Betyg 1

Totalt ointressant golfroman

Huvudpersonen i Albatross och hans fru verkar ha slutat leva. I alla fall har de slutat leva ett gemensamt liv. Efter en händelselös sommar i Stockholm hyr de nästföljande sommar en stuga på landet. Där grillar de kött marinerad på samma sätt varje dag. Någon gång skojar de till det lite och grillar lax. De dricker lådvin och huvudpersonerna dricker grogg och försöker läsa Proust. Men mest spelar han golf och hon flyr till jobbet. Troligen för att slippa träffas. Med i stugan finns hunden Hyland. Han är kanske romanens mest spännande karaktär.

Hade det inte varit för upplägget med en roman i 18 hål, att en person uttalar sig om huvudpersonen i inledningen av varje kapitel och knorren i slutet hade jag sågat Albatross av Hans Gunnarsson totalt.

Kanske är det för att jag är totalt ointresserad av golf, men jag tror inte att det är bara därför som jag tycker att boken är tämligen meningslös. Personerna finns på sidorna, jag läser om dem, om deras totala tristess och blir lika passiv och uttråkad själv. Ärligt talat bryr jag mig inte om den irriterande huvudpersonen, med den totalt världsfrånvarande bilden av sig själv och sitt liv, eller om hans anonyma fru. Men omslaget är i alla fall fint.

När vi hade boktipsarkväll på jobbet tipsade vår skolbibliotekarie om Hans Gunnarssons senaste bok Försmådd och beskrev den som en av de absolut roligaste böcker han läst. Och den låter verkligen rolig. Det gör egentligen inte Albatross ens på baksidan. Tanken var att vi till dagens bokcirkel istället skulle läst Någon annanstans i Sverige. Kanske hade det blivit bättre, men ärligt talat är jag osäker på om jag tycker om Gunnarssons sätt att skriva över huvud taget. Så kära bokcirkelsvänner. Jag ber om ursäkt. I kväll får vi bli en vinklubb snarare än bokklubb, för vi har troligen inte så mycket att diskutera kring boken. Eller så har vi det. Ni kanske tycker helt annorlunda?!

En snårig uppföljare

Jag tyckte om Finns inte på kartan, som var Carin Hjulströms första bok om journalisten Frida Fors. En charmig historia om ett litet småländskt samhälle som försvinner från kartan och kampen för att få nya invånare.

Tyvärr håller uppföljaren Hitta vilse inte alls samma klass. Frida har lämnat Småland och ska nu söka jobb på Aftonpressen. Lite onödigt med namnbytet kan jag tycka, då alla andra tidningar fått behålla sitt namn, men okej det är en petitess. Irriterande är det dock att Frida knappt hinner få jobbet innan hon blir av med det igen. Hon frilansar dock och ska då skriva om en porrstjärna i Spanien som självklart är en gamma skolkamrat. De träffas under Fridas besök hos sin pappa. Trevligt att träffa honom, men som så mycket annat i den här boken går det alldeles för snabbt. Det nya jobbet som informationsansvarig får vi också veta lite om och dessutom hinner Frida både städa danscafé, gå på dansträff och internetdejta. Några rader om den gamla chefen trycks också in i en halv parentes.

Trådarna är på tok för många och jag blir mest trött av att läsa denna hafsigt ihopslängda bok. Många trådar är bra, som den om Fridas missförstådda kollega Marita. Språket är övertydligt, personerna inte sällan stereotypa, tempus blandas hej vilt och mycket slarvas bort i en önskan att beskriva allt. Resultatet blir att vi får veta lite om mycket, men det finns ingenting att vila i.

Smålandsspåret är i princip borta, förutom ett kort besök på ett bröllop där personernas öden rabblas upp i en fart som är svår att hänga med i. Jag hade hellre sett att Hjulström inte helt övergivit personerna i förra boken och att hon dessutom nöjt sig med att föra in några få nya. Det hade funkat att låta Frida jobba på Aftonpressen och istället undersöka företaget Position som journalist. Det hade boken vunnit på.  Hela nätdejtinggrejen känns dessutom både onödig och lite löjlig.

Tyvärr måste jag säga att Hitta vilse är en besvikelse. Ingen bok jag kan rekommendera  någon att läsa.

Alla andra älskar Linwood

Jag har haft Utan ett ord av Linwood Barclay i hyllan ett tag och nu fick den följa med till Spanien. Förväntningarna var väldigt höga på denna bok som hyllats av så många och som dessutom legat etta på Bokustoppen under flera veckor. Baksidetexten lät lovande och jag satte glatt igång.

Cynthia kommer hem full, bråkar med sina föräldrar, spyr i papperskorgen, somnar och när hon vaknar är hela familjen borta. 25 år senare har hon självklart inte kommit över det utan ställer upp i ett tv-program om olösta brottsfall och hoppas på nya tips.

Visst låter det spännande? Det är det inte. Maken till förutsägbar och krystad bok får man leta efter. Mest rrriterande är de illa skrivna kursiva avsnitt som visserligen gör att jag räknar ut slutet väldigt tidigt, men inte blev jag gladare för det. Jag brukar ha svårt för kursiva avsnitt där brottslingar kommer till tals, men ibland kan de fylla en funktion. I Utan ett ord gör de det inte, snarare bidrar de till att boken är ett riktigt bottennapp.

En sak som ytterligare försvårar läsningen är att jag inte tycker om Cynthia, hon väcker ingen sympati hos mig och hennes man är mest ett irriterande mähä. Den enda som väcker någon sorts sympati är mostern som uppfostrat Cynthia, men hon visar sig på många sätt ha bidragit till att fallet blivit så utdraget.

Hur kan Linwood Barclay slarva bort en så bra romanidé genom att trycka boken full av en massa klichéer och osannolika kopplingar mellan både personer och platser.  Skumma pojkvänner som kommer tillbaka och kopplas ihop med Cynthias makes elev, löjliga vändningar och en helt otrolig och osannolik orsak till hela försvinnandet gör inte saken bättre. Usch, tråkigt och dåligt helt klart. Det blir ingen mer Barclay för mig. Inte ens om boken ligger hundra veckor på Bokustoppen.

Något positivt? Den var lättläst och tog inte många timmar i anspråk. Riktig smörja rent ut sagt.

Tilläggas kan att jag inte heller är något fan av Harlan Coben som Linwood Barclay påminner en del om. I jämförelse med den senare framstår dock Coben som ett smärre geni.

Vilken fullständig smörja

Bara vanligt vatten

Jag läste ut Kajsa Ingemarssons Bara vanligt vatten igår. Jag vet inte riktigt varför jag gjorde det då det är en riktigt dålig bok. Nu är det inte så att jag har något emot Kajsa Ingemarsson. Jag tyckte om hennes första böcker, men med Små citroner gula började det gå utför och Lyckans hjul var ingen höjdare.

Bara vanligt vatten handlar om författaren Stella Friberg som håller på att skriva sin tionde och sista bok om Franciska Falke, en provatdetektiv i 1800-talets Stockholm. Just avsnitten som innehåller utdrag ur boken är pinsamt dåliga och dessutom totalt oviktiga för handlingen. Jag vet inte om Ingemarsson försöker ironisera över deckargenren eller om hon helt enkelt tycker att detta är ett spännande grepp. Jag hade gärna varit utan dem helt klart.

När Stella Friberg håller på att skriva upptäcker hon en vattenläcka i badrummet, bara vanligt vatten alltså och just det här vattnet spelar en avgörande roll i handlingen. För att få ordning på lägenheten behöver Stella anlita hantverkare och då kommer Johnny in i hennes liv. Johnny, självklart heter han Johnny. Detta är bara en av alla klichéer och stereotyper som Bara vanligt vatten är fylld av.

Jag har väldigt svårt att uppskatta Ingemarssons orgie i märkeskläder, skor och smink. Jag orkar knappt läsa och till slut skummar jag bara snabbt igenom boken för att jag trots allt faktiskt blivit lite engagerad i Stella Friberg. Egentligen är det ingen dålig historia. Trots alla klichéer skulle det här ha kunnat bli en ganska underhållande bok. Stella är nämligen inte helt platt, trots att de flesta av karaktärerna runt henne stannar där. Egentligen skulle också kritiken av kvällspressens jakt på smaskiga historier och bilden av förlagsvärlden varit ganska intressant om det inte vore så att historien blev så sliskig och ytlig. Jag håller med Bokhoran Johanna L som skriver att: ”Förutsättningarna finns där, men ändå blir det inte någon wow-effekt.”

Jag tyckte inte om Bara vanligt vatten som är en både tråkig och oengagerande historia. Det är synd. Stella hade förtjänat något bättre och Kajsa också för den delen.

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2009-10-18

Då boken är aktuell i pocket och dessutom ligger etta på Bokus pocketlista passar det bra att aktualisera den.

%d bloggare gillar detta: