Läst 2012

Den perfekta topplistan 2012: Plats 15-11

topplistan2012

Färden går vidare och här följer platserna 15-11.

15. All I want for christmas is planekonomi, Sara Granér. Ett vansinnigt bra och mycket politiskt seriealbum. Ett behövligt inlägg i debatten.

14. Stål, Silvia Avallone. Riktigt bra bok om två flickors vänskap i ett Toscana långt ifrån turiststråken.

13. The Perks of being a wallflower, Stephen Chbosky. Mycket fin brevroman för unga som passar alla.

12. Liten parlör för älskande, David Levithan. En av årets vackraste böcker helt klart.

11. How to be a woman, Caitlin Moran. Heja Caitlin som vågar skriva precis det hon tänker.

 

Jag är ganska nöjd med min blandning av böcker på listan. Trots att det är svårt att välja bort bra böcker är jag glad att jag valde just detta. Stay tuned för topp 10!

Griffiths när hon är som bäst

085738886X

Ruth Galloway är en favorit och i Dying Fall, som är Elly Griffiths femte bok, är hon mer harmonisk än någonsin. Jo, lite viktnoja finns allt kvar och hon är osäker på sitt förhållande med Max, men hon verkar ändå må bra. Cathbad är dottern Kates gudfar och viktigare än någonsin.

Ruths universitetsvän Dan dör i sitt brinnande hus. Då dörren är låst från utsidan behandlas hans död som mord. Precis före sin död har Dan försökt kontakta Ruth och några dagar efter hans död får hon ett brev. Det står klart att Dan och hans team i Blackpool gjort en fantastisk upptäckt. Ett skelett som skulle kunna vara King Arthur, the Raven King.

Nelson är från Blackpool och tar med sig sin fru Michelle dit för att hälsa på bådas familjer och Nelsons gamla kollega Sandy. Ruth får en inbjudan från Dans universitet och åker till Blackpool för att undersöka benen. Med sig tar hon Kate och Cathbad. För att riktigt trassla ihop trådarna besöker de Cathbads vän på vägen. En vän som visar sig vara inblandad i mycket av det som händer.

Ruth börjar få sms-hot redan innan hon beger sig till Blackpool. Någon är uppenbarligen väldigt oroad för vad hon ska göra med Dans fynd. Kanske kommer hoten från den nazistiska gruppen på universitetet, eller så är det någon av Dans kollegor som fått en flipp.

Jag tycker att Dying fall är Elly Griffiths bästa bok hittills. Kanske är det inte det mest spännande och överraskande fallet, men helheten är så himla bra. Griffiths placerar sina karaktärer där de kan utvecklas och utvecklas gör de definitivt. Kanske är det dags för henne att lämna Ruth snart, så att hon fortsätter att vara intressant ändå in i kaklet. Inte för att jag inte skulle vilja läsa en massa böcker till om henne, utan för att jag vill att det tar slut innan jag tröttnar.

Jag läste Dying fall under julhelgen och jag hade svårt att släppa den. Det bästa med böcker där man redan känner karaktärerna är att det bara är att läsa på. Den mesta av förförståelsen finns redan och det går lätt att koncentrera sig på det viktigaste i historien.  Det är bekvämt och härligt.

 

Dansk lyrik i toppklass

sade-jag-sager-jag-3d-hu

Pia Juul har stått på min boktolvelista i två år och nu, i slutet av 2012, kan jag stryka henne från listan. Tidigare under året har jag bläddrat i sade jag, säger jag, men nu har jag för första gången läst den från pärm till pärm. Det vann den på.

Det är alltid svårt att skriva om diktsamlingar. Det handlar så mycket om känsla och språk, vilket gör att läsningen är än mer subjektiv än när det är andra texter som recenseras.

Det jag gillar mest är flytet och humorn. Jag tycker också om den väldigt direkta berättartonen och det faktum att det finns en röd tråd i samlingen. Ingen handling, det är ändå en diktsamling med fristående dikter, men de bildar en helhet.

Tankar om verkligheten:

 

Om du med

säkerhet visste

att denna utsikt var snö

Vad skulle då ske i det

ögonblick någon berättade

att det var dimma

 

Ja, vad spelar det för roll om det vi tror oss se är något annat? Är det inte ofta så det är. Spelar det ens någon roll att vi blir motbevisade? Ändrar vi då vår åsikt, eller biter vi oss fast vid den. 2012 var ett år då många bet sig fast vid sina åsikter, trots att de motbevisades. Att slåss med järnrör och skrika fula ord var helt plötsligt något man kunde göra och ändå behålla sin plats i Riksdagen. Med ursäkter om fylla och att man bara skämtade. Tänk om snön faktiskt visar sig vara dimma. Vad gör vi då?

Och om vädret som sällan är speciellt fint:

I går sken solen

i Köpenhamn

1 timme och 10 minuter

Under tiden

besinnade jag mig

det tog en timme och

tio minuter,  jag stod

helt stilla under

ett gullregn i parken.

 

En enkel naturbeskivning som jag tycker mycket om. Ibland är det nog att en dikt bara är vacker.

Så jag är glad att jag äntligen läste Pia Juul och vill definitivt läsa mer av henne. I alla fall lyrik och kanske noveller. Deckare finns det så många ändå, men ungdomsboken lockar. Tala om bredd.

Om myggor och tigrar

9789100115111

När Maja Lundgrens bok Myggor och tigrar kom ut 2007 läste jag mycket om den, men inte själva boken. Då hade jag inte heller känt igen så många av de namn hon nämner, vilket jag gör nu. Det som förvånade mig under läsningen är hur liten del av boken som handlar om männen i den svenska kulturvärlden och hur mycket som faktiskt berör helt andra saker. Italiendelen av boken, som är den mest omfattande, får väldigt liten uppmärksamhet.

Vad är det då Maja Lundgren skriver? Så här resonerar hon själv:

 

”Vi måste hitta på ett annat namn för detta dokument än roman, för kallar vi det roman blir damer och herrar kritiker upprörda: roman får inte bli en slaskbeteckning för vad som helst. De har rätt: en roman har en intrig, och framförallt: den är fiktiv. Dessutom brukar det hävdas att personerna i en roman ska undergå en psykologisk utveckling, och här utvecklas ingen, här går allt i cirklar.

Iesceteeeenneee!

Vi kan inte gärna kalla den camorristisk dokumentärroman.

Jo. Vi kan gärna kalla den camorristisk dokumentärroman med syfte att avskaffa våldsromantiken.

Att långsamt utveckla ett tråkigt inferno.”

 

Jag läser Myggor och tigrar som en självbiografisk bok. Till stor del är det en reseskildring, men den handlar också om hur författaren ser på sin position som kvinna i en mansdominerad kulturvärld. Lundgren blandar friskt bland genrer i sin något spretiga bok. Dagboksanteckningar, reseskildring, episkt preteritum i våldtäktsscenen som skulle kunna funka i en roman, till rent fabulerande i det avslutande mötet med maffiabossen. Jag har valt att tolka allt som icke-fiktion. Frågan är självklart om det är sant, men egentligen är det inte så intressant. Maja Lundgren ser det som sant och påpekar att det är hennes sanning. Är det smart att nämna namn, eller hade diskussionen nått längre om hon inte gjort det? Den allmänna debatten kanske, men det verkar inte vara Lundgrens syfte. Istället tror jag att hon vill diskutera med just dessa män. Det får effekt, då jag till exempel reagerar starkt på att t.ex. Vallgren gör det han sägs göra. Han sjunker i mina ögon.

Maja Lundgren startar i en resa från Pomeiji, där hennes tidigare bok utspelar sig, till Neapels spanska kvarter. Därifrån förflyttar hon sig till sin barndom där hon berättar om ”Tant Gullans barnpromenad” och hur hon fick lämna aktiviteten då hon bitit ett annat barn. Hon berättar också om hur hon var med i ett TV-program där grannen barnläkare, Claes Wirsén ville ha med henne som en ”normal” kontrast till autistiska barn. Det blir dock tydligt att även Maja beter sig annorlunda då andra iakttar. Kanske är detta ett sätt att förklara varför hon ibland blir panikslaget i det offentliga.

Hon berättar också om hur hon var fascinerad av gangsters, om sina megalomana fantasier och att hon lekte erotiska lekar. Samtidigt som andra troligen skulle beskriva henne som ”snäll och glad”.

 

”Varför skriver jag om det här? Vill jag antyda att kulturbranschen är en Tant Gullans barnpromenad?”

 

Det är tydligt att Lundgren inte skriver någonting av en slump. Hon har ett tydligt syfte med sin bok, trots att den på ytan kan verka osammanhängande. Det här att hon går ut ur berättelsen och kommenterar det hon skrivit återkommer vid ett flertal tillfällen.

En av dem Maja Lundgren tycker mest illa om är Carl-Johan Vallgren, vars överlägsenhet hon exemplifierar på ett flertal ställen i sin bok. Hon berättar om ett tidigt möte där han berömmer hennes bok Pompeiji, men samtidigt påpekar att han hittat den i en kiosk. Kommentarer som detta är vad Lundgren skulle kalla myggstick. Myggorna är nämligen de svenska männen som med små, små kommentarer utövar härskarteknik mot kvinnorna de delar uppmärksamheten med.

Just detta lilla myggstick tillhör de som jag tycker ligger mer hos Lundgren än hos männen i hennes närhet. Det finns tillfällen då jag tycker att hon är väl paranoid, men oftast är hennes oro och ilska befogad. I artikeln ”Jag har på allvar övervägt mord”    intervjuas Maja Lundgren av Cecilia Hagen och de har en intressant samtal om t.ex. den bild av sig själv som Maja Lundgren tecknar. Hon framställer sig själv som just paranoid i vissa situationer och Hagen undrar om detta inte gör att hon kan avfärdas. Lundgren menar att det är tvärt om om säger följande:

 

”Hade jag framställt mig som förträfflig hade det blivit en förljugen skräpbok. Paranoia – att hela tiden försöka förstå undertexter, tolka signaler, läsa mellan raderna – är en oumbärlig egenskap hos en författare.”

 

Intressant är hennes tanke om att Håkan Jaensson, kulturchef på Aftonbladet, kommunicerar med henne genom kultursidornas notiser och rubriker. Något som  jag har svårt att ta på allvar, men som Lundgren är helt säker på.

Senare i boken, då Lundgren bor i Neapel, får hon en inbjudan till en fest.

”Inbjudan till Aftonbladets kulturfest dök upp. Chefen hade lagt in xxx på tre ställen. Inbjudan illustrerades av en bakbunden man med munkavle.

Jag tänker att det finns människor som ser de där sakerna, som måste tycka att de ser lite märkliga ut, men som inte vet att de är riktade mot mig. Mitt obehag kan jag aldrig få sympati för.

Jag förstår inte Hanna och de andra. Hur tänker de?

Rädsla, brist på integritet, omedvetenhet och mottaglighet för suggestion. Det är orsaken till deras blindhet.”

 

Just tanken att budskap, kränkande budskap, är adresserade till just henne är ett återkommande tema. Det är också hennes besvikelse över att andra inte reagerar. Och då speciellt andra kvinnor. Trots detta kommer de allra flesta kvinnor lindrigt undan. Lundgren förstår dem, men ser dem som svagare än henne. De vågar inte ta kampen. Kanske är det svårt då incidenterna är små som myggor. Som Ranelid som påpekar att han fått ett stort rum, när Lundgren fått ett litet.

Är det en läsvärd bok? Utan tvekan. En annorlunda bok, där Lundgren väljer att namnge kulturpersonligheter och kanske gör det att debatten kring boken kom att handla om dessa arga, vita män, snarare än om den större problematiken. Det är lite synd. Lundgren är knappast neutral och det är inte heller hennes syfte. När Lundgren beskriver männen hon avskyr använder hon definitivt subjektiva ord för att beskriva dem och deras handlingar. Inte sällan är hon både grov och otrevlig. Till exempel kallar hon Jonas Thente på DN för ”en jävla pungråtta”. Gör det hennes trovärdighet sämre? Nej, men det visar att det är en självbiografisk bok, snarare än ren fakta. En bok där författaren skapar en berättare av sig själv blir per automatik subjektiv. Är den bra eller dålig? Mer bra än dålig skulle jag säga. Överraskande bra.

 

Den perfekta topplistan 2012: Plats 20-16

topplistan2012

Jag börjar min nedräkning mot toppen med platserna 20-16. Bra böcker alla fem.

 

20. Den sista dagen i december, Mariette Glodeck. En helt vanlig, ovanligt bra roman om vänskap.

19. Dagar i tystnadens historia, Merethe Lindstrøm. Tyst och intensiv om ett äktenskap som inte längre är vad det var.

18. Själamakerskan, Michela Murgia. En finstämd och vacker historia från Sardinien.

17. Faithful Place, Tana French. Bra bok från en av deckarvärldens bästa.

16. Vi måste börja med orden, Kristian Johannesson. Lekfull och välskriven debutbok om en SFI-lärares vardag.

 

 

Den perfekta topplistan 2012: Bubblarna

topplistan2012

Det gick som vanligt inte att välja och det är enda tillfället under året då jag önskar att jag läst väldigt mycket färre böcker. Nu blev det 150 och att välja ut de bästa har varit svettigt. Mer än 40 böcker stod på listan när jag började och jag är tvungen att presentera några bubblare. Även dessa är böcker som betytt mycket för mig i år.

Berg har inga rötter, Manne Fagerlind. En annorlunda debut som lovar mycket mer  inför framtiden. Klart läsvärd.

Morgon i Jenin, Susan Abulhawa. Mycket gripande bok som jag läste under sommaren.

Eld, Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren. En av årets absolut bästa ungdomsböcker. Ser fram emot den avslutande delen nästa år.

Väldigt sällan fin, Sami Said. Ännu en riktigt fin debut.

Tunisian girl, Lina Ben Mhenni. En av årets viktigaste böcker.

 

Årets lista blir inte en topp 10, inte ens en topp 15, utan en topp 20.

Läskig spökhistoria för unga

29681239_O_1

Skuggan i väggen av Kerstin Lundberg Hahn handlar om Mikaela som har flyttat många gånger i sitt liv. Nu säger hennes mamma att det är sista gången. Hon har hittat ett perfekt hus och ett bra jobb. Dessutom är de närmare hennes pojkvän än tidigare.

Micke börjar i sin nya skola bara några veckor innan sommarlovet. Där finns den coola och populära Claudia, som Micke börjar umgås lite med och den stökige killen Wille. Lite stereotypt till att börja med, men personerna utvecklas. Det är bra.

I Mickes rum finns en skugga som ser ut som en flicka. Hon tycker sig uppleva konstiga saker i huset. Lampan tänds mitt i natten och det knakar konstigt. Claudia bekräftar att det troligen spökar där. Tidigare bodde en familj där med en dotter. En flicka som drunknade i älven. Man säger att var det någon som knuffade henne.

På mammas jobb finns Sixten, en äldre herre som lär Micke att spela schack. På hemmet bor också Harriet som envisas med att kalla Micke för Ellie. Elli, det är den döda flickan.

Det bästa med den här boken är att den både är en läskig spökhistoria, men också en berättelse om vänskap och om föräldrar som kanske inte alltid gör som man vill. Det är minst lika intressant att läsa om Mickes vardags som att följa historien om Elli. Plus också för vänskapen mellan Sixten och Micke som tillför ännu en dimension.

Jag började läsa Skuggan i väggen för Storebror, som är drygt 7 år. Han tyckte att den var bra och spännande, men alldeles för läskig. Monster och andra fantasifulla läskigheter klarar han utmärkt, men det här var för verkligt och därmed för obehagligt. Den rekommenderade åldern 9-12 år känns därför väldigt rimlig. Har du ett barn i din närhet som är i den åldern tycker jag definitivt att du ska se till att hen läser Skuggan i väggen. 

 

 

Vad är sanning?

Just nu läser jag en kurs om fakta och fiktion och jag har därför läst om Gömda av Liza Marklund. För att kunna skriva om den på ett bra sätt har jag också valt att läsa Monica Antonssons bok Mia – Sanningen om Gömda

När Gömda kom ut första gången hörde jag inte mycket om den. Istället fick jag pocketutgåvan 2000, då en omarbetad version av boken gavs ut av Piratförlaget. Den hade undertiteln “en sann historia” och marknadsfördes också som en sådan. Jag läste boken, tyckte att Mias öde var fruktansvärt. Det var en skrämmande historia, men ganska illa skriven. Att den var fiktiv stod ganska klart, trots att det finns allt för många Mia i världen, var historien allt för svart-vit för att tolkas som objektiv och sann. Att den däremot var Mias sanning kunde jag köpa.

Mannen med de svarta ögonen” blev en symbol för den onde, muslimske mannen, som vi redan kände från Inte utan min dotter. Att det i förbifarten påpekas att Mias man faktiskt var kristen och inte muslim är lätt att missa.

I den senaste utgåvan av Gömda kan man istället läsa “Gömda är en dokumentär roman. Det innebär att historien är baserad på verkliga händelser, men dramatiserad och gestaltad via Liza Marklund som författare”.

Att namnen är fingerade får vi veta, men inte att Mias nye man Anders inte alls är en svensk helyllekille från Norrland, utan från Sydamerika. Troligen för att kontrasten till den hemske mannen ska bli större? Att Mia redan innan historien börjar har ett barn skulle också troligen ha påverkat våran syn på henne som offer. Att göra en historia mer svart-vit än den verkligen är kan tyckas oskyldigt, men vad får det egentligen för konsekvenser? Debatten var livlig kring huruvida Liza Marklund ljugit eller bara tagit sig konstnärliga friheter.

Jag kände mig definitivt inte blåst när det framkom att Gömda inte alls var sann. Det var ganska självklart att så var fallet. Så detaljerat som händelser beskrivs i boken kan man inte minnas. Det är en skönlitterärt berättad bok. Samtidigt är Liza Marklunds försvar lite konstigt. I en artikel på Newsmill skriver hon följande:

”Gömda” och ”Asyl” är filtrerade genom mig som författare. Jag har återgett, i gestaltad form, den berättelse som jag har fått av en annan person. Om människor har uppfattat att ”Gömda” och ”Asyl” är korrekta ner i minsta detalj, då känner de sig förstås lurade. Jag är uppriktigt ledsen för detta.

 

Problemet är att vi ställer olika frågor till texten beroende på om det rör sig om fakta eller fiktion. Marknadsförs en bok som sann tolkar i alla fall jag det som fakta och då ställs andra krav på texten än om den skulle marknadsföras som roman. Man kan inte hitta på en sann historia. Men jag håller med Liza Marklund, ingen borde tolka texten som sann in i minsta detalj, då det som hon påpekar, är en berättelse i första person som bara har en persons perspektiv.

Det är ett problem att boken faktiskt marknadsförts som “en sann historia”, inte “baserad på en sann historia”. Detta är en genre som kanske främst lockar unga och många av dem kan säkert ha svårt att tolka de skönlitterära drag som boken har och på detta sätt förstå att det som sägs vara en sann historia faktiskt bara är en subjektiv beskrivning av en rad händelser som kanske har inträffat.

Monica Antonsson bevisar i sin bok Mia – Sanningen om Gömda att mycket som skrivs i Gömda inte alls är sant. Eller säger sig bevisa. Det handlar mycket om känslor och tyckande. Den klassiska frågan, “Varför anmälde du inte?” väcktes även hos mig under läsningen av Gömda, men är inget argument för att det som Mia påstår inte skulle vara sant. Det som blir följde av den här debatten är att kvinnor misstros. Även om Mias historia inte är helt sann, finns det allt för många kvinnor som misshandlas i Sverige. Att bagatellisera deras situation är inte okej.

Mycket är märkligt i Monica Antonssons uppgörelse av Liza Marklunds bok. Varför är det t.ex. osannolikt att en kvinna som tidigare varit stark hamnar i ett destruktivt förhållande och blir misshandlad? Det är ett känslomässigt argument, som lägger skulden på kvinnan. Även Antonsson använder ett skönlitterärt sätt att skriva och återger t.ex. repliker och hela samtal. Mycket handlar det om att välja vem man vill tro på, inte egentligen om vad som är sant.

Antonssons beskrivning av Mia, som hon träffar första gången 1995, är helt annorlunda än den bild som ges i Gömda. Hon framstår som överdramatisk, rasistisk och hämndlysten. Antonsson menar också att hon säger emot sig själv Jag har inte träffat Mia och jag har egentligen ingen åsikt, men att Liza Marklund, som ändå kämpat för att lyfta fram kvinnor som har det svårt, skulle ge sig i lag med en person som så uppenbart ljuger, har jag faktiskt svårt att tro. Att Antonsson beskriver Mia såhär gör mig lite fundersam:

Det är hemskt att säga det, men verklighetens Mia kändes hopplöst svagbegåvad. Hon var snäll och rar men samtidigt fumlig, trubbig och väldigt påstridig i sin avsky mot muslimer. Bilderna gick inte ihop.

Antonsson påpekar också att bokens Mia snarare är lik Marklund själv och inte minst hennes hjältinna Annika Bengtsson. Vi får följa flera möten mellan Antonsson och Mia. Alla detaljerat återgivna. Det är tydligt att Monica Antonsson känner sig lurad och duperad av Mia. Det är också tydligt att Mia säger olika saker vid de tillfällen Antonsson träffar henne. Säger Antonsson. Återigen handlar det om vem man vill tro på.

När Levi Hjortsberg, Mias förste man, ringer upp Antonsson börjar det hända grejer. Han avslöjar att anledningen till att Mia måste gömma sig är att hennes man “Anders” som egentligen heter Luis, försökt ta död på “Mannen med de svarta ögonen” som egentligen heter Osama. För detta satt Luis i fängelse i ett år. Något som helt glömdes bort i Gömda. Att Mia skulle haft en hotbild mot sig var enligt Levi bara inbillning. Misshandeln likaså. Hon hade inte heller haft ett bankjobb, utan ville bara efterlikna sin syster Maria. Levi avslöjar också att Osama är invalid efter en bilolycka och inte kan jaga Mia.

Antonsson blir, enligt sig själv, den förste journalist som velat prata med Osama. Levi och många med honom, har tidigare försökt få berätta sin historia och nu får de det. Levi och även Micke, hans och Mias son, menar att Osama var den snälle och Luis, dvs Anders, den som var problemet. Osama dyker upp och han har snälla ögon. Antonsson undrar hur han kan vara så grym som Mia menar.

Lite ironiskt är det allt när det i Gömda gång på gång påpekas hur lätt “mannen med de svarta ögonen” manipulerar andra och att Monica Antonsson verkar ha fallit i samma fälla. Osama erkänner att han misshandlat Mia fyra gånger, vilket han också suttit en månad i fängelse för, men att han egentligen är en snäll person. Monica Antonsson träffar honom först tillsammans med Levi och hans fru, men senare också ensam.

Lena, som är väninnan Helena, som helt isoleras av sin muslimske man, intervjuas också. Hon är den som behövt kvinnojourer menar hon, inte Mia. Däremot har hon aldrig konverterat till islam och att hon inte dricker alkohol handlar om ett val hon själv gjort. Hon har skrivit till Liza Marklund och påpekat att beskrivningen av henne inte stämmer och fått ett brev tillbaka där det påpekas att hon inte finns med i boken och därför inte kan känna igen sig själv.

Osamas vän Abdallah menar att mycket är lögner och att de t.ex. aldrig bollat med en nyfödd Emma, eller Sara som hon heter. Följande citat är signifikativt för Antonssons sätt att skriva:

– Är du inte klok, utbrast han. Sara var ju bara ett litet barn. Och dotter till min bästa kompis! Kan du på fullt allvar tro att jag skulle vilja döda min bästa kompis lilla dotter? Aldrig i livet! Det var jag, Osama och Omar som kastade Sara. Men det var kanske en meter och hon var ett och ett halvt år. Vi gjorde det på skoj, hon skrattade. Vad ska jag säga? Maggie (Mia, min anmärkning) bara hittar på. Fråga Lena Larsén. Hon var också där.

 

Att Mias bakgrund inte ser ut som det påstås i Gömda blir dock tydlig i Antonssons bok. Det handlar om friserade skolbetyg och en karriär som inte alls stämmer med verkligheten. Mia har blivit en skönlitterär version av verklighetens Maggie, kanske en person som hon skulle vilja vara. En person som i mångt och mycket påminner om systern Maria.

Det är ingen vacker bild av Mia som målas upp. Hon knullar runt och far med osanningar. Stackars Levi och hans nya fru blir utsatt för hennes lögner. Och Osama, han älskar henne trots allt. När lägenheten vid ett tillfälle totalförstörts är det Mia som är skyldig, inte Osama. Att Mia inte arbetar handlar inte heller om att hon skulle må psykiskt dåligt, utan att hon var lat.

Sedan finns det saker som gör att det är lätt att tvivla på Mia, som att det står att hon och Osama träffades 1984, då han inte ens lämnat Libanon. Han ska också ha deltagit i en misshandel av Luis, trots att han inte var i landet då. Levi säger att “araberna” var lite hotfulla mot Mia, men att han bad dem sluta och då gjorde de det.

Att Osama skulle ha hotat personalen på Saras förskola, så att hon tvingades sluta, verkar inte heller stämma. Han var upprörd någon gång, men annars var det inga problem. Mia ska inte heller ha verkat vara rädd för honom. Ändå verkar det vara sant att Osama nekats umgänge med dottern av tingsrätten. Borde inte det betyda någonting? Eller är Osama helt enkelt offret i den här historien? Det framgår i Antonssons bok att han även misshandlat en annan flickvän, men han har inte förföljt henne.

Det är mycket som är oklart i den här historien. Klart är att Gömda inte är en sann historia, något som inte heller påstås längre. Men vad är det som säger att Antonssons tolkning av situationen är den rätta? Flera gånger erkänner hon själv att det hon skriver är spekulationer, men visst har hon sina poänger också. Som replik är den intressant, men stilmässigt påminner den väldigt mycket om den bok som kritiseras.

 

Tre kvinnor och en bebis

0316036056

Jills pappa är död. Hon har svårt att komma över det och är arg på allt och alla. Hennes mamma Robin har hittat ett udda sätt att börja om. Hon har kontakt med Mandy, en gravid tonåring, och har bestämt sig för att adoptera hennes barn. Mandy ska bo hos Jill och Robin under några veckor innan bebisen föds och det är då vi får följa dem. Jill och Mandy berättar sin historia i vartannat kapitel och det gör att historien får ett riktigt bra flyt.

Jill är rädd att Mandy ska lura hennes mamma. Att hon ska försvinna med barnet, eller att bebisen inte alls ska räcka för att göra Robin lycklig. Det handlar inte om svartsjuka egentligen, utan mer om omtanke och rädsla. Tyvärr har Jill ett lite konstigt sätt att visa sin kärlek på.

Och så Mandy. Osäkra och olyckliga Mandy, som inte riktigt vet hur hon ska kunna få ordning på sitt liv. Som alltid känt sig oönskad och oälskad, som drömmer om att bli en del av ett kärleksfullt förhållande.

Jag blir engagerad i de tre kvinnornas liv och jag vill verkligen att det ska gå bra för dem. Zarr låter oss veta vad de tänker och känner. Jag lär verkligen känna dem och det är alltid ett gott betyg.

How to save a life är egentligen en perfekt titel på den här boken. Det är så många liv som behöver räddas. Sara Zarr berättar historien om trasiga personer som på alla sätt försöker skapa ett bättre liv för sig själva. En riktigt bra författare för unga läsare och en bok som funkar oavsett ålder. Sara Zarr har skrivit fler böcker, men ännu har inte någon översatts till svenska. Synd tycker jag. Boken luktar lite Gilla Böcker och skulle kanske kunna vara något för dem.

Att hitta sig själv

9186497154

Det gör ont att läsa Abdellah Taïas självbiografiska bok Ett arabiskt vemod. Dels gör det ont rent fysiskt att läsa om hur den tolvårige Abdellah är ytterst nära en gruppvåldtäkt, men också psykiskt när han gång på gång blir sviken och utsatt. Jakten på kärlek tar honom till Paris, men trots att han tror sig finna den ibland, blir det aldrig riktigt som han tänkt sig. Att våga vara homosexuell och faktiskt stå för sin kärlek är inte så enkelt, trots att den verkar finnas på de mest oväntade platser.

Det gör ont att läsa Ett arabiskt vemod för att pojken, som sedan blir man, bara vill en enda sak – att bli älskad för den han är. Varje ord sticker som en synnerligen vass nål, då han berättar en historia som är så fylld av kärlek, men en kärlek som överskuggas av makt, hat och skam.  Författaren Abdellah berättar om sin huvudperson Abdellah och han gör det på ett sätt som får mig att vilja gråta. Hopplösheten är så stor och då är Abdellah ändå inte en person som står utan kärlek.

Jag faller för Taïas språk, som är intensivt, precist och i sina bästa stunder i klass med min idol Nina Bouraoui. Redan i vår kommer hans nästa bok Frälsningsarmén och den vill jag definitivt läsa.

%d bloggare gillar detta: