Sånt man bara säger

Sånt man bara säger är nog Helena von Zweigbergks bästa bok hittills. Jag skriver nog då jag även tyckte om Ur vulkanens mun, men jag tror ändå att den nya är snäppet bättre. Ärligare och naknare. Inte lika hysteriskt ångestfylld, men helt utan ångest är den knappast.

Vi får möta Susanne, en storasyster och duktig flicka som flytt sitt gamla liv och bosatt sig i sin sommarstuga mitt ute i ingenstans. Arbetet har hon lämnat och nu lever hon på det avgångsvederlag hon fått. I den tysta och stilla miljön ska hon i lugn och ro hitta tillbaka till sig själv. Det blir dock sällan som man tänkt sig och snart får hon sällskap av sin systerson Jonas då hennes lillasyster Louise ställt till det för sig själv och dessutom värre än vanligt den här gången. Hela Susannes väsen skriker NEEEEEJ, men istället säger hon att systersonen självklart kan bo hos henne ett tag. En syrlig underton finns det så klart och något som lillasyster tolkar som storasysters vanliga översittarfasoner, men hon ställer upp som vanligt.

Jonas och Susanne är ett riktigt udda par. De lever i samma hus utan att egentligen prata alls, men sakta, sakta får de kontakt. Båda vill helst vara ifred, men samtidigt tycker de någonstans att det är skönt med sällskap. Båda funderar de över ur deras liv ska se ut framöver och båda längtar de efter Louise. När hon inte hör av sig och Rita på socialtjänsten börjar jaga henne via Susanne klämmer Jonas till slut ur sig att han vet var hon är. Det udda paret packar och reser iväg.

Jag tycker mycket om skildringen av de två systrarna. De har verkligen fastnat i roller som de inte trivs med och de kan inte umgås utan att säga elaka saker till varandra. Samtidigt är en syster alltid en syster. De hinner omvärdera en hel del ju längre tiden går. Är blod tjockare än vatten, eller är släkten bara ett jobbigt gäng individer som det är extra svårt att bli av med?

Även medelålders kvinnor kan utvecklas och Sånt man bara säger är definitivt en utvecklingsroman, om än en ovanlig sådan. Det är också en historia om kärlek, vänskap och allt man är beredd att göra för de människor som faktiskt betyder mest trots allt. En känslosam, men samtidigt totalt osentimental historia som jag rekommenderar er att läsa!

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2009-12-08 Nu finns boken i pocket utgiven av Norstedts.

Det här med olästa böcker

Det är väl i det här läget jag borde mörka, men Annika frågar om hur många olästa böcker som står på tur att bli lästa och jag får väl ge ett diplomatiskt svar.

HUR MÅNGA BÖCKER HAR DU PÅ DIN ”ATT LÄSA HYLLA”?

Jag har en “vill-läsa-lista” och den är absurd. Min “att-läsa-hylla” innehåller knappt hundra böcker och av dem vill jag faktiskt läsa nästan alla, men några böcker jag tycker att jag bör läsa finns där också. Inte så många längre, jag orkar inte plöja “måste” böcker mer än nödvändigt. Just i september finns det mycket som jag vill hinna läsa då högen med recensionsböcker, många efterlängtade, är väldigt stor den också. Tyvärr har terminen verkligen chockstartat och jag har haft väldigt lite tid att läsa. Den här veckan hoppas jag att det lugnar ner sig lite med jobbet, inte med läsningen.

Vill du också vara med i Bokbloggsjerkan? Läs instruktionerna här.

Vad Jan bör veta

“Du som är lärare borde väl rösta på Alliansen” fick jag höra idag. Och här kommer mitt svar. Förresten svarade jag även personen IRL och jag var inte direkt lugn och sansad.

Över min döda kropp. Aldrig i livet att jag röstar på något parti i en regering som gör det bästa för att idiotförklara landets lärarkår. Det låter så fint när Jan Björklund säger sig vilja höja lärarnas status, men än så länge har jag inte sett något som tyder på det. Då har han ändå haft några år på sig.

Vi kan ha nationella prov varje vecka från att barnen skolas in på förskolan som ettåringar utan att för den del förbättra undervisningen eller för den del lärares eller elevers arbetsmiljö. Snarare tvärt om. Det hade kanske  varit en bra strategi om problemet, som Björklund vill göra gällande, ligger i att lärare inte förstår vilka elever som behöver extra hjälp. Hur dumma i huvudet tror han egentligen vi är? Fråga vilken lärare som helst vilka elever hon eller han tror ska få problem i skolan längre fram och du kommer att få ett svar. Redan i år 1 kommer du dessutom få svar som tyvärr är allt för korrekta.

Har Sverige en flumskola? Ja om flumskola definieras som Magister Björn gör, dvs en skola där eleverna arbetar uteslutande med läroböckernas instuderingsfrågor och räknar matte själva, endast stödda av bokens facit. Men att det skulle vara som Björklund menar att allting flyter runt och att eleverna bara gör vad de känner för är knappast en bild jag känner igen. Återigen lyckas Björklund, med sin sk. analys, få svenska folket att tro att lärarkåren i Sverige är slöa, slappa, likgiltiga och till på köpet riktigt dumma.

Kvalitet ska gälla framför kvantitet. Där håller jag med Björklund, men att hela tiden reflexmässigt påstå att lärartäthet inte påverkar kvaliteten alls är naivt och faktiskt lite korkat. Att bara planlöst pumpa in pengar i skolan utan att ställa krav på vad de ska användas till är självklart inte bra, men som det ser ut just nu är det knappast risk för att det ska bli så mycket pengar över direkt. Det finns massiva hål att stoppa dem i.

Kanske har minskningen av behöriga till gymnasiet en del med minskningen av glädjebetyg att göra, men vi får inte glömma alla neddragningar som gjorts i skolan de senaste åren. Vi har i år rekordmånga elever på IV, vilket skulle kunna ha att göra med att allt stöd på högstadiet drogs in förra året. Lärartätheten spelar ju ingen roll som ni vet. När vi nu får fler elever än vanligt har vi fått spara två tjänster. Vi har dessutom en sjukskriven specialpedagog som inte ersätts. Är det inte kanske självklart att färre lärare på fler elever gör att vi har svårare att nå varje unge och skapa de optimala förutsättningar för honom eller henne? Det våra elever alltid berättar om är hur osedda de känner sig och hur skönt det är att komma till oss som tar dem på allvar. Är det trolleri? Nej, just kursen “trolla med knäna” missade jag på lärarhögskolan även om jag troligen skulle ha haft stor användning för den. Istället tror jag att det dels handlar om att de är äldre när vi möter dem, att vi från första stund behandlar dem som vuxna och därmed ställer krav på dem och har höga förväntningar. Det kan vi göra så länge vi har personal nog att följa upp dem och deras prestationer så att de inte bara misslyckas och ger upp.

Så vad vill jag? Jag vill ha en arbetsmiljö som är tillräckligt bra för att jag ska kunna göra mitt jobb. Jag vill nämligen göra ett bra j9obb och jag är tämligen säker på att detta gäller de flesta lärare i landet. Att då dra ner på lärartjänster och öka arbetsbelastningen för den personal som är kvar gör bara att yrkets status sänks ytterligare, samt att de riktigt bra lärarna söker sig bort från yrket. Det är lättare att överleva om du nöjer dig med att låta eleverna arbeta med instuderingsfrågor än att försöka skräddarsy uppgifter som utmanar alla elever på rätt nivå.

Hur ska statusen höjas? Lönerna måste höjas. Som det är nu hamnar lärarna mer och mer efter hela tiden. Kommunerna har helt enkelt inte resurser till löneförhöjningar. Förstatligande? Ja kanske, i alla fall tydligare direktiv från stat till kommun för att öka likvärdigheten och garantera en lägstanivå i landets skolor. Problemet med en lägstanivå är att den inte sällan blir ett tak. Minns bara de senaste löneförhandlingarna där lärarna skulle garanteras minst X procent och därmed fick max X procent.

Jag tror inte att allt handlar om att fler lärare ska sättas in i skolan och att alla som har problem ska sättas i en liten, separat undervisningsgrupp. Frågar du mig skulle jag säga att detta i många fall är bortkastade pengar. Just åsikten att “jobbiga” elever ska tas ut från klassen för att inte belasta klassläraren tyder på en förlegad syn. Istället skulle jag vilja se mer flexibilitet och samarbete kring eleverna. Alla behöver få ett litet sammanhang ibland oavsett om du anses vara “svag” (detta förhatliga ord) eller väldigt begåvad. Vet du hur tråkigt det är att sitta själv med en lärare stora delar av veckan? Jag som lärare dör nästan av bristen på dynamik och eleverna känner sig lätt som mindre vetande då de isoleras. Två lärare i varje klass som samarbetar och ibland tar ut några elever för extra stöd tror jag är det optimala. Det kräver att lärarna inte stänger in sig i “sitt” klassrum utan faktiskt fixar att samarbeta. Där har den nyare lärarutbildningen varit bättre än den gamla. Läraryrket är inte längre ett ensamarbete och utan samarbete och lärarlag kommer vi ingenstans. Gärna mer personal alltså, men smart utnyttjad sådan. Vi ska bedriva undervisning, inte förvaring.

Lärarlegitimation? Kanske, men vad finns det för garanti med en legitimation egentligen? Räcker det inte att höja kraven för att komma in på lärarutbildningar runt om i landet, minska antalet lärosäten och framför allt se till att olämpliga individer inte får ta examen? Det finns slöa studenter på alla utbildningar och det finns idioter inom alla yrkeskategorier, men jag accepterar inte att skolministern utgår ifrån att vi alla tillhör idioterna. Jag är också förbannat trött på att alla som någon gång satt sin fot i skolan anser sig vara experter på densamma. Låt mig ha lite yrkesstolthet kvar och satsa åtminstone en liten, liten del av det ni nu lovar på något vettigt i landets skolor.

Så Jan och ni andra, hur har ni egentligen tänkt göra rent konkret för att förbättra skolan och lärarnas status? Jag har ännu inte hört något bra förslag. Stackars Eva Flyborg visste inte vad hon gjorde när hon började prata skolpolitik med mig, men jag hade bråttom och tycker dessutom att hon verkar så himla snäll att jag bara mumlade något och gick vidare. Folkpartiet ska vara ett lärarvänligt parti, men de är så långt ifrån det som det bara går just nu. För mig är politiken inte ens tydlig.

Så Jan och alla andra skolpolitiker, ni är mycket välkomna till min verklighet för att se den och byta några ord. Jag tycker att ni i de flesta fall är ute och cyklar, men jag lyssnar gärna på era argument.

Bild från Multimediabyrån

Mer om tegelstenar

Lyran sökte lästa tegelstenar, medan Bokbabbel vill veta vilka vi inte läst. Jag har valt ut fem som lockar, men som inte blivit lästa ännu, men som bara är toppen av ett isberg, eller pyramid:

942 sidor Shantaram av Gregory David Roberts skulle jag gärna läsa, men jag för många böcker som väntar för att jag ska ha ro att landa i en sådan här rejäl tegelsten.

757 sidor Jag köpte en samlingsvolym med böckerna om Alberte av Cora Sandel på bokrean, men har ännu inte kommit mig för att läsa den. Jag tror helt klart att den är bra, men den är verkligen tjock. Å andra sidan består den faktiskt av flera böcker, så det går ju att pausa.

714 sidor Vi, de drunknande av Carsten Jensen är också en bok som jag verkligen vill läsa, men som kräver sin tid. Tror att jag får packa med några tegelstenar till Thailand.

660 sidor En bok som ofta omtalas i bloggar och som jag först inte ville läsa alls börjar kännas mer och mer lockande. Det är De fattiga i Lodz av Steve Sem-Sandberg som vunnit Augustpriset och som jag faktiskt fått av min mamma.

622 sidor Buddenbrooks: en familjs förfall av Thomas Mann är en de böcker jag tycker att man “ska” ha läst. Ibland känns den väldigt lockande, men ibland inte alls. Oläst är den hur som helst.

Vem?

Jag var lite osäkra på hur grabbarna O skulle ta emot Vem är död? då de börjat föredra kapitelböcker. Jag tror dock på att blanda och ge, ibland är det skönt med en kort bok också. Stina Wirséns böcker må vara korta, men de är definitivt inte innehållslösa. Med några få korta meningar och de underbara illustrationerna inbjuder hon till många, långa samtal.

Nu handlar det alltså om döden och döden fascinerar. Än så länge har bara väldigt gamla släktingar dött, men grabbarna O funderar mycket om var de är nu. När makens mormor dog för ett par år sedan tittade Storbror länge upp i himlen och försökte se henne. Nu funderar han mest över hur själen egentligen ser ut och vad som finns i den. Fågels farfar har dött och vi får följa med på begravning i kyrkan. Prästen pratar och pratar, fågels pappa gråter och fågel själv känner sig också väldigt ledsen. Lite lugnare blir han när mamma säger att farfar levt klart och att det är därför han dött.

Efter begravningen träffar fågelfamiljen nallen och nallens mormor. Fågel tycker att hon ser skruttig ut och undrar om hon ska dö snart, men mormor försäkrar att hon känner sig pigg och ska leva länge till. Det pratade vi mycket om, att det inte är alla som ser gamla ut som kommer att dö. Storebror är helt fixerad vid Michael Jackson och att han dog som är yngre än både mormor, farmor, morfar och farfar är ibland lite jobbigt.

Vem är död? är en trevlig bok även för dem som är över 3 år! En av favoriterna i serien faktiskt. Annars har Vem blöder? varit den största favoriten här hemma. Det är egentligen en ganska brutal historia om några djur om snickrar och skadar sig själva och varandra. När Lillebror var lite yngre brukade han läsa den för mig och levde sig verkligen in i allt som hände, det var så synd om katten som blöder “aj, aj, han äj så jessen” och om kanin som alla blir arga på “de vaj inte meninen”. Fantastiska bilder som man kan prata mycket kring och en bra historia.

Lillebror gillar också Vem är arg? där katten och nallen bråkar om vem som ska få leka med vad. En riktigt klockren dagishistoria. Själv gillar jag Vem bestämmer? där stora nallen försöker få lilla nallen att göra som stora nalle vill. Till slut tappar stora nallen tålamodet och skriker “dumma unge”. Så kan det bli ibland när man har bråttom. Slutet gott såklart, de blir vänner och badar och har kul innan de får springa iväg till dagis.

Vem är bäst? känns aktuell igen då det tävlas om allt här hemma. Katten och Nallen tävlar om vem som springer snabbast, slår bäst kullerbyttor och hoppar längst. Grabbarna O skrattar gott då Nallen ställer sig på Kattens svans när han ska hoppa och vi pratar mycket om hur man egentligen ska vara mot sin bror och sina kompisar.

Det här är våra favoriter av Stina Wirsén. Vilka är era?

Janouch med extra allt

systerskap_hft_low

Det har blivit några böcker lästa av Katerina Janouch i höst och den senaste är Systerskap som ges ut av Piratförlaget idag. Systerskap är fortsättningen på Bedragen och huvudpersonen är även denna gång fyrabarnsmamman och barnmorskan Cecilia,  som när boken börjar har separerat från sin man John. Huset ska säljas och de har barnen varannan vecka.Cecilia har svårt att acceptera sitt nya liv, men är trots allt inte säker om hon verkligen vill ta tillbaka sin man. Han har trots allt varit otrogen och det är inget man förlåter i en handvändning.

Bloggandet spelar en viktig roll i  bearbetningen av både separationen och otroheten. Genom kommentarer från okända läsare får hon lite tröst i mörkret. Även systerdotterns bloggande får ganska stort utrymme i boken och det är tydligt att Janouch verkligen vill skildra ett modernt samhälle. Ibland känns hennes iver lite väl forcerad.

Jag tycker verkligen om relationsdelen av Systerskap. Inte bara relationen mellan Cecilia och John samt mellan Cecilia och barnen, utan också mellan Cecilia och kvinnorna runt henne. Barnmorskekollegorna, systrarna och modern. Boken beskrivs som en riktig girlpower-bok och att kvinnorna i boken stöttar varandra är både kul och viktigt. Helst hade jag sett att boken fokuserat på Cecilia och de viktiga relationerna med kvinnorna runt omkring.

Även historien om Cecilias systerdotter Alexandra, den framgångsrika modebloggerskan, och hennes vänner är läsvärd, men det blir ändå lite mycket på en gång. Visserligen syr Janouch ihop alla historier till slut, men jag tycker ändå att hon försökt få med lite väl många perspektiv i boken för att läsningen ska bli riktigt bra.  Historierna om den försvunna bebisen och en födande fotbollsfrun hade jag helst varit utan helt. Egentligen är ingen av delarna dålig , men det blir lite väl spretigt och jag föredrar mycket om lite istället för lite och mycket. Det är som om Janouch är så ivrig att beskriva de många olika fenomenen i vårt samhälle att hon inte riktigt har kontroll över historien. Janouch säger själv på Piratförlagets hemsida att Systerskap drog iväg med henne och ”tog en oväntad vändning som inte ens [hon] själv var riktigt beredd på”. Det märks tyvärr.

Det är svårt att skriva en relationsroman med thrillerinslag och jag tycker inte riktigt att det fungerar fullt ut. Systerskap är absolut ingen dålig bok. Det positiva är att den inte liknar någon annan bok jag läst, men det negativa är att det blir lite väl mycket extra allt. Trots allt är Janouch bok, som relationsroman betraktad, helt klart läsvärd. Jag läser gärna fler böcker om sympatiska Cecilia!

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2009-09-09

På onsdag, nästan ett år senare recenserar jag Janouch tredje bok om Cecilia som verkar väldigt lovande än så länge.

Något gammalt, nytt, lånat och blått

Dags att botanisera lite i bokhyllorna igen. Lite bröllopsskrock måste väl funka på böcker också?

Något gammalt, något nytt, något lånat och något blått. Vilka fyra böcker skulle du då välja?

Jag har valt ut en kvinnokvartett och tillbringat morgonen med att bläddra i de tre som inte finns omnämnda på bloggen ännu.

Något gammalt: Gå dit hjärtat leder dig av Susanna Tamaro, som är en stillsam och fin bok som enligt baksidetexten kallats “90-talets kvinnoroman”. Den handlar om en mormor som skriver till sin dotterdotter. En viktig person för dem både är dottern och tillika mamman. Hon som dog när hennes dotter var väldigt ung och hon själv bara 33 år gammal. Det här är definitivt en brevroman som är både läsvärd och välskriven. De tre kvinnornas historia följde med mig länge och jag skulle gärna återse dem. Jag har läst fler böcker av Susanna Tamaro, alla mycket bra, men nu var det länge sedan. Jag skulle gärna läsa Lyssna på ditt hjärtas röst.

Något nytt: Min nya bok är Bara ett barn av Malin Persson Giolito som jag läste jag ut i veckan och tyckte mycket om. Jag gillar att Persson Giolito blandar genrer helt vilt och tycker om hennes engagerade sätt att skriva. Mer om boken kan du läsa här.

Något lånat: Kvinnor på gränsen till genombrott av Ulrika Knutson handlar om några av de kvinnor som kämpade för sina och andra kvinnors rättigheter under 1900-talets första årtionden. De tillhörde Fogelstadsgruppen och några av dem skrev i tidningen Tidevarvet. Jag läser boken i små portioner och fascineras återigen av Kerstin Hesselgren, den första kvinnan i Sveriges Riksdag som följt med mig sedan jag skrev en C-uppsats om henne. Elin Wägner, Elisabeth Tamm, Ada Nilsson, Honorine Hermelin, Emilia Fogelklou, Klara Johansson, Hagar Olsson, Alexandra Kollontay och Siri Derkert. Om kvinnorna skrivit historia (och historieböcker för den delen) hade alla vetat vilka de var. Nu är många av dem bortglömda.

Något blått: Bodil Malmstens loggböcker är både vackra och bra. Kom och hälsa på mig om tusen år, smaka på titeln då den lägger ribban för resten av boken. Just den här fick jag av mamma en jul och det var den första av loggböckerna jag läste. Jag tycker om Malmstens funderingar kring livet i Franrike, som utböling och inte sällan behandlad som mindre vetande. Jag tycker om hennes bitska formuleringar när hon visar sin avsky mot Sarkozy och jag gillar de vardagliga betraktelserna och frustationen över mullvadarna i trädgården. Jag gillar helt enkelt Bodil Malmsten och hennes sätt att skriva.

Om en kärlek som övervinner allt

Gargoylen av Andrew Davidson är en väldigt annorlunda kärlekshistoria som definitivt sträcker sig över tid och rum. Det är författarens debutbok och den har gjort succé i många länder.

Efter en hemsk bilolycka ligger vår huvudperson sönderbränd på ett sjukhus. De ingående beskrivningarna av hans skador gör mig helt klart illamående. Smärtan och våndorna beskrivs med all önskvärd tydlighet och jag är lika mån om hans tillfrisknande som han själv är. Lite ironiskt är det allt att mannen som försörjt sig på sitt utseende i allmänhet och sin penis i synnerhet mister både och. Några fler porrfilmer blir det inte, i alla fall inte framför kameran.

Jag är egentligen skeptisk till böcker som handlar om folk som påstås sig ha levt flera liv. Det är helt klart inte min grej. När Marianne Engel, patient på psykavdelningen träder in i huvudpersonens liv och börjar berätta om hans och hennes tidigare liv hade det definitivt kunnat bli för mycket av det goda. Ändå läser jag vidare, kanske främst för att huvudpersonen är minst lika skeptisk som jag. Han läser böcker om schizofreni och skulle säkert avfärdat Marianne som galen om det inte varit så att han är så förbannat ensam. Hon är den enda som besöker honom och han tycker trots allt om att lyssna på hennes historier.

Marianne är inte bara en galning som åker in och ut på sjukhus, hon är en begåvad skulptör också och hennes specialitet är gargoyler. När hon skulpterar varken äter eller sover hon och både jag och människorna kring henne blir väldigt oroade över hennes hälsa. Själv tror hon att livet kommer att ta slut när hennes uppdrag som skulptör är slutfört.

Förhållandet mellan huvudpersonen och Marianne är definitivt något utöver det vanliga. När han är frisk nog att lämna sjukhuset tar hon emot honom i sitt hem med öppna armar. Hon vårdar honom och räds inte hans skador. Hon vet att de hör ihop och att de älskat förr. Hennes hem blir en hans tillflykt, men han vet också att han troligen aldrig kommer därifrån, fångad som han är både i sin nya kropp och sitt morfinberoende.

Det bästa med Gargoylen är historierna i nutid med personer som är lätt att engagera sig i. Jag tycker verkligen om att följa dem. Sjukhusvistelsen är visserligen fruktansvärd, men konstigt nog är det första gången huvudpersonen finner riktig vänskap. Jag gillar speciellt närhuvudpersonen leker äktenskapsmäklare och får ihop sin sjukgymnast med sin läkare.

Däremot är jag inte jätteförtjust i alla de historier från det förflutna som Marianne berättar. Det är för många olika berättelse och ofta känns det som om Andrew Davidson haft idéer för flera böcker, men beslutat sig för att knö in dem alla i en bok. Det hade räckt med några berättelser om Mariannes och huvudpersonens påstådda förhållande, vikingarna och alla andra personer som känns helt oviktiga för handlingen kunde ha lämnats utanför.

Jag får lite Dan Brown vibbar under läsningen, så gillar du hans böcker är Gargoylen definitivt något för dig. Lite klosterliv á la Arn bjuds det också på. Inte heller min grej. Jag skulle ge en fyra till nutidsberättelsen och en tvåa till tillbakablickarna. Resultatet blir därför en trea. En helt okej bok som säkert kommer att passa många även om den inte föll mig i smaken helt och hållet. Jag läser dock gärna mer av Andrew Davidson, men önskar att han håller sig till nutiden lite mer. Då kan det bli riktigt, riktigt bra.

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2010-05-24

Boken ingår i årets Låna & Läs

Ett annorlunda fågelperspektiv

Jag får verkligen “Stockholm-i-fågelperspektiv-vibbar” när jag läser Högre än alla himlar av Louise Boije af Gennäs. Det finns ingen hejd på de lyriska beskrivningarna av miljön, men det blir lite Strindberg goes chic-lit och den kombinationen känns minst sagt märklig.

Annars börjar det ganska bra med en hejdundrande nyårsfest för att möta ett nytt millennium. I en flashig lägenhet i Stockholm träffas sex vänner. Värdparet är Sanna och Victor som är ett ganska udda par. Gästerna är vänner och släktingar, men trots att det bara är sex personer att hålla reda på hade jag väldigt svårt att skilja dem åt. Att minnas vem som var gift med vem, kusin med vem, syster med vem och barndomskompis med vem var nästan omöjligt då de alla sex är så väldigt anonyma. Det gör också att jag inte riktigt bryr mig om vad som händer med dem.

Jag såg verkligen fram emot Boije af Gennäs nya bok då jag absolut älskade Stjärnor utan svindel och var road även av hennes andra böcker. Jag tyckte väldigt mycket om både hennes språk och hennes omedelbara karaktärer. Det inledande kapitlet i Stjärnor utan svindel är något av det vackraste jag läst och vem kan låta bli att älska Kaja och Sophie?

Jag ville verkligen tycka om även Högre än alla himlar, jag försökte och försökte, men jag kom aldrig in i historien om de sex vännerna. Det var bara ord, ord i mängder, så många ord och så många långa beskrivningar av detaljer att själva händelserna helt tappades bort. Adjektiv i mängder och dessutom överanvändes inte bara ordklassen i allmänhet, utan några få ord i synnerhet. Helt onödiga och övertydliga beskrivningar och förtydligande som bara gör mig matt och trött. Hade jag läst manuset skulle jag strukit och strukit och strukit alla överflödiga ord.

Jag fick aldrig något grepp om historien och definitivt inte om huvudpersonerna som kändes långt ifrån äkta. Liv, den misslyckade skådespelerskan och Jalle, den homosexuelle UD-tjänstemannen har potential att utvecklas till karaktärer som jag faktiskt bryr mig om, men än så länge förbli de enkla skisser och dessutom ganska stereotypa sådana.

Kommer jag att läsa del 2 i den planerade trilogin? Kanske. Louise Boije af Gennäs är en tillräckligt stor favorit för att förtjäna en chans till. Nutidshistorien är dessutom ganska intressant, men det får nog bli en pocketvariant nästa gång. Tyvärr blev jag väldigt besviken på en av de böcker jag trodde skulle höra till höstens höjdpunkter.

%d bloggare gillar detta: