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra, sa Madeleine Albright och jag har alltid hållit med. Men Morans poäng är intressant. Självklart ska man inte trycka ner någon annan, men är det verkligen så att alla kvinnor alltid automatiskt ska få stöd av andra kvinnor? Är det inte snarare så att de ska få stöd även av männen i sin närhet när det förtjänar det och inte förminskas till att “bara” vara kvinnor?

Allt blir ganska okomplicerat i Caitlin Morans värld. Gör det som får dig att må bra, skada inga andra, men låt dem inte heller styra dig eller förminska dig. Hon fyller inte sin bok med en massa teoretiska utsvävningar, utan försöker med bra exempel, argument och en stor dos logik förklara varför det är en konst att vara kvinna och hur det kan bli enklare.

Till exempel måste vi tala om orättvisor. Om patriarkatets makt och om sexism. Moran berättar om att hon 1993 kände sig utsatt för sexism, men inte kände att hon kunde diskutera det med sina väninnor. De menade att man fick räkna med sexism om man var kvinna i en mansdominerad miljö. Hur sjukt är inte det? Och tyvärr inte en ovanlig åsikt ens idag. Lite får man väl tåla? Det är ju bara på skoj?

Och så måste alla kvinnor inse hur självklart det borde vara att kalla sig feminist:

So here is the quick way of working out if you’re a feminist. Put your hand in your pants.

a) Do you have a vagina?

b) Do you want to be in charge of it?

If you said ‘yes’ to both, than congratulations! You’re a feminist.

 

 

Men är det ju det det med ordet. Alltså, jag gillar ju jämlikhet och så, men feminst, nej jag är ju inte emot män. Eller hur är det nu det brukar låta?

 

What do you think feminism IS? What part of ‘liberation for women’ is not for you? Is it freedom to vote? The right not to be owned by the man you marry? The campaign for equal pay? ‘Vogue’  by Madonna? Jeans? Did all that good shit GET ON YOUR NERVES? Or were you just DRUNK AT THE TIME OF SURVEY?

 

Moran är tydlig med att det inte finns något bättre ord än feminist och att det är både korkat och obegripligt att som kvinna inte kalla sig det.

 

Because for all that people have tried to abuse it and disown it, ‘feminism’ is still the word we need. No other word will do.

[…]

We need the only word we have ever had to describe ‘making the world equal for men and women’. Woman’s reluctance to use it sends out a really bad sign. Imagine if, in the 1960’s, it had become fashionable for black people to say they ‘weren’t into´civil rights.

‘No! I’m not into civil rights! That Martin Luther King is too shout. He just needs to chill out, to be honest.’

 

Där har du tre ganska tydliga exempel på hur Caitlin Moran argumenterar. Med känsla, ilska, humor och en hel del ironi. Jag gillar det skarpt och skrattar högt många gånger. Självklart håller jag inte med henne till 100%, men hur många gånger gör man det när man läser en bok?

Så vi testar igen, med eller utan handen innanför byxorna. Har du en vagina? Läs då den här boken. Har du en snopp? Läs den här boken.

Börja gärna med att lyssna på Caitlin Moran själv när hon talar om varför hon inte hatar män, men avskyr sexism, högklackade skor och brasiliansk vaxning.

 

 

%d bloggare gillar detta: