Sökresultat för: olikhetsutmaning

Olikhetsutmaningen: fint och fult

Helt plötsligt har två gamla inlägg fått nytt liv. De handlar om fin och ful litteratur och om det finns någon litteratur som rent objektivt är bättre än annan. Debatten startade på Bokhora och jag skrev tre inlägg i ämnet som har de inte så fantasifulla titlarna Vad är egentligen dåligt?Okej, lite snobbig är jag och Vad är egentligen kvalitet?  

Min uppgift till er idag är att presentera böcker som passar till motsatsparet fint och fult. Det kan handla om kvalitet, men lika gärna om yta eller innehåll. Mina svar får vänta lite, då jag inte hunnit fundera färdigt.

Jag återkommer!

Olikhetsutmaningen: fågel och fisk

Veckans olikhetsutmaning blir en liten blinkning till påsken och orden är därför fågel och fisk. Kanske lite klurigt, men det går ju också att tänka på hur orden används som en markering för om något finns högt upp eller långt ner.

Fågel får hos mig representeras av Johanna Thydells senaste bok (M)ornitologen, där huvudpersonen Moa låtsas att hon har ett skolprojekt om fåglar för att på så vis hitta en rimlig förklaring till att åka till sin mamma som hon inte sett på många år. En riktigt bra bok.

Och så fisk. Lax är ju min grej i påsk och alla andra högtider, men någon bok eller film om just fisken hittar jag inte. Om nu inte den gigantiska fisken i Erlend Loes helt galna barnbok Kurt och fisken faktiskt är en lax. Historien om hur Kurt och hans familj reser runt jorden och livnär sig på en gigantisk fisk är dock helt sanslöst rolig.

Nu är det er tur. Stort lycka till!

 

Olikhetsutmaningen: skratt och gråt

Som vanligt har jag gjort av med all energi och lite till när det snart är dags för ledighet. Frågan är om man ska skratta eller gråta åt all galen stress som fyller livet. Klart är att båda känslorna behövs och därför är veckan motsatspar just skratt och gråt.

Mina barn älskar youtubers och faktiskt skrattar även jag åt I just want to be cool. De är barnsliga så att det räcker och blir över, men faktiskt också roliga. Min humor kan vara ganska barnslig.

När det gäller böcker så skrattar jag sällan, men jag gillar Christer Hermansson och Erlend Loe, som båda har en torr och samtidigt väldigt absurd humor. Av Hermansson läste jag senast AVANTI! och av Loes böcker vill jag lyfta fram Fvonk.

Och så gråt. Såväl böcker som filmer får mig lätt att gråta. Senast grät jag till Mhairi McFarlanes Here’s Looking at You, som är briljant feelgood innehållande en hel symfoni av känslor.

En sorglig film då? En av mina största gråtupplevelser är Cinema Paradiso, där jag grät mig igenom halva filmen. Senast grät jag nog åt Pride om en oväntad allians i Thatchers Storbritannien.

Sedan gråter jag varje gång någon prisutdelning visas på TV. Det kan vara en medaljceremoni i OS eller VM, eller ett tacktal på Oscarsgalan, eller någon vinner t.ex. Masterchef. Jag är helt enkelt en blödig person.

Olikhetsutmaningen: liv och död

Nu lyckades jag pricka rätt dag, trots en helt hysterisk vecka. Att vara svensklärare när det vankas nationella prov är ganska intensivt. Jag känner att jag lever och egentligen är ju det något att vara tacksam över. Alernativet vore så mycket tråkigare.

Veckans två ord i olikhetsutmaningen är liv och död och jag vill att ni berättar om böcker, film, tv-serier eller annan kultur som kan kopplas till detta motsatspar.

Birgitta Ohlsson har skrivit boken Duktiga flickors revansch om sitt liv och fått mycket kritik för det. Inte för att hon skrivit om sitt liv, men för att hon inte skrivit om andras liv. Ohlsson har fått kritik för den bok hon inte skrivit, vilket jag tycker är lite märkligt. Jag delar inte Ohlssons politiska åsikter, som är de debatten främst handlar om, men jag tycker ändå att det var intressant att läsa om hur hon ser på världen och hur hon uppfattat sitt liv som duktig flicka.

Om döden och mycket annat handlar Jag ger dig solen av Jandy Nelson. Efter moderns död förändras livet drastiskt för tvillingarna Noah och Jude i denna väldigt välskrivna och läsvärda bok. Är det inte dags för Jandy Nelson att skriva något nytt snart?!

Olikhetsutmaningen: regn och sol

Hoppsan! Har sovit bort två dagar och helt glömt bort olikhetsutmaningen. Det visar hur långt från verkligheten jag varit. Tur att jag fick en påminnelse.

Lite sent kommer alltså veckans olikhetsutmaning, inspirerad av vårvädret. De två orden för veckan är regn och sol. Din uppgift är att koppla ihop dessa ord med kultur av något slag.

Regn får representeras av slutscenen i Fyra bröllop och en begravning, som faktiskt är det enda jag inte gillar med filmen. Det spöregnar och från att inte ha varit blöta alls blir kärleksparet plötsligt genomblöta när Hugh Grant lämnar lägenheten och går ut till sin väntande käresta. Sedan blir det så mycket smör att jag måste ta upp skämskudden och avslutningsvis påpekar Grant att det regnar, varvid hans käresta säger att det har hon verkligen inte märkt. Annars är det ganska vanligt med regn i lyckliga scener, då det annars brukar vara ganska så soligt, medan regn och grått sparas till sorgliga diton.

Sommar med ständig sol är det i Sarah Dessens böcker. En av mina favoriter är Mycket mer än så, där sommaren verkligen är central. Boken utspelar sig i Dessens fiktiva samhälle Colby, dit Auden kommer för att spendera sommaren hos sin pappa, hans nya fru och deras nyfödda dotter Thisbe.

 

Nu är det er tur att svara. Come rain, come shine!

 

Olikhetsutmaningen: rik och fattig

Dags för andra veckan med olikhetsutmaningen och idag gäller det att presentera två böcker, filmer, tv-serier eller annan kultur, en som passar ihop med ordet rik och en med fattig. Eller varför inte två som passar med båda orden. Ni löser det som ni vill, förra veckan flödade kreativiteten och jag blir mer än gärna överraskad.

Själv väljer jag två böcker, eller rättare sagt bokserier, där huvudpersonen går från att vara fattig, till att bli rik. De är båda serier jag älskade då jag var yngre. Egentligen blir det ju ingen olikhet mellan böckerna, så mycket som inom dem, men så får det bli.

I serien om Kulla-Gulla av Martha Sandwall-Bergström följer vi barnhemsflickan Gulla, som blir piga först på Blomgården och sedan i eländet på Kullatorpet. Det visar sig dock att Gulla är den okända dotterdottern till traktens rika patron och snart blir hon fröken Gunilla och får bosätta sig på herrgården. Hon tar med sig Kullabarnen och de får alla en chans till ett nytt liv.

Som tonåring älskade jag serien om Emma Harte av Barbara Taylor Bradford, som också blev en fantastisk tv-serie med bland andra Liam Neeson. Emma Harte var hushållerska i en fin familj, blev gravid med sonen och fick lämna. Hon lyckas dock, mot alla odds, skapa ett affärsimperium. En riktig karriärssaga.

Fattig och rik, vilka kulturella verk väljer du?

Olikhetsutmaningen: nytt och gammalt

Dags för en ny veckoumaning som jag valt att kalla för olikhetsutmaningen. Varje vecka presenterar jag ett motsatspar och jag vill att ni skriver om två böcker, filmer, tv-serier, författare eller andra kulturella företeelser som passar in på orden. Lätt som en plätt!

Idag handlar det om något nytt och något gammalt, vilket passar bra då vi skriver om 90-tal på Kulturkollo, något som också smittat av sig på den här bloggen.

Det som är nytt får representeras av Våra kemiska hjärtan av Krystal Sutherland, som jag läste för några veckor sedan, men skrev om nyss. Ligger löjligt mycket efter med mina inlägg om lästa böcker. En fin kärlekssaga med mycket svärta.

Något gammalt blir Mina drömmars stad av Per Anders Fogelström som är en av mina absoluta favoritböcker och faktiskt extra aktuell i år, då det är 100 år sedan författaren föddes. Även den här kan väl ändå kategoriseras som en fin kärlekssaga med mycket svärta.

Det här var mina två böcker, lika och olika.

Nu ser jag fram emot att läsa era svar om nytt och gammalt i kuturen. Svara i en kommentar eller i din blogg, på instagram eller något annat passande ställe. Lämna dock gärna en kommentar och/eller länka/tagga så att vi andra hittar dina svar.

Lycka till!

 

Flippar och floppar i semifinal två

Veckans olikhetsutmaning fick i veckan handla om ordparet flipp eller flopp och en semifinal i Eurovison kan verkligen innehålla båda. Att åka till Portugal och inte ens få vara med i finalen är definitivt en flopp och säkerligen ett gigantiskt antiklimax.

Tio låtar från semifinal ett har redan en plats i finalen, liksom förra årets vinnare och länderna Storbritannien, Spanien, Frankrike, Tyskland och Italien som alltid direktkvalificeras, vilket ibland påverkar låtens kvalitet. Spanien, Portugal och Storbritannien fick vi stifta bekantskap med i tisdags och i semifinal två presenterades Frankrike, Tyskland och Italien. Bland dem har Frankrikes Madame Monsieur med Mercy fått störst uppmärksamhet, men jag gillar Tysklands Michaels Schultes fina sång You let me walk alone mer. Italiens Ermal Meta och Fabrizio Moro med Non me avete fatto niento är också helt okej. Kul att de som är garanterade en finalplats satsar lite.

Följande tio låtar från semifinal två tog en finalplats:

Serbiens låt Nova deca med Sanja Ilić & Balkanika är utan tvekan mer märklig än bra. En mycket traditionell, österländsk inledning, någon slags dramatisk pop därefter och sedan blir det dansmusik med mycket märkligt wailande. Den här låten går inte vidare för att låten är bra, utan för att grannarna är snälla. Någon annan förklaring kan jag inte hitta.

För Moldavien tävlar DoReDos med låten My lucky day, som är en av favoriterna i år. En sängkammarfars i schlagerversion och jag tycker helt ärligt att det är rätt kasst. Visst kan de sjunga, vilket i princip alla i tävlingen kan (vilket inte alltid är fallet) men det är ingen bra låt. Det tyckte dock de som röstade.

Ungern står för årets eldiga hårdrocksbidrag med AWS och låten Viszlát nyár. Jag tillhör inte målgruppen, men kan inte låta bli att gilla att de kör sin grej. Alla Europas hårdrockare verkar ha gått samman och röstat!

Ukraina skickar Mélovin en vinnare från X Factor, en show som verkar vara en bra väg till Eurovision. Låten heter Under the ladder och är en riktigt fin låt. Scenshowen är dock ganska bisarr och avslutas med att den vampyrliknande sångaren spelar på en brinnande flygel. Något han får göra igen i finalen.

Sverige representeras såklart av Benjamin Ingrosso med Dance you up. Inte min favorit av de bidrag vi kunde skickat till Portugal, men det är ett snyggt nummer om än lite väl sönderproducerat. Kul ändå att han gick vidare. Allt annat hade varit en megaflopp.

Australien har fastnat i tävlingen och brukar ha bra bidrag. Bäst var kanske Guy Sebastian 2015.  Jessica Mauboy kom tvåa i Australian Idol och tävlar med We got love, en snygg poplåt som vi kommer att höra mycket på radio. I sammanhanget funkar den dock sådär med en alldeles för enkel och ogenomtänkt scenshow. Det vore dock roligt om en riktigt bra låt hade räckt för vinst. Jag håller en tumme för Jessica.

Jag tycker verkligen om Norges bidrag That’s how you write a song med Alexander Ryback. Lite funk och Jamiroquai-vibbar. Även om scenshowen är sådär är fiolen cool. En låt som är bra på riktigt och jag blir förvånad om den inte får en topplacering på lördag.

Danmark representeras av Rasmussen med låten Higher ground, inspirerad av vikingar och skriven av svenska låtskrivare. Pampigt värre, men mer musikal än schlager. Definitivt inte min grej, men en mäktigt nummer på många sätt. Jag kommer att tänka på rövarnas kör i Ronja Rövardotter, bara lite mer ljuvt och med en klockren tonartshöjning.

Sloveniens Lea Sirk har försökt ta sig till Eurovision flera gånger, men bara lyckats ta sig dit som körsångerska. Hennes Hvala, ne! är rätt cool, men inte speciellt bra. Nu tyckte inte de som röstade som jag och Lea Sirk tog en finalplats. Jag tror dock inte att det blir någon topplacering om låten inte växer väldigt tills på lördag.

Waylon representerar Holland med Outlaw in ’em och han är halva duon som tävlade för landet 2014 och tog en silverplats. Mega-country som säkert kan tilltala de som gillar genren, men jag tycker att det är sådär.

Konkurrensen var helt klart mindre i denna den andra semifinalen och av de låtar som inte gick till final saknar jag ingen, mer än möjligen Georgien som kör något jazzliknande blandad med polyfonisk sång i låten For you, framförd av Iriao. Ett bidrag som förvisso är rätt snyggt, men som får mig att undra hur diskussionerna gick när bidraget togs fram. Det är inte så bra, men det sticker ut. Något som inte räckte till final.

 

 

Bloggåret 2017 enligt O

Så var ett nytt bloggår avslutat, mitt nionde. I början av januari 2009 smög jag igång min första blogg och det tog ett tag innan jag ens vågade berätta för någon att den fanns. Sommaren 2010 körde jag igång på allvar med den här bloggen och sedan har jag bloggat på (med någon periods avbrott på annan plats). Rent statistiskt har 2017 varit ett riktigt bra år för bloggen, som haft fler läsare än på flera år. Rekordåret 2012 står sig fortfarande, följt av 2013, men sedan kommer faktiskt 2017. Ryktet om bokbloggens död är alltså synnerligen överdrivet. Det var därför inte sant att enligt O skulle bli en fotbollsblogg.

Det mest lästa inlägget 2017 var ett som riktade sig till lärare med tips på vad som kan läsas istället för Ondskan. Skrev dessutom ett om alternativ till I taket lyser stjärnorna, som också fick många läsare. Mycket troligt kommer fler liknande inlägg 2018.

När jag blir lite sur eller rent av förbannad brukar det bli en del läsare. Jag vet inte hur jag ska tolka det. Jag rasade till exempel över föräldrar som gnäller över att barn får “läxa” att läsa böcker över sommaren och passade på att tipsa om bra böcker för barn och unga.

I februari listade Cision de bästa bok- och litteraturbloggarna och enligt O återfanns på andra plats efter Bokhora. Det var roligt.

Samma månad kunde jag hämta ut min senaste bok Start with English from the Beginning och nu i dagarna ska jag börja skriva ordentligt på nästa lärobok. Det är alltid lite läskigt precis i början innan idén helt tagit form och i slutet när det är dags att släppa ifrån sig manuset.

Månadens bokrelaterade aktivitet var en läshelg i Varberg ordnad av vår bokklubb Bokbubblarna, där vi bland annat diskuterade Musselstranden. Snart åker vi dit igen. Det ser jag verkligen fram emot. Under året har vi också bland annat cirklat Återstoden av dagen av årets nobelpristagare och sett Mordet på Orientexpressen.

Mars bjöd på årets första uteläsning och nya veckoutmaningen Olikhetsutmaningen. Så snart jag landat i vardagen kör jag igång den igen.

Sandra Beijer besökte mitt lokala bibliotek och jag var där. Trevligt. Sedan dess har jag frekvent använt begreppet “hisspitch”.

I april skrev yngste sonen sitt första inlägg på bloggen under namnet Lilla O. Det har inte blivit jättemånga inlägg, men i alla fall några. Vi har också samläst Nyckeln och skrivit om den.

I slutet av månaden besökte jag för första gången LiteraLund. En mycket trevlig upplevelse där jag bland annat lyssnade på Meg Rosoff, Anne-Marie Körling och Sally Green. Tre finfina damer.

I maj drog nästan alla kulturkollare till Stockholm på kulturkollo-kollo. Vi planerade veckoteman, läste, åt och tittade på Eurovision. I alla fall vissa av oss. Som vanligt var det jättetrevligt att ses, men vi ses ju faktiskt i princip dagligen via datorn.

Juni betyder student och mina elever fick ett tal bestående av boktitlar. I mitten av månaden blev det så äntligen läslov. Mycket läst och många sommarprogram i öronen. Ett av de bästa stod Linnea Claeson för. Juli betydde semester för hela familjen och ett par veckor i Spanien. Sol, strand och läsning — min bästa kombo.

I augusti besökte jag för första (och sista) gången Crimetime Gotland. Mycket trevligt, trots en del regn. Synd att festivalen flyttar och istället blir en del av Bokmässan. Det lär absolut inte bli samma grej.

September betyder Bokmässa i Göteborg, som i år blev väldigt annorlunda. Stora demonstrationer utanför och ett enormt säkerhetspådrag även inne på mässan. Besökarna blev betydligt färre än vanligt och nästa år kommer Nya Tider inte att få ställa ut. Frågan är dock om det gör att besökarna hittar tillbaka, eller om Bokmässan skadats även på längre sikt.

Det blev en märklig mässa på många sätt, men också en väldigt trevlig. En av höjdpunkterna var att träffa Jennifer Niven och självklart var det mysigt med alla mingel och vår numera traditionella bloggmiddag. För första gången träffade jag också ett gäng skoltwittrare och mitt i maten dök självaste gymnasieministern upp.

Jag och Anna drog som vanligt till Stockholm Literature och det var ett bättre och därmed stressigare år än vanligt. Om man ska få lunch måste det finns något i programmet att hoppa över. Det gick inte. Många fantastiska samtal och trevliga möten, som det med Lise Tremblay.

Och sen blev det jul. Jo, men så känns det nästan. November och december har liksom försvunnit i någon slags stressdimma, men nu har jag hittat lite energi efter lediga dagar. Mycket under årets två sista månader handlade om #metoo, som jag bloggade lite om. I december blev det för andra gången en kanonkalender, denna gång med ganska nya böcker med det gemensamt att de påverkat mig på något sätt och troligen skulle passa många läsare i olika åldrar.

Tv-serieåret toppades av This is Us, som just nu är inne på andra säsongen. Mycket bra. Efter att ha vägrat Skam ett tag klämde jag tre säsonger och delade sedan alla andras längtan efter den fjärde och sista. Jag gillade alla säsonger, men speciellt de två sista. Så här skrev jag när serien var slut.

Familjen O har sett 3 säsonger av The 100 och längtar nu efter den fjärde. I väntan på den ser vi Suits och Designated survivor. Själv har jag sett ovanligt lite på tv det här året och det film ska vi inte tala om. Kanske är det därför jag läst mer än på flera år.

Nu är 2017 över. Ett ganska tungt år, men i alla fall bättre än 2016. Jag hoppas på en uppåtgående kurva och ett riktigt fint 2018. Ett riktigt gott nytt år önskar jag er!

Kazuo Ishiguro får Nobelpriset i litteratur

Igår skämtade jag lite om att Svenska Akademien i sin vilja att vidga textbegreppet skulle välja en filmmanusförfattare till året nobelpristagare i litteratur och föreslog George Lucas. Helt fel hade jag inte, för flera av årets pristagares böcker har filmatiserats och kanske är filmerna mer kända än böckerna.

Kazuo Ishiguro är årets nobelpristagare i litteratur. Född 1954 är han en av de yngsta pristagarna hittills. Magasinet Granta hade med honom på sina listor med unga, lovande författare både 1983 och 1993.

Vad jag tänker på när jag tänker på Ishiguro? Att han är en skicklig författare, som är så lågmäld och så brittisk att han kan irritera få. Egentligen ifrågasätter jag inte valet alls, jag har läst och gillat flera av hans böcker, men jag väcks inte av några megastora känslor heller. Det känns onekligen ganska safe och definitivt opolitiskt. Visserligen är Ishiguro född i Japan, men det är svårt att säga att han skulle vara en asiatisk författare, då han är brittisk ut i fingerspetsarna.

Att välja en brittisk man efter en amerikansk dito förra året är ändå lite tråkigt, det går inte att komma ifrån. Jag hade gärna sett att någon som skrev på ett annat språk än engelska uppmärksammades, eller om man nu nödvändigtvis ska köra brett och engelsk välja Margaret Atwood eller Joyce Carol Oates. 114 pristagare hittills, varav 14 kvinnor. Just sayin’ …

Om man nu vill läsa något av Kazuo Ishiguro? Jag gillar Never let me go väldigt mycket. Det är en krypande obehaglig bok om elever på en isolerad internatskola på den engelska landsbygden. Den blev film 2010 med bland andra Keira Knightley. Sedan är Återstoden av dagen fin, både som bok och film.

Senaste boken heter Begravd jätte och kom ut 2015 (2016 på svenska). Den beskrivs som “en magisk resa genom 500-talets England” och lockar inte nämnvärt. Däremot blir jag mer sugen på att läsa Vi som var föräldralösa från år 2000, som utspelar sig på 1930-talet. Var? I England självklart. Jag som gillar att upptäcka nya miljöer blir mindre nyfiken på Ishiguros böcker. Det är verkligen ett etnocentriskt val av pristagare. Det går inte att komma ifrån. Därmed inte sagt att Ishiguro inte är någon bra författare, för det är han utan tvekan. Ett utmärkt val för julhandeln.

 

 

foto: Jane Brown

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: