Läst 2009

Vem är projektledare i din familj?

Jag har många väninnor som beklagar sig över sina män och den brist på organisation som verkar vara en gemensam egenskap hos dem. Gunilla Bergensten som skrivit boken Familjens projektledare säger upp sig är definitivt trött på sin man, men kanske är hon framför allt trött på den roll hon själv fått i familjen utan att ha bett om det. På bokens framsida finns ett uppsägningsbrev där hon säger upp sig från tjänsten som familjens projektledare som hon kallar ”ett jobb jag aldrig sökt, har någon naturlig fallenhet för eller ens tycker är roligt.”

Visst kan jag gnälla på maken ibland, men faktum är att vi kommit en stor bit på väg mot att leva jämställt ”på riktigt”. Vi delar lika på VAB-dagar, matlagning, städning -ja det mesta av hushållsarbetet. Trots detta känner jag igen mig i Gunillas beskrivning av hur hon planerar sonens skridskoutflykt flera veckor innan eftersom hon vet att skridskorna från förra vintern troligen är för små och att det kan bli tufft att hitta tid för inköp. Framförhållning är därför A och O. Något som hennes man inte verkar ha insett. Han kör istället ”det ordnar sig strategin” vilket visar sig fungera sådär minst sagt. Jag är också gift med en ”det ordnar sig man”. Jag tror att det är en ganska vanlig modell. Det är bra att han får mig att inse att allt faktiskt inte måste ältas i veckor. Det är nämligen inte så att mitt sätt att planera nödvändigtvis är det bästa. Familjealmanackan har blivit vår räddning tillsammans med en kort veckogenomgång på söndagar (eller när behov uppstår) där vi delar upp hämtningar, lämningar, eventuella VAB-dagar och andra ärenden som klädinköp, paketfixning osv. Vi börjar hitta en hyfsat bra modell som fungerar om inte perfekt, så i alla fall hyfsat smärtfritt.

Jag vägrar nämligen att tro att män är inkompetenta idioter som inte kan ta hand om så enkla saker som det faktiskt handlar om här. I boken säger Gunillas väninna: ”Det är bara att ge upp. De kan inte. De har ingen koll […] De har inte den förmågan. Vi är annorlunda. Det är skillnad mellan män och kvinnor.” Det är alltså enligt henne och också Gunilla omöjligt att leva jämställt. Är inte detta ett ganska mansförnedrande synsätt? Det kan väl inte vara omöjligt för en man att komma ihåg sina barns klädstorlekar, utflyktsdagar eller deras kompisars födelsedagar. Om nu inte den manliga hjärnan skulle kunna lagra denna mycket komplicerade information hoppas jag att det är fullt möjligt även för män att föra in informationen i en almanacka.

Fler kvinnor är sjukskrivna för psykisk ohälsa, vilket innefattar utbrändhet. Jag håller med Gunilla om att den bristande jämställdheten i hemmet är en bidragande orsak till detta. ”Ja, jag är feminist. Jajamensan. Lika lön för lika arbete. Samma möjligheter oberoende av  kön. Lika trötta i huvudet båda två.” Jag håller med till 100%.

Slutsatsen är att det inte bara finns curlingföräldrar, utan även curlingfruar. Kapitlet ”Åtta olika undanflykter och en undanmanöver” visar också att vissa män tydligen försöker med allt för att slippa det allt annat än roliga projektledarjobbet.

Jag gillade den här boken även om jag nästan tycker att den är lite väl elak ibland. Det behövs nog en väldigt tydlig bok för att belysa detta väldigt stora problem. Jag skickar den vidare till en kollega som definitivt verkar ha en man som är expert på både undanflykter och undanmanövers. Själv är jag glad att vi faktiskt är en bra bit på väg i vår lilla familj!

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2009-06-29

Omläsning och bokcirkelsplanering

Just nu har jag tio elever i min grupp med de elever som kommit längst i svenska. De har varit i Sverige mellan 1,5 och 2 år och tre av dem klarade just nationella proven för år 9 i Svenska som andraspråk. Helt fantastiskt.

Ytterligare en klarade läsförståelsen, men inte uppsatsdelen och en femte skulle kanske ha klarat det om hon mått bättre än hon gör just nu. Lägg där till fyra elever som läser ganska bra och en som inte är så läsvan, men har en galet stark vilja.

Denna grupp elever ska läsa Tänk om det där är jag av Johanna Lindbäck, som jag valt för att det är en bra, vardaglig, hyfsat lättläst bok som passar elever mellan 16 och 19 år och dessutom borde funka för både killar och tjejer.

Så här skrev jag om den i min förra blogg första gången jag läste den:

Det här är en fantastisk och personlig bok som till och med fick min att smyggråta lite i slutet. Det är inte ofta kan jag berätta. Jag blev så engagerad i Agnes och hennes liv och kände igen mig så fruktansvärt mycket. Rädslan för att inte passa in, för att säga fel saker och helt enkelt skrämma bort alla runt omkring. Rädslan för att stå ensam. Att inte räknas.

Agnes flyttar från Stockholm till Umeå med sin familj på sommaren mellan ettan och tvåan. Första året på gymnasiet var en mardröm och hon ser flytten som en möjlighet att börja om. För att lyckas sätter hon upp fem regler:

1. Var normal. Helt vanlig. Alldeles 100% vanlig.

2. Ha normala kläder.  Ha normalt smink

3. Var inte speciell och jobbig och överduktig och frånstötande pluggig.

4. Var öppen och utåtriktad och prata med alla. Ha inte förutfattade meningar. Var snäll och trevlig och glad och vanlig. Låtsas vara det i alla fall. Ta kontakt. Oavsett. VAR ÖPPEN!

5. Gör om, gör rätt och lyckas den här gången, please, lyckas för guds skull. Det är nu eller aldrig.

Om det beror på de fem reglerna eller något annat är egentligen ointressant, men lyckas gör Agnes helt klart. Trots att hennes dåliga självförtroende gång på gång är på väg att förstöra allt. Hon får nya vänner både genom grannen Adam, men också i den nya klassen. Hon fixar ett jobb, går på fester och har det riktigt bra. Ändå vågar hon inte riktigt tro att det är sant.

Boken handlar mycket om den svåra balansgången mellan att vara sig själv och att vara som alla andra. Jag kämpade med den balansgången länge. Det är lätt att tappa bort sig själv när man blir den som man tror att alla andra tycker mer om. ”Men gick det verkligen att bestämma sig för att bli omtyckt och gillad? omtyckt? För i såna fall skulle väl alla bestämma sig? Det var väl ingen som på allvar tänkte ‘nej, nu ska jag allt ta och bli lite småmobbad här’. Alla ville ju vara med, höra ihop.” Vad är det då som gör att vissa lyckas och andra inte? Det är svårt att tro på sig själv i alla lägen.Jag kan fortfarande hamna i ett ”tänk om de tycker att jag är dum och jobbig” tillstånd, men det går snabbt över. Jag är 35 och har tränat ett tag både på att vara mig själv och att faktiskt tycka om det. När jag var 17 var det inte lika lätt.

I GP beskrivs den som en ”trivsam och välskriven ungdomsbok” och det är den. Både trivsam och välskriven. Inte hysteriskt spännande eller chockerande utan ganska normal. Precis så normal som Agnes drömmer om att vara. Samtidigt är den något alldeles väldigt ovanligt. En ungdomsbok utan sex, fylla, självmordstankar, våldtäkter, kriminalitet eller annat som brukar fylla böcker för ungdomar. Jag kan sällan identifiera mig med personerna i dessa böcker, men med Agnes är det en helt annan sak. Jag känner igen mig, men blir samtidigt så vansinnigt förbannad på hennes fixering vid sig själv och hur andra ser på henne. Egentligen är man extremt egofixerad om man tror att alla andra orkar lägga så mycket energi på hur man själv ser ut eller beter sig.

Jag bara älskar den här boken. En av de bästa ungdomsböcker jag läst i klass med I taket lyser stjärnorna och Sandor slash Ida.

Nu är det alltså dags att pröva om mina elever kommer att älska den också. Jag märkte, när jag nu läste om den, att den faktiskt är rätt klurigt skriven med flera tillbakablickar som kanske kan var svåra att förstå. Jag kommer dock att guida eleverna ordentligt genom boken och mer om det arbetet kommer ni att kunna läsa på min skolblogg Ordklyverier. Vi drar igång på torsdag.

Saker att fixa till 2014

Jag läste exakt en mening i När jag fyller 40 ska jag vara snygg, rik, lycklig (och yngre) av Gunilla Bergensten innan jag var fast. Det är en sanslöst rolig bok. Förutsatt att du och gärna många i din omgivning har små barn, bor i förorten och fyller 40 inom en hyfsat snar framtid.

På temat ”hur hamnade jag egentligen här?” skriver hon med hög igenkänningsfaktor om sig själv, sina vänner och sin familj. Om ett liv som är som våra föräldrars, bara med fler accessorarer och leksaker. Historien börjar när hon fyller 40 och slutar samma dag. Efter festen backar hon ett år och beskriver sitt sista år med en trea i början. Ett år där hon kämpar för att nå samma mål som hon ville nå innan hon fyllde 30: att bli smal, snygg, rik och lycklig.

”De flesta av oss har två barn, underbara barn, en bil och snart en katt (istället för tredje barnet)” Ja, jag tackar. Jag skulle aldrig ha husdjur och nu börjar vi diskutera katt. Visserligen skulle jag aldrig ha barn eller flytta från stan heller, men precis som Gunilla har jag flyttat från mitt barndoms radhus, till stan och sedan tillbaka ut i obygden. Inte i något radhus dock, men med två bilar och lika många barn.

Är livet då så hemskt? Absolut inte och det är inte det boken går ut på heller. Istället skrattar jag ibland ofta både åt, men mest med Gunilla och hennes vänner. Samtidigt har hon också en poäng i att vi målar in oss i ett hörn. Stora hus innebär stora lån. Stora lån betyder stora amorteringar. Stora omkostnader betyder att vi har svårt att bara hoppa av. Vi har helt enkelt inte råd. Vi har inte råd att fortsätta drömma.

Jag vill fortsätta drömma. Det är svårt, men det kan inte vara omöjligt. Vi är väldigt måna om att inte fastna i den här fällan (men visst är vi snart fast) . Vi har dock inget flashigt hus, ett riktigt fruktansvärt kök och i alla fall en hejdlöst skruttig bil. Dessutom har ingen av oss någon karriär att tala om. Vi shoppar lite, går ut sällan men bränner väldigt mycket pengar på tid. Tid med barnen och tid för resor. Därmed inte sagt att vi inte fastat i det liv som jag skrattar åt i boken. Men inte helt ändå. Inte ännu. Jag kan fortfarande drömma om att göra något galet.

Hittade Gunilla Bergenstens blogg och hon befinner sig just nu i San Fransisco. De har lämnat radhuset i Eklanda och gett sig ut på äventyr. Blir man lyckligare av äventyr? Det får vi kanske veta i en kommande bok? Jag kommer helt klart att läsa allt Gunilla Bergensten skriver framöver!

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2009-10-13

Lika bra att förbereda sig inför nästa kris direkt.

I en klass för sig

I en klass fšr omslag

Det är en dubbeltydlig titel som den svenska utgåvan av Curtis Sittenfelds Prep fått på svenska   I en klass för sig.  Huvudpersonen Lee tillhör på många sätt en egen klass då hon börjar på internatskolan Ault. En stor skillnad är hennes ekonomiska status. Till skillnad från de flesta av hennes skolkamrater kommer hon inte från en rik familj, utan från ganska enkla förhållanden. Idén att gå på internatskola ses lite som en “typiskt Lee grej” och hennes föräldrar är inte överdrivet glada. De tycker att hon ser sig som förmer än andra och att hon distanserar sig från sin familj i och med sitt beslut. Trots att hon fått stipendium innebär hennes val av skola en hel del kostnader.

På skolan brottas Lee med det faktum att hon är annorlunda. Ofta får detta henne att känna sig sämre, men ibland verkar hon också tycka att det gör henne bättre än andra. Jag gillar Lee, men jag blir också lite arg på henne ibland. Jag vill att hon ska tänka sig för och inte försätta sig i så knepiga situationer som hon gör. En äldre Lee får viss plats i historien och hon är den som försöker förklara och stötta den unga och osäkra versionen av sig själv.

Vi får följa Lee under hennes år på Ault. Hennes kamp för att bli accepterad och nå vänskap och kärlek. Hon slår verkligen knut på sig själv för att bli en del av skolans gemenskap, men samtidigt undervärderar hon sig själv och inte sällan ställer hon till det för sig  Precis som den vuxna Lee säger är det som en skräckfilm: Lee är flickan som går ner i källaren trots att ljuset inte fungerar och läsaren tänker ”Snälla gör det inte”. Trots allt överlever hon åren på Ault om än knappt och det är riktigt spännande att följa allt som händer. Tidsperspektivet är intressant. På många sätt har tiden stått stilla på Ault och det tog lång tid innan jag insåg att boken faktiskt uspelade sig ganska nyss. Det är en skyddad och konservativ värld som beskrivs och inte förrän jag insåg att mobiltelefoner och internet faktiskt exiserade förstod jag att boken troligen utspelade sig under 90-talet. Sittenfeld beskriver väl både miljö och personer och trots att boken är drygt 400 sidor läste jag den på en dag. Det gick inte att sluta.

Det tog ett tag innan jag vågade läsa I en klass för sig. Omslaget lurade mig att tro att det handlade om ganska simpel chick-lit. Jag hade fel då detta är en synnerligen läsvärd bok. Jag ser fram emot att läsa fler böcker av Sittenfeld, Bokusbeställningen är redan ivägklickad och snart är både American Wife och Mannen i mina drömmar i min ägo.

Till slut en lite jobbig parentes. Min första tanke när jag läste om Curtis Sittenfeld var ”Oj vad ung hon är” och visst var hon hyfsat ung när Prep kom ut för några år sedan, men nu är hon (trots att hon är två år yngre än jag) inte så ung. Istället är det kanske jag som börjar bli gammal.

Klart den här recensionen måste finnas i bloggen!

Intressant av Bakhtiari

Kan du säga schibbolet? av Marjane Bakhtiari handlar om Mehrdad och Noushin Abbasi som flydde från Iran till Sverige efter revolutionen och lever med sina två döttrar, Parisa som är 16 och Baran som är 13 i ett fint område utanför Malmö. De har både katt och städerska och lever ett ”Svensson-liv”. Mehrdad undervisar på högskolan och älskar att debattera integration och invandring.  Han hävdar att varje individ själv bär ansvar för sin integration och menar att de som vill försköna förorten och ”ta tillbaka” ordet blatte är fel ute. Han fru har ingen lika självklar plats i Sverige. Hon är sjukskriven och satsar istället allt krut på att göra sin familj till en mönsterfamilj hämtad ur en svensk veckotidning.

Första gången vi träffar familjen Abbassi  äter de frukost tillsammans en söndagsmorgon eftersom Noushin är övertygad om att ”en familj inte kunde räknas som en familj om de inte åt åtminstone en frukost i veckan tillsammans”. Familjen i övrigt är inte lika övertygade om att idén är god. Visserligen köper Mehrdad bullar, men i övrigt är han ganska oengagerad. Också döttrarna Baran och Parisa verkar önska att de slapp denna familjetradition. Baran vill helst inte ta ut iPod-hörlurarna i öronen och Parisa hackar på allt som hennes mamma gör.

Denna söndag handlar samtalet också om huruvida Parisa ska få åka till släktingar i Iran för att kunna ta bilder till ett skolprojekt. Hon tycker att det är självklart att hon ska få åka eftersom projektet utan tvekan ska ge henne MVG. Dessutom har hennes mamma envisats med att lära sina döttrar persiska, borde de inte få använda språket på riktigt då?

Noushin förstår inte varför de ska släppa iväg sin dotter till ett land som de lämnat. Hennes bild av Iran är långt ifrån positiv och hon tycker att det är allt för riskabelt för Parisa att åka dit. Mehrad är inte lika övertygad som sin fru om att Parisa inte ska få åka. Han menar att hon kanske lär sig att uppskatta Sverige mer om hon får resa.  Tillslut ger Noushin med sig, men då måste båda döttrarna åka. De ska få träffa sin mormor innan hon dör. Baran är knappast lycklig över resan. Hon har sett YouTube-klipp om kvinnor som fängslas och misshandlas för att de inte följer de klädregler som finns. Hon köper den längsta kappan hon kan hitta, täcker sitt hår väl redan på Kastrup och hoppas mer än något annat att hon ska komma hem levande.

Vad är det då för bild av Iran som Parisa vill förmedla? Hon vill visa att alla inte är hemska extremister, men samtidigt vill hon ta bilder på firandet av en sorgehögtid som det visar sig firas endast av dem som är traditionella. Hennes bild av Iran visar sig inte stämma med verkligheten. Inte heller Baran har rätt. Eller kanske kan man säga att de båda två har både rätt och fel. I Iran möter de sin kusin Negar som lever livet så mycket hon kan.  Hon sminkar sig, har utmanande kläder, dricker alkohol och går på fester. Hon vill visa sina kusiner det hon menar är det riktiga Iran. Bilden är inte helt sann ska det visa sig.

Kan du säga Schibbolet? är en mångfacetterad och intressant bok. Jag fick tänka igenom min syn på integration, flyktingpolitik och kanske framför allt om Iran.  Den vimlar av intressanta personer förutom familjen Abbassi.  Mehrdads mamma Shamsi och hennes väninna Iran är ett härligt par. Iran bor hemma hos sin döda dotters före detta sambo Åke och deras förhållande är också fantastiskt att följa. Sedan finns också alla motståndare till Mehrdad,  Noushins ganska rasistiska väninna Gudrun för att nämna några. En helt klart läsvärd bok som väcker många tankar!

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2009-06-01

Någon som vet om Marjaneh Bakhtiari har någon ny bok på gång?

Naket om sjukdom och ensamhet

9789127419155

Jag fick Kristofer Flensmarcks Almanacka av Natur & Kultur att recensera. Det är jag glad för, då jag troligen aldrig hade kommit i kontakt med boken annars. I Flensmarcks tredje bok möter vi hans farmor som genom anteckningar i diverse almanackor berättar för oss om sitt liv. Ett  liv fyllt av sjukdom och elände, men också en rejäl portion humor och självdistans. Från 1973 till 1999 finns de korta noteringarna samlade. Ibland parallellt då flera almanackor beskriver ungefär samma saker. Redan första sidan ger mig en rejäl spark i magen. Det här är på riktigt, dokumentärlyrik som Flensmarck själv väljer att kalla det.

”Mars

17 Valter kom hem kl 13.00 Var sjuk

18 Valther sjuk

19 Tor. Mor. Valther till lasarettet kl 22:20

Tor fyller år. Valther åkte till lasarettet

20 Valther dog. 20:05

Kroppspulsådern sprack

27 Tor. Dr Skog 13.00

29 Begravn. 14.00 Tierps kyrka

Färg-TV Spektra”

Och så i slutet av året:

”December

Började jobba på

DHR-s kontor. Slotts-

området

Änka får försöka

försörja mej nu”

Almanacka är en riktigt häftig bok. Jag blev väldigt berörd av Ellas sätt att beskriva sitt liv och av Kristofers sätt att delge oss det.  Det är dock riktigt svårt att förklara vad det är som gör boken så speciell. Den måste läsas.

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2009-09-21

Kristofer Flensmarck släpper nytt och jag vill självklart läsa. Ska bara komma hem först.

Hon har gjort det igen

Dödergök

Katarina Wennstam står alltid på de utsatta kvinnornas sida. Med precision och kunnighet avslöjar hon våldtäktsmän, kvinnomisshandlare, fördomsfulla domare och alla andra som faktiskt bidrar till att många kvinnor inte vågar göra sina röster hörda. Hennes Flickan och skulden och En  riktig våldtäktsman är böcker som jag tycker att alla ska läsa. Speciellt i dagens samhälle där skräcken för den okända mannen, gärna med utländsk bakgrund, som överfaller kvinnor i parker blir större och större, trots att de flesta kvinnor faktiskt skadas i sitt eget hem eller av människor som står dem nära. Dödergök är andra delen i en tänkt trilogi om mäns våld mot kvinnor som inleddes med Smuts. På Bokus beskrivs den som en spänningsroman om ”brott som i regel går strafflösa”. Det handlar om kvinnomisshandel och hedersvåld.

Dödergök finns två döda, en man och en kvinna. En misshandlad kvinna, Louise Lind, vars man sitter i fängelse för att ha skjutit ihjälp henne i deras gemensamma hem. Ett hem som nu sålts till journalistparet Tobias och Maria. Efter att de hittat blod under tapeten i köket inser de att kvinnan i huset inte dött den naturliga död som mäklaren låtit dem tro. Maria, som är arbetslös, börjar gräva i fallet och blir mer och mer övertygad om att hon har ett scoop på gång.

Boken handlar också om åklagare Madeleine Edwards som också var med i Smuts på ett hörn. Hon och polisen Mats Hjörne utreder självmordet/mordet på  Korosh Hosseini som helt klart blev kär i fel tjej. Flickan gömmer sig och tills hon väljer att prata kan de inte bevisa att det rör sig om mord även om de är helt övertygade om det. Eller är de bara fördomsfulla? Kanske har Hosseini begått självmord som flickans familj säger.

Dödergök är en läsvärd bok. Min favorit är Maria Allende som gör allt för att finna sanningen om kvinnan som dött i hennes nyköpta hus. Jag hoppas att hon finns med även i trilogins avslutande del Alfahannen som kommer i januari 2010. Jag kommer absolut att läsa den oavsett!

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2009-11-10

Det blir nog en del repriser nu de sista skälvande dagarna på året, då jag vill ha alla favoriter på plats här inom snar framtid.

Gör dig lycklig nu

Lycka nu : en praktisk guide i mindfulness

Om mindfulness och konsten att leva i nuet handlar Titti Holmers bok Lycka nu. Faktum är jag själv besökt henne några gånger och jag har stor respekt för henne. Alla vill bli lyckliga och Holmer menar att det går att påverka sin egen ”lyckonivå” genom att aktivt arbeta med det. Hon utgår väldigt ofta från en cirkel bestående av fyra delar: Tanke, Känsla, Kropp, Handling. I varje situation då du blir stressad, deprimerad eller på annat sätt mår dåligt ska du fundera utifrån frågeställningarna, Vad tänkte du? Vilken känsla upplever du? Hur känns det i kroppen? Vad gör du?

Holmer skriver: ”Jag tänker mig att alla människor består av de här fyra delarna. Och i varje nu, i varje ögonblick av våra liv händer det saker i de olika delarna.”  Genom att strukturera upp det som snurrar i huvudet, de symptom som påverkar kropp och handling blir det synligt och därmed lättare att hantera.

Boken är indelad i sex delar: Nuets psykologi, som beskriver vad mindfulness är. Kroppen, Känslor, Tankar och Handling som är de fyra delarna i varje situation.

Det handlar om att observera sig själv och sitt beteende för att kunna hitta strategier för att förändra sitt mående. Enkla lösningar kan man tycka, men ganska svåra att genomföra.

Några strategier har fungerat bra för mig i hanteringen av mitt eget humör. Om jag blir för stressad brukar jag använda mig av ”Stopp-strategin”. Blir det för mycket säger jag ”Stopp” till mig själv. Andas tio gånger och frågar mig sedan ”Kan jag göra något åt det här just nu” eller min egen variant ”Spelar det någon roll” som funkar bra när grabbarna vänder upp och ner på huset.

Jag brukar också stanna i situationen och tänka på cirkelns fyra delar. Just att stanna och observera är ett bra sätt för mig att varva ner istället för att stressa upp mig. Snurrar tankarna för mycket i huvudet försöker jag att inte låta dem fastna. Jag observerar tanken, men släpper den sedan vidare.

”Med hjälp av mindfullness kan du skapa ett utrymme mellan impuls och handling och börja agera istället för att utagera” skriver Holmer och det är viktigt.

Jag gillar Titti Holmers bok. Den är strukturerad, tydlig och personlig. Samtal med patienter varvas med hennes egna funderingar, andra personers forskning och teorier. Boken innehåller också en hel del strategier och övningar som man kan använda för att må bättre. Visserligen blir det ibland lite väl glättigt, men mest av allt genomsyras boken av en tro på varje människas förmåga att förändra sitt liv till det bättre. Jag lånade Lycka nu på biblioteket, men tänker investera i ett eget exemplar som bromskloss när jag börjar snurra igång.

Jag har blivit bättre på att varva ner, men fortfarande känner jag verkligen igen mig i den beskrivning av 70-talister på högvarv som gavs i GP häromdagen. Det här är en mycket bra bok, trots sin töntiga titel. Ingen simpel dussinbok i den förhatliga själv-hjälpsgenren, utan faktiskt en bok som kan hjälpa på riktigt. Synd bara att den försetts med en lite väl smörig titel och ett omslag som jag inte heller gillar. Visst ser hon söt och trevlig ut, men just omslag med porträtt är inte min grej.

En bok som fick mig att rysa

Det jag älskar med riktigt bra lyrik är känslorna jag får av läsningen. En riktigt bra dikt gör att jag ryser (av vällust inte av avsky såklart). Ofta tar det ett tag innan en författare ger mig dessa rysningar och det händer dessutom sällan. Av Sara Hallström behövde jag läsa två dikter av Vi måste ha protein och sedan hände det. Jag blundade och bara njöt av det vackra språket och känslorna det väckte.

För mig handlar lyrik om känslor och inte om förståelse och tolkning. Det var därför jag startade Lyrikutmaningen. Inte mest för att en massa andra skulle läsa av och skriva om de författare jag valt (även om det också vore kul såklart) utan främst för att kanske locka någon att våga läsa en dikt eller två och kanske, kanske hitta en egen favorit. Att få känna den härliga känsla som en riktigt bra strof kan ge.

Jag tycker riktigt mycket om första delen Det här mörkret där det finns flera dikter som går rakt in i mig. Andra delen Bort talar inte lika mycket till mig, men även den innehåller några guldkorn.

Min kappsäck,

en stycke ved under kudden när jag vaknar och finner händerna

på samma punkt som igår,

hos tändstickorna i fickan.

En strof som förflyttar mig till ett vandrarhem i Sydney där jag delar rum med fem män, varav en min man, och febrilt försöker somna och samtidigt vakta mina tillhörigheter.

Kom innehåller dikter som alla börjar Det kom…

Min favorit är Det kom som en bön läst baklänges…

Jag ska inte gå igenom hela boken. Det är liksom inte poängen med en lyrikrecension att berätta vad alla dikter handlar om. Jag kan dessutom inte det. Jag vet dock att jag kommer att läsa mer av Sara Hallström. Hennes dikter talar till mig och jag tycker om dem.

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2009-11-18

Jag är glad att jag går igenom mina gamla lyrikinlägg så att jag påminns om hur fantastiskt det är att läsa bra lyrik. Lyrikutmaningen somnade av och jag har läst väldigt lite poesi de senaste månaderna. Dags att gå till biblioteket och låna en hög böcker kanske?

En riktigt ruggig bok

Jag trodde aldrig att jag skulle gilla Låt den rätte komma in av John Ajvide Lindqvist. Jag ogillar både skräck och fantasy och hade aldrig tagit i boken med tång om den inte var med i Bokusutmaningen. Att jag skulle sträckläsa en vampyrroman och dessutom verkligen gilla den kunde jag aldrig i min vildaste fantasi tro. Jag läste och läste och läste och älskade det jag läste. Historien om den mobbade Oskar och den mystiska Eli är spännande och välskriven. Jag lever mig in i Oskars längtan efter kärlek och vänskap och önskar lika starkt som han att Eli inte ska vara inblandad i något hemskt. Jag avskyr killgänget som är så otroligt elaka mot Oskar, lider med den misslyckade pappan som inte riktigt verkar kunna göra rätt, tycker synd om den stackars sniffande killen i källaren som inte heller får någon rätsida på livet och fascineras över Håkan som bor tillsammans med Eli. Vem är han egentligen? Hennes pappa? Hennes beskyddare? Vad är det för hållhake hon har på honom?

I centrum av historien står också gänget bestående av ganska misslyckade, medelålders figurer som huserar på den lokala syltan i Blackeberg. En efter en dödas de på synnerligen grymma sätt. En av dem, Virginia, överlever visserligen överfallet men hennes liv blir aldrig mer sig likt.

Jag tycker att Låt den rätte komma in är en fantastisk bok. Jag var helt lyrisk under läsningen och lovordade boken till alla som ville höra (och till alla andra också…). Är osäker på om jag kommer att läsa fler böcker av Ajvide Lindqvist dock. Jag har fortfarande svårt att tro att jag faktiskt gillade en vampyrbok och vågar inte riktigt chansa igen.

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2009-05-21

Och nej, jag har inte läst någon mer vampyrbok, men väl en bok till av John Ajvide Lindqvist. I vår kommer en novellsamling av honom ut och den ska tydligen innehålla en epilog till Låt den rätte komma in. Kan bli spännande att läsa!

Jag har också hunnit läsa den lättlästa varianten av Låt den rätte komma in som getts ut av LL-förlaget under namnet Vampyren i Blackeberg. Den håller hög klass måste jag säga.

%d bloggare gillar detta: