Günther Grass

Varför är bristen på jämställdhet inget problem?

Ibland får jag frågan varför jag tar upp frågan om jämställdhet så ofta. Varför det är så viktigt för mig, nästan som en fixering. Ofta blir min spontana reaktion att jag vill fråga varför jämställdhet inte är viktig för personen i fråga, men jag gör det sällan trots att jag borde. Frågan kommer nämligen uteslutande från män och då hamnar jag i någon slags försvarsställning. Dumt. Istället borde jag fråga just det jag tänkt fråga: Varför är jämställdhet inte viktigt för dig?

I veckan handlade det om Nobelpriset och det faktum att alla årets pristagare är män. Något som diskuterades på många håll och jag hamnade i en diskussion på Twitter. Budskapet var att det inte finns lika många män som kvinnor att prisa, samt att de som utser nobelpristagare hade som ansvar att ge priset till de bästa, inte att kämpa för jämställdhet. Underförstått, om priset gavs till en kvinna skulle en bättre man väljas bort. När det gäller litteraturpriset är ett sådant argument dessutom dummare än dummast, då det i slutänden handlar om tycke och smak. Ja, det är tycke och smak, trots att Svenska Akademien också ska stå för snille och smak.

Det går att argumentera för att män är bättre författare än kvinnor och även om det inte är politiskt korrekt att säga så 2017 får jag en känsla av att många tänker så. Det finns en utbredd uppfattning om att män skriver allmänmänskligt medan kvinnor skriver för kvinnor. Är inte det ganska sorgligt?

Låt ingen skugga falla över Kazuo Ishiguro, men den litterära tradition han företräder är för mig allt annat än nyskapande. Han är en skicklig författare som jag gärna vill läsa mer om och jag är på många sätt glad över att han fick priset, men en liten, liten tagg i hjärtat och i hjärnan med för den delen stör.

Mannen på Twitter bad mig berätta vilka pristagare de senaste 25 som inte var värdiga pristagare och borde ersatts av andra. Underförstått, vilka män skulle jag vilja kasta ut för att istället ge priset till kvinnor. Ville jag kanske till och med kvotera? Och nej, det handlar inte om kvotering. Det handlar om att gå emot den sega föreställningen om att en skicklig författare i 100 av 114 fall är en man. Sedan skulle jag kunna nämna Günther Grass pga kass, Mo Yan pga jäv och Mario Vargas Llosa pga mansgris, men det gjorde jag inte. Även det handlar nämligen om smak. Synd bara att Svenska akademiens smak är så himla fixerad vid vinnarens kön att de belönar man efter man. Det behövs liksom inget kvoteringssystem, bara lite mera könsblindhet. För mig är bristen på jämställdhet nämligen ett problem, då den får allt för många att tro att det bara är män som förtjänar priser. Att det inte är ett stort problem för fler är ganska sorgligt.

 

Olikhetsutmaningen: kanon eller kalkon

Idag blir det en utmaning som går att koppla till något kulturellt pris, som Nobelpriset, eller till något helt annat. Uppgiften är att presentera verk som ni tycker är kanon och sådant ni skulle benämna kalkon.

Jag blir ofta besviken när nobelpristagare avslöjas, men av de pristagare jag läst finns faktiskt väldigt många som är kanon. Selma Lagerlöf är en sådan. Den första kvinnan som fick priset och en av våra absolut största författare. En annan favorit är Tomas Tranströmer. När det avslöjades att Nobelpriset i litteratur 2011 gick till honom grät jag faktiskt en skvätt.

Bland kalkonerna finns Günther Grass, som jag aldrig kommer att läsa något av igen efter den helt fruktansvärda Blecktrumman. Faktiskt gjorde denna traumatiska läsning att jag länge undvek all tysk litteratur. Den och Brechts Mor Courage och hennes barn. Brecht fick dock en ny chans och jag tycker mycket om hans Den kaukasiska kritcirkeln, mycket tack vare en fantastisk uppsättning av pjäsen på Göteborgs stadsteater 1999, där pjäsen fick titeln Den europeiska kritcirkeln.

När det gäller filmer fanns det en tid då Göteborgsposten redovisade betyg från en lång rad filmrecensenter från olika tidningar. Då följde jag slaviskt tipsen från en recensent på Hufvudstadsbladet, som jag nu inte minns namnet på. Annars är ett högt betyg inte nödvändigtvis en garanti för en bra film. Som Lone star från 1996, hyllad av alla och en film som både jag och maken tyckte var riktigt, riktigt tråkig och dålig. Någonting måste vi helt klart ha missat. Titanic, som belönades med 11 Oscars, har jag faktiskt inte sett och har ingen längtan efter att göra det heller. Däremot älskade jag Slumdog Millionaire som belönades med hela 8 Oscars 2008.

Idag får vi veta om författaren som tilldelas årets Nobelpris i litteratur är kanon eller kalkon. Jag har fortfarande inte riktigt hämtat mig från förra årets chock och hoppas att Svenska Akademien inte driver det vidgade textbegreppet till sin spets och ger priset till George Lucas eller någon annan manusförfattare.

 

Livet är för kort…

… för dåliga böcker och i veckans Bokbloggsjerka vill Annika att vi berättar om tre böcker vi inte kommer att läsa. Lite riskfullt det här. Förra gången jag gjorde något liknande hörde en av författarna av sig och skickade sedan en bok. Jag läste och överlevde.

1. En genre jag har grymt svårt för att kändisbiografier om personer som inte gjort något direkt vettigt. Det vimlar av dem och jag skulle kunna fylla hur många trios som helst. Jag väljer dock Livvakten: vägen till monarken av Daniel Webb och Anders Johansson som för mig känns helt ointressant.

2. Günther Grass har fått en chans. Det blir ingen mer.

3. Agneta Sjölin verkar hur trevlig som helst, men ingen av hennes böcker lockar direkt. Flickan från paradiset beskrivs till exempel som en blandning mellan Paulo Coelho och Marianne Fredriksson.

Dagens EM-böcker Tyskland

Det här är ju något av ett problemland för mig, både när det gäller böcker och fotboll. När det gäller fotboll är det svårt att låta bli att imponeras av de tyska spelarna och snart kanske jag hittar en tysk litterär favorit.

Ja, det är inte mycket tyskt i hyllorna här hemma, men jag gillade Högläsaren av Bernhard Schlink väldigt mycket. Honom kan jag tänka mig att läsa mer av. Jag har också läst och gillat Christa von Bernuth och Julie Zeh. Helt borta när det gäller tyskar är jag alltså inte. Bara nästan.

En av de bästa böcker jag läst om Tyskland och andra världskriget är Molnfri bombnatt av Vibeke Olsson. Vansinnigt bra om främlingsfientlighet i olika tider och hur sällan det är så att världen är svart eller vit.

Även Boktjuven  av Markus Zusak utspelar sig i Tyskland. En bok jag tyckte om, men inte tokälskade som alla andra verkar göra. En annorlunda historia är det helt klart, det går inte att komma ifrån.

Några Nobelpristagare har det blivit också för Tyskland. Väldigt många de första åren, men de känns inte alls lockande att läsa. Tomas Mann har jag inte heller läst och det borde man väl göra. Inte heller Heinrich Böll. Ingen av dem lockar så mycket heller.

Jag har dock läst en bok av Günther Grass Blecktrumman och kommer aldrig att läsa något mer. Fruktansvärd bok. Däremot kan jag tänka mig att läsa något av Hertha Müller. Hjärtdjur står i hyllan och har gjort det i många år. Müller imponerade starkt på mig när jag lyssnade på henne på Bokmässan och det börjar definitivt bli dags att läsa något av henne.

Trevliga bokförläggarna Thorén och Lindskog har specialiserat sig på tyskspråkig litteratur och jag vill verkligen hitta böcker hos dem som jag gillar. Uwe Timm ska få en chans till helt klart och jag tror att Siegfried Lenz skulle kunna vara något. Kortromanen En tyst minut låter till exempel bra. En annan bok som gör mig nyfiken är Cap Esterel av Tanja Langer.

 

Hur jag tänker om långsinthet

Tina O svarade på bokfrågorna till bokstaven L och till ordet långsint avslöjade hon sin inställning till franska författare som helt förstördes då hon läste och avskydde Tillsammans är man mindre ensam.

Nu känner jag inte alls igen just föremålen för det långsinta undvikandet då jag absolut älskade Tillsammans är man mindre ensam. Både boken och filmen faktiskt. Anna Gavalda tillhör till och med en av mina favoritförfattare och bland dem finns fler fransyskor som Muriel Barbery och Nina Bouraoui. Jag kan välja att läsa en bok av en författare bara för att hon eller han är fransk. På samma sätt som jag ofta ser en film som jag inte har en aning om vad den handlar om bara för att den är gjord i Frankrike.

Däremot har jag stora svårigheter att förbereda mig inför höstens Bokmässan där temat är tyskspråkigt. Jag skyller det på tråkiga tysklärare (med ett underbart undantag) och några riktigt läskiga läsupplevelser. Jag skyller på Günther Grass och hans fruktansvärda Blecktrumman. Även Bertold Brecht har ett finger med i spelet med sin ruskigt tråkiga Mutter Courage.

Att jag vid senare tillfälle både läst och gillat Bernhard Schlinks Högläsaren har inte räckt för att ta bort rysningen i kroppen som jag får varje gång jag tänker på att läsa en tysk bok. Otroligt barnsligt och dessutom helt ologiskt.

Lugn och fin nu. Jag ska läsa tyskt innan mässan. Det ska jag verkligen. Bara inte just nu. Och ja, jag inser att det självklart finns en hel massa bra, tyska böcker, men som alla andra fobier är den här totalt omöjlig att påverka.

Så hur tänker jag om långsinthet? Att det är svårt att bryta en känsla av obehag trots att det lätt skulle kunna göras.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: