Om det oundvikliga slutet

När jag var liten var jag väldigt rädd för kärnvapenkrig. Så rädd att jag ibland inte kunde sova om kvällarna. Jag var inte ensam. Alla i  min klass var rädda. Så rädda att vi skrev brev till Olof Palme och bad honom ta bort alla kärnvapen. Han svarade att det lät som ett bra förslag, men att det var en svår uppgift.

I Nevil Shutes On the beach har det hemskaste hänt. Norra jordklotet är helt öde efter ett tredje världskrig där vätebomber förstört allt. Vi vet egentligen inte riktigt vad som har hänt, men långsamt, långsamt börjar vi förstå riktigt hur illa det är och att ingen kan göra någonting för att stoppa det oundvikliga.Strålningen sprider sig och i del efter del av världen dör alla. Melbourne är en sista stora staden som kommer att drabbas och det är här handlingen utspelar sig. Då all olja funnits på norra halvklotet finns det ingen bensin att tillgå och människor lever en slags mix av ett modernt och ett väldigt gammaldags liv.

Vi får träffa paret Peter och Mary Holmes som bor med sin lilla dotter utanför staden. Peter arbetar i flottan och får som sista uppdrag att åka med en ubåt till USA:s östra kust för att bland annat undersöka radiosignaler som kommer därifrån. Operationen leds av den amerikanske befälhavaren Dwight Lionel Towers. En man som förlorat sin familj, men vägrar inse det. Som fortfarande vill tro att världen är oförstörd. Det är hans sätt att hantera situationen.

Yrvädret Moira Davidson, som försöker dränka sina sorger i allt för mycket konjak, blir ett stort stöd för Dwight. Hon är djupt förälskad, men respekterar hans inställning till den familj han fortfarande vill ska finnas. Tillsammans hittar de ändå ett sätt att överleva.

Alla hanterar situationen olika. Många väljer att totalt ignorera den. In i det sista vill till exempel Mary Holmes inte tro att katastrofen ska nå dem. Hon vill köpa lökar till trädgården, en gräsklippare och annat som de kan komma att behöva i framtiden. Att hon om några veckor ska behöva ta livet av sig själv och sin dotter är absolut ingenting hon vill tänka på.

Kanske är det Mary jag sympatiserar mest med. Hon hamnar många gånger i skymundan, men att tänka sig hennes ensamma liv då maken är ute med USS Sawfish och den fruktansvärda sorg hon måste känna över att veta att hon aldrig kommer att få se sin dotter växa upp. Peter försöker göra allt för att Mary ska kunna fortsätta lura sig själv. Det blir lättare då för båda.

Julian Osborne, vetenskapsmannen som också är med på USS Sawfish, tar istället fram sin gamla bil för att delta i den sista biltävlingen någonsin. Varför spara på krutet om döden ändå är nära?

Nevil Shute har ett väldigt neutralt och sakligt språk, vilket gör att On the beach blir väldigt obehaglig att läsa. Trots att språket signalerar distans är det väldigt svårt att inte bli berörd. Egentligen tror jag att effekten blir att desperationen blir ännu tydligare. Det är ingen lättläst bok då varje ord har betydelse, men den är en väldigt bra och obehaglig. Den krypande och otäcka stämningen som byggs upp i väntan på undergången tar verkligen tag i mig och jag var tvungen att göra pauser i läsningen vid flera tillfällen för att hämta andan.

Jag är glad att jag läste On the beach som stått i hyllan hur länge som helst. Det är en kraftfull roman, som i sin skenbara enkelhet försöker få oss att tänka på hur skört livet är.

En bok som gjorde mig mörkrädd

Snart kommer den tredje boken av Karin Alfredsson i pocket. Den heter Klockan 21.37, utspelar sig i Polen, handlar som vanligt om Ellen Elg och är lika bra, om inte bättre än de andra två. Jag har just haft nöjet att sträckläsa den. Det är, som vanligt när det gäller Alfredsson, en riktigt bra bok.

Mannen som vill bli kallad mister Black ser det som sitt livs uppdrag att förhindra aborter. Han skulle gärna utrota alla homosexuella, färgade och muslimer också, men just nu är han fokuserad på kvinnor som väljer att avsluta sina graviditeter.

Som vanligt baseras Alfredssons bok på verkligheten och hon kritiserar med skärpa och precision. Jag blir helt mörkrädd av att det faktiskt finns människor som delar mister Blacks åsikter. Enligt Blacks teori behöver varje vit familj skaffa minst 2.1 barn för att muslimer och svarta inte ska ta över världen. Mysig kille. Retoriken påminner en del om ett parti som jag hoppas aldrig kommer in i Riksdagen. Att kyrkan ska stå för kärlek och inte hat blev tydligt senast i förrgår.

Karin Alfredsson knyter ihop flera historier, som alla är läsvärda. Vi får följa en polsk familj som består av mamma Teresa som är övertygad katolik, de tre ganska vuxna barnen Marek, som är med i Hela Polens Ungdom, Karolina som blir mer och mer religiös och ger sig av på en pilgrimsvandring och lillsyrran Agata som äter p-piller i smyg och mest vill leva ett roligt tonårsliv med allt vad det innebär. Hos dem bor också morfar Andrzej Nowak, men inte pappa Jacek. Han och Teresa har varit separerade i flera år och han bor med en ny kvinna. Trots detta vägrar Teresa gå med på skilsmässa. Sanna katoliker skiljer sig inte.

Påven Johannes Paulus II, som var från Polen, är en av de stora hjältarna och förebilderna för många polska ungdomar som kallar sig JP2-generationen. Dagens polska ungdomar blir enligt boken mer och mer religiösa och konservativa, vilket säkert är en naturlig reaktion, men inte desto mindre skrämmande.

Två tidsperspektiv gäller när vi följer Teresa och även Ellen med familjer, förra året och nu. Förra året födde Ellen sin förste son, nu drar hon till Polen på en båt som erbjuder kvinnor aborter på internationellt vatten. Det är aborterna som står i centrum, både nu och på 60-talet där bokens mest udda historia utspelar sig. Misse, som studerar till bokbindare, skriver brev till en vän om sitt nya liv.

De parallella historierna slingrar sig genom både tid och rum, men det är aldrig svårt att hänga med i svängarna. Det är bara svårt att sluta läsa. Möjligen är historien om Sture lite onödig, men jag är imponerad av hur Alfredsson får ihop sin historia och ser verkligen fram emot att läsa mer av henne. Om några veckor kommer bok nummer fyra Den sjätte gudinnan, där Ellen åker på FN-uppdrag till Indien.

Varför heter boken Klockan 21.37? Dels för att Johannes Paulus II dog då, men också för att något annat hemskt händer vid samma klockslag. Jag tycker definitivt att du ska läsa för att få veta, men läs de två första böckerna om Ellen Elg först, 80° från Varmvattnet och Kvinnorna på 10:e våningen. Alfredsson sätter fokus på kvinnors utsatthet i världen och hennes röst behövs definitivt.

Originalinlägget publicerades av Lilla O 10-07-07

Mycket att se fram emot

Jag har samlat de böcker jag ser fram emot att läsa i höst här. Vill du inte följa länken hittar du listan under rubriken Kommande böcker i menyraden under headern.

Som ni ser kommer jag omöjligt att hinna läsa allt om jag inte säger upp mig från mitt jobb och det är knappast aktuellt.

Det är svårt att välja ut de jag ser fram emot mest, men en spontan topp 10 ser ut så här:

Pojken på andra sidan, Irene Sabatini, Norstedts, augusti. Vinnare av Orange Prize debutantpris.

Den sjätte gudinnan, Karin Alfredsson, Damm förlag, 1 augusti.

En sannolik historia, Karin Alvtegen, Brombergs, 18 augusti.

Vecka 36, Sofie Sorenbrant, Damm förlag, september.

Bara ett barn, Malin Persson Giolito, Piratförlaget, 1 september.

Högre än alla himlar, Louise Boije af Gennäs, Albert Bonniers Förlag, 3 september. Äntligen!

Hittebarnet, Katerina Janouch, Piratförlaget, 8 september. Del tre i serien om Cecilia Lund.

Konsten att vara otrogen på Facebook, Gunilla Bergensten, Forum Bokförlag, 8 september.

Fantomsmärtor, Barbara Voors, Albert Bonniers Förlag, 17 september. Äntligen igen!

Men vi knullar ju ändå inte, Ann Söderlund, Frank förlag, 21 september.

En inte så könsneutral lista förvisso, men det är faktiskt de här tio jag ser fram emot mest, med Tursten, Loe och Birro som goda bubblare.

Återstår att se om det är någon av böckerna på listan som blir höstens stora läsupplevelse.

Vilka böcker ser du fram emot i höst?

Vad gör en deckare läsvärd?

Det är alltid kul att läsa recensioner av böcker man själv läst och förundras över hur olika vi tycker. Något jag älskar kan mycket väl sågas av någon annan och tvärtom. Jag hade kunnat kalla inlägget “Vad gör en bok läsvärd”, men deckare är troligen den spretigaste genre jag läser, så jag fokuserar på den just nu. Flera av punkterna skulle kunna appliceras på andra genrer.

Jag har  funderat över vad som är viktigt för mig. Vad som gör att en deckare blir läsvärd. En sak var jag inne på redan igår, nämligen det fina med att få följa personer genom flera böcker. Jag nämnde då Lynley och Havers som två stora favoriter.  Att återse dem i en bok är som att återse två söta vänner och jag vill absolut veta hur det går för dem. Punkt nummer ett således:

1. Karaktärerna ska vara sympatiska

Och med sympatiska menar jag då något så härligt subjektivt som att jag ska tycka om dem och kunna relatera till dem. Sedan kanske de är skitstövlar som Harry Bosch, men sympatiska kan de vara likväl. Det viktigaste är att de är levande, inte platta stereotyper.

Harry Bosch förresten. Honom har jag tappat bort. jag har The Overlook hemma, men har inte läst den. Inte heller de två böcker som kommit ut efteråt. Barnsligt nog blev jag nämligen lite förbannad på den gode Harry i Echo Park där han tyckte lite väl synd om sig själv.

En annan Harry tyckte så synd om sig själv och var mer än lovligt eländig i Pansarhjärta att jag blev arg på hela boken. Det finns en gräns för hur skruvade personerna i en deckare får bli. I alla fall om de ska kalla sig poliser. Vilket Hole inte gör till slut visserligen. Om jag kommer att läsa nästa bok om honom? Självklart. Bra deckarförfattare få många chanser.

Vem som helst kan nämligen inte skriva bra deckare, trots att det verkar vara många som tror det. Språket kan ibland vara mer än lovligt taskigt. Och ja, ännu en fråga om subjektivitet och smak.

Jag vill att författaren har ett bra, personligt språk utan för många klichéer och simpla uttryck. Några författare jag gillar för språket är Carin Gerhardsen, Elly Griffiths och ovan nämnda Elizabeth George. Överanvändning av vissa ord eller ordklasser kan göra mig vansinnig, liksom övertydlighet.

2. Språket ska vara bra, personligt och gärna stilistiskt tilltalande.

Som sista punkt (för idag) skulle jag vilja diskutera originalitet. Jag börjar bli så vansinnigt trött på deckare med kursiverade avsnitt där mördaren berättar, eller de döda som i Kallentofts böcker. Nu klarar sig Kallentoft ganska bra då han uppfyller både punkt 1 och 2 och dessutom inte saknar all originalitet.

Mest trött är jag på alla historiska paralleller som till exempel Camilla Läckberg använder i alla sina böcker. Det är ytterst sällan som det håller. Inte sällan tappar berättelsen i tempo och intresset från min sida svalnar.

Det krävs riktigt bra cliff-hangers om ett historiespår ska funka. Jag tyckte att Ann Rosman lyckades bra i Fyrmästarens dotter och hon använder inte heller riktigt samma grepp i bok nummer två även om en händelse  såklart ofta har en historisk förklaring. Detta leder oss till punkt 3.

3. Originalitet är viktigt både i en enskild bok och i en bokserie.

Det är grymt tråkigt med författare som använder samma grepp i alla sina böcker. Förutsägbarhet är definitivt något som får mig att tröttna. Gärna en serie med samma personer, men både personerna och författaren måste utvecklas.

Det kommer fler punkter i ett senare inlägg. Ska bara reprisera några fler deckarrecensioner först, så att jag har några inlägg att hänvisa till. Mycket deckarrecensioner det närmaste alltså!

Allt viktigt är sant

Kvinnorna på 10:e våningen

Kvinnorna på 10:e våningen är Karin Alfredssons andra bok om läkaren Ellen Elg. En tid har gått sedan den första boken och Ellen befinner sig i Hanoi tillsammans med sin familj. Hon arbetar på ett sjukhus som sköter förlossningar, aborter och preventivmedelsrådgivning bland annat.

Andersson skriver själv att allt som stämmer med verkligheten är helt avsiktligt. Hon påstår inte att allt är sant, men helt klart mer än sannolikt. Mycket har också hänt på riktigt. Tanken med böckerna om Ellen Elg är att beskriva kvinnors situation i olika delar av världen och kvinnorna står i centrum även här. Det handlar om prostitution, försvunna spädbarn och också gamla historier som går tillbaka till Vietnamkriget. De svenska Vietnam-aktivisterna får sig en känga bland många andra.

Boken börjar med att en svensk man faller från en hotellbalkong på tionde våningen. Han verkar definitivt inte ha varit guds bästa barn och allt verkar inte stå rätt till på hotellet. Som vanligt lyckas Ellen trassla sig in i det mesta, men mycket av historien drivs fram av gatuförsäljerskan Lieu.

Kvinnorna på 10:e våningen är ingen klassisk deckare utan en spänningsroman om utsatta människor. Om riktiga människor. En hemsk historia som tyvärr inte är helt osann. Kvinnor i världen är extra utsatta och trots att varken jag eller Alfredsson skulle påstå at alla män är svin, finns det helt klart ett gäng praktsvin i den här boken.

Allt viktigt i boken är sant, skriver Alfredson. Tyvärr skulle jag vilja lägga till. Allt viktigt är tyvärr sant. En bra bok är det helt klart och jag ser fram emot att läsa den tredje boken om Ellen Elg som tydligen har retat gallfeber på hela Polen.

Originalinlägget publicerades av Lilla O 09-12-27

Läser just nu

Det är lite snurrigt med läsningen just nu. Lite allt och inget helt klart. En ny blogg tar lite mer tid även om det som tar mest tid just nu är att svära över alla plug-ins som inte funkar.

För att mitt stackars huvud ska få slappna av har jag därför återvänt till en gammal kär bekant, nämligen Tomas Lynley. Del 15 om honom och ännu större favoriten Barbara Havers står det på Bokus att Stråk av rött är. I så fall har jag läst 13 av de tidigare 14. Jag fixade inte att läsa What came before he shot her, trots att den står i hyllan. Det räcker liksom med att Helen dog, jag kände inte alls för att gräva djupare i fallet.

Grävt ner sig totalt har i alla fall Lynley gjort i början av boken som efter 150 sidor verkar lovande. Ibland känns det som att återse en gammal kär vän när jag läser en bok med en återkommande karaktär. Kanske är det därför jag och många med mig, gillar deckarserier. Det är skönt att ha hela persongalleriet klart för sig innan man börjar läsa, speciellt när hjärnan är lite överhettad.

Förutom Lynley återser jag två andra favoriter Sophie och Robin som fortsätter att berätta sin historia i Vad min flickvän inte vet, som jag faktiskt har både på svenska och engelska då den ganska naturligt heter What my girlfriend doesn’t know. Den funkar bra på båda språken, kanske lite bättre på originalspråket, men det är en smaksak. Vad som definitivt funkar bättre på svenska är omslaget. Så snyggt när två böcker hör ihop på alla sätt. Titta här. Lovely!

För att riktigt snurra till det kämpar jag samtidigt på med Sultanbrudens skugga av Assia Djebar, som definitivt är bra men lite svår att läsa samtidigt som man håller ett öga på två vilda grabbar.

Vad läser du just nu? Läser du mer, mindre eller kanske andra sorters böcker på sommaren?

Nytt i Bokåtervinningen

Det händer saker i Bokåtervinningen.

En ny deltagare, Bokhunger vars lista finns här.

En styck uppdaterad boklista med några borttagna titlar och en (förhoppningsvis) fungerande länk. Det har varit lite igångkörningstrassel med länkarna har jag märkt. Säg gärna till om något är konstigt.

Jag tog mig friheten att faktiskt ta bort titlar som inte längre finns istället för att stryka den, det blev lite mindre rörigt. Det finns fortfarande en hel del fynd på listan och jag har själv lagt till en bok: Finns inte på kartan av Carin Hjulström som jag läst, gillat, men inte kommer att läsa igen.

Den uppdaterade listan på böcker finns här.

Min nya mailadress är linda [at] enligto.se men jag kollar mailadressen till lillaosblogg också. Hör av er om det är något jag missat.

Jag fick förresten en bok idag, Jessica Jungs saknad från BokMamma. Tack för den!

På äventyr med Ellen Elg

80° från Varmvattnet av Karin Alfredsson har stått länge i min bokhylla och nu blev den äntligen läst. Kvinnoöden i olika länder vävs samman och alla trådar handlar på något sätt om utsatta kvinnor och deras barn. Huvudpersonen Ellen Elg är läkare som är på hemligt och olagligt (?) uppdrag i Zambia. Hon har varit där förut och samarbetar med barnmorskorna Blessing och Beauty. I Sverige finns juntan som hjälper henne med projektet och maken Björn som inte vet mycket, men som blir rejält inblandad. I USA finns abortmotståndare och i Zambia kyrkans män som alla gör livet svårare för kvinnorna.

Det är ett välskrivet, spännande, aktuellt och fruktansvärt debattinlägg som Karin Alfredsson har skrivit. Mycket bygger på sanna historier och i inledningen står det att alla likheter med verkligheten är fullkomligt avsiktliga. Det är ingen klassisk deckare, men en spännande thriller där Ellen Elgs känsla av att vara förföljd nästan får mig att gripas av samma panik som hon känner. Vem har rätt och vem har fel? Hur hjälper man egentligen Zambias kvinnor?

Så här skriver Karin själv om sina böcker på sin hemsida:

”Mina böcker om Ellen Elg handlar om kvinnoförtryck i världen. Som reporter har jag varit i många länder och upprörts över hur kvinnor och flickor – till och med flickfoster – betraktas som mindre värda. Hur kvinnors sexualitet skrämmer upp makthavare, kyrkor och vanligt folk så att man måste stympa, låsa in och gömma undan halva mänskligheten.

Jag vill berätta om detta så att du som läser mina böcker ska blir lika upprörd som jag är. Det bästa sättet tror jag är att berätta historier – spännande historier som jag hoppas ska engagera och vara svåra att lägga ifrån sig.”
Jag blev helt klart engagerad och hade riktigt svårt att släppa boken. Det värsta med böckerna är att de är sanna. Många gånger har jag svårt att läsa vidare för att jag blir så fruktansvärt förbannad över hur det egentligen står till i vår värld.

Andra boken om Ellen Elg Kvinnorna på 10:e våningen utspelar sig i Hanoi och då jag varit där vill jag definitivt läsa även den trots att den verkar vara ett minst lika brutalt slag i magen som 80° från Varmvattnet . Även en tredje bok Klockan 21.37 har kommit ut och tydligen skapat väldig debatt bland katoliker då förre påven, som också pryder bokens omslag,  kritiseras för sitt abortmotstånd.

Originalinlägget publicerat av Lilla O 2009-11-13

Favorit i repris

Det kommer som sagt att dyka upp en del gamla favoritinlägg i nya bloggen då jag valt att inte exportera allt. Jag vill att enligt O ska bli en mer renodlad bokblogg med bra inlägg. Då jag har drygt 2000 inlägg i min förra blogg, varav ca 300 recensioner,  känns det synd att helt glömma bort dem.  Inlägg som repriseras kommer att märkas med följande bild:

Kanske är mina trogna läsare, liksom jag, inte alltid 100% uppmärksamma eller sugna på att läsa, då kanske ni inte har läst inläggen förut. Annars får ni hoppa över och hojta till om ni får tråkigt!

Tänk om jag blev hundra

Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann av Jonas Jonasson handlar om Allan Karlsson som definitivt är en imponerande man. Maken till pigg hundraåring får man leta efter. Jag kan definitivt tänka mig att bli hundra om jag får ha hans fysik och sinne. Trots detta började Allans liv inte så värst bra. Hans mor och far separerade, först handlade det om delade sovrum, men snart blev fadern mer och mer osynlig och drog därefter till Ryssland. Han dödades av revolutionärer och då föddes Allans skepsis mot kommunismen, för att vara skeptisk kom han att umgås med en väldans massa stora kommunister, men det är en senare historia. Allans mor dog bara två år senare.

Allan var springpojke på nitroglycerinfabriken och sprängämnen blev hans livs största passion. En stor smäll för mycket gjorde att han låstes in i fyra år. Men det är inte här historien börjar, utan många år senare. På Allans hundraårsdag. Dagen då han bestämmer sig för att rymma från hemmet där han bor för att slippa all uppståndelse som hundraårsdagen fört med sig, men kanske framför allt den hemska syster Alice.

Endast iklädd tofflor och med ömma knän tar han sig till busstationen, hoppar på bussen till Strängnäs och köper en biljett för sina 50 kronor som visar sig räcka till Byringe station. Allt hade säkert varit frid och fröjd om Allan inte hade snott med sig den väska han lovat att vakta, medan en yngling med Never again skrivet på skinnjackan, gick på toaletten.

Väl i Byringe träffar Allan fifflaren Julius som bor i det gamla stationshuset. Väskan som Allan tagit med sig visar sig innehålla en hemskans massa pengar och när ynglingen dyker upp för att kräva dem tillbaka kastar de två herrarna in honom i kylrummet där han fryser ihjäl. De tar sig ner på byn och mutar Benny, en gatuköksägare med hur många “nästan examina” som helst att fungera som deras chaufför. En road-trip utöver det vanliga tar sin början och den är något av det mest absurda jag någonsin läst om. Till och med Paasilinnas självmordsfärd i buss verkar rätt normal i jämförelse.

Som om detta inte vore nog får vi parallellt följa Allans livshistoria och den är om möjligt ännu galnare. Han är rena Forrest Gump, en snäll och ibland lite väl naiv man som gärna vill hjälpa till. Att han sedan byter sida och dessutom bryter lagar hur som helst bryr han sig inte så mycket om. Behöver någon hjälp så hjälper han till. Svårare än så är det inte. Får han dessutom en slant, lite mat och självklart sprit för besväret gör han det mer än gärna. Som sprängämnesexpert träffar han både Franco, Stalin, Mao, Churchill, Truman och icke att förglömma Albert Einsteins korkade bror Herbert Einstein.

Vilken bok. Vilken sanslös bok. Det är så galet att jag ibland blir riktigt matt. Det är roligt, visst är det så, men det blir nästan för mycket ibland. Samtidigt kunde jag inte låta bli att fascineras av Allans historia och alla udda personer som figurerar i handlingen. Bäst blev det när jag bara lät mig svepas med i handlingen, utan att irritera mig på hur osannolikt allt var. Eller osannolikt förresten, det kanske är så att Allan Karlsson verkligen har påverkat 1900-tals historien så mycket som Jonasson påstår.  Jonas Jonasson har skrivit en härlig skröna och en riktigt bra första bok. Det verkar dessutom som om det är en uppföljare på gång?!

%d bloggare gillar detta: