Att våga skriva det man tänker

Kan man vara både Dyngkåt och hur helig som helst undrar Mia Skäringer med all rätta. Hur ska en riktig kvinna vara? Krönikorna som tidigare publicerats i mama behandlar allt från tonårssex till graviditetsoro. Skäringer är brutalt ärlig och totalt självutlämnande utan att för dem skull bli smetigt sentimental en enda sekund. Hon berättar hur hon sökt kärlek och bekräftelse, hur hennes anorektiska jag gav henne mer status än hennes mulliga, hur hon vågade lämna sin man och flytta ihop med en ny på samma lilla ö i Göteborgs skärgård, hur hemskt det är att tvingas vara utan sina barn, men hur viktigt det ändå är att leva ärligt.

Förutom krönikorna finns inlägg från Mia Skäringers två korta, men intensiva bloggperioder. Här finns en annan, lugnare och mer vardaglig ton. Varje ord är kanske inte lika genomtänkt, allt är inte chockerande, men allt är fortfarande ärligt och personligt. Inga glassiga beskrivningar av familjelivet och garanterat pumpsfritt.

Jag tycker ännu mer om Mia Skäringer efter att ha läst den här boken. En del av mig tycker synd om henne för allt hon gått igenom, men mest känner jag en stor beundran för hennes sätt att tackla livet. Hon lever fullt ut på gott och ont. Hon vågar skriva att hon inte alltid är en perfekt mamma eller en perfekt sambo och inte heller en perfekt dotter. Hon vågar skriva att det är okej. Det är okej att inte vara perfekt och att inte fixa att hålla hundra bollar i luften. Hon påpekar det självklara, att mammor också är människor. Ytan borde inte vara viktigast, men tyvärr är de det allt för ofta.

Nu slukade jag boken på några korta timmar och det är egentligen synd. Jag tror att den egentligen ska avnjutas i små portioner så att det finns tid för reflektion. Jag kommer att återkomma till boken igen, den saken är klar.

Dyngkåt och hur helig som helst är en av de böcker som ingår i Månpockets marsutgivning. Läs den du också!

Originalinlägget publicerade av Lilla O 2010-03-12

Bokfrågornas ABC del 18

R som i rättegångar, romantik, religion och roligheter. Här kommer mina egna svar om bokstaven R:

1. Har du läst någon bok som kretsar kring en rättegång?

The Runaway jury av John Grisham handlar om en rättegång och hämnd på ett cigarettbolag. Det  var tio år sedan jag läste den, men jag minns att jag tyckte att den var riktigt bra. 2003 filmatiserades den med bland annat John Cusack och Dustin Hoffman. Filmen har jag däremot inte stiftat bekantskap med.

2. Har du någon romantisk favoritbok?

Gyllene år av Laura Ingalls Wilder är romantisk i ordets rätta bemärkelse. Inga heta sexscener utan istället turer med släde eller häst och vagn, körsång, promenader och någon försiktig kyss. En kärlek som växer fram lite i smyg, men som ändå är riktigt väl beskriven.

3. Religion påverkar oss antingen vi är troende eller inte. Berätta om en bok där religionen har betydelse.

I Persepolis av Marjane Sartrape spelar religionen en avgörande roll. Islams vara eller icke vara genomsyrar berättelsen som även den blivit film.

4. Slutligen vill jag att du berättar om en riktigt rolig bok!

Jag älskar Erlend Loe och Doppler är nog hans roligaste bok. En totalt absurd historia om en man som flyttar från sin familj och bosätter sig i skogen tillsammans med en älgkalv. Fortsättningen Volvo Lastvagnar har jag dock inte läst.

Klura nu och svara i egen blogg eller i en kommentar.

I våras svarade följande bloggar:

alkb.se

…and there was Beatrix

Bokstunder

Books over Psychos

Eli läser och skriver

Ems blogg

Ett liv utan böcker är inget liv

Eva-Cecilia

Fiktiviteter

Morellens

Mirthful’s bookblog

Tätortstimotej

You’re no different to me

Underbara livsfragment

Vips så blev det liv är titeln på Bob Hanssons nya bok som faktiskt är den första roman av honom som jag läst. Dikterna har jag dock smakat lite på, med varierande resultat. Vi får följa med på en virvlande färd som rör sig genom Indien, Syrien, Iran och Sverige. Tidsperspektiven är många och personerna likaså, ändå blir det aldrig svårt att hänga med i handlingen. De olika perspektiven är verkligen pusselbitar som till slut faller på plats. Vi får veta vem det är som pappan Bob iakttar då han sitter med fåren och lillan. Hon som genom en massa tillfälligheter blir hans. Två personer som kanske inte skulle ha funnits som ändå finner varandra.

Huvudspåret i historien är Bobs första resa till Indien, en resa som höll på att inte alls bli av. Han glömde nämligen att ansöka om visum och hans pass var dessutom både gammalt och slitet. Länge blev han fast på en kalopsstinkande flygplats i Rumänien, därefter får han tjata sig vidare från Indien till Nepal för att sedan kunna återvända in i landet som han längtat till. Och vilken resa det blir. Totalt osannolik. Vi får följa hur han försöker vinna en kvinnas hand genom att utföra alla möjliga tester som hennes bröder kommit på, hur han fängslas efter att ha visat snoppen offentligt och hur han slutligen finner någon sorts frid hos gurun BabaBaba. Det är faktiskt han som författaren dedicerar boken till. Finns han då? Eller är han bara en symbol för den röst vi behöver höra inom oss för att utvecklas.

Mycket i boken är hittepå, skriver Bob Hansson i ett av de avsnitt då han som berättare kliver ur boken för att tala till läsaren. Mycket, men inte allt. Överdrivet ibland, men likväl sant. Egentligen är det ointressant huruvida boken är sann eller inte, den har i alla fall en personlig ton som jag verkligen gillar.

Instoppat i huvudhistorien finns en hel del stickspår. Viktiga sådana då vi får följa både Bobs och hans kärleks liv utifrån deras äldre släktingar. Vi får veta hur de till slut blir de de är. Ett viktigt spår är också hur vår värld är på väg mot sin slutliga undergång. Sommaren 2010 sitter vår huvudperson bland fåren, med sin dotter bredvid sig och sin badande fru i blickfånget och läser en bok om jordens uppvärmning. Han konstaterar att det har gått alldeles för långt och att hans barn kanske inte kommer att kunna leva ett liv som

Vips så blev det liv är en hyllning till blågrönalgen, till livet, till den värld som kanske inte kommer att finnas så länge till om vi inte skärper oss. Vi kan inte leva som om varje dag vore den sista för då kommer den snart bokstavligen att vara det. Bob Hansson har skrivit en rolig, tänkvärd, sprudlande, deprimerande, rolig, sorglig, personlig och allmängiltig bok som jag definitivt tycker att du ska läsa.

Vad jag missade

Hemma igen i ett regnigt och blåsigt Göteborg efter en fantastisk vecka i södra Spanien. Mycket sol, allt för mycket god mat, trevligt sällskap och väldigt många böcker. Det blev faktiskt till och med två dopp i havet och det är mycket för att vara en badkruka som jag.

6,5 böcker blev det i veckan och 5,5 av dem var bra. Det dyker alltså upp en del recensioner den närmaste tiden, tråkigt kanske, men så får det bli. Ska försöka vara lite kreativ också, men med tanke på hur veckan ser ut vågar jag faktiskt inte lova någonting.

Imorgon kör det igång rejält, med lektioner så klart, men då jag tänkt komma ikapp med planeringen blir det istället en miljöutbildning som jag helt hade förträngt. Till sex håller den på och därefter blir det att åka direkt till föräldramöte på grabbarnas förskola. Bingo, tack vare en snäll mamma får vi ändå ihop det då makens dag blir minst lika lång.

Jag har missat en del bokrelaterat i veckan och visserligen behöver jag kanske inte uppdatera er men se det tänker jag göra ändå.

Nomineringarna för Augustpriset är klara och mina favoriter fanns inte med. Istället blir det någon av följande som vinner:

Årets svenska skönlitterära bok:
Magnus Florin – Ränderna
Sigrid Combüchen – Spill
Sara Stridsberg – Darling River
Johan Jönsson – Livdikt
Magnus William-Olsson – Ingersonetterna
Peter Törnqvist – Kioskvridning 140 grader

Vet ni, jag har faktiskt inte läst någon. Sara Stridsberg känns som en “bordeförfattare”, men jag är inte alls sugen på just Darling River, egentligen inte på något av henne. Övertyga mig gärna. Lite samma känner jag inför Spill. Däremot skulle jag gärna läsa Ränderna och Ingersonetterna. Gubbar för hela slanten alltså. Inte riktigt likt mig.

Årets svenska fackbok:

Kristoffer Leandoer – Mask
Tina Thunander – Resa i Sharialand
Yvonne Hirdman – Den röda grevinnan
Moa Matthis – Maria Eleonora
Magnus Linton – Cocaina
Henrik Ekman -Vargen

Den röda grevinnan vill jag definitivt läsa och även Resa i Sharialand som P hade som förslag på läsning till nästa bokträff. Du skulle stått på dig!


Årets svenska barn- och ungdomsbok:

Maja-Maria Henriksson – Jag finns
Eva Lindström – Jag tycker inte om vatten
Jenny Jägerfeld – Här ligger jag och blöder
Anna Ehring – Syltmackor och oturslivet
Sofia Nordin – Det händer nu
Lena Sjöberg – Tänk om…

Lite konstigt att I det här trädet inte är nominerad måste jag säga. Den kom väl ut i januari?! Många av de nominerade verkar dock också vara läsvärda. Den 22 november delas priset ut.

I Storbritannien har det prestigefyllda Man Booker Prize delats ut. Vinnaren 2010 blev Howard Jacobson för The Finkler Question som låter helt okej. Just här hade jag hellre sett en kvinna. Room av Emma Donoghue verkar  nämligen riktigt, riktigt bra, men den kan jag ju faktiskt läsa ändå. Här hittar du en lista med de senaste tio vinnarböckerna. Av dem har jag läst en hel, en halv och en början. Ibland funkar det sådär med mig och prisade böcker.

Kanske ska gå med i ett litterärt sällskap, det verkar inne. Vet inte riktigt vad det skulle vara för något, kanske något tillägnat Hjalmar Söderberg, Nils Ferlin eller varför inte Karin Boye?

Något Okej-sällskap finns inte ännu, men väl en hyllningsbok till tidningen  vars posters prydde mitt flickrums väggar. Tror nästan att jag måste införskaffa den för att kunna få till en liten nostalgitripp så här på höstkanten.

Det får dock bli efter jul, för nu får det bli lite lugnt på köpfronten igen. På flygplatsen köpte jag en lite udda bok Mr Rosenblum’s List som är en guide till hur man blir en perfekt engelsman. Hemma på dörren hängde dessutom ett paket från Bokus med bland annat ungdomsböcker av favoriten Sonya Sones.

Innan jag lägger mig ska jag bara läsa de 418 inlägg som ni producerat i veckan. Kanske hinner jag med en och annan kommentar också. Trevligt att vara tillbaka i verkligheten trots allt.

Vi ses snart i en kommentar nära dig!

Bokgeografi

Varje onsdag reser vi ut i världen. Häng på du också.

Så här funkar det:

1. Berätta om en bok du läst som utspelar sig i landet eller är skriven av en författare med anknytning dit.

2. Berätta om en författare som på något sätt har anknytning till landet. Var så långsökt som du vill, men motivera gärna ditt val.

3. Berätta om en bok av en författare som anknyter till landet, som du inte läst, men är nyfiken på.

För att jag ska hålla koll på vilka länder vi rest till sammanfattar jag här:

Afghanistan

Algeriet

Australien

Chile

Danmark

Egypten

England

Finland

Frankrike

Indien

Irland

Island

Israel

Italien

Japan

Kanada

Kina

Marocko

Mexiko

Nigeria

Norge

Polen

Portugal

Ryssland

Skottland

Spanien

Sydafrika

Thailand

Turkiet

Tyskland

Ungern

USA

Österrike

Säg hej till queer-mum

Nä, vi måste helt enkelt fimpa alla könsroller. Börja om från scratch. Samarbeta istället för att motarbeta.

Det är inte “tjejerna” mot “killarna”.

Det är inte vi mot dom.

Vi måste alla bli lite mer queer.

Och då menar jag inte att vi måste sätta på oss lösballar och uteslutande skaffa familj på barnkliniker i Köpenhamn. Queer är en inställning. Ingenting är givet. Invanda mönster rivs ner och allt får utropstecken efter sig.

Ann Söderlund har rätt. Vi kan inte fortsätta att hämnas genom att bli precis lika hemska som dem vi vill hämnas på. En persons otrohet försvinner inte för att den andre hämnas. I sin bok Men vi knullar ju ändå inte försöker hon hitta andra sätt att leva livet som gifta. Ett kärnfamiljsliv utan könsrollernas begränsande strypkoppel.

Jag önskar att jag kunde släppa och på många sätt har jag nog gjort det. Jag är inte queer-mum riktigt ännu, men jag jobbar på det. Det låter lockande, men när jag går omkring i mitt kaotiska hem önskar jag mig inte sällan en hemmafru som kunde ordna upp allt. Hur får vi livet att fungera utan den där hemmafrun, eller Rut som kommer springande? Hur ska vi nå livets mitt utan att vara helt slutkörda?

Annika Anna-livet som Ann ironiserar över lockar mig inte heller speciellt mycket. Tala om strypkoppel. Däremot skulle jag gärna ingå i en syjunta med bitterfittorna. Det är nog lite så vi låter ibland både jag och mina vänner, som riktigt rejäla bitterfittor. Någonstans måste man få spy ur all frustration och vilka kan ta det bättre än de bästa tjejkompisarna?

Kanske skulle man löpa hela linan ut och bli lesbisk, som Söderlund funderar på. Den perfekte partnern kanske inte kan vara man? Men hur gör man då slut med sin partner om hon också är ens bästa tjejkompis.

Ann Söderlund har skrivit en på många sätt läsvärd bok. Ibland är det bara roligt, men det är väl egentligen inte så bara. Känn igen manstyperna, bullmammetest, tecken på att du börjar bli en desperat hemmafru är rätt kul och jag följer gärna emd Söderlund på både loppis och skolavslutning.

Titeln Men vi knullar ju ändå inte är klockren. Vad spelar det egentligen för roll om vi har ett fulfritt hem och det perfekta jobbet om vi inte hinner med närheten. Under småbarnsåren står livet på många sätt på paus, men visst handlar det mycket om prioriteringar.

Just nu hinner jag med mig själv rätt hyfsat, till och med mina vänner får en glimt av mig ibland, jobbet funkar bra, ungarna ser jag ofta, men maken han får hålla tillgodo med den lilla tid som blir över när alla andra fått sitt. Vi pratar alltid om att vi måste omprioritera, ibland lyckas vi, men långt ifrån alltid.  Istället drar vi omkring i våra hängiga underkläder och försöker hålla oss vid liv.

Vill du läsa något lättsamt, men ändå tänkvärt? Något roligt, men samtidigt spännande? Något ytligt, men ändå djupsinnigt? Läs den här då!

Vart är du på väg Bodil?

Pocketförlaget ger ut den senaste av Bodil Malmstens loggböcker De från norr kommande leoparderna i pocket. Utsidan är inte lika fantastiskt vackert som i den inbundna versionen, men innehållet är som vanligt underbart. Jag tycker verkligen om att läsa Bodils betraktelser kring livet i allmänhet och Nicolas Sarcozy i synnerhet. Hon avskyr verkligen Sarcozy med passion.

Bodil har lämnat sitt hus i Finistère och bor nu i en lägenhet vid Atlanten i en stad som vi inte får veta namnet på. Hennes grannar är livfullt beskrivna, men passionen för bostaden har helt klart försvunnit. Bodil är på väg därifrån, men vi får inte veta vart. Frankrike måste det väl bli ändå? Trots att hon iklädd typiskt franska kläder blir tilltalad på engelska känns hennes kärlek till Atlanten större än den till Stockholm. När hon sätter upp en pjäs där blir hon mer än lovligt nojig.

Hon blir lätt nojig Bodil. Som när hon måste byta sin älskade Roover mot ett nytt bilmonster. Då sörjer hon riktigt och tycker att den hemska, nya bilen förstör hennes liv. Ingen kan med så stor passion och inlevelse skildra vardagsproblem som Malmsten. Jag känner igen mig i hennes sätt att hantera vardagen och det känns också som om jag faktiskt lär känna henne när jag läser. Jag älskar det!

Jag hoppas att Bodil Malmsten bosätter sig på ett trevligt ställe (där det ändå finns saker att irritera sig på) och fortsätter att skriva många loggböcker.

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2010-07-04

…uti hundrade år

Vi firar svärmors 60-årsdag idag och dagen till ära tänkte jag därför fundera lite kring födelsedagar i litteraturen.

En av mina barnboksfavoriter är Lotta på Bråkmakargatan och den roligaste är kanske Visst kan Lotta cykla där Lotta fyller 5 år, men ändå får nöja sig med en dum trehjuling.  Den ungen har verkligen inga begränsningar, utan prövar allt. Underbart! Lika underbart är det inte att själv ha en unge som påminner ruskigt mycket om henne. Eller två egentligen. Båda kan allt, båda envisas med att ha egna förklaringar på saker som inte går att ändra, som grisbjörnen till exempel. Dessutom har vi ju en som ska flytta hemifrån, trots att det inte sker varje dag längre. Vår tant Berg heter Alexander och är bra mycket snällare än vi är tydligen. Dessutom har han en hund.

När prinsessor fyller år av Per Gustavsson beskriver en ganska typisk prinsessfödelsedag. Inte vår favorit av prinsessböckerna, men ändå ganska så bra. Det finns mycket att diskutera kring Gustavssons prinsessor, de kassa svärden till exempel och klädfixeringen, men jag och grabbarna O gillar dem ändå. De kan tillbringa långa stunder med att leta fram den perfekta klänningen och de snyggaste skorna i den stora prinsessgarderoben.

I boken Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann av Jonas Jonasson rymmer Allan Karlsson från sitt födelsedagskalas. Hela bygden ska komma för att fira hundraaåringen, men som titeln antyder försvinner han istället.

Nellie Olsen har kalas i Huset vid Plommonån av Laura Ingalls Wilder. Egentligen tror jag inte att hon fyller år, men kalas har hon hur som helst. Hon vill inte att någon ska leka med hennes leksaker, men visar dem stolt sin fina docka. Laura kan inte låta bli att röra vid den och Nellie skriker åt henne. Laura lämnar då leken och läser istället Gåsmors sagor. Jag minns att jag också ville läsa den, precis som Laura.

När Laura blir äldre får hon gå på födelsedagskalas till Ben Woodworth. De äter ostronsoppa, potatisbullar och dessutom en hel apelsin. Det här kalaset kan du läsa om i boken Den lilla staden på prärien.

Emelies födelsedag firas i Mina drömmars stad i all enkelhet. Beskrivningen av hur Henning vandrar hem med en inslagen sidennäsduk i fickan som han ska ge till sin åttaåriga dotter är så fin. Jag måste verkligen läsa om de här underbara böckerna!

Kungens födelsedag har jag i hyllan, men jag har ännu inte läst den. Lite dåligt samvete har jag allt. Inte fick den följa med på semestern heller.

Vilka litterära födelsedagskalas vill du lyfta fram?

Mer spansk uppdatering

Tre nya böcker utlästa. En liten fransk pärla om än ej på originalspråk. En deckare som hyllats men var en rejäl besvikelse och en som sågats som jag faktiskt gillade skarpt. Mer om det när jag åter är på svensk mark. Funderar visserligen allvarligt på att stanna här några veckor till. Hjälp vad skönt det hade varit. Minusgrader och bilar att skrapa lockar knappast.

Lev livet baklänges

Livslinjer av Nancy Huston är den senaste boken vi läste i vår Bokklubb. En för mig okänd bok av en okänd författare, född i Calgary och boende i Paris. Jag är väldigt glad att M hjälpte mig att upptäcka denna väldigt annorlunda och välskrivna bok. Huston har dessutom skrivit tio böcker till så jag har mycket att fördjupa mig i.

I Livslinjer får vi ta del av fyra sexåringars berättelser om livet. Den första är Sol, en rätt hemsk unge som bor med sina föräldrar i San Francisco. Året är 2004 och hans pappa Randall hatar araber och muslimer med passion. Inte så konstigt med tanke på att hans släkt är judisk och hans land i krig mot terrorismen.  Mamma Tessa klemar bort sin son något fruktansvärt och jag är glad att Sol inte berättar hela historien. Istället tar hans äldre släktingar över.

I del två är det nämligen den sexårige Randalls tur att berätta sin historia. Han berättar om  mamma Sadie som i sitt sökande efter sina rötter tar med sig familjen till Israel under ett år. Därefter är det dags för Sadie att berätta om vad som hände när hon var sex år och henne mamma Erra just höll på att slå igenom som sångerska. Erra är den som avslutar och till slut har vi fått en familjs historia berättad baklänges av fyra barn. Fyra ibland lite väl vuxna sexåringar, men det är ändå ett intressant stilgrepp.

En av de häftiga sakerna är att man först får möta människor som vuxna och att de sedan blir yngre. Mycket blir förklarat och jag bläddrade ofta tillbaka för att läsa igen när jag fick ännu en pusselbit. Huston placerar ut pusselbitarna snyggt och ibland blir kopplingarna riktigt absurda, som de fyra födelsemärkena till exempel. Min favorit är Erra, eller GMT som Sol kallar henne, eller Kristina som hon också hetat eller Klarysa. Pusselbitarna kring hennes liv är många och en viktig del av helheten i familjens historia.

Jag tyckte verkligen om Livslinjer och jag gillar definitivt Nancy Hustons sätt att skriva. Hon har ett livfullt och inte sällan fyndigt språk och historien bjuder på en hel del snygga överraskningar. Inte full pott, men nästan. Det är inte sällan jag tycker att en bok är för kort, men jag hade gärna läst mer om denna spännande familj. Speciellt de äldre kvinnorna.

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2010-04-11

%d bloggare gillar detta: