Skoltankar

Sociala medier i skolan

I serien Lärare gör som ges ut av Natur & Kultur ingår Bloggen möter undervisningen -konkreta metodiska tips av Liza Greczanik. Precis som titeln säger är detta en väldigt konkret bok. Den handlar om fördelar och nackdelar med att använda bloggen i undervisningen. Liza Graczanik har också skrivit boken Elever online som jag ännu inte läst, men gärna vill läsa. Idag ska jag lyssna på henne på Bokmässan då hon ska vara med i seminariet Elever online – Var är lärarna? arrangerat av Lärarnas Riksförbund kl 15.00.

Jag håller helt med Greczanik när hon säger att skolan och dess lärare måste hänga med i den nya tekniken och ta in den i undervisningen. Många elever lever i den virtuella världen och detta kan vi utnyttja.

Jag använder sociala medier en hel del i min undervisning och dessutom för att kunna få ut information. Klassen har en blogg där minst ett inlägg i veckan ska publiceras. Där ligger också veckans planering och jag och mina kollegor brukar tipsa om bra länkar och böcker. Det går lite, lite trögt då många av eleverna har väldigt lite datorvana, men för varje vecka blir det lättare.

I höst har jag också börjat använda google docs med de elever som jag undervisar i svenska. Hittills i år har jag bara fått in ett enda papper, resten har lämnats in i digital form. Fördelen med google docs är att jag kan ge eleverna respons som de ser med en gång, när de sedan bearbetar sin text kan jag snabbt se den nya texten. Ingenting behöver mailas fram och tillbaka, ingenting sparas på fel ställe eller fel dator. Allt finns istället precis där det ska vara, på vilken dator som helst. Just bearbetningen av texter har blivit mycket bättre och det är en väldigt viktig del av skrivprocessen och därmed språkinlärningen. Möjligheten till dåliga ursäkter har också minimerats då eleverna ska lämna in sina uppgifter som blogginlägg eller google docs.

Igår gick jag igenom alla dokument mina elever delat med mig den senaste veckan, prickade av mot förra veckans planering och skickade ett mail till varje elev med information om vad som saknades. Nu funkar detta extra bra då jag har få elever, men ett papperslöst läraryrke hade varit mitt mål om jag varit kvar på grundskolan med mina 150 elever.

Facebook då? Ska lärare verkligen umgås med elever på Facebook? I en artikel i senaste Skolvärlden går en lärare så långt att hon kallar det oprofessionellt. Jag skulle istället säga att det är oprofessionellt att  inte utnyttja sociala medier för att nå eleverna.Däremot har jag valt att göra ett separat lärarkonto för mina nuvarande elever, på mitt “vanliga” finns några gamla elever, men inte så många. Jag är egentligen inte intresserad av att samla vänner på Facebook, utan att använda de fördelar som finns med att nå eleverna lätt. Jag tillbringar inte heller kvällarna med att chatta med eleverna och har inga svårigheter att skilja på jobb och fritid.

Mitt mål är att mina elever ska ta ansvar för sitt skolarbete, sin närvaro och då är det viktigt att jag utnyttjar de kanaler som erbjuds. Att kunna sjukanmäla sig på Facebook, via sms eller via mail är självklart bra. Det är också bra att kunna dela ett google dokument med mig för att få respons på ett arbete. De elever som går nationella program större delen av veckan använder detta en del. Idag ska jag till exempel hjälpa en tjej med ett arbete i psykologi och dessutom ge språkrespons på hennes biologiuppsats. Som lärare fungerar jag allt oftare som handledare och mentor och det tycker jag är bra.

Det vi diskuterat en del mina kollegor och jag, är vad vi ska göra med den information vi får om eleverna när vi ser dem på till exempel Facebook. Problemet med att många unga inte riktigt har den respekt för internet och kanske lägger ut opassande saker försvinner knappast bara för att vi väljer att inte se. Som ett första steg har vi bestämt att diskutera vilken bild av sig själv som man vill förmedla till andra.

I måndags såg vi föreställningen Det tredje rummet, en fantastisk show om identitet. Där diskuteras frågeställningarna Vem är jag? Vem tror ni att jag är? Vem vill jag vara? med hjälp av musik, dans, monologer på ett helt suveränt sätt. En av övningarna som skickades med handlade just om Facebook och hur en profil kan se ut.

Vad Jan bör veta

“Du som är lärare borde väl rösta på Alliansen” fick jag höra idag. Och här kommer mitt svar. Förresten svarade jag även personen IRL och jag var inte direkt lugn och sansad.

Över min döda kropp. Aldrig i livet att jag röstar på något parti i en regering som gör det bästa för att idiotförklara landets lärarkår. Det låter så fint när Jan Björklund säger sig vilja höja lärarnas status, men än så länge har jag inte sett något som tyder på det. Då har han ändå haft några år på sig.

Vi kan ha nationella prov varje vecka från att barnen skolas in på förskolan som ettåringar utan att för den del förbättra undervisningen eller för den del lärares eller elevers arbetsmiljö. Snarare tvärt om. Det hade kanske  varit en bra strategi om problemet, som Björklund vill göra gällande, ligger i att lärare inte förstår vilka elever som behöver extra hjälp. Hur dumma i huvudet tror han egentligen vi är? Fråga vilken lärare som helst vilka elever hon eller han tror ska få problem i skolan längre fram och du kommer att få ett svar. Redan i år 1 kommer du dessutom få svar som tyvärr är allt för korrekta.

Har Sverige en flumskola? Ja om flumskola definieras som Magister Björn gör, dvs en skola där eleverna arbetar uteslutande med läroböckernas instuderingsfrågor och räknar matte själva, endast stödda av bokens facit. Men att det skulle vara som Björklund menar att allting flyter runt och att eleverna bara gör vad de känner för är knappast en bild jag känner igen. Återigen lyckas Björklund, med sin sk. analys, få svenska folket att tro att lärarkåren i Sverige är slöa, slappa, likgiltiga och till på köpet riktigt dumma.

Kvalitet ska gälla framför kvantitet. Där håller jag med Björklund, men att hela tiden reflexmässigt påstå att lärartäthet inte påverkar kvaliteten alls är naivt och faktiskt lite korkat. Att bara planlöst pumpa in pengar i skolan utan att ställa krav på vad de ska användas till är självklart inte bra, men som det ser ut just nu är det knappast risk för att det ska bli så mycket pengar över direkt. Det finns massiva hål att stoppa dem i.

Kanske har minskningen av behöriga till gymnasiet en del med minskningen av glädjebetyg att göra, men vi får inte glömma alla neddragningar som gjorts i skolan de senaste åren. Vi har i år rekordmånga elever på IV, vilket skulle kunna ha att göra med att allt stöd på högstadiet drogs in förra året. Lärartätheten spelar ju ingen roll som ni vet. När vi nu får fler elever än vanligt har vi fått spara två tjänster. Vi har dessutom en sjukskriven specialpedagog som inte ersätts. Är det inte kanske självklart att färre lärare på fler elever gör att vi har svårare att nå varje unge och skapa de optimala förutsättningar för honom eller henne? Det våra elever alltid berättar om är hur osedda de känner sig och hur skönt det är att komma till oss som tar dem på allvar. Är det trolleri? Nej, just kursen “trolla med knäna” missade jag på lärarhögskolan även om jag troligen skulle ha haft stor användning för den. Istället tror jag att det dels handlar om att de är äldre när vi möter dem, att vi från första stund behandlar dem som vuxna och därmed ställer krav på dem och har höga förväntningar. Det kan vi göra så länge vi har personal nog att följa upp dem och deras prestationer så att de inte bara misslyckas och ger upp.

Så vad vill jag? Jag vill ha en arbetsmiljö som är tillräckligt bra för att jag ska kunna göra mitt jobb. Jag vill nämligen göra ett bra j9obb och jag är tämligen säker på att detta gäller de flesta lärare i landet. Att då dra ner på lärartjänster och öka arbetsbelastningen för den personal som är kvar gör bara att yrkets status sänks ytterligare, samt att de riktigt bra lärarna söker sig bort från yrket. Det är lättare att överleva om du nöjer dig med att låta eleverna arbeta med instuderingsfrågor än att försöka skräddarsy uppgifter som utmanar alla elever på rätt nivå.

Hur ska statusen höjas? Lönerna måste höjas. Som det är nu hamnar lärarna mer och mer efter hela tiden. Kommunerna har helt enkelt inte resurser till löneförhöjningar. Förstatligande? Ja kanske, i alla fall tydligare direktiv från stat till kommun för att öka likvärdigheten och garantera en lägstanivå i landets skolor. Problemet med en lägstanivå är att den inte sällan blir ett tak. Minns bara de senaste löneförhandlingarna där lärarna skulle garanteras minst X procent och därmed fick max X procent.

Jag tror inte att allt handlar om att fler lärare ska sättas in i skolan och att alla som har problem ska sättas i en liten, separat undervisningsgrupp. Frågar du mig skulle jag säga att detta i många fall är bortkastade pengar. Just åsikten att “jobbiga” elever ska tas ut från klassen för att inte belasta klassläraren tyder på en förlegad syn. Istället skulle jag vilja se mer flexibilitet och samarbete kring eleverna. Alla behöver få ett litet sammanhang ibland oavsett om du anses vara “svag” (detta förhatliga ord) eller väldigt begåvad. Vet du hur tråkigt det är att sitta själv med en lärare stora delar av veckan? Jag som lärare dör nästan av bristen på dynamik och eleverna känner sig lätt som mindre vetande då de isoleras. Två lärare i varje klass som samarbetar och ibland tar ut några elever för extra stöd tror jag är det optimala. Det kräver att lärarna inte stänger in sig i “sitt” klassrum utan faktiskt fixar att samarbeta. Där har den nyare lärarutbildningen varit bättre än den gamla. Läraryrket är inte längre ett ensamarbete och utan samarbete och lärarlag kommer vi ingenstans. Gärna mer personal alltså, men smart utnyttjad sådan. Vi ska bedriva undervisning, inte förvaring.

Lärarlegitimation? Kanske, men vad finns det för garanti med en legitimation egentligen? Räcker det inte att höja kraven för att komma in på lärarutbildningar runt om i landet, minska antalet lärosäten och framför allt se till att olämpliga individer inte får ta examen? Det finns slöa studenter på alla utbildningar och det finns idioter inom alla yrkeskategorier, men jag accepterar inte att skolministern utgår ifrån att vi alla tillhör idioterna. Jag är också förbannat trött på att alla som någon gång satt sin fot i skolan anser sig vara experter på densamma. Låt mig ha lite yrkesstolthet kvar och satsa åtminstone en liten, liten del av det ni nu lovar på något vettigt i landets skolor.

Så Jan och ni andra, hur har ni egentligen tänkt göra rent konkret för att förbättra skolan och lärarnas status? Jag har ännu inte hört något bra förslag. Stackars Eva Flyborg visste inte vad hon gjorde när hon började prata skolpolitik med mig, men jag hade bråttom och tycker dessutom att hon verkar så himla snäll att jag bara mumlade något och gick vidare. Folkpartiet ska vara ett lärarvänligt parti, men de är så långt ifrån det som det bara går just nu. För mig är politiken inte ens tydlig.

Så Jan och alla andra skolpolitiker, ni är mycket välkomna till min verklighet för att se den och byta några ord. Jag tycker att ni i de flesta fall är ute och cyklar, men jag lyssnar gärna på era argument.

Bild från Multimediabyrån

Pengar är pengar är pengar

När jag började arbeta på Individuella Programmet tyckte jag att jag fått världens bästa jobb. Jag, en fritidspedagog och tio misslyckade grabbar spenderade dagarna tillsammans. De dök upp i augusti med kepsen neddragen över ögonen, jackan uppdragen, kanske en sjal över ansiktet. Allt som syntes var deras arga och ibland tomma blick. De var värstingar, de var arga och de hatade skolan och alla som representerade den.

Min fritidspedagogkollega gav mig ett råd. ”Ring hem jävligt snabbt, innan det händer något strul och beröm dem rejält”. Första samtalet. Jag presenterade mig för en pappa. Hans första kommentar var ”Vad har han gjort nu?” ”Gjort?” sa jag ”jo han har jobbat hur bra som helst och varit fantastiskt trevlig” Resultat: En förälder på min sida, på skolans sida. Fortsätter ringa, berömmer deras söner, berättar hur trevligt vi tycker att det är att ha dem i klassen. En mamma blir gråtfärdig och säger att hon måste sätta sig. Det var länge sedan någon berömde deras barn. Så enkelt och så effektivt.

Veckorna går. Här finns resurserna. Här finns tiden att bry sig om. Här får alla lyckas på sin nivå. Varje dag ringer jag deras föräldrar. Oftast kan jag berömma och när jag behöver framföra kritik är det okej. De vet att jag bryr mig, att jag tycker om deras barn. De vet att jag vet att de gör så gott de kan. Både barnen och föräldrarna.

Pojkarna skriver sin första text, läser sin första bok. Lyckas. Får beröm. Snart åker sjalen från ansiktet. ”Vad trevligt att se ditt ansikte!” Kepsen åker av. ”Har du klippt dig? Du ser så annorlunda ut”. Blicken förändras, ögonen glittrar till ibland. Ett leende, ett skämt, en kram. Självförtroende.

Nästa höst börjar. En kollega tjänstledig, en sjukskriven. Ingen vikarie. Vi andra jobbar mer, resurserna krymper. Vi kan inte längre fånga upp alla som behöver vår hjälp. Idag på vår handledning pratade vi om dem vi tappat. Vad händer med dem? Jag har inte längre världens bästa jobb. Jag räcker inte till. Jag hinner inte med den extra pratstunden, den extra kramen. Jag försöker, försöker, försöker och det enda som händer är att min kropp säger ifrån. Det räcker nu, ta det lugnt.

Snart börjar en ny höst. En kollega kommer tillbaka. Två kollegor tjänstlediga, en blir övertalig. Ingen av dem ersätts. Vad ska vi göra? Vem ska vi offra? Vad ska hända med de vilsna och misslyckade pojkar och flickor som inte kan få vår hjälp? På vilket sätt sparar detta pengar?

Jag har inte längre världens bästa jobb.

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2009-05-07

Valet närmar sig. Skolan är i fokus och som vanligt lovas allt och lite till. Jag skulle önska en nyanserad skoldebatt och bredare överenskommelser så att vi slipper alla “nya” idéer och fantastiska förslag om burkaförbud och annat som knappast handlar om vår vardag. Jag vill ha tid att göra skoltiden så bra det bara går för varje unge. Med eller utan keps eller burka.

Om läslust och bristen därpå

Grabbarna O älskar böcker. I perioder vill de helst lyssna på dem, men mest vill de läsa. Vissa böcker, som underbara Gruffalon, kan de rabbla utantill.

Idag lekte de pappa, pappa, barn och de sex dockorna älskade såklart också böcker. Storebror och Lillebror bar bok efter bok till dockorna och satte sig och läsa för dem. Alla dockor hade olika favoritböcker och ibland började någon av dem gråta för att de ville att någon skulle läsa just deras bok. Då förklarade brorsorna att de måste vänta. Ibland fick någon annan välja bok först och då fick man lyssna på den. Så gör nämligen bästa brorsor och bästa brorsor var tydligen även dockorna. En ganska mansdominerad familj det där.

När nästan halva bokhyllans innehåll hade förflyttats till soffan startade de två papporna en bokaffär som det också gick att låna böcker i om man hade lånekort. Smidigt. Leken gick ut på att mamma och pappa fick böcker rekommenderade för sig och efter köpet fick de ställa tillbaka böckerna i hyllan. Smidigt sätt att slippa städa själva. Jag lyckades dock få dem att sortera böckerna själva då jag förbeställde böcker om Barbapapa och Rut & Knut och fick en fin hög när jag kom tillbaka till affären nästa gång. Där kan man tala om service.

För grabbarna O är böcker och läsning en naturlig del av det dagliga livet. Jag vet inte hur deras förhållande till böcker och läsning kommer att bli i framtiden och jag är säker på att det inte går att vaccinera sina ungar mot förlorad läslust. Jag hoppas ändå att de på något sätt ska ta till sig litteratur, genom örat eller ögat, för att få den breddning av verkligheten som läsning ger.

I mitt yrke träffar jag många som aldrig haft, eller som förlorat sin läslust. Många kan jag lura att börja läsa. Dels har vi läsning på schemat varje dag. I början läser några Metro och det är helt okej. Vissa kanske håller sig till Metro hela året, men många blir nyfikna på böckerna i klassrummet. Speciellt de böcker jag läser. Inte sällan lämnar jag över en halvläst bok till en elev som vill läsa den.

Jag läser mycket ungdomsböcker för att kunna ge mina elever lästips som passar dem. De flesta blir smickrade av att jag läst en bok, tänk på dem och sedan ger dem boken. Mina egna ungdomsböcker brukar tas med till skolan och ännu har jag aldrig blivit av med någon.

De riktigt skeptiska läsarna brukar jag läsa tillsammans med. Vi läser då samma bok samtidigt. Pratar om boken under läsningens gång, jämför hur många sidor vi läst (och då tar jag det medvetet väldigt lugnt). Villkoret är också att eleven väljer boken. Det är därför jag läst Ego girl och Snabba Cash till exempel. Båda böckerna vann en hel del på att jag hade någon annan att diskutera boken med. Läsning kan faktiskt vara väldigt socialt. Se bara på oss bokbloggare.

Vad vill jag egentligen säga? Att alla älskar att läsa? Absolut inte. Att alla måste läsa? Nej, men det är grymt mycket lättare att fixa en utbildning om man tränat upp läsförståelse och inte minst läshastighet. Jag ser det därför som en nödvändighet att lura eleverna att läsa. Inte tvinga på dem böcker, men erbjuda bra läsupplevelser. Funkar det alltid? Nej, men förvånansvärt ofta.

%d bloggare gillar detta: