Betyg 2

Vad är vänskap?

Nyckelbarnen av Sara Kadefors handlar om Siri som egentligen är stor nog att ha egen nyckel och gå hem själv, men hon vill inte. Hon tycker inte om att vara ensam hemma och gör allt för att slippa det. När skolans fritidsklubb läggs ner blir det svårare att undvika ensamheten. Båda hennes föräldrar reser mycket i sitt jobb och lämnar henne ofta själv. Som tur är har hon Leo och Linn som bor i samma hus. Hon hade aldrig trott att de skulle bli så goda vänner och att hon skulle våga så mycket.

Linn och Leo är också ensamma. Linns mamma har träffat en ny man och sover helst hos honom och Leos föräldrar verkar tycka mer om sina hundar än sin son. Den udda trion finner trygghet i varandra och utvecklar en väldigt annorlunda relation som på många sätt liknar vänskap.

Klassen Siri går i har en elak och orättvis lärare som heter Maggan. Att Maggan inte mår bra förstår läsaren ganska snart, men inte Siri och hennes vänner. Att Leo är lite arg är inte så konstigt, han har minst sagt myror i baken och Maggan hanterar det definitivt inte snyggt. Istället får han fler utskällningar varje dag än elever borde få under hela sin skoltid. De tre vännerna försöker få rektorn och kuratorn att förstå hur illa det är, men när de se Maggan och rektorn fika och prata ihop förstår de att hon aldrig kommer att hjälpa dem.

Linn gillar att ta risker och hon kommer på hur många sätt som helst att hämnas på Maggan och rektorn, men det går helt klart för långt. Siri går också för långt i sin kamp för Leo, mot Maggan.Tanken är kanske god, men det spårar ur på ett väldigt okontrollerat sätt. Jag tycker inte att alla dramatiska trådar knyts ihop och de får definitivt inte den uppmärksamhet som de borde få. Det finns material för flera böcker i Nyckelbarnen, men som resultatet blev nu är det mest splittrat och ofärdigt.

Det är visserligen en bok för lite yngre barn, kanske runt 12 år, men måste den vara så svart-vit? Jag är lite besviken på Kadefors måste jag säga. Hon brukar skriva så bra och så trovärdigt. Nu blir det mest stereotypt och tyvärr ganska ointressant. Dessutom är det nästan lite farligt  att knö in så många viktiga frågor i en bok och sedan inte följa upp dem. Barnens grymhet ger mig till exempel en fadd smak i munnen, föräldrarnas agerande diskuteras inte och Siri är lika ensam när boken slutar som hon var i början.

Smålustigt, men inte mer

Jag tycker verkligen om Erlend Loe. Han har en absurd humor som tilltalar mig väldigt mycket och jag brukar fnissa mig igenom hans böcker. Nya boken Stilla dagar i Mixing Part börjar verkligen lovande, med helt galna engelska brev som översatts från tyska till engelska med översättningsprogram typ google translate.Dessutom går det inte annat än att älska omslaget.

Huvudpersonen är dessutom totalt galen, precis som huvudpersonerna brukar vara i Erlend Loes böcker om än lite svår att tycka om. Han heter Bror Teleman och är dramatiker. Han älskar Nigella Lawson, men inte Tyskland. Hans fru Nina älskar dock Tyskland över allt annat och det är därför som de hamnat i Mixing Parts, eller Garmisch-Partenkirchen som de flesta kallar orten, på semester.

Upplägget är med andra ord bra, men det blir liksom inte så mycket av det. Större delen av boken består av dialoger mellan Bror och Nina och visst är det kul ibland, men mest blir det tröttsamt. Jag har tyvärr till och med svårt att hålla intresset uppe.

Vill du läsa något bra av Erlend Loe tycker jag istället att du ska ge på Naiv.Super, Expedition L eller Doppler, som alla tre är galet roliga.

Inte som jag tänkt mig

Jag hade höga förväntningar på Stalins Kossor av Sofi Oksanen, en bok som ingår i Lyrans Jordenruntutmaning. Boken handlar om tre estniska kvinnor i tre generationer, mormor Sofia, mamma Katariina som tar sin familj till Finland där dottern Anna växer upp ivrigt förnekande sitt ursprung.

Hon är mager precis som esternas getter, Stalins kossor, och hon vill så förbli. Hon kontrollerar sin vikt och planerar in i minsta detalj vad hon ska äta och hur hon lättast ska kunna spy. Att börja med glass är bra, då glider maten ut lätt och smakar inte så illa. Ett annat bra tips är att äta en påse saltlakrits först så att man säkert kan se när det som finns i botten har kommit upp.

Jag förstår att mat blir en fixering för bulimiker, men jag har trots allt svårt att engagera mig i Annas öde. Det blir lite för mycket. Lite för konstaterande och lite för känslolöst. Kanske är det Oksanens sätt att kunna berätta om det svåra och det förbjudna. Ibland blixtrardet till och vi tillåts se en glimt av hennes själ, men oftast har jag svårt att bibehålla intresset.

Stalins kossor har hyllats i såväl press som bokbloggar, men jag förstår inte riktigt storheten.En intressant roman ur ett historiskt perspektiv med bra kvinnoskildringar, men den tar aldrig tag i mig. Visst beskrivs Annas kamp både mot sin kropp och sitt ursprung, men av någon anledning funkar det inte för mig. Jag gillar dock språket och Oksanen sätt att uttrycka sig. Möjligen kan en bok med annat tema tilltala mig mer. Tyvärr stannar min reaktion efter att ha läst debuten vid ett stillsamt jaha.

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2010-02-11

Nu finns uppföljaren Utrensning i pocket och jag är rätt sugen på att ge Oksanen en chans till.

Vad missade jag?

Nu läste jag visserligen slutet av Främlingen under dagens skärgårdsutflykt med eleverna, men jag tror inte att min uppmärksamhet och koncentration var dålig. Någonting verkar jag ändå ha missat i Albert Camus klassiker, för jag fattade inte grejen.

Okej, Mersault är känslokall, eller kanske känslolös, men hur han och hans agerande kan ha fascinerat så många har jag svårt att förstå. Ni får jättegärna förklara storheten i denna banbrytande och prisade roman som kallats en av de viktigaste böckerna inom existentialismen.

Så här står det i en artikel i SvD då nyöversättningen av Jan Stolpe utkom:

”Den [främlingen] var ju romanen som handlar om hur det känns att vara ung och försöka hitta något slags ordning i detta absurda kaos som kallas livet. Och som så hisnande träffsäkert skildrar ungdomens sensualitet och oresonliga livsextas.”

Thure Stenström som skrivit recensionen menar också att det borde vara en plikt för alla att läsa Främlingen. Så Thure, nu har jag gjort min plikt, men jag vet inte riktigt om det gav mig något.

Jag blir lite fascinerad under rättegången både över Mersault agerande, men kanske främst för att alla andra agerar så väldigt konstigt. De provoceras väldigt av Mersaults brist på reaktion och det stå honom dyrt.

Nu har jag läst Camus, check. Någon annan bok jag borde pröva för att kunna förstå hans storhet?

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2010-06-01

Kort och intensivt

I det lilla samhället Brantevik närmar sig sommaren sitt slut. Vi får träffa två av de familjer som tillbringat semestern där. Väninnorna Johanna och Agnes är båda gravida i nionde månaden, därav boken titel. Då Johanna med glädje ser fram emot sitt första barn känner Agnes inte samma glädje då hon och hennes man Tobbe minst sagt genomgår en rejäl kris.

De lämnar dottern Nicole ensam (!) och går ut för att sjunga karaoke. Under kvällen börjar Agnes och Tobbe att bråka, Agnes går därifrån och kommer inte tillbaka. Några dagar senare hittas en mördad, gravid kvinna i närheten. Hennes mage är uppskuren och barnet står inte att finna.

Jag läser ganska mycket deckare, i alla fall i perioder och jag gillar spänningen, men också personskildringarna som brukar uppta en stor del av många böcker i genren. I Vecka 36 av Sofie Sarenbrant går allt i en rasande takt och jag hinner inte bli engagerad i varken fallen eller personerna runt omkring. Kommissarie Lars Räffel eller den tjurige journalisten Göran Rosenlund, vem är det egentligen vi ska följa? Båda förblir skuggfigurer boken igenom. Språket påverkar troligen tempot, ett effektivt journalistspråk som jag finner lite väl hackigt med alla Men som inleder meningar.

Egentligen är historien på pappret väldigt spännande, men konstigt nog tar den inte tag i mig. Jag har aldrig varit i Brantevik, visste inte ens att det fanns och därför får jag inga inre bilder av miljön. Jag saknar därför beskrivningar av miljön. För den som har en relation till detta sommarparadis kanske upplevelsen blir en annan.

Jag har klurat på det här inlägget i några dagar för att försöka få det sakligt, men inte onödigt elakt. Vi har talat en del om huruvida man ska skriva även negativa recensioner och om bokbloggare ens gör det. Jag recenserar i princip alla böcker jag läser och även om de flesta jag läser är bra, så gäller det inte alla. Ett inlägg som går ut på att hylla skriver jag snabbt och glatt, men ett sådant här inlägg föranleder en del funderande.

Ett annorlunda fågelperspektiv

Jag får verkligen “Stockholm-i-fågelperspektiv-vibbar” när jag läser Högre än alla himlar av Louise Boije af Gennäs. Det finns ingen hejd på de lyriska beskrivningarna av miljön, men det blir lite Strindberg goes chic-lit och den kombinationen känns minst sagt märklig.

Annars börjar det ganska bra med en hejdundrande nyårsfest för att möta ett nytt millennium. I en flashig lägenhet i Stockholm träffas sex vänner. Värdparet är Sanna och Victor som är ett ganska udda par. Gästerna är vänner och släktingar, men trots att det bara är sex personer att hålla reda på hade jag väldigt svårt att skilja dem åt. Att minnas vem som var gift med vem, kusin med vem, syster med vem och barndomskompis med vem var nästan omöjligt då de alla sex är så väldigt anonyma. Det gör också att jag inte riktigt bryr mig om vad som händer med dem.

Jag såg verkligen fram emot Boije af Gennäs nya bok då jag absolut älskade Stjärnor utan svindel och var road även av hennes andra böcker. Jag tyckte väldigt mycket om både hennes språk och hennes omedelbara karaktärer. Det inledande kapitlet i Stjärnor utan svindel är något av det vackraste jag läst och vem kan låta bli att älska Kaja och Sophie?

Jag ville verkligen tycka om även Högre än alla himlar, jag försökte och försökte, men jag kom aldrig in i historien om de sex vännerna. Det var bara ord, ord i mängder, så många ord och så många långa beskrivningar av detaljer att själva händelserna helt tappades bort. Adjektiv i mängder och dessutom överanvändes inte bara ordklassen i allmänhet, utan några få ord i synnerhet. Helt onödiga och övertydliga beskrivningar och förtydligande som bara gör mig matt och trött. Hade jag läst manuset skulle jag strukit och strukit och strukit alla överflödiga ord.

Jag fick aldrig något grepp om historien och definitivt inte om huvudpersonerna som kändes långt ifrån äkta. Liv, den misslyckade skådespelerskan och Jalle, den homosexuelle UD-tjänstemannen har potential att utvecklas till karaktärer som jag faktiskt bryr mig om, men än så länge förbli de enkla skisser och dessutom ganska stereotypa sådana.

Kommer jag att läsa del 2 i den planerade trilogin? Kanske. Louise Boije af Gennäs är en tillräckligt stor favorit för att förtjäna en chans till. Nutidshistorien är dessutom ganska intressant, men det får nog bli en pocketvariant nästa gång. Tyvärr blev jag väldigt besviken på en av de böcker jag trodde skulle höra till höstens höjdpunkter.

Inte så tokigt ändå

Jag var på väg att ge upp en bit in i När barnet lagt sig av Michael Nyqvist. Språket irriterade mig och allt som förväntades finnas mellan raderna var helt omöjligt för mig att se. Jag såg bara en fragmentarisk illa skriven biografi. Efter en kommentar från Dolly bestämde jag mig för att ändå ge boken en chans. Det är en tunn liten sak och tog inte mycket av min dyrbara lästid i anspråk.

Det blev nu ingen fantastisk läsupplevelse, men de fragmentariska bitarna bildade till slut en i alla fall känslomässig helhet. Jag förstod lite mer vem Nyqvist är och gillade att läsa både om hans skådespelarliv och hans sökande efter sina rötter.

I bokens första kapitel får den ännu ganska lilla pojken veta att han är adopterad. Han inser ganska snart att detta är någonting man inte ska tala om. Som vuxen ger han sig ut på jakt efter sin mor, men framför allt sin far.

Glimtvis är boken värd att läsa, men det är ingen bok jag kommer att återkomma till. Jag kan tänka mig att det hade varit trevligare att lyssna på boken och höra Michael Nyqvists röst, då hans talade språk slår igenom så mycket i det skriftliga. Kanske hade boken lyft i alla fall språkligt då och kanske också innehållsmässigt. Det borde vara känslomässigt, men texten lyfter inte från sidan och tar sig därmed inte in i mitt hjärta. Via örat hade den kanske nått dit. När barnet lagt sig var helt klart bättre än jag trodde 30 sidor in i boken, men det är långt ifrån en omvälvande läsupplevelse.

%d bloggare gillar detta: