Jeanette Winterson

Veckans ord på O: Mina svar

o

Dags för veckans ord på O och mina svar.

Ofta fastnar jag i Big Bang Theory, där det är intressant, ibland skrämmande och ibland lite på gränsen till förlöjligande att observera huvudpersonerna. Någonstans tycker jag ändå om serien, men föredrar de nyare avsnitten framför de äldre.

En styck originell bok är utan tvekan Tidsklyftan av Jeanette Winterson, trots att den faktiskt är en ny version av Shakespeares original En vintersaga.

Jag tycker ofta att jag har otur, men nu när jag väl ska fundera över ordet går det sådär. Björnstads juniorlag har dock helt klart otur. Eller så finns det någon att skylla på. Läs boken för att få veta mer.

Den ägodel som helt klart är oumbärlig är min Kindle. Hur klarade jag mig utan e-böcker? Och ja, make och ungar är självklart oumbärliga delar av mitt liv de också.

Vardagen med barn är inte sällan oväntad. De är som de är och inte sällan ofrånkomligt opålitliga. Hej, hej vardag beskriver alla fantastiska och skitjobbiga saker med barn.

Ett sätt att bota lässvacka

Vet ni, jag tror att jag har kommit på det perfekta sättet att bota en lässvacka.

 

  1. Para ihop dig med en kunnig skolbibliotekarie som har lite annan boksmak än du, men ändå läser intressanta böcker.
  2. Spåna ihop ett gäng läsvärda böcker var för sig.
  3. Låt skolbibliotekarien samla ihop dem på en trevlig bokvagn och skapa en fin affisch.
  4. Bjud in ett gäng läsintresserade lärare och rektorer.
  5. Få en av dem att beställa god mat.
  6. Ät god mat samtidigt som du får lov att (i princip ostörd) prata om en massa bra böcker och dessutom får tips på läsvärda böcker av andra boknördar.
  7. Låna någon av böckerna, skriv upp andra på den milslånga sommarläslistan.
  8. Njut.

 

Någon gång per termin brukar jag och vår skolbibliotekarie göra just så här. Förstår ni hur trevligt det är med boktipsarträffar på jobbet?! I alla fall tycker jag det, som får presentera en massa färska böcker, men jag hoppas att mina kollegor uppskattar det också.

Såhär dagen efter är jag fortfarande full av energi och läslängtan.

 

Några av de böcker jag tipsade om var:

Generation Loss av Elizabeth Hand

Som stjärnor i natten av Jennifer Niven

Jag är den som är den av Elin Lucassi

Tidsklyftan av Jeanette Winterson

Gryningsfeber av Péter Gárdos

 

Några böcker som vår bibliotekarie tipsade om och som jag blev sugen på att läsa:

Begravd jätte av Kazuo Ishiguro

Under krigets himmel av Niroz Malek

För vad sorg och smärta av Thom Lundberg

De försvunna av Caroline Eriksson

Sapfos tvillingar av Vendela Fredricson

 

Veckans ord på B: Mina svar

Dags för andra bokstaven och nya veckans ord. Fem ord att associera med böcker. Här kommer mina svar.

Veckans ord är:

begåvad

beundra

bov

bröllop

bur

 

Det finns många författare som är begåvade och som jag beundrar. Senast jag blev riktigt imponerad då jag läste en bok var då jag läste Tidsklyftan av Jeanette Winterson, som jag skrev om igår. Så himla begåvad hon är Winterson. Verkligen en författare att beundra.

Bovar finns det gott om i deckare, men jag glömmer i princip alltid bort dem. Boven i The Darkest Secret av Alex Marwood, som snart kommer på svenska, kommer dock stanna kvar länge.

Ett litterärt bröllop som jag vill lyfta fram är det mellan Gulla och Tomas i Kulla-Gullas myrtenkrona av Martha Sandwall-Bergström från 1951.

Det första jag kom att tänka på gällande ordet bur är boken Fågelburen av Lisa Jewell. Egentligen finns ingen faktisk bur, utan ett hus som blir till en bur eller till och med ett fängelse.

 

Winterson gör Shakespeare-cover

9789146229827

För några månader sedan såg jag William Shakespeares En vintersaga med Kenneth Brannaghs Theatre Company på Bio Roy i Göteborg. Där spelade Brannagh själv kung Leontes av Sicilien, som snart ska bli tvåbarnsfar, men börjar tvivla på att barnet verkligen är hans. Hans hustru Hermione försöker göra allt för att övertyga honom, men misstanken att Polixenes, kung av Böhmen, istället är fadern har gnagt sig in i hans hjärna.

Jeanette Wintersons nya bok Tidsklyftan är en av titlarna i serien Hogarths Shakespeare som består av moderniseringar av William Shakespeares pjäser. Den läste jag under helgen som var, eller snarare slukade. Jag föll pladask för Wintersons version och imponerades av såväl innehåll som språk. Extra roligt blir det när hon låter En vintersaga träda in, ibland med ett citat och någon gång genom att karaktärerna diskuterar Shakespeares pjäs som om de inte själva befann sig i en cover av densamma.

I Tidsklyftan är miljön London mitt i finanskrisen och att visa sina tillgångar är viktiga på samma sätt som det var bland kungar och drottningar. Kung Leontes har blivit Leo, Hermione den kända sångerskan MiMi, med en gedigen sida på Wikipedia och Polixenes Xeno. Leo och Xeno har gått på samma Internatskola och haft ett sexuellt förhållande eller i alla fall något som liknar det. Att Xeno är homosexuell eller kanske bisexuell är tydligt. Helst skulle han vilja leva med både Leo och MiMi, men kärleken till MiMi verkar snarare platonisk.

Antigonus, kungens bundsförvant blir Tony medan hans fru får behålla namnet Paulina. Hennes roll är något mer tillbakadragen än i pjäsen, vilket kan ha att göra med att Dame Judi Dench tog över scenen så snart hon befann sig på den.

Precis som i pjäsen tappar Leo helt all sans och balans gällande MiMis barn och istället för att uppsöka oraklet i Delfi vill hans fru nu använda sig av DNA-test för att bringa klarhet i faderskapet. Leo vägrar ändra uppfattning och när dottern Perdita föds, skickar han Tony med henne till Xeno. Barnet kommer inte fram, utan lämnas av Tony i en Babylucka på sjukhuset, precis innan han dödas.

Det är där Perdita hittas av Shep, som inte är en herde, men fått en namn som passar. Tillsammans med sin son beslutar han att ta med sig den lilla flickan och från första stund älskar han henne ovillkorligt. Shep får ta större plats i Tidsklyftan än i En vintersaga och utvecklas till en av mina favoritkaraktärer. Han har dåligt samvete för att han tar med Perdita, men han ångrar sig in. Hon blir det bästa han har.

I Tidsklyftan är banden mellan Perdita, hennes far och bror tydligare och starkare än i En vintersaga. Brodern Clo blir mer av en riktig person, inte bara en korkad skojare. Det är tydligt att Winterson valt att koncentrera sig på vissa karaktärer och det är inte alltid samma som Shakespeare själv lyfte fram.

Tidsklyftan är en av de bästa böcker jag läst i år. Jag tycker mycket om det helt absurda som skapas när karaktärer som skapats i en tid, beter sig likadant i en annan tid. Leos sammanbrott får en annan dignitet, pengarna en annan betydelse och jag gillar hur galet vissa kombinationer blir. Det blir dock ännu mer obehagligt och tungt att läsa om alla starka känslor när de placeras i en modern miljö. Tidsklyftan är på många sätt jobbig att läsa, men det är verkligen värt smärtan.

Winterson är en riktigt skicklig författare och använder verkligen inte ett enda onödigt år. Däremot skulle jag rekommendera alla att läsa En vintersaga innan läsningen av Tidsklyftan. Visst finns det en resumé i inledningen, men läsningen blir så mycket mer mångfacetterad med båda perspektiven levande.

Missa inte vår konferens på Kulturkollo idag om just Tidsklyftan.

Tematrio – Titelfrågor

tematrio

Dags för ännu en tematrio och idag fick jag klura. Till slut kom jag på tre titlar, som också är frågor.

1. Why be happy when you could be normal? av Jeanette Winterson är en gripande, självbiografisk bok och mitt första möte med en helt fantastisk författare.

2. Vad bör göras? av Yvonne Hirdman är en kortfattad, historisk sammanfattning av jämställdhetspolitiken i Sverige. Intressant och informativ.

3. Vem blöder? av Stina Wirsén är den vem-bok som jag och grabbarna O läst flest gånger. Underbar!

 

Bäst hittills 2014

Det är så fantastiskt kul med läsande kollegor som ber om boktips. Det har hänt flera gånger de senaste dagarna, vilket fått mig att fundera över vad jag läst som jag kan rekommendera. Här är en lista på de böcker jag läst och älskat i år.

Why be happy when you could be normal? av Jeanette Winterson berörde mig mycket. Innehållet är hemskt på många sätt, men språket absolut fantastiskt.

Låt vargarna komma av Carol Rifka Brunt är en ungdomsbok, men det borde verkligen läsas av alla. Fantastiskt bra om en mycket oväntad och ovanlig vänskap.

The Absolutely True Diary of a Part-Time Indian av Sherman Alexie har några år på nacken, men jag tror att den kan passa såväl gammal som ung. illustrationerna är fantastiska.

Fågelburen av Lisa Jewell är en riktigt svart bok av den tidigare chicklit-författaren. Trots svärtan är det en varm historia om en familj som inte alltid haft det så lätt.

Kvinnan på övervåningen av Claire Messud är helt klart en av årets höjdare hittills. Huvudpersonen Nora har ett lugnt yttre och ett ganska så kaotiskt inre.

När kejsaren var gudomlig av Julie Otsuka berättar om en de läger som amerikanerna skapade för japaner under andra världskriget. En del av historien jag inte alls kände till.

Författaren i familjen av Grégoire Delacourt är en otroligt charmig historia om pojken som ska bli författare, som blir mannen som inte riktigt lyckas.

Stopptid av Juli Zeh är en fascinerande och mycket obehaglig historia om en dyksemester som går lite fel.

Eleanor & Park av Rainbow Rowell är en stillsam kärlekshistoria, men bara på ytan.

Ghana must go av Taiye Selasi är så imponerande och så bra att jag saknar ord.

 

Det här är mina tio favoriter i år. Vilka är dina?

 

Dagens citat: Jeanette Winterson

9399

“Book collecting is an obsession, an occupation, a disease, an addiction, a fascination, an absurdity, a fate. It is not a hobby. Those who do it must do it. Those who do not do it, think of it as a cousin of stamp collecting, a sister of the trophy cabinet, bastard of a sound bank account and a weak mind.”

 

Jeanette Winterson

Vilken fantastisk språkkonstnär!

index

“I never believed my parents loved me. I tried to love them but it didn’t work. It has taken me a long time to learn how to love − both the giving and the receiving.”

Jag har länge, länge tänkt läsa något av Jeanette Winterson och nu blev det äntligen av när Bokbubblarna läste Why be happy when you could be normal? Konstigt nog påbörjade jag boken en gång då den var nyutkommen, men gav upp efter knappt 50 sidor. Nu älskade jag den. Ett bevis på att tillfället kan vara nog så viktigt som bokens objektiva kvalitet.

Wintersons första roman Oranges are not the only fruit publicerades 1985 och berättar historien om en flicka som adopteras av ett religiöst par och Why be happy when you could be noarmal? är den självbiografiska versionen av samma historia. En gripande och på många sätt fruktansvärd historia om en familj som definitivt inte är som andra, en mamma som inte vet hur man visar kärlek och en flicka som blir mer och mer olycklig.

Oranges are not the only fruit är en mindre grym version av en fruktansvärd uppväxt och den version Winterson orkade skriva just då och som hon kunde publicera medan modern levde. Trots detta lät reaktionerna inte vänta på sig och Winterson skriver om ett telefonsamtal med modern där hon gör klart att orden kommer från djälvulen. Varför valde hon att kalla huvudpersonen Jeanette och därmed smutskasta sin familj, undrar modern.

Titeln är en replik uttalad av Mrs Winterson, som Jeanette kallar sin mor, som inte riktigt förstår hur dottern kan välja att älska kvinnor och därmed bli onormal. Det är ett val, inget annat och Jeanette har gjort fel val. Sexton år gammal blir hon utkastad hemifrån på grund av det.

Större delen av boken handlar om barndomen. Hur någon kan växa upp som Winterson gjorde och överleva är svårt att förstå. Så mycket hat och så mycket konstiga förbud. Inte bara livet i familjen var svårt, utan hela det utanförskap som flickan levde i. Oälskad, ensam och udda. När hon väl fick en vän såg hon till att snart stöta bort den, för att undvika att bli sviken. Ett sätt att rädda sig själv från fler besvikelser tänker jag.

Jag är mycket imponerad av Jeanette Wintersons sätt att skriva. Språket är fantastisk. Lika vackert som innehållet är fruktansvärt. Jag vill definitivt läsa mer av henne och mest sugen är jag nästan på debuten, för att kunna jämföra de två berättelserna.

 

Grantas lista 1993

Det här var ett pilligt projekt, men har jag börjat ska jag avsluta och lite kul är det allt att googla runt. Även 1993 utsåg en jury bestående av bland annat Salman Rushdie, en lista på 20 best of british novelists under 40. Detta var lista nummer två, som publicerades i Granta 43 och den innehöll följande namn (struntar i titlarna i magasinet den här gången, men listan finns här):

Iain Banks, skrev både “vanliga” romaner och science fiction, men då lade han till mellaninitialen M. Han dog 9 juni i år och hans sista roman The Quarry släpptes i dagarna.
Louis de Bernières, är troligen mest känd för Corelli’s Mandolin, som också blivit film. Senaste boken heter Notwithstanding.
Anne Billson är förutom författare också filmkritiker och har bland annat skrivit vampyrboken Suckers och den här boken om Buffy the Vampire Slayer.
Tibor Fischer hamnade redan med debutboken Under the frog på Bookerprisets korta lista. Verkar hamna i blåsväder ibland.
Esther Freud har skrivit sex böcker efter prisade debuten Hideous Kinky och är förutom författare även skådespelare. Hennes senaste bok kom 2o10, heter Lucky break och verkar riktigt bra.
Alan Hollinghurst har skrivit fem böcker och för The Line of Beauty belönades han med Bookerpriset. Senaste boken heter The Stranger’s child och kom 2011. En författare jag bör och vill läsa något av.
Kazuo Ishiguro var tydligen ung och lovande såväl 1983 som 1993.
AL Kennedy är inte bara författare, utan ståuppkomiker också. Hennes senaste bok heter On writing och mest känd verkar Day vara. För den belönades hon med Costa Book Awards 2007.

Philip Kerr skriver spänningslitteratur och har skrivit fem böcker om Bernie Günther.  Första delen i hans Berlin-noir-trilogi kom just ut på svenska med titeln Falskspel.

Hanif Kureishi en stor favorit som jag nästan glömt bort. Jag absolut älskade hans The Buddha of Suburbia, som måste vara den roman som gav honom en plats på listan. En av de absolut bästa böcker jag läst. Måste läsa mer snarast.
Adam Lively har skrivit en del, men verkar inte ha nått speciellt stora framgångar. Istället recenserar han böcker för The Sunday Times och producerar dokumentärer.
Adam Mars-Jones ännu en författare som placerat sig på listan även nu 10 år senare. Kanske borde kolla upp hans författarskap mer. Någon som läst?
Candia McWilliam verkar ha kommit tillbaka efter en tuff tid och senaste boken heter Silently and very fast.
Lawrence Norfolk har skrivit fyra historiska romaner, senaste kom 2012 och heter John Saturnall’s Feast.
Ben Okri är författaren jag tänkt läsa något av hur länge som helst. Jag har hans Farlig kärlek i hyllan hur länge som helst.
Caryl Phillips föddes på St Kitts och har skrivit många pjäser, men också en rad romaner. A distant shore verkar vara den av hans böcker som är mest känd. Det verkar som om det här är en författare för mig.
Will Self verkar vara en udda typ. Han är författare och komiker och hand Great Apes verkar verkligen helt absurd. Senaste romanen Umbrella återfanns på Man Booker Prizes korta lista 2012.
Nicholas Shakespeare har bland annat skrivit Secrets of the Sea, som står i min hylla på svenska och då heter den Havets hemligheter. Någon som läst?
Helen Simpson har skrivit fem novellsamlingar. Den senaste heter In flight entertainment och kom 2011.
Jeanette Winterson är ännu en gigant som jag tänkt läsa, men aldrig läst något av. Måste åtgärdas. Hennes biografi Varför vara lycklig när du kan vara normal? kom nyss i pocket och kanske vore bra att börja med.

 

Många kända namn även på den här listan. Jag tar ett djupt andetag eller två och förflyttar mig sedan 10 år framåt.

 

Babel är ett farligt program

Jag har aldrig ens tänkt att läsa Mikael Niemis nya bok. Sedan Populärmusik från Vittula har jag inte varit sugen på att läsa något mer av honom. Så dyker han upp i Babel, intervjuad av underbara Jessika Gedin och är så charmig och intressant att jag helt plötsligt känner att jag absolut MÅSTE läsa hans nya bok FallvattenDessutom påminner han mig om att jag måste läsa Stephen King snart.

Jag älskade Karolina Ramqvists Flickvännen, men hennes nya bok Alltings början har fått väldigt blandad kritik. Jag vill ändå läsa, då även jag blev vuxen under 90-talet. Funderingen kring vad vi egentligen har att kämpa för idag är intressant. Att feminism bara är självklar i vissa kretsar, medan den är väldigt ifrågasatt i andra är värt att lyfta fram. Och att kvinnor oftare ses som offer än män i samma situation är något att fundera över.

Caitlin Morans bok How to be a woman har jag redan köpt. Den var borttappad ett tag, men återfanns under lördagens bokhyllefixande. Jag som inte alls tycker om ljudböcker drömmer om att få höra Morgan läsa sin bok själv.

Har en stilla fråga till dessa feminister bara. Är det inte möjligt (och önskvärt) att uppfostra söner till feminister?

Blev också sugen på att läsa Tove Lefflers Den kärleken och den nya biografien Sanningens vägar:  Anne Charlotte Leffler liv och dikt av Monica Lauritzen. Eller varför inte något av Anne Charlotte Leffler själv. Kanske Skådespelerskan?! För visst är det lite knäppt att vi firar Strindberg, men glömt bort Leffler.

Och så Daniel Sjölins comeback, jo den funkar bra. Det verkar dessutom som att den arge gubbstrutten i Sjölin får mer utrymme än han fick som programledare. Just Rimbo var kanske inte världens roligaste litterära destination. Kopplingen till Heliga Birgitta gillades dock.

Måste också återigen påpeka att jag verkligen älskar Biblioterapi. Och ja, jag vill läsa Skrivet på kroppen också. Och de där krigsmemoarerna verkar spännande och…

Ja, ni ser. Babel är ett totalt livsfarligt program.

 

%d bloggare gillar detta: