En vass tunga och en rejäl dos ironi

 

Jag gillar verkligen Lena Sundströms sätt att skriva. Hon är rapp i käften och har en underbart ironisk humor. Hon ställer en massa frågor och kommer faktiskt med en hel del svar om än inga färdiga lösningar. Kan Sverige bli som Danmark ett land där ett främlingsfientligt parti fungerar som både maktfaktor och munkavel? Kan vi blir ett land som de som inte ställer upp på de främlingsfientliga politikernas retorik skäms för att bo i? Det Danmark Sundström målar upp är knappast ett land jag skulle vilja bo i och jag förstår att många pæredanskar skäms över att erkänna sitt ursprung.

Pia Kjærsgaard, partiledare för Dansk Folkeparti, verkar inte ha några skrupler utan sprider glatt diverse fördomar och felaktiga uppgifter om man får tro Sundström. Det lustiga är att partiledaren inte ens verkar bry sig. Hellre överdriva och ljuga och nå sina syften än att tala sanning och inte öka sin makt verkar vara taktiken. Ingen blir heller gladare än Kjærsgaard då de andra partierna försöker sig på samma taktik.

I Sverige finns ett än så länge litet, men inte desto mindre skrämmande, parti med rötterna i grupperingar som definitivt inte är rumsrena. Hur ska de svenska riksdagspartierna se till att Sverigedemokraterna inte får styra debatten på samma sätt som Dansk Folkeparti har fått göra i Danmark? Sundströms råd är att inte bjuda in dem i debatter om integration och invandring som faktiskt inte är frågor som väljarna anser vara de viktigaste. Så var det även i Danmark, men ju mer utrymme frågan fick, desto fler väljare fick Dansk Folkeparti.

Det är viktigt i sammanhanget att påpeka att de mer etablerade partierna inte har tjänat någonting på att ta debatt med Dansk Folkeparti i deras egna hjärtefrågor. Rådet från Sundström är snarare att värna om en egen politik och fokusera på de frågor som det egna partiets väljare brinner för istället för att försöka ta över andra partiers hjärtefrågor. Det blir liksom inte bra ändå. Bättre att profilera sig än att följa efter. Kanske något för de svenska riksdagspartierna att tänka på i blockpolitikens era. Se till att sticka ut, utan att för den delen falla i rasistfällan. Jag vill nämligen inte behöva skämmas för att bo i Sverige.

I Danmark verkar politikerna tävla om att vara hårdast. Kraven på blivande medborgare höjs ständigt. Vilka krav kan vi ställa på människor som kommer till vårt land? Är det rimligt att man för att få medborgarskap ska behöva göra ett prov som en stor del av den inhemska befolkningen inte klarar? Vad sägs om frågor som: ”Vilket år vann det kvinnliga landslaget VM i handboll?” och annat viktigt som varje dansk bör veta. Eller ja, är du född i Danmark behöver du inte kunna detta, men självklart måste de som inte är födda i landet ha sådan här livsviktig kunskap.

Sundström är väl påläst och har grävt fram en hel del spännande och ibland skrattretande fakta. Jag vet till exempel inte om jag ska skratta eller gråta åt det faktum att Dansk Folkeparti säger sig vilja motarbeta hemska muslimer som agar sina barn när undersökningar visar att 7% av de tillfrågade danska muslimerna är för barnaga, medan 43% av Dansk Folkepartis anhängare är det. Vilka ska vi egentligen vara rädda för?

Det är en utsatt grupp, de främlingsfientliga väljarna som ofta är låginkomsttagare, som vill bekämpa en annan, invandrarna. Sundström menar att de istället borde slå sig ihop för att tillsammans slå underifrån mot de mer välbeställda. Den typiske sverigedemokratanhängaren tillhör samma samhällsgrupp.

Boken innehåller både skrämmande och hysteriskt roliga passager. Fantastiskt är det när Sundström kontaktar Fobiskolan för att se om de kan bota islamofobi. Skrämmande är det när Dansk Folkepartis Søren Krarup försöker slingra sig ur sina fördomar om muslimer genom att konstatera att ingenting kritiskt som sägs om islam kan räknas som hån då allt är sant. Precis som Sverigedemokraternas anhängare anser han sig nämligen sitta inne med den sanning som alla politiskt korrekta och därmed korkade inte kan förstå. Muslimer och invandrare är alltid ett hot. Detta försöker han bevisa med enstaka exempel på samma sätt som SD gör. Snart är de i majoritet och då kommer det att gå illa. Att de 6,2% utomeuropeiska personer som bor i Danmark (7,7% i Sverige) skulle visa på någon massinvasion torde vara ganska självklart för de allra flesta. Inte för Pias och Jimmies anhängare dock. Sorgligt.

Lena Sundström har skrivit en bra och underhållande bok om viktiga ämnen. Dels visar hon hur svårt det är att komma som invandrare till Danmark även om man som hon råkar vara svensk om än med koreanskt utseende. Det är också spännande att läsa om det danska politiska klimatet och hur de ”riktiga” danskarna ser på sitt land. Ingen munter bild, men intressant läsning. Personligt och allmängiltigt på samma gång. En bok jag tycker att du och definitivt alla svenska politiker ska läsa. Har du skickat ett exemplar var till partiledarna Lena? Det borde du göra annars!

Originalinlägget publicerat av Lilla O 2010-02-25

Nu när jag håller på att läsa och förfasas över Jag är inte rabiat. Jag äter pizza. av Niklas Orrenius passar det bra med en repris. Boken finns dessutom i ganska färsk pocket. Jag tycker definitivt att du ska läsa den.

Läs också artikeln om Lena Sundström i dagens DN.

Grattis och stort tack

Det bästa med att ha en bokblogg är faktiskt kontakten med andra bloggare. Jag märker nu när jag flyttat min blogg att jag på köpet fått nya läsare och därmed nya bloggar att följa. Bokbloggarvärlden är en riktigt trevlig värld med många trevliga människor som verkligen breddat min läsning och mina kunskaper om böcker.

När jag skrev mitt 1000:e inlägg på Lilla O uppmärksammade jag många av mina nya bloggbekantar och faktum är att det känns som om jag lärt känna många av dessa bloggare, trots att jag oftast varken vet vad de heter eller hur de ser ut.

En blogg som jag faktiskt följt från första dagen är Fiktiviteter där Helena skriver om böcker som jag ofta vill läsa. Ibland lite många vampyrer för min smak kanske, men till och med de böckerna låter lockande när de hyllas av Helena.

Nu fyller Fiktiviteter 1 år och det firas med en utlottning av en bok som verkligen fick ett entusiastiskt inlägg (egentligen flera) och därför lockat även mig att läsa. Det är Wolf Hall av Hilary Mantel som fick Man Booker Prize 2009.

Självklart vill jag vinna, men mest vill jag att Helena och alla andra trevliga bloggare ska fortsätta skriva och inspirera mig länge, länge. I år har jag dessutom samlat mod nog att faktiskt träffa några av er på Bokmässan. Förra året led jag fortfarande av ett “inte-ska-väl-jag” syndrom och vågade inte träffa någon, men i år ser jag verkligen fram emot att få både namn och ansikten på er!

Så grattis Helena och stort tack för att du skriver och delar med dig av dina tankar om böcker och om livet!

Och vinnaren är…

Arton personer ville vara med och tävla om Klockan 21.37 av Karin Alfredsson. Storebror hjälpte mig med själva dragningen och lott nummer 8 blev den som drogs. Den åttonde kommentaren lämnades av BokMamma som kommer att få boken på posten. Skicka gärna ett mail med din adress till linda [at] enligto [punkt] se

Tack till alla som var med och tävlade. Får väl köra en utlottning snart igen så att ni får vinna!

Fantastiskt om en amerikansk fru

Jag trodde att American Wife av Curtis Sittenfeld skulle vara bra, men att jag skulle bli så fast att jag gick och tänkte på Alice större delen av dagarna och läste så fort jag fick chansen trodde jag kanske inte. Inte heller att jag faktiskt skulle förstå hennes kärlek till den charmige, men lätt plumpe Charlie. Alice, övertygad demokrat och bibliotikarie gifter sig med Charlie, rik höjdare med politiken i blodet och jag kan absolut förstå varför. Lite svårare är det att förstå att någon kan falla för George W Bush, men är han lik Charlie så kan det kanske var möjligt.

Boken inleds med ett avsnitt om Alice barndom, bra men ibland lite segt. Allt lyfter då Charlie Blackwell kommer in i vårt liv. Vilken man! Han tar både mig och Alice med storm och redan efter sex veckor är de förlovade. Jag tror dock knappast att det är en slump att den egensinniga Alice Lindgren som gift får namnet Alice Blackwell efter Alice Stone Blackwell framstående inom the National American Woman Suffrage Association (NAWSA). Alice Blackwell får nämligen ganska mycket mindre att säga till om än vad Alice Lindgren hade, samtidigt som hon definitivt inte porträtteras som en passiv fru ställer hon sig själv i bakgrunden. Ett medvetet val, men trots allt ett självuppoffrande sådant. Helt sviker hon dock inte sina ideal och det gör att jag beundrar henne genom hela boken, kanske främst då hennes man blivit president.

Personporträtten i boken är fantastiska. Speciellt Alice och Charlie känns som verkliga personer, som vänner till och med. I alla fall Alice. Charlie är charmig, men på armlängds avstånd. Minst.  Sittenfeld har respekt för sina karaktärer, men hon vågar ändå beskriva mer än deras positiva sidor. Alla personer, även de som bara förekommer väldigt sporadiskt, är mångfacetterade och väl beskrivna.

Språket i American Wife är fantastiskt. Ibland lite krångligt, men alltid vackert. Borde dock tagit mig tid att slå upp fler ord, men tyvärr är jag lite lat. Boken krävde total koncentration av mig, men jag är ändå glad att jag läste den på originalspråk.

Att vi kommer Alice så nära beror också på att boken är skriven i jag-form. Vi får veta vad hon tänker och vad hon känner. Hon döljer ingenting och undviker inget heller. Hon gör hela tiden medvetna val, även om hon ibland får offra vissa delar av sin egen person gör hon det för att hon verkligen tror att det är det bästa alternativet. Ett liv med Charlie, hur hemskt det än må verka ibland, är ändå alltid det bästa valet för henne.

En fråga återstår: får man göra så här? Tydligt basera en fiktiv bok på en verklig person?

Jag vet inte mycket om Laura Bush, men tydligen har Sittenfeld bra koll på verkligheten i denna ”fejkbiografi”. Ingen illegal abort, men väl en bilolycka med tragiska följder. Jag undrar hur familjen Bush reagerat på boken med de heta sexscenerna och den egensinniga presidenthustrun. De borde vara glada att någon lyckats mänskliggöra en man som många ser som ett monster och en kvinna som satt kärleken framför allt. Att hon sedan står ut med hans mindre charmiga beteende längre fram i äktenskapet blir med ens inte lika konstigt. Konstigt, men inte vekt. Dessutom är det ändå hon som bestämmer många gånger och Charlie framställs som en ganska rädd liten pojke som verkligen behöver henne.

Möjligen skulle jag kunna tänka mig att Barbara Bush kan känna sig lite illa behandlad. Porträttet av den skräckinjagande drottningen som älskar sina söner och skrämmer sina svärdöttrar är inte direkt smickrande, men även hon visar sig ha en och annan ”soft spot”. George Sr blir i boken något av en mysfarbror, som inte alls har samma karriär som sonen.

Så, mitt svar är ja. Jag tycker att man får göra så här, så länge man gör det med den respekt som genomsyrar bokens alla sidor. Det är en bra bok om vad kärlek kan leda till och hur alla runt omkring kan förändras då man, mot sin vilja, blir mer känd än de flesta andra. En fantastisk bok som jag kommer att tänka på mycket och länge.

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2010-01-07

Bokbloggsjerka

Annika har startat en bokbloggsjerka. Svara på veckans fråga du också, lämna url till ditt inlägg hos Annika och hoppas sedan på att dina läsare gör detsamma. Följ sedan frågans (och svarets) färd genom bokbloggarland. Ungefär så är det tänkt, men läs gärna mer hos alkb.

Så här lyder reglerna:

1. Skriv in urlen till ditt inlägg om ”jerkan” i Mr Linky listan hos Annika.

2.  Besök andra bloggar genom att klicka på deras ”jerka”inlägg. Hitta nya bloggar att följa. Skaffa nya vänner. Prata om . Skryt upp dina favoritförfattare. Ha kul!

3.  Sprid information om jerkan så att så många som möjligt hittar hit och kan dela med sig. Ju fler vi blir desto fler nya bokbloggar kommer vi att hitta under resans gång.

4. Besvara följande fråga i ditt inlägg (det blir en ny fråga varje vecka!)

Veckans fråga lyder:

Vilket språk läser du helst på och varför?

Självklart är det enklast att läsa på svenska. Då behöver jag inte tänka på ordens betydelse utan bara koncentrera mig på innehållet.

Jag försöker läsa en del på engelska också för att hålla språket levande. Jag undervisar ju i språket, men ibland känns det som att det snarare försämrar än förbättrar mitt språk.

Jag har funderat på att pröva att läsa böcker på norska eller danska, men än så länge har det stannat vid just funderandet.

Mer nätsnurr

I dagens GP finns en artikel om Morgan Larsson, programledare för Christer i P3, som snart kommer ut med sin debutbok Radhusdisco. Boken beskrivs som en hyllning till uppväxten och även om jag är fyra år yngre än Morgan tror jag att den kan bjuda på en hel del nostalgi. Jag är dessutom uppvuxen i ett radhusområde.

Vill du se norska deckare i sommar kan du göra det på Kanal 9. Jag lyckades missa gårdagens, men ska definitivt försöka hinna se de andra. Jag gillar Cato Isaksen skarpt! Missade du som jag gårdagens avsnitt går det att se det på Kanal9play under veckan.

Aftonbladet har en intressant artikel om författare som levt eller lever i exil i Sverige. Senaste artikeln handlade om George Maziku, journalist från Tanzania.

Folkpartiet nöjer sig inte med en litteraturkanon, de vill ha en kulturkanon också. Står inte liberalism för valfrihet och frihet. Läs debattartikeln här.

Bokdagarna i Dalsland firar tioårsjubileum. Låter som ett riktigt trevligt arrangemang med författare som Johan Theorin och Jan Guillou.

Fidel Castro skriver sina memoarer förresten. Sant eller falskt innehåll? Intressant läsning oavsett kan jag tänka mig.

När det gäller film så lockas jag av White material som verkar vara riktigt bra om än obehaglig. Isabelle Huppert är dessutom en av mina favoritskådespelare.

Om ränder som aldrig går ur

När en av mina då bästa vänner skulle var med i en spexföreställning i början av vår lärarutbildning satt jag i publiken med totalt magknip. Jag var så fruktansvärt nervös för att hon skulle vara dålig och att jag inte skulle kunna ljuga när hon frågade vad jag tyckte. När hon till slut kom in på scen och sjöng sin första sång kunde jag andas ut. Hon var fantastisk. Såklart.

Nu är Agnes Hellström knappast någon vän, men jag har följt hennes blogg ett tag och det räcker för att jag ska bli nervös inför läsningen av debuten  Ränderna går aldrig ur som kom ut på Forum bokförlag i veckan. Efter att ha läst DN:s recension blev jag om möjligt ännu mer nervös. Agnes själv konstaterar att recensioner kan vara både upp och ner, men jag håller inte alls med Nina Björk om att det som står på raderna i boken är dess totala innehåll. Tvärtom tycker jag att det finns väldigt mycket mellan raderna.

Min rädsla var alltså obefogad. Ränderna går aldrig ur är en välskriven utvecklingsroman som handlar om Elin och hennes år på HUM, Sigtuna Humanistiska Läroverk. Den är lättläst och språket har både flyt och driv. Jag tyckte om den, men jag tror att den kommer att passa ännu bättre för mina gymnasieelever då handlingen till stor del kretsar kring den identitetskris som vi visserligen ständigt genomgår, men kanske som mest under de sena tonåren.

Elin är uppvuxen i Gimo med sin mamma. Pappan dog när hon var fem år gammal och nu pratas det sällan om honom. Med mamman lever hon ett enkelt liv i ett enkelt radhus, men hon längtar efter något mer. Hon tror sig hitta det hon söker i mormoderns överklassliv. Det liv som hennes mamma försökt bryta med. Språngbrädan ska bli Sigtuna Humanistiska Läroverk och hennes mormor betalar med glädje avgifterna. Nu ska hon hitta gemenskap, vänner och lycka. Där har killarna smeknamn som Frippe och Ludde och de kallar tjejerna för ”gumman” och ”stumpan”. Tjejerna äter salladsblad till middag och försöker på alla sett att nå perfektion. De är det fina folket. De som ska ta över Sverige. De som ser ner på dem som inte når upp till deras standard. Men riktigt så enkelt är det inte och Agnes Hellström gör mer med sina karaktärer än att skildra dem som platta karikatyrer. Hon vet att det finns mer än yta och det är också mycket det boken handlar om.

Jag förstår Elins längtan efter en ny värld och nya vänner då de vänner hon har, som Ullis som blir gravid och hoppar av gymnasiet, inte alls delar varken hennes drömmar eller åsikter. Trots att hon återfinner sin barndomsvän Behnam får hon inte riktigt ihop sitt liv. Hon vet inte riktigt vem hon är, vem hon ska umgås med och vad hon egentligen tycker. Det är tydligt att det är lätt att revoltera i en familj och på en plats där det krävs väldigt lite för att sticka ut. Genom boken finns mamman i bakgrunden. Hon som redan tagit sitt beslut och lämnat en värld som Elin vill bli en del av, men som till slut finns där som stöd när det behövs.

Jag tycker om Ränderna går aldrig ur som på många sätt påminner om Curtis Sittenfelds I en klass för sig men med en trevligare huvudperson. Det är däremot ingen ny Ondskan och det är jag mycket glad för. Agnes Hellströms bok är bra mycket mer nyanserad.

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2009-10-17

Då boken är aktuell i pocket passar det bra att påminna om den.

Nej med oj

Jag har ju glömt veckans Bokustopplista. Den för v.29 alltså. Det får bli en sen variant den här veckan.

Kajsa Ingemarsson håller greppet om pocketläsarna och ligger i topp även denna vecka. Skäringer är god tvåa (som vanligt) och hundraåringen parkerad på plats tre.

På väg upp är Älskade syster av Joyce Carol Oates som jag gärna läser och Systerskap av Katerina Janouch, samt Borta bäst av Sara Kadefors som jag kan rekommendera.

Ny på topp 10 är en helt okänd bok för mig, Bergens väktare av Conn Iggulden, som tydligen är den tredje boken i en serie om Djingis Khan. Låter väl inte direkt jättelockande.

Livet går typ vidare

 

Det var trevligt att återse Thomas Lynley. Det var det verkligen. Trots att han i inledningen av Stråk av rött definitivt inte liknade sitt gamla jag. Efter Helens död gav han sig ut på en vandring genom Cornwall. Utan att duscha, sovandes utomhus och med ett minimalt intag av mat och dryck liknar han definitivt en uteliggare. Inte konstigt då att Daidre Trahair blir lite förskräckt då hon hittar honom vid sin stuga. Han har slagit sönder ett fönster för att hitta en telefon och berättar om den döde pojken han hittat, som är på väg att spolas bort av tidvattnet.

Den döde är Santo Kerne, en ung och populär kille vars familj håller på att starta Äventyrskompaniet på orten. Ett ställe där man ska kunna bo och samtidigt lära sig surfa eller kanske klättra. Klättrat är vad Santo har gjort, trots att han egentligen är en surfare. Hans klättring blev dock kort, då någon fifflat med hans utrustning och skurit av ett nylonrep.

Bea, kommissarien som ansvarar för fallet, är en trevlig ny bekantskap. Vi får också lära känna hennes före detta man Ray och deras son Pete. Hon är som en Havers light och när den riktiga Barbara Havers dyker upp iklädd sydväst och röda gympadojor är det hela verkligen igång. Jag tycker verkligen om Barbara Havers och i Stråk av rött är hon mer udda än någonsin. Både Lynley och Havers blir alltså inblandade i fallet, Lynley för att han inte riktigt kan låta bli och Havers för att Scotland Yard hjälper till i fallet.

Elizabeth George bjuder på en klassisk pusseldeckare då många i samhället verkar definitivt ha skäl att vilja se Santo död och begraven. Flera spår leder till helt andra historier som gör att vi färdas bakåt i tiden. Skönt dock att få historiska ledtrådar och skeenden presenterade utan kursiva kapitel. Vi får veta det vi behöver, när vi behöver det.

Lite långsamt är det helt klart, men det är trivsam läsning. George tecknar en by i sorg och människor som drivs av både makt, hämnd, kärlek och inte minst sex. Relationerna mellan dem är minst lika intressanta som själva mordgåtan. Jag tycker om att läsa om Lew och Cadan och deras komplicerade fader-son-relation, Tammy är en annan favorit och hennes tonårskris som definitivt är något utöver det vanliga. Hon bor hos sin farfar Selevan, som gör sitt bästa för att förstå henne. Han har dock inte alls samma förmåga att förstå sig på ungdomar som hans vän Jago Reeth. Sedan är det såklart Santos familj, som helt klart är en udda familj som är spännande att lära känna.

Frågan är om den som inte är bekant med Lynley och Havers har lika mycket att hämta, men får mig var det som sagt ett trevligt återseende som gav mersmak. Jag undrar vad som kommer att hända med vår käre Lynley i framtiden. This body of death finns ute nu och det låter som om han trots allt lockas tillbaka till Scotland Yard.

Visst lider jag av abibliofobi

Efter Bokbabbels inlägg om bokmalar uppmanar Karin oss att erkänna vårt beroende och jag blev lite inspirerad efter att har läst lite i min gamla blogg och tänkte skriva lite mer om ämnet.

Lider jag av abibliofobi? Definitivt!

Klick, klick, klick, klick.

Oj så lätt det är att beställa några fler böcker från någon internetbokhandel. Tänk om jag inte har någon bok hemma som jag känner för att läsa. Det vore fruktansvärt.

Jag är verkligen en bokoholic. Finns det något AA (Anonyma Abibliofober) som jag kan gå med i? Eller kanske någon klubb för bokoholics.

”Hej, jag heter Linda och jag är en bokoholic”

”Hej Linda”

”Jag har mer än 90 olästa böcker hemma och kan inte sluta varken låna eller köpa fler. Igår var jag i en bokhandel för att köpa en present till en väninna och jag var verkligen nära att köpa en bok till mig också. Mina händer darrade av längtan efter en ny bok.”‘

“Vad bra att du lyckades undvika att köpa en bok. Hur många dagar har du klarat utan att köpa eller låna böcker?”

“Det var nästan två veckor sedan jag köpte min senaste bok och jag har köpstopp till den 23 september.”

Jag skulle aldrig komma på tanken att lämna huset utan en bok i handväskan. För några dagar sedan fick jag fem minuter över och jag hade glömt boken. Vilket onödigt slöseri med dyrbar lästid. Panik.

Det är nästan lite sjukligt.

Få tar dessutom hänsyn till detta beroende. Trots att de flesta i min omgivning är väl medveten om mitt beroende får jag ständigt nya boktips. Ibland köper till och med mina närmaste böcker till mig.

Tänk bara vad många frestelser som finns för oss bokberoende. Nästan varje vecka får jag mail från Bokus, Adlibris eller Amazon om alla billiga böcker jag kan köpa. Tre pocket för 99, köp 4 betala för 3, 70% off. Och i varje mataffär finns nu ett pocketställ.

Samhället stöttar definitivt inte oss bokberoende. Istället eldas vårt beroende på hela tiden. I september ska hela bokbranschen försöka få oss på fall. De kallar det Bokmässa.

Nu ska jag lägga mig och läsa lite. Först måste jag bara skriva om en utläst bok, läsa ett gäng bokbloggar, kolla några recensionsdatum, klicka runt på förlagssidorna, reservera några biblioteksböcker, men  sedan jag definitivt lägga mig och läsa lite i en av de fyra böcker jag håller på med just nu.

Skulle vi starta Anonyma Bokoholics tror ni, eller räcker det med en bokbloggarträff på Bokmässan eller så? Vi vill ju faktiskt inte bli av med vårt beroende. Eller? Kanske räcker det att ibland få träffa andra som tipsar om böcker i var och varannan mening och har svårt att göra skillnad på litterära vänner och vanliga vänner?

Jag är på mässan på torsdagen och en dag till. Ska vi ses? En träff på torsdagen vid 16.00 i bokbloggarhörnan som tydligen ska vara vid Natur och Kulturs monter är bestämd redan. Läs mer här

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: