Äntligen!

image

Nu fick jag shoppat till mig själv och får kanske käka korv med bröd till middag. Nej så farligt är det inte. Jag ska ju inte köpa böcker förrän efter jul…

Läsplanering oktober

Oktober inleds med en tjejhelg i Stockholm då jag troligen inte kommer att få läst så mycket, men någon vecka senare drar vi till Malaga och då planerar jag att komma ikapp. Jag gör en läsplanering som jag säkert kommer att bryta den här månaden också!

Halvlästa är Drakens skugga av Kim Olin som ligger på jobbet. Hemma finns Kattöga av Margaret Atwood som jag tycker om, men ännu inte älskar. Mer hoppfull är jag gällande Pojken på andra sidan av Irene Sabatini. På bokmässan köpte jag Sorgesång för Eastery av Petina Gappah som jag börjat lite på. Två böcker som utspelar sig i Zimbabwe alltså.

Att leva och dö som Joe Strummer av Marcus Birro ska jag försöka hinna med. Vissa dagar lockar den mycket, andra inte alls. Lockar gör däremot Nyckelbarnen av Sara Kadefors, One day av David Nicholls och Ann Söderlunds Men vi knullar ju ändå inte. Vill också läsa Maskarna på Carmine Street av Håkan Nesser, Flickan som dök ner  i jordens mitt av Sabina Berman, Babylon av Camilla Ceder och Stilla dagar i Mixing Part av Erlend Loe. Idag fick jag också Och allt är förvridet av Emma Ångström som jag också skulle vilja hinna med.

Fortfarande finns också ett par Sarah Dessen böcker hemma, men jag nöjer mig med det här så länge. Det lär räcka och bli över.

Min nominering till Augustpriset

Karin undrar vem vi skulle vilja ge Augustpriset och jag har funderat lite. Året är ju långt och det är lätt att glömma av de böcker som kom ut i vintras. Fackböcker har jag dessutom väldigt dålig koll på, men jag har ändå gjort ett försök.

Årets svenska skönlitterära bok: Fantomsmärtor av Barbara Voors

Årets svenska fackbok: Jag är inte rabiat. Jag äter pizza. av Niklas Orrenius

Årets svenska barn- och ungdomsbok: I det här trädet av Katarina Kieri och Per Nilsson

De officiella nomineringarna är klara 18 oktober och den 22 november delas priset ut.

Vilka böcker vill du nominera?

En annorlunda klassiker

Utvandringens tid

Utvandringens tid av Tayeb Salih kom ut 1967 och räknas till en av den arabiska litteraturens främsta klassiker. Efterordet av Sigrid Kahle är också läsvärt.

Boken utspelar sig i Sudan i byn Wad Hamid som är också byn där Tayeb Salih föddes 1929. När bokens huvudperson återvänder till byn efter sju år finns en nykomling där Mustafa Sa’id, som gift sig med en av byns kvinnor. Han väcker många frågor och vi läsare får snart ta del av hans berättelse. Berättelsen om en afrikansk man som studerar och lever i Storbritannien och på ett raffinerat sätt hämnas på den forna kolonialmakten genom att förföra dess kvinnor.

När huvudpersonen återigen kommer till byn efter ett års frånvaro har Mustafa Sa’id drunknat och i sitt testamente utser han bokens huvudperson till förmyndare till hans barn. De båda männens liv glider mer och mer in i varandra och jag får lite Persona vibbar. Riktigt häftigt skrivet.

Utvandringens tid tillhör kategorin böcker som jag är glad att jag läst, som kommer att stanna i mig länge men som kanske inte gav någon direkt wow-känsla under läsandet. Det är en bra bok som smyger sig in under huden.

Mest spännande är skildringarna av Sudan, som för mig är ett ganska okänt land. Intressant också med tankarna kring studieutvandring, eller brain-drain som jag sett det kallas. Att de mest begåvade studerar i den förra kolonialmakten som på så sätt fortfarande har makten över sin koloni. Tankarna kring kvinnors rättigheter och det sudanesiska samhällets struktur är också väldigt intressanta.

Det här är en helt klart läsvärd bok. Den är både lättläst och tänkvärd. Inget toppbetyg, men en bok som stannar i minnet! Jag läser gärna mer av Tayeb Salih.

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2009-11-15

Stormen

Jo men det tog sig i andra akt måste jag säga. Jonas Karlsson är verkligen helt galet bra. Inte så snygg outfit kanske men helt klart exentrisk. Återkommer när jag samlat mina tankar. Vi är rätt oense om huruvida Örjan Ramberg var bra eller gubbig. Bra gubbe skulle jag säga. Dansarna var helt klart både bra och ogubbiga.

Direkt från Dramaten.

image

Har sett första akten av Stormen och vi sitter på scenen. Hoppas verkligen att publiken inte kommer att involveras i handlingen. Än så länge är det lugnt. Nästan lite segt ibland. Ramberg behöver manus ibland men är bra. Piggast blir jag av Jonas Karlsson och sötast är helt klart Per Mattsson.

Okej jag ska sluta

Jag ska sluta säga att jag inte gillar noveller, för trots att jag inte gillar alla noveller, precis på samma sätt som jag inte gillar alla romaner, har jag ändå läst en hel del bra. Jag skulle fortfarande säga att jag drar mig för att läsa noveller, men det går ju faktiskt att göra något åt.

Nu kan inte Jonas Karlsson ta åt sig all ära för mitt uttalande, men visst handlar det lite om att hans noveller i Den perfekte vännen tilltalade mig. Inte alla, men de flesta.

Boken inleds med titelnovellen Den perfekte vännen som är en riktigt bra novell om en man som bara umgås med sin frus vänner och en dag springer på en gammal vän som vill både äta lunch och dricka öl. Problemet är bara att huvudpersonen inte kan komma på vem den mystiske Håkan är. En söt liten historia om en fin vänskap.

14 februari handlar om en tradition i skolan som jag verkligen hoppas har försvunnit helt. Alla hjärtans dag när rosor köps och delas ut i klassrum efter klassrum så att det blir helt uppenbart vilka som räknas och vilka som inte gör det. Huvudpersonen Peter räknas definitivt inte.

En av mina absoluta favoriter är långnovellen Rummet som handlar om en mycket annorlunda man som arbetar på någon svensk myndighet. Han tar sin tillflykt till ett rum som ingen annan har hittat. Faktiskt visar det sig att ingen annan kan se det vilket orsakar kalabalik på arbetsplatsen. Många upplever Björn som obehaglig och jag förstår dem. En spännande person att följa helt klart.

Kanske borde jag tagit en paus efter den här omfångsrika novellen, men det gjorde jag inte och kanske var det därför Muntlig redovisning kändes helt meningslös. Några sidors osammanhängande talspråk som inte tilltalade mig alls.

Inte heller Beställningen om konstnären Arvid föll mig direkt i smaken. Däremot är den väldigt absurda Markus riktigt bra. Det är just i tecknandet av de absurda och annorlunda situationerna och människorna som Jonas Karlsson är riktigt vass. I Markus planerar huvudpersonen med samma namn att skoja med sin kompis Jakob och gömmer sig därför i städskåpet istället för att berätta att han kommit för att följa med Jakob till simhallen. Han blir inlåst och när han försöker ringa märker han att Jakob glömt sin mobil hemma. Efter ett tag dyker Jakobs syster och hennes vänner upp och Markus tillbringar kvällen under en säng. Budskapet? Att det inte alltid är bra att följa sina galna impulser kanske?

Eliza har som så många andra av novellerna en fantastisk knorr, så ge inte upp om den känns seg. Den följs av den novell som jag gillade mest, Cirkus där Magnus Gabrielsson trollas bort och försvinner under en cirkusförställning. Magnus Gabrielsson som det alltid varit lite synd om och som alltid varit lite utanför. Huvudpersonen försöker desperat att få tag på honom utan att lyckas. Någon svarar på mobilen och snart börjar ett väldigt annorlunda förhållande växa fram. En helt galen historia som är fantastisk på många sätt. Hur kommer man egentligen på en sådan idé?

Och så slutligen Syltmackan som jag absolut inte förstod mig på. Sammantaget måste jag ändå säga att jag gillar Jonas Karlssons sätt att skriva och det är jag glad för. Han är nämligen en av mina absoluta favoritskådespelare och det är kanske därför jag dragit mig för att läsa något av honom. Premiären blev novellen Det andra målet som fanns med i texthäftet till årets Nationella Prov för år 9 och den gillade både jag och eleverna skarpt.

Just sanningen eller bristen på densamma är ett vanligt tema i Karlssons noveller och jag gillar hur han vänder och vrider på sanningen. Ibland blir jag förvirrad, ibland förbannad, men alltid berörd. Det andra målet står som sagt i bokhyllan och den borde jag definitivt damma av.

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2010-05-07

Ikväll ser jag Jonas Karlsson på Dramaten och vad kan vara ett bättre skäl för repris än det?

När livet inte är självklart

Ska du gå på bio i helgen? Då rekommenderar jag dig att se I rymden finns inga känslor. Låt inte någon fördomsfull syn på svensk film hindra dig. Då riskerar du nämligen att missa en liten pärla som doftar både Gilbert Grape och Good Will Hunting. Filmen är dessutom Sveriges Oscarsbidrag och jag tror att den är tillräckligt originell och bra för att få en slutgiltig nominering.

I rymden finns inga känslor handlar om Simon som har Aspbergers syndrom. Det betyder till exempel att han är väldigt beroende av rutiner, att han är specialintresserad av några ämnen och att han har svårt för kroppskontakt av något slag.

När vi träffar Simon första gången sitter han i en stor tunna, som han själv menar är en rymdraket, och vägrar att komma ut. Hans föräldrar försöker med ömsom hot och löften desperat få ur honom, men den enda som kan nå Simon är Sam, hans äldre bror som är det utan tvekan viktigaste personen i hans liv.

Sam är dessutom enligt Simon är 937 gånger bättre än honom, något som sambon kanske inte riktigt håller med om när Sam låter Simon flytta in. Snart blir sambolivet ohållbart, trots (eller kanske tack vare) en massa rutiner och scheman. Simon blir väldigt ledsen av att Sam blir lämnad, men främst är han orolig över hur hans schema ska fungera när en tredjedel av familjen och därmed strukturen faktiskt har försvunnit. Han bestämmer sig därför för att hitta en “ny jävla tjej” till sin bror och ger sig ut på jakt.

Bill Skarsgård är utan tvekan den av bröderna Skarsgård som jag tycker har  lyckas bäst. Hans rollgestaltning av Simon är riktigt, riktigt bra. Jag gillar hans oskyldiga svar på frågor som jag känner igen från elever med Aspbergers. När någon argt skriker “Vem fan tror du att du är? svarar han självklart och ganska förvånat “Jag är Simon”. Kanske ska man inte skratta åt udda människor, men det är snarare så att vi skrattar med Simon och dessutom lika ofta åt personerna runt omkring honom som kanske är friska på pappret, men som självklart har sina egenheter. Definitivt ingen lyteskomik, utan snarare en ögonöppnare.

Mest förälskad blev jag av Cecilia Forss, vilken stjärna hon är. Jag älskar hennes porträtt av den spontana, kärleksfulla och naiva Jennifer som Simon har bestämt ska bli Sams “nya jävla tjej”. Hon som enligt schemat ska diska.

Bra musik dessutom, blev extra glad av en av mina favoriter:

%d bloggare gillar detta: