Läst 2012

Vidrigt och vackert

Felicia försvann av Felicia Feldt har helt klart varit en riktigt rejäl snackis de senaste veckorna trots att recensionsdatum egentligen är idag.  På adlibris är boken slut och alla verkar ha läst, eller tänkt läsa den.

För några dagar sedan diskuterade vi Felicia försvann på Twitter och konstaterade att allt för få talat om den litterära kvaliteten och det vackra språket. Det här är ingen vanlig uppväxtskildring, ingen medioker BOATS, utan en riktigt bra bok. Att den sedan handlar om Felicias barndom gör den till den ännu bättre bok som sjuder av känslor.

Felicias mamma är känd. Hon är barnuppfostransexpert och skriver böcker om hur barn ska behandlas. Ibland kommer någon och vill intervjua henne och då kläs barnen upp för att kunna visas för andra som de perfekta barn de är.

Den verklighet Felicia beskriver är någon annan. I korta ögonblicksbilder från olika delar av sitt liv berättar Felicia sin historia. Varje bild är som ett litet, litet nålstick och till slut gör det så ont att jag inte står ut. Och det i mig som bara läser om det. Hur kändes det då för Felicia som levde i det?

Att mamma Anna dricker för mycket, byter ut sina män ofta och flyttar nästan lika ofta är illa nog. Att hon dessutom hotar med att ta livet av sig med jämna mellanrum gör knappast saken bättre. Det värsta är nog ändå den utstuderade grymheten, som att hela familjen uppmanas att sluta prata med ett barn som betett sig illa, frysa ut honom eller henne totalt i dagar. Eller mobbingdagen, en dag då alla behandlar ett av barnen riktigt illa, ofattbart illa. Denna dag infinner sig alltid dagen före personens födelsedag, så att födelsedagen ska kännas extra lyxig. Det är inte bara vidrig utan totalt sinnessjukt.

Vem kommer ihåg rätt? Felicia säger att hennes mamma slagit henne vid flera tillfällen. Anna säger att det aldrig har skett. Felicia berättar sin historia. Anna säger att hon lider av mytomani. Självklart kan vi inte veta, men min svårighet för Anna Wahlgren och hennes metoder, i kombination med den så känslofyllda och samtidigt sakliga boken och Felicia Feldts framträdanden i media, gör att jag måste tro på den senare. Jag hoppas att det inte är så, att den barndom hon beskriver inte kan ha varit så eländig och hennes mamma inte så skruvad, men jag är rädd att sanningen finns i boken. Tyvärr.

Felicia Feldt verkar medveten om sina egna tillkortakommanden. Hon erkänner sina problem, sin komplicerade mammaroll, det misslyckade äktenskapet och sin minst sagt konstiga relation med sin mamma. Hur hon till slut försöker bryta helt, men att ingen annan tycks förstå hur mamman egentligen är. De köper hennes kärleksfulla och excentriska yttre och kan inte annat än att älska henne. Lägg där till att det är lätt att uppfatta Felicia som både självupptagen och gnällig. Förhållandet är definitivt inte jämlikt.

Anna Wahlgren däremot väljer att inte erkänna någonting. Istället hänvisar hon till att detta bör skötas privat. Gott så, det vore kanske det bästa. Om  nu inte Wahlgren själv valt att hänga ut nära och kära i sina egna memoarer. Offentlighetens ljus är inte alltid trevligt, men visst måste även Felicia Feldt ha rätt att berätta sin historia. Även den till synes perfekta modern måste få kritiseras.

Som Robert Svensson skriver i Amelia borde dock också papporna uppmärksammas. Felicias pappa dyker upp ibland, den enda av Anna Wahlgrens ex-män som faktiskt gifter om sig och som tycks kunna erbjuda en trygg familjesituation. Varför bor Felicia inte där? Och de andra styvpapporna, raden av dem, vilket ansvar tar de? Någon gång försöker någon av papporna, men slutsatsen blir alltid att barn ska vara med sin mamma. Trodde de verkligen att det var det bästa? Om de levt med henne på det sätt som Felicia beskriver, med en hel del sprit inblandat, borde de väl förstått att det inte var en bra miljö. Eller? Nu handlar det ju visserligen inte om en familj i någon förort där socialtjänsten säkert är mer aktiv, utan om en medelklassfamilj med en mor som är expert på barn.

Många är de som skrivit om boken. Helena skriver själv sina tankar om boken och fyller sedan på med fler länkar. Jag skulle också vilja tipsa om BookyDarling som skriver ett personligt inlägg om boken. Lyran har ställt samman en lista här.

När jag klickar runt bland recensionerna slås jag av hur många det är som avfärdar Felicia Feldt som en hämndlysten unge som borde veta bättre än att smutskasta sin mamma. Att som Jens Liljestrand mena att det skulle handla om en kombination av hat och barns vilja att leva i en kärnfamilj är lite orättvist. Men som han också skriver räcker det med att en tiondel är sant för att det ska bli Anna Wahlgrens fall. Det räcker med en tiondels sanning för att hon  ska räknas som en olämplig förälder.

Kanske är det Felicia Feldts mål att krossa sin mor, men jag tycker inte att historien blir mindre trovärdig för att den är fragmentarisk och fylld av hat, som Annina Rabe skriver, snarare tvärtom. Felicia försvann är för mig ett enda långt “nufanräckerdet” och det är lika tragiskt som upplyftande. Man måste inte älska sina föräldrar och man måste få skriva om det. Felicia har min sympati, jag tycker inte att hon är svår att varken tycka om eller förstå.  Aase Berg går egentligen längst i sin sågning av Felicia Feldts version då hon skriver: “Jag tvivlar på huvudpersonens verklighetsuppfattning och tycker ofta att hon är paranoid i sitt överladdande av normaltaffliga familjesituationer.” Normaltaffliga familjesituationer? Det måste vara dagens underdrift.

Slutligen vill jag igen lyfta fram det jag konstaterade i inledningen, nämligen att Felicia försvann rent skönlitterärt är en fantastiskt välskriven och läsvärd bok. Du behöver inte läsa den som en bok av Anna Wahlgrens dotter, utan som en bok av en synnerligen begåvad författare som jag hoppas kommer att skriva många fler böcker.

Zlatan är Zlatan

Jag gillar fotboll och jag gillar Zlatan. Jag gillar hans kaxighet, hans ibland överdrivna uttalanden och faktum är att jag också gillar att han inte alltid gör det som förväntas av honom. Hade han gjort det, skulle han troligen aldrig varit Zlatan med hela svenska folket. Som han själv konstaterar skrivs det inga böcker om de snälla killarna i MFF:s pojklag, men på den tiden var det deras regler som gällde. Det mest hjärtskärande i hela boken är när föräldrarna skriver protestlistor för att få bort honom från laget. Hur det kändes för denna lilla kille som redan var så annorlunda och utanför.

Jag grips av skildringen av en tuff barndom. Om hur kriget i Jugoslavien påverkar pappan och får honom att dricka om möjligt ännu mer. Om mamman som jobbar häcken av sig, men som knappast kan erbjuda en trygg uppväxtmiljö. Om styvsystrarna som knarkar och om en familj som aldrig glömmer. Sviker du så är du som utsuddad, så är det bara.

Zlatan glömmer inte heller. Han glömmer inte föräldrarna i MFF, inte hur Hasse Borg svek, inte hur journalisterna skrev skit och fejkade en kontaktannons, inte hur han lämnades åt sitt öde i Ajax, eller blev näst intill mobbad av Guardiola i Barcelona och utslängd ur landslaget av Lars Lagerbäck. Inte heller glömmer han hur Roland Andersson stöttat honom, hur kompisen Maxwell  funnits med sedan tiden i Ajax, hur Mourinho peppat honom eller att Erik Hamrén gav honom ett förtroende. Zlatan glömmer inte. Det är tydligt.

Måste man gilla fotboll för att uppskatta boken om Zlatan? Både ja och nej. Berättelsen om den lilla, arga pojken från Rosengård kan läsas av alla, men det är grymt många namn att hålla koll på när killen växer upp och börjar spela fotboll i Europa. Väldigt många namn, många matcher och många mål. Jag har återupplevt en massa fotbollsminnen och det tycker jag ger läsningen ännu ett perspektiv. Visserligen finns det en gedigen rollista i inledningen av boken, men det är ändå mycket att hålla i huvudet kan jag tänka.

Är det en taskigt skriven bok? Det har klagats på språket i boken om Zlatan. Jag håller inte med. Språket funkar utmärkt trots, eller kanske tack vare, allt talspråk. Zlatans röst går igenom och det är precis så det ska vara. Det finns ett genomgående bra budskap, var dig själv även om det kostar, och en ständigt pågående diskussion om vad som egentligen är rätt och fel.

Är det synd om Zlatan? En fråga som kom upp på vår bokcirkel i tisdags. Är han fortfarande den rädde, utsatta killen? Jag tycker inte det. Jag tycker att han verkar ha landat. Visst har han formats av att initialt ha sett sig själv som ett offer, men han tycks inte gömma sig bakom det längre. Att han träffat en tjej som Helena är även efter läsningen obegripligt, men jag gillar att han så tydligt säger att han vill prioritera familjen.

Jag tänker att vi som är vuxna borde fundera mer över hur mycket vi tillåter. Måste alla stöpas i samma form? Nu var Zlatan själv knappast en ängel utan både bråkig och kriminell. Det värsta var dock när han blev utplockad till en stödlärare och att denna dessutom följde honom runt skolan. Det kändes. Ibland kanske det som vi tror är hjälp inte alls är det. Hur gör vi istället?

Raka rör verkar funka på Zlatan. Det ska vara klart vem som bestämmer, men det ska finnas en förståelse för individen. Respekt kan visas på olika sätt. Just nu har vi en ny elev i klassen, en av alla som behöver testa gränser och som har svårt för att någon annan bestämmer. En som tycker att man som elev kan säga vad som helst om en lärare “börjar”. Igår räckte det att jag sa “slå upp s. 152” så lät jag tydligen arg och visade då ingen respekt. Respekt går åt två håll. Det vet Zlatan, men det visste han inte från början. Det är också tydligt att det inte är lätt att undvika konflikter med någon som är övertygad om att hela världen är emot honom. Detta gäller inte bara Zlatan och min elev, utan många, många andra. Jag har gått ronder mot många av dem. Oftast med gott resultat och med gott resultat menar jag inte att jag bestämmer och de håller käft, utan att vi hittat en ömsesidig respekt och förståelse för varandra.

Det som slår mig är att Zlatan trots allt tar ansvar för sina handlingar, han vet vad som är rätt och fel, men ibland skiter han i vilket. Han gör också klart att det krävs en massa jobb för att nå dit man vill. Ingen annan kommer att göra jobbet. Det är ett bra och viktigt budskap.

Jag hade stor behållning av boken om Zlatan och jag är glad att jag läste den. Jag tror att det är en bok som många kan uppskatta, men ett visst fotbollsintresse är som sagt bra att ha.

Alla vägar bär till mannen med stort M

 

Det bästa av allt av Rona Jaffe utkom 1958 och var säkert ovanligt frispråkig då. Huvudpersonerna dricker kopiösa mängder whiskey, dejtar och har till och med sex ibland, någon gör abort och en annan är ensamstående mamma. Boken marknadsförs som “Sex and the City på 50-talet” och det ligger något i det. Även de mer nutida flickorna dejtar, dricker drinkar och drömmer om män. Mycket och inget har med andra ord hänt.

Jaffe arbetade själv både som kontorist och senare som biträdande chefredaktör  på Fawcett Publications och säkerligen är mycket i boken självupplevt. I förordet framgår det också att hon intervjuat ett femtiotal kontorister för att få en så sann bild som möjligt av dem hon beskriver i sin bok.

Titeln kommer tydligen från en platsannons i The New York Times som inleddes med orden “Ni förtjänar det bästa av allt.” Och visst är det “det bästa av allt” som flickorna på Fabian Publications vill ha, men mest av allt verkar de vilja ha en man. Den perfekta mannen med stort M. Arbetet och självständigheten är något tillfälligt i väntan på det riktiga livet som gift. Irriterande, men säkert inte på något sett osant. Inte heller ett helt försvunnet sätt att se på livet.

Kanske dags att berätta om vad Det bästa av allt handlar om. Det börjar med att vi får träffa en av mina favoriter, Caroline, som börjar sin första dag på Fabian Publications som kontorsflicka. Hon fascineras av hur kontoret fylls klockan nio av flickor som verkar ha väldigt trevligt tillsammans. Mary Agnes är den första hon träffar ordentligt. En flicka som beskrivs som alldaglig och plattbröstad och som har fullt fokus på sitt stundande bröllop.

Första veckan får Caroline vara sekreterare åt miss Farrow, som haft tolv fasta sekreterare på tre år. Det är inte bara illa då hon tidigt får chansen att läsa och bedöma manus. Drömmen är att bli redaktör och hon är beredd att jobba hårt för det.

Ny på kontoret är också April, en flicka från landet som bott i New York i några veckor och senare får vi också stifta bekantskap med Gregg som vill bli skådespelerska och Barbara som är ensamstående mamma och helt enkelt behöver försörja sig.

De umgås med varandra, går på dejter, dricker oväntat mycket och drömmer om ett bättre liv. I viss mån handlar det om karriär, men viktigast av allt är kärleken och kanske också det fina hemmet. Det som Barbara knappast fick i sitt äktenskap.

Männen är viktiga. Dels de som svikit, Carolines Eddie som gifte sig med en annan, Aprils kärlek som ser henne mest som ett tidsfördriv och en sexpartner, Greggs inte helt sunda förhållande och så Barbaras man som svikit både henne och dottern. Kärleken är sällan vacker, snarare destruktiv och kanske ska man, som Caroline, söka en rent platonisk kärlek för att slippa bli sårad. Det är helt klart dubbelt. Alla söker kärlekeken, men få hittar en som är något att ha.

Jag gillar att Det bästa av allt är skriven redan 1958. Det borde betyda att skildringen är sannare än den hade varit om nutidens nostalgi hade format historien. Det är frustrerande hur kvinnorna försvinner så fort de gift sig och sorgligt att livet är så enkelspårigt. Jag tänker på min mormor som faktiskt jobbade kvar på sitt kontor efter att hon gift sig och hur konstig hon sågs. Hon ville inte “bara” vara fru och mamma. Jobbet var viktigt för henne.

Hur ser det ut nu? Är det inte så att denna tid lyfts upp som ett ideal allt för ofta? Att det är fint och bra att sluta jobba när barnen kommer och vara hemmafru. Fixa lite hemma, ägna sig åt barnen, vara en perfekt fru och mamma och ha en man som försörjer familjen.

I Det bästa av allt är det inte vackert. Långt ifrån och just sakligheten gör att jag uppskattar boken. Samtidigt är sakligheten också lite störande. Boken är väldigt “matteroffactly” och redovisar händelser snarare än förmedlar tankar och känslor. Det har en effekt så till vida att historierna blir trovärdiga, men jag saknar en djupare analys av det som sker och de beslut som tas. Kanske är jag skadad av dagens diskbänksrealism där allt analyseras sönder och samman, men jag kan inte hjälpa att jag vill ha lite av det även här.

Sammanfattningsvis är det här en trevlig bok, bra på många sätt, men kanske lite lång. Helt klar läsvärd men kanske inte med så mycket wow-faktor. Jag är dock glad att jag fick lära känna kvinnorna i boken, trots att jag ibland blev både ledsen och besviken på saker som hände dem. Det var en väldigt bra bok att läsa i en bokcirkel då det fanns en hel del att prata om.

Fler bokcirkelsdamer om boken:

Bibliotekskatten

Mias Bokhylla

…och dagarna går

What you readin?

Ny favoritdeckarduo levererar

Och med duon menar jag författarna Michael Hjort och Hans Rosenfeldt vars andra bok Lärjungen flög in i min iPad ungefär en minut efter att jag läst ut seriens första bok Det fördolda. Det gick nämligen inte att vänta längre då den cliffhanger som avslutade boken var av det sanslöst spännande slaget. Här någonstans bör du alltså läsa om du visserligen är nyfiken på hur Hjort och Rosenfeldts böcker är, men ännu inte läst Det fördolda. Gör det först, den är bra och det vore tråkigt om den blev förstörd för att du inte lyckas sluta läsa ett blogginlägg.

Nu över till denna cliffhanger. Någonstans i början av boken hittar Sebastian Bergman ett brev som han borde fått många år tidigare. Ett brev från en kvinna som heter Anna och som säger sig vänta hans barn. Brevet skickades till hans föräldrahem och modern både öppnade och besvarade det. Hon bad Anna att hålla sig så långt bort från Sebastian Bergman som möjligt. För sin egen skull.

När Sebastian Bergman till slut hittar både kvinnan och flickan, som nu är en kvinna, inser han att han faktiskt redan känner sin dotter. Hon heter Vanja och är en av poliserna i Torkel Bergmans grupp på Rikskrim, där Sebastian Bergman var en del under fallet med en mördade Roger Eriksson.

Nu arbetar gruppen med ett nytt fall. Denna gång i Stockholm. Flera kvinnor har mördats. De har alla hittats bundna i sitt sovrum, med halsen avskuren. Morden känns igen då Edward Hinde, fängslad seriemördare, gick exakt likadant tillväga. Rikskrim har alltså fått en copycat på halsen.

Även denna gång lyckas Sebastian Bergman nästla sig in i utredningen, trots att han inte är direkt populär i gruppen. En av dem som verkligen avskyr honom är Vanja och detta trots att hon inte vet vem han egentligen är.

Även denna bok är ruskigt spännande. Lite mer förutsägbar kanske, men ändå väldigt obehaglig  och kuslig. Edward Hinde är minst lika grym som Hannibal Lector. Att den nye chefen på fängelset där Hinde sitter heter Thomas Haraldsson gör att turerna blir ännu mer oväntade.

Jag imponeras av författarnas språk och känsla. Lärjungen är helt klart mer än en vanlig dussindeckare. Brutal och våldsam på sina ställen, men utan frossandet som blivit så vanligt. Balansen mellan polisernas privatliv och fallet de arbetar med är dessutom bra. Att även denna andra bok avslutas med en riktig cliffhanger gör inte saken sämre. Jag är imponerad och hoppas att kvaliteten håller i sig även i kommande böcker, för visst måste det komma fler?

En vanlig ovanlig deckardebut

Mannen som inte var en mördare drar liket av en pojke genom en skog och gömmer det. Pojken heter Roger Eriksson och när polisen i Västerås får in en anmälan om hans försvinnande gör de ingenting. Detta trots att pojken varit borta i 22 timmar. Han lämnade sin flickväns hus Efter någon dag hälsar polisen på hos hans mamma. Sedan händer ingenting. Nästan 60 timmar hinner gå innan fallet tar fart på allvar.

Polisen som får ikläda sig rollen som “den misslyckade” är Thomas Haraldsson som inte är den vassaste kniven i lådan. Mest är han kanske bara trött och arg, men de beslut han tar är knappast de bästa. Mest är han upptagen med att göra sin fru med barn och svära över sina chefer. Kerstin Hanser är “det värsta som hänt honom” och i tanken spyr han galla över den unga, framgångsrika kvinnan som nu ska bestämma över honom. Hon som fick det  jobb han sökte.

Rikskrim blir inkopplade när det visar sig att Roger Eriksson blivit mördad. Torkel Höglund leder gruppen och får väl kategoriseras som den trevliga, ganska vanlige killen. En bra polis helt enkelt som inte gör så mycket väsen av sig. I gruppen finns också Ursula, Vanja och Billy och de åker till Västerås för att lösa mordet.

Skitstöveln är utan tvekan Sebastian Bergman, psykologen som tidigare arbetat inom polisen, men som nu har fullt upp med att knulla runt och tycka synd om sig själv. Han kommer ifrån Västerås och åker dit då hans mamma dött och barndomshemmet behöver säljas.  Han hittar ett brev som han borde fått många år tidigare, ett brev som avslöjar att han troligen har ett barn. För att hitta kvinnan som skrev brevet behöver han hjälp av polisens register och han lyckas övertyga Torkel om att han ska få en plats i teamet. För gammal vänskaps skull. Och för att han är en grym på gärningsmannaprofiler så klart.

Jag har funderat mycket på vad det är som gör att Det fördolda är så himla bra. Jag tror att det främst beror på att författarna tar sina läsare på allvar. De räknar med att de kan både läsa, tänka och lägga ihop ett och ett. Ingenting förklaras i onödan och texten är kompakt, berättaren växlar utan varning och även utan styckeindelning på många ställen. Som läsaren behöver jag vara uppmärksam och det gillar jag.

Trådarna är många och vissa leder inte dit man tror. Vissa leder faktiskt ingenstans och det är faktiskt okej. Något som annars är ett generalfel kommer författarna lätt undan med då allt är så himla välskrivet och trots allt har en mening. Jag är helt klart imponerad.

Det fördolda slutar med en cliffhanger som inte är av denna värld och jag var tvungen att klicka hem fortsättningen Lärjungen direkt. Mer om den senare, men jag kan avslöja att även uppföljaren är bra.

Hur hör trygghet och hasande ihop?

 

Det finns en stor anledning till att kultursidorna i GP faktiskt håller riktigt bra klass, nämligen Elin Grelsson. En begåvad journalist som alltid har något viktigt att säga och ofta säger det på ett nytt sätt. En av många unga, frispråkiga kvinnor som kan fungerar som förebild för andra unga kvinnor, som förhoppningsvis också vågar vara frispråkiga.

I dagens pappers GP skriver Elin Grelsson sina tankar kring litteraturåret 2011 och lyfter fram alla de medelklassförfattare boende på Södermalm, inte sällan i en bostadsrätt, som berättat sina historier, inte sällan ångestfyllda sådana. Jag hittar inte artikeln på internet och citerar därför:

Det är inte alltid lätt att andas i den svenska samtidsprosan. Med en oupphörlig blick på den egna naveln väljer många författare att stanna innanför Stockholmstullarna och bostadsrättsföreningarna. Det är relationsdramer, könsroller, krackelerade familjer och självbiografiska minnen för hela slanten.

 

Nu menar inte Grelsson att detta bara är av ondo, inte alls, men hon efterfrågar “en utblick till något bredare och större. Ett anspråk på verkligheter som inte nödvändigtvis liknar den egna, kanske inte ens existerar. Det är ambitioner som den svenska prosan behöver.”

2011 var året Elin Grelsson debuterade som romanförfattare med boken Du hasar av trygghet, en roman jag länge tänkt läsa, men inte riktigt vågat ta mig an. Nu är den läst och visst gjorde det ont. Jag hoppas dock att Grelsson själv skriver om en verklighet som inte är hennes egen, om en som kanske inte finns. Men nej, finns gör den sannerligen, tyvärr gör den det.

Vi får träffa Sara i två versioner. En som barn, ett överviktigt, annorlunda sådant. Ett barn som har en mamma som inte riktigt orkar med henne, som egentligen inte orkar med livet och en pappa som inte riktigt lyckas fylla ut föräldraskapet själv. Föräldrar som inte heller orkar hålla ihop och som inte alls förmår ge sitt barn den trygghet hon behöver.

Och så den vuxna Sara. Den som lever i ett sanslöst tråkigt förhållande med Johannes. Johannes som är så förstående, så omtänksam, så trygg och så förbannat tråkig. Han som har pengarna, som tar hand om henne. Han som som hon är beroende av. Själv har Sara bara ett vikariat och det är långt ifrån säkert att hon får stanna då det tar slut. Lika så bra det kanske, då jobbet är riktigt, riktigt tråkigt. Samtidigt är ett fast jobb trygghet och trygghet är viktigt.

Vem hasar, hur hasar man av trygghet, vad har trygghet och hasande egentligen med varandra att göra? Alla hasar. Alla lever lite mindre än de skulle kunna. Ingen vågar sträcka ut stegen och ta sig vidare till en plats där de kanske vore lyckligare. De hasar runt i en vardag som är rätt kass, men som de inte riktigt orkar ta sig ifrån.

Saras energi går till exempel åt till att upprätthålla sin fasad på jobbet. Det lyckas ett tag, men självklart behövs energin till andra saker, som att leva till exempel. Sara orkar definitivt inte leva.

Det är här jag börjar fundera på vem som egentligen är vem. Är flickan och kvinnan Sara, eller är kvinnan kanske mamman? Eller är det bara helt enkelt så att flickan, kvinnan och mamman är så sammanfogade av hopplöshet att de inte kan ta sig ur det kravfulla liv som de lever?

Jag vill bara att Sara ska skrika ett “nu fan är det nog” och dra, men förstår att hon inte orkar. Hon är för beroende av tryggheten för att orka annat än att hasa. Hur ska hon som hellre bränner sig än erkänner att hon glömt solkräm på semestern våga erkänna att livet är skit?

Aase Berg tycker att gestaltningen av Sara brister i trovärdighet. Jag tänker att den är helt naturligt vag. Hon är flyktig Sara och jag får inte riktigt klart för mig vem hon är. Jag tror inte ens att hon vet det själv. Hon är lika anonym som dockan på omslaget till boken. Hon är ingen. I alla fall vet ingen vem hon är.

Josefin Holmström efterfrågor hopp, lösningar och alternativ och ja, det önskar jag också. Du hasar av trygghet är nämligen nattsvart, mycket bra men totalt utan hopp. Hon vill också ha en mer luftig text, men där är vi inte ense. Jag tycker mycket om den täta, massiva texten som ger få andningspauser. De bidrar till stämningen på ett effektfullt sätt. Jag hinner andas lika lite som Sara och kanske ger det mig en större förståelse för hur hon mår.

Bokstävlarna tycker som jag att det är en fin debut, Fiktiviteter är glad att hon inte varken har eller har haft det som Sara och Bokbabbel gillar att boken är både vardaglig och wow.

Fasaden skrämmer mig, eller rättare sagt kravet på fasad. Är inte det ett av de värsta kraven i vår tid? Vi ska vara glada och nöjda, helt också snygga och smala. Vi kan möjligen gnälla i fikarummet, men då ska det gnällas på jobbet och chefen, inte på det egna livet för det ska självklart vara perfekt. Finns det några alternativ? Frågan finns på bokens  baksida och jag hoppas verkligen att det finns det. Jag hoppas det både för Sara och alla andra som ruttnar inifrån av  känslor som aldrig får komma ut. Jag tänker på Mrs Dalloway och undrar hur mycket som egentligen hänt.

 

 

%d bloggare gillar detta: