Läst 2009

Borta bäst

bortabast_inb_low

Jag har haft nöjet att läsa Borta bäst, Sara Kadefors nya roman. Kadefors är en favorit. Jag älskade hennes ungdomsbok Sandor slash Ida och tyckte också mycket om hennes förra roman Fågelbovägen 32. Kadefors är frispråkig och direkt vilket gör hennes böcker spännande att läsa.

Borta bäst handlar om Sylvia, en proper kvinna i sina bästa år. När vi först träffar Sylvia  besöker hon IKEA. Hon använder toaletten. Tidigt på morgonen medan den fortfarande är ren. Hon dricker kaffe, äter frukost. Men betalar hon? Det verkar inte så. Vad är det egentligen hon håller på med? När hon provligger en ful furusäng väldigt länge börjar det stå klart att allt inte är som det ska.

Sylvia har inget hem. Hon bor i sin bil i dungen bakom IKEA. Bilen som kostade mer än hon egentligen inte hade råd med. Bilen som hon älskar, men som samtidigt har förstört hennes liv. I bilen finns hela hennes liv, det som är kvar av det.

Sylvia flyr hemmet efter att hon gjort något så hemskt att hon aldrig tror att hennes dotter eller man kommer att tala med henne igen. Vad det är vet vi inte, men informationen kommer till oss lite i taget och slutligen vet vi. Kanske kan vi då förstå varför både hennes man och hennes dotter bor med en annan kvinna? Dömer vi henne eller kan vi förlåta?

När bilen går sönder har hon inte längre någonstans att bo. Hon får lift med en kvinna och flyttar in i hennes lägenhet. Hon dras in i kvinnans liv och dessutom i hennes skumma affärer.  Till slut kan hon inte undvika sitt gamla liv längre. Hon måste tillbaka. Väl tillbaka möter den nya Silvia sitt gamla liv och krockar ganska många gånger både med sig själv och människor runt omkring.

Jag tycker om Sylvia. För varje sida jag läser blir jag mer och mer medveten om hur knäpp hon är. Totalt utan spärrar och begränsningar. Men jag tycker om Sylvia. Hon försöker ställa allt till rätta både med sin man, sin dotter och även i sitt eget liv. Hon försöker leva ett normalt liv igen, men samtidigt har hennes tid ”utanför samhället” lärt henne bra mycket mer om livet än hon visste innan. Det är kanske inte så lätt att det finns ett rätt sätt att leva och ett felaktigt eller för den delen goda och onda människor.

Sara Kadefors har skrivit en roman om den lilla människan som är ett offer för tillfälligheternas spel.  En människa kan bli hemlös plötsligt och situationen kan förvärras mycket lätt. Den propra medelklassfrun Sylvia lever som hemlös. Kan det hända oss alla? Har vi ett val? Kan vi styra våra egna liv? Är våra välartade liv verkligen det bästa alternativet? Genom att berätta Sylvias historia funderar Kadefors kring hur ett gott liv ser ut. Hur viktig är egentligen fasaden? Är det rätt att vi dömer människor på det sätt vi gör?

Jag tycker om Borta bäst trots att jag ibland kan tycka att Sylvia är lite väl galen. Hon har lite av Gardells Fru Björk i sig och blir ibland så pinsam att jag i mitt huvud ber henne att sluta. Jag förstår verkligen dottern Jonna när hon undviker sin mamma. Det här är helt klart en både underhållande och tänkvärd bok. Läs den!

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2009-08-26

Borta bäst finns nu i pocket. I höst kommer Sara Kadefors ut med en ny ungdomsbok som heter Nyckelbarnen.

Det gör ont att slå i glastaket

Dubbla slag

Det står på baksidan av Dubbla slag Malin Persson Giolito att boken bland annat handlar om familjeliv, kärlek och glastak. Det här med glastaket blir mer och mer tydligt ju mer man läser. Att vara advokat och blivande trebarnsmamma är ingen lätt kombination, det är helt klart. Jag har svårt att fixa två ungar med ett jobb som sällan kräver så långa arbetsdagar som Hanna i boken har. Jag har dessutom en man som tar tag i bra mycket mer än Johan, Hannas man gör.  Frågan är vems fel det är, ”Naturligtvis litade hon inte på Johan, det hade hon aldrig gjort. Men det var knappat hans fel, det förstod till och med hon”. Det är svårt det där med familjeliv.

Om man som Hanna haft kontroll över allt och gjort allting bra hela livet är det svårt att släppa kontrollen över sina barn. Jag vet då jag själv varit där. Nu har jag släppt väldigt mycket vilket gett resultatet att barnen blivit väldigt pappiga. Kanske är det vad många mammor är rädda för, att ”förlora” sina barn till sin man. Jag tror dock att det är nödvändigt att dela mer lika om familjen ska fungera. Det visar sig också i boken att Hannas och Johans familjeliv inte alls fungerar. Vad är det egentligen som händer med ett förhållande när man får barn?

Även yrkeslivet har blivit svårare för Hanna. Från att ha varit firad ung, lovande och troligen alldeles för ambitiös får hon minde och mindre status i samma takt som timmarna på jobbet blir färre och ungarna fler. Hon sitter inte längre i ett flott kontorsrum utan är hänvisad till en skrubb.  Är det verkligen meningen att man ska behöva arbeta dygnet runt för att kunna göra karriär? Det är som om alla tycker att Hanna får skylla sig själv som skaffat barn. Att kombinera verkar inte vara möjligt och trots firmans prat om jämställdhet agerar de precis tvärtom.

Dubbla slag är en läsvärd bok. Språket flyter på bra och historien är intressant. Malia Persson Giolito sätter fingret på något väldigt viktigt. Det måste vara möjligt att kombinera karriär och barn även för kvinnor och män med för den delen som faktiskt vill vara delaktiga i sina barns liv. Hur gör man?

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2009-06-30

Dubbla slag var helt klart enn av de bästa böcker jag läste förra året, Malin har dessutom en mycket trevlig blogg och en andra bok på väg. Jag har höga förväntningar på Bränt barn som utkommer den 1 september och faktiskt damp ner i min brevlåda idag. Ingen press Malin, jag vet att den kommer att vara minst lika bra som föregångaren!

Mästerliga alliterationer

Jag hade tänkt att läsa Inger Christensens genombrott Det som just kommit i svensk nyöversättning, men jag väntar fortfarande på att den ska dyka upp på biblioteket. Frågan är om jag inte ska kosta på mig att köpa den.

Istället har jag läst Alfabet som utkom 1981 och innehåller dikter fulla av alliterationer och semikolon. I ett rasande tempo, hackigt och korthugget följer vi dikternas färd fram och åter genom alfabetet. Aprikosträden, bräkenväxterna, cikadorna, duvorna, eftertanken, fiskhägern ända till nätterna. Alla sammanbinds de av det ständigt upprepade ordet finns. Översättaren Sven Christer Svan påpekar att alliterationerna ibland blir felaktiga i översättning, men har ändå gjort ett bra jobb. Kanske ska jag försöka mig på Christensen på originalspråk.

Samlingen avslutas med ett antal dikter där Christensen experimenterar mycket med radbrytningar och diktar därmed både för ögat såväl som hjärnan. Det är svårt att ta ut en dikt då de hör samman så väl och bildar en riktigt snygg helhet. Jag väljer att bjuda på några strofer ur en dikt om att skriva:

[…]

jag skriver som vinden
som skriver med molnens
lugna skrift
en snabbt över himlen
i försvinnande stråk
som md svalor
jag skriver som vinden
som skriver i vattnet
stiliserat monotont
eller rullar som vågornas
tunga alfabet
deras skumtrådar
skriver i luften
som växterna skriver
med själk och blad
eller runt som med blomster
i cirklar och tofsar
med prickar och trådar

[…]

Jag förstår att Christensen var Nobelpriskandidat, då hon är en riktigt läsvärd poet. Lättläst, men inte enkel. Jag vill definitivt läsa mer!

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2009-12-26

Läsning som gav mersmak

bedragen_inb_low_1

För ett tag sedan läste jag Dotter önskas av Katerina Janouch och blev positivt överraskad. Det är inte så att jag haft väldigt låga tankar om Janouch som författare, men jag har nog tänkt på henne främst som realtionsexpert och trodde nog att hon som skönlitterär författare skulle vara en sämre kopia av Kajsa Ingemarsson. Så är det inte alls. Snarare är det så att Janouch slår den något avsomnade Ingemarsson med hästlängder.

Bedragen handlar om fyrabarnsmamman Cecilia som likt många andra kvinnor drar ett hårt lass hemma och på jobbet. Hennes man drar in mest pengar, men lägger också mest tid på jobbet och reser inte sällan iväg från familjen. En ganska typisk situation att skildra i en relationsroman alltså, eller relationsthriller som Janouch själv väljer att kalla den i bokens extramaterial. Och en relationsthriller är just var det är. Det handlar inte bara om relationen mellan Cecilia och hennes man John utan också mellan föräldrar och barn. Ett okänt barn vänder upp och ner på familjens tillvaro. En son som aldrig träffat sin far och nu fått veta hans namn. En snart vuxen man som blivit till då John var sjutton år. En son som heter Simon och som bestämmer sig för att flytta in.

Hur lever man vidare när en ny person dyker upp på det här sättet? Cecilia har svårt att acceptera situationen och när John strax därefter sticker iväg på en jobbresa till USA blir hon ensam kvar med hans nästan vuxne son som visar sig vara allt annat än välartad. Cecilia börjar fundera på sitt äktenskap och börjar tänka att John kanske bedrar henne nu också. Kanske har han en annan kvinna? Han har ju en okänd son, så varför inte?

Ibland blir det lite överdrivet och vid flera tillfällen slår slumpen till på otrovärdiga sätt, men det spelar ingen roll. Jag sträckläste boken och tyckte att den var både underhållande och spännande. Bäst tyckte jag om skildringen av Cecilias arbete som barnmorska och hennes samtal med riktigt coola mormor Sonja. Kvinnorna runt Cecilia är bokens viktigaste personer. Mormodern är hennes stora trygghet i livet, vilket kanske inte är så konstigt då mamma Christina är ganska självupptagen. Samtidigt är mamman oerhört generös och sticker ofta till Cecilia pengar. Även arbetskamraterna är kvinnor. John och Simon som är bokens enda viktiga män är knappast några hjältar, tvärt om.

Den 9:e september kommer fortsättningen på Bedragen och den ska jag definitivt läsa så snabbt jag kan.

Originalinlägget publicerat av Lilla O 2009-09-15

Snart kommer del 3 om Cecilia. Jag vill  läsa den också, då Janouch blivit en stor favorit.

Spännande och läskig deckardebut

Dödens kemi är en riktigt spännande deckare av Simon Beckett och den första jag läst av författaren.
I en liten by hittar två pojkar ett väldigt tilltygat kvinnolik i skogen.  David Hunter som är en av byns läkare blir inblandad i fallet då det visar sig att han är forensisk antropolog. Han har med andra ord koll på hur lik förändras över tid och hur t.ex. larver och puppor utvecklas. Med hjälp av denna ”dödens kemi” kan han få reda på massor om offren.  Det visar sig att kvinnan som mördats är författaren Sally Palmer som är ganska nyinflyttad och något av en utböling i byn. Ingen har saknat henne på två veckor. Tyvärr blir hon inte mördarens enda offer.

David Hunter har flyttat eller rättare sagt flytt till byn tre år tidigare då hans fru och dotter dödades i en bilolycka. Sedan dess har han arbetat som läkare på byns läkarmottagning, ett tillfälligt jobb för att hjälpa doktor Maitland, som efter en tid utvecklats till ett kompanjonskap.  Han träffar en annan ”flykting”, lärarinnan Jenny.

Jag gillar Dödens Kemi. Historien är trots alla makabra svängar faktiskt trevlig. Lite som Morden i Midsommer. Typiskt engelskt och riktigt gemytligt.  Det är trevligt att läsa om David Hunter, han är mycket sympatisk. Det är också intressant med alla läskiga detaljer om liken och graden av förruttnelse de genomgått.  Språket har flyt och jag gillar Beckets sätt att skriva. Läser gärna fler böcker av honom!

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2009-07-08

Tyvärr verkar det vara svårt att få tag i boken som är slut på förlaget. Den är dock väl värd en promenad till biblioteket!

Om ränder som aldrig går ur

När en av mina då bästa vänner skulle var med i en spexföreställning i början av vår lärarutbildning satt jag i publiken med totalt magknip. Jag var så fruktansvärt nervös för att hon skulle vara dålig och att jag inte skulle kunna ljuga när hon frågade vad jag tyckte. När hon till slut kom in på scen och sjöng sin första sång kunde jag andas ut. Hon var fantastisk. Såklart.

Nu är Agnes Hellström knappast någon vän, men jag har följt hennes blogg ett tag och det räcker för att jag ska bli nervös inför läsningen av debuten  Ränderna går aldrig ur som kom ut på Forum bokförlag i veckan. Efter att ha läst DN:s recension blev jag om möjligt ännu mer nervös. Agnes själv konstaterar att recensioner kan vara både upp och ner, men jag håller inte alls med Nina Björk om att det som står på raderna i boken är dess totala innehåll. Tvärtom tycker jag att det finns väldigt mycket mellan raderna.

Min rädsla var alltså obefogad. Ränderna går aldrig ur är en välskriven utvecklingsroman som handlar om Elin och hennes år på HUM, Sigtuna Humanistiska Läroverk. Den är lättläst och språket har både flyt och driv. Jag tyckte om den, men jag tror att den kommer att passa ännu bättre för mina gymnasieelever då handlingen till stor del kretsar kring den identitetskris som vi visserligen ständigt genomgår, men kanske som mest under de sena tonåren.

Elin är uppvuxen i Gimo med sin mamma. Pappan dog när hon var fem år gammal och nu pratas det sällan om honom. Med mamman lever hon ett enkelt liv i ett enkelt radhus, men hon längtar efter något mer. Hon tror sig hitta det hon söker i mormoderns överklassliv. Det liv som hennes mamma försökt bryta med. Språngbrädan ska bli Sigtuna Humanistiska Läroverk och hennes mormor betalar med glädje avgifterna. Nu ska hon hitta gemenskap, vänner och lycka. Där har killarna smeknamn som Frippe och Ludde och de kallar tjejerna för ”gumman” och ”stumpan”. Tjejerna äter salladsblad till middag och försöker på alla sett att nå perfektion. De är det fina folket. De som ska ta över Sverige. De som ser ner på dem som inte når upp till deras standard. Men riktigt så enkelt är det inte och Agnes Hellström gör mer med sina karaktärer än att skildra dem som platta karikatyrer. Hon vet att det finns mer än yta och det är också mycket det boken handlar om.

Jag förstår Elins längtan efter en ny värld och nya vänner då de vänner hon har, som Ullis som blir gravid och hoppar av gymnasiet, inte alls delar varken hennes drömmar eller åsikter. Trots att hon återfinner sin barndomsvän Behnam får hon inte riktigt ihop sitt liv. Hon vet inte riktigt vem hon är, vem hon ska umgås med och vad hon egentligen tycker. Det är tydligt att det är lätt att revoltera i en familj och på en plats där det krävs väldigt lite för att sticka ut. Genom boken finns mamman i bakgrunden. Hon som redan tagit sitt beslut och lämnat en värld som Elin vill bli en del av, men som till slut finns där som stöd när det behövs.

Jag tycker om Ränderna går aldrig ur som på många sätt påminner om Curtis Sittenfelds I en klass för sig men med en trevligare huvudperson. Det är däremot ingen ny Ondskan och det är jag mycket glad för. Agnes Hellströms bok är bra mycket mer nyanserad.

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2009-10-17

Då boken är aktuell i pocket passar det bra att påminna om den.

Flickan under jorden

Flickan under jorden

Elly Griffiths har skrivit Flickan under jorden som är en deckare med arkeologisk touch. Huvudpersonen Ruth Galloway är arkeolog och föreläser på universitetet. När kvarlevorna av en flicka hittas vill kriminalkommissarie Harry Nelson att hon undersöker benens ålder. Det visar sig att det rör sig om en flicka som levde under järnåldern och inte, som han hoppats, Lucy Downing som kidnappades tio år tidigare. Nelson har arbetat med hennes fall och får med jämna mellanrum brev från en trolig mördare. När ännu en flicka försvinner intensifieras sökandet efter den skyldige. Galloway hjälper polisen att tolka innehållet i breven som visar att mördaren troligen har arkeologiska kunskaper.

Ruth Galloway är en ny favorit. Hon är lite annorlunda och vresig, men en mycket intressant person att följa. Hon bor själv mitt ute i ingenstans och har inga större hopp om att få dela sitt liv med någon annan. Jag gillar även kriminalkommissarie Harry Nelson, men honom får vi ännu inte veta så mycket om. Fokus ligger helt klart på Galloway och människorna runt henne. Jag hoppas verkligen att Griffiths låter sina huvudpersoner utvecklas i kommande böcker.

Det var svårt att betygssätta Flickan under jorden. Själva deckarhistorien är helt okej, men beskrivningen av personerna och deras relation gör att detta är en bok som sticker ut från mängden. Den är också välskriven och språket har bra driv. Det är en ganska tunn bok sett till antalet sidor, men den är långt ifrån innehållslös. Griffiths spiller inte många ord på långa beskrivningar av personer och miljön utan koncentrerar historien bra utan att den känns torftig. Med väldigt få ord levandegör hon både personer och miljö vilket är riktigt skickligt.  Flickan under jorden är både lättläst och läsvärd. En helt klart bra debut. Andra boken om Ruth Galloway heter The Janus Stone och kommer snart ut i engelsk hardback.

Originalinlägget publicerade av Lilla O 2009-08-20

Vilken fullständig smörja

Bara vanligt vatten

Jag läste ut Kajsa Ingemarssons Bara vanligt vatten igår. Jag vet inte riktigt varför jag gjorde det då det är en riktigt dålig bok. Nu är det inte så att jag har något emot Kajsa Ingemarsson. Jag tyckte om hennes första böcker, men med Små citroner gula började det gå utför och Lyckans hjul var ingen höjdare.

Bara vanligt vatten handlar om författaren Stella Friberg som håller på att skriva sin tionde och sista bok om Franciska Falke, en provatdetektiv i 1800-talets Stockholm. Just avsnitten som innehåller utdrag ur boken är pinsamt dåliga och dessutom totalt oviktiga för handlingen. Jag vet inte om Ingemarsson försöker ironisera över deckargenren eller om hon helt enkelt tycker att detta är ett spännande grepp. Jag hade gärna varit utan dem helt klart.

När Stella Friberg håller på att skriva upptäcker hon en vattenläcka i badrummet, bara vanligt vatten alltså och just det här vattnet spelar en avgörande roll i handlingen. För att få ordning på lägenheten behöver Stella anlita hantverkare och då kommer Johnny in i hennes liv. Johnny, självklart heter han Johnny. Detta är bara en av alla klichéer och stereotyper som Bara vanligt vatten är fylld av.

Jag har väldigt svårt att uppskatta Ingemarssons orgie i märkeskläder, skor och smink. Jag orkar knappt läsa och till slut skummar jag bara snabbt igenom boken för att jag trots allt faktiskt blivit lite engagerad i Stella Friberg. Egentligen är det ingen dålig historia. Trots alla klichéer skulle det här ha kunnat bli en ganska underhållande bok. Stella är nämligen inte helt platt, trots att de flesta av karaktärerna runt henne stannar där. Egentligen skulle också kritiken av kvällspressens jakt på smaskiga historier och bilden av förlagsvärlden varit ganska intressant om det inte vore så att historien blev så sliskig och ytlig. Jag håller med Bokhoran Johanna L som skriver att: ”Förutsättningarna finns där, men ändå blir det inte någon wow-effekt.”

Jag tyckte inte om Bara vanligt vatten som är en både tråkig och oengagerande historia. Det är synd. Stella hade förtjänat något bättre och Kajsa också för den delen.

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2009-10-18

Då boken är aktuell i pocket och dessutom ligger etta på Bokus pocketlista passar det bra att aktualisera den.

Allt viktigt är sant

Kvinnorna på 10:e våningen

Kvinnorna på 10:e våningen är Karin Alfredssons andra bok om läkaren Ellen Elg. En tid har gått sedan den första boken och Ellen befinner sig i Hanoi tillsammans med sin familj. Hon arbetar på ett sjukhus som sköter förlossningar, aborter och preventivmedelsrådgivning bland annat.

Andersson skriver själv att allt som stämmer med verkligheten är helt avsiktligt. Hon påstår inte att allt är sant, men helt klart mer än sannolikt. Mycket har också hänt på riktigt. Tanken med böckerna om Ellen Elg är att beskriva kvinnors situation i olika delar av världen och kvinnorna står i centrum även här. Det handlar om prostitution, försvunna spädbarn och också gamla historier som går tillbaka till Vietnamkriget. De svenska Vietnam-aktivisterna får sig en känga bland många andra.

Boken börjar med att en svensk man faller från en hotellbalkong på tionde våningen. Han verkar definitivt inte ha varit guds bästa barn och allt verkar inte stå rätt till på hotellet. Som vanligt lyckas Ellen trassla sig in i det mesta, men mycket av historien drivs fram av gatuförsäljerskan Lieu.

Kvinnorna på 10:e våningen är ingen klassisk deckare utan en spänningsroman om utsatta människor. Om riktiga människor. En hemsk historia som tyvärr inte är helt osann. Kvinnor i världen är extra utsatta och trots att varken jag eller Alfredsson skulle påstå at alla män är svin, finns det helt klart ett gäng praktsvin i den här boken.

Allt viktigt i boken är sant, skriver Alfredson. Tyvärr skulle jag vilja lägga till. Allt viktigt är tyvärr sant. En bra bok är det helt klart och jag ser fram emot att läsa den tredje boken om Ellen Elg som tydligen har retat gallfeber på hela Polen.

Originalinlägget publicerades av Lilla O 09-12-27

På äventyr med Ellen Elg

80° från Varmvattnet av Karin Alfredsson har stått länge i min bokhylla och nu blev den äntligen läst. Kvinnoöden i olika länder vävs samman och alla trådar handlar på något sätt om utsatta kvinnor och deras barn. Huvudpersonen Ellen Elg är läkare som är på hemligt och olagligt (?) uppdrag i Zambia. Hon har varit där förut och samarbetar med barnmorskorna Blessing och Beauty. I Sverige finns juntan som hjälper henne med projektet och maken Björn som inte vet mycket, men som blir rejält inblandad. I USA finns abortmotståndare och i Zambia kyrkans män som alla gör livet svårare för kvinnorna.

Det är ett välskrivet, spännande, aktuellt och fruktansvärt debattinlägg som Karin Alfredsson har skrivit. Mycket bygger på sanna historier och i inledningen står det att alla likheter med verkligheten är fullkomligt avsiktliga. Det är ingen klassisk deckare, men en spännande thriller där Ellen Elgs känsla av att vara förföljd nästan får mig att gripas av samma panik som hon känner. Vem har rätt och vem har fel? Hur hjälper man egentligen Zambias kvinnor?

Så här skriver Karin själv om sina böcker på sin hemsida:

”Mina böcker om Ellen Elg handlar om kvinnoförtryck i världen. Som reporter har jag varit i många länder och upprörts över hur kvinnor och flickor – till och med flickfoster – betraktas som mindre värda. Hur kvinnors sexualitet skrämmer upp makthavare, kyrkor och vanligt folk så att man måste stympa, låsa in och gömma undan halva mänskligheten.

Jag vill berätta om detta så att du som läser mina böcker ska blir lika upprörd som jag är. Det bästa sättet tror jag är att berätta historier – spännande historier som jag hoppas ska engagera och vara svåra att lägga ifrån sig.”
Jag blev helt klart engagerad och hade riktigt svårt att släppa boken. Det värsta med böckerna är att de är sanna. Många gånger har jag svårt att läsa vidare för att jag blir så fruktansvärt förbannad över hur det egentligen står till i vår värld.

Andra boken om Ellen Elg Kvinnorna på 10:e våningen utspelar sig i Hanoi och då jag varit där vill jag definitivt läsa även den trots att den verkar vara ett minst lika brutalt slag i magen som 80° från Varmvattnet . Även en tredje bok Klockan 21.37 har kommit ut och tydligen skapat väldig debatt bland katoliker då förre påven, som också pryder bokens omslag,  kritiseras för sitt abortmotstånd.

Originalinlägget publicerat av Lilla O 2009-11-13

%d bloggare gillar detta: