Noveller

Kort, koncist och klurigt

Jag gillar Fredrik Lindström. Allt han gör skulle jag säga,  busringningarna i Hassan, språkvetenskapen i såväl bok- och tvform, hans klurigheter och torra humor i På Spåret och inte minst de suveräna dikterna. Det är förutsättningen för det här inlägget om hans nya bok När börjar det riktiga livet.

Fjorton korta, tänkvärda och många gånger absurda noveller ingår i samlingen. På ytan handlar de om väldigt vardagliga saker, som borttappade strumpor, men under ytan finns mycket mer. Jag älskar den sakliga, torra och många gånger galna humor som Lindström bjuder på. Inte sällan elakt och alltid skarpsinnigt. Som i den inledande novellen Polackerna till exempel när de billiga polska hantverkarna lägger en sordin över det fina villaområdet där de arbetar med att bygga verandor åt de rika. Med sin uppenbarelse ger de det fina folket dåligt samvete. Fy vad elakt.

Nina och Rick Ett fullutrustat kök får också symbolisera det galna i renoveringshetsen som drabbat så många. Varför har man egentligen ett så flashigt kök om inte för att visa upp det? Och vad gör man när ens hus blivit så där fint och stylat? Familjen i Stanna kvar har svaret.

Båten är kul i sin enkelhet. Tänk om man skaffar en båt för att locka tjejer, en knullbåt helt enkelt och så blir det inte riktigt som man tänkt sig. Så är det ofta i Lindströms noveller. Det blir aldrig riktigt så bra som det skulle kunna bli, eller som det var i tanken innan det blev verklighet. Ingen är någonsin nöjd.  Som Emma i novellen På riktigt som alltid har en väska packa ifall hon skulle behöva fly. I tanken är flykten lockande, som en garanti för att det går att slippa livet om man skulle vilja. Hon vill ha ett starkt liv, inte “ett skuggliv där ingenting händer på riktigt”.  Hur absurt är det inte att hon avundas dem som behöver fly, men kan egentligen någon klandra henne för att hon är beredd?

Mest optimistisk och kanske den sötaste av alla noveller är Åttioårskrisen. Riktigt fin är också Avsked om hur barn hanterar sorg.  Roligast är utan tvekan Strumporna, helt galet absurd är Hosta på teatern och jag blir vansinnigt provocerad av Eftermiddagar i parken där en mammas behov av bekräftelse går totalt överstyr.  Jag älskar också sensmoralen i Kvalitetstid, där huvudpersonen verkligen inte tar ansvar för någonting själv.  Ganska så typiskt för dagens egotrippade generation. I Gosedjuren är det barnet som får symbolisera vår ovilja att lämna av vårt överflöd till de som behöver. En absurd situation förvisso, men ändå tänkvärd.

Det blir aldrig som man tänkt sig och blir det så är man aldrig riktigt nöjd. En slutsats som lämnar en bitter eftersmak. Det är en deprimerande bild som Fredrik Lindström ger av dagens svenskar. Det är synd om människorna, precis som det var redan på Strindbergs tid. Jag kan inte låta bli att undra vad det egentligen är för fel på oss?

Det är en svidande kritik av dagens samhälle som Fredrik Lindström levererar. Det handlar om egoism, behovet av att skylta med sina tillgångar, men också om missnöjet och stressen som gör att vi lever ett svårare liv än vi behöver. Jag gillar verkligen de här novellerna som absolut fungerar bra tillsammans. En riktigt bra novellsamling är inte bara berättelser som kan läsas var för sig, utan de ska också bilda en helhet. De 14 pusselbitarna i När börjar det riktiga livet bildar utan tvekan en helhet och dessutom en mycket bra sådan. Skönt när favoriter levererar så att jag inte behöver bli lika bitter som personerna i hans bok.

 

 

Novell med fin vändning

Jonas Karlsson är en stor O-favorit helt klart.  Både skådespelaren och författaren Karlsson imponerar stort och dessutom framstår han som enormt trevlig när han intervjuas. Det senaste jag läst av honom är novellen Spår i snön, utgiven av Novellix.

Novellen handlar om en man som promenerar med sin hund en vinterdag och följer spåren i snön. Spår som gjorts av en pojke som han befarar är i fara. En pojke med föräldrar som är kända i bygden. Eller kanske snarare ökända.

En riktigt bra novell med en superb knorr i ett format som jag verkligen gillar. Novellix levererar bra produkter i finfint utförande och jag är helsåld. Till just den här novellen finns en lärarhandledning och jag tror att den kan funka bra att läsa från år 9 och framåt. Det finns mycket att diskutera, men trots det är novellen relativt lätt att ta till sig.

Two down ten to go

Jag har nu läst två av de hittills tolv utkomna novellerna från Novellix. Först ut var Johanna Thydells Han tänkte på dem som färger och den var lite för rörig för min smak. Om en man och alldeles för många kvinnor som han inte vågar eller vill komma nära. Bra, men inte fantastisk lyder betyget.

I veckan läste jag passande nog Den skänkta timmen av Julie Zeh.  Den handlar om den timme som vi får tillbaka när det blir vintertid. Den handlar också om en skateboard, ett par och en hemlig författare. Jag gillade den skarpt. Speciellt tyckte jag om stämningen och Zehs språk. Jag vill definitivt läsa mer av henne! Tänk om jag kunde få en tysk favorit. Det vore något.

Jag lockas av fler noveller. I väskan ligger nu Jonas Karlssons Spår i snön som också försetts med en lärarhandledning.

Och så till det viktigaste: hur räknar man en novell? Jag brukar egentligen följa regeln “en bok är en bok är en bok” vilket betyder att en samling med tre böcker är en bok, liksom en mycket tunn också är en. Just i detta fallet känns det dock lite fuskigt att räkna varje novell som en bok. Samtidigt är det ju en. Hmmm.

Jag har valt att skriva upp dem på läslistan för att kunna länka bra, men kommer att räkna dem separat. Hittills i år har jag alltså läst 141 böcker och två Novellix.

 

Spårvagnen enligt O

image

Har minglat hos Pia igen och köpt noveller från Novellix. Bra att läsa på spårvagnen tänker jag. Först blir det favoriten Jonas Karlsson.

En stor liten bok

Hafia av Vénus Khoury-Ghata är liten och tunn, endast 32 sidor. Men vilka 32 sidor det är. Vi får möta en 16-årig flicka som av författaren kallas Hafia som betyder barfota på arabiska. Ett symboliskt namn ska det visa sig då flickan är både fattig och utsatt. Ett barfotabarn i sin oskuldsfullhet, men också barfota som i avklädd. En ung flicka som utsätts för något som tyvärr inte är ovanligt. Iklädd en lånad röd klänning är hon ute en kväll, då erbjuder sig tre pojkar att köra henne hem. Det är inte allt de vill göra ska det visa sig.

Vem hjälper en utsatt flicka? Vem tror på henne? Är det hennes skam och skuld som ska stå i centrum? Har världen inte kommit längre än så?

Svaren är beklämmande. Få hjälper Haifa. Få hjälper andra flickor. De får skylla sig själva. Och detta gäller inte bara i Libanon, eller ens i Grekland. Det händer överallt och det händer även här. Visst är det hennes fel ändå, som hade en röd klänning och som var dum nog att gå in i den där bilen. Hon är skamlig, hon bär skulden.

Världen har inte kommit längre än så.

Den som försöker hjälpa är författaren själv. Texten är sann. Tyvärr säger jag igen. Tyvärr. Vem ska hjälpa alla andra barfotaflickor i världen?

Det är vackert. Det är gripande. Det är viktigt. Jag vill absolut läsa mer av denna libanesiska författare som ger litterärt utrymme till dem utan röst.

Det enda jag har något att invända emot är omslaget. Snyggt och stilrent förvisso, men det är synd att ett så avgörande skede i novellen avslöjas redan där.

Boken är ett recensionsexemplar från Elisabeth Grate Bokförlag

Mycket läsvärda noveller

Nu har Chimamanda Ngozi Adichies novellsamling The thing around your neck äntligen kommit på svenska. Den heter då Det där som nästan kväver dig och ges ut av Albert Bonniers Förlag. Jag brukar inte älska noveller, men det här är en synnerligen välskriven samling som jag dessutom lärde mig massor av. Ngozi Adichie kan verkligen konsten är lära ut utan att bli det minsta tung eller tråkig.

Läs min recension här.

Och en från DN här.

GP och Aftonbladet recenserar också.

Med de ovanligt vanliga i fokus

Det har tagit sin lilla tid att läsa ut Kärlek, vänskap, hat min första bok av Alice Munro och anledningen till att den fått vila ibland är absolut inte att jag inte tycker om den. Tvärtom, jag tycker verkligen mycket om de här novellerna. Det är svårt att beskriva Munros sätt att skriva. Hennes språk är enormt kompakt och kräver sin kvinna.

Personerna är annorlunda, men samtidigt väldigt, väldigt vanliga. Här är det de anonyma kvinnorna som får lov att ta plats och så gott som varje berättelse ger information nog för en bok. Därav behovet av paus, det krävs en del fundering för att kunna smälta all information som Munro lyckas få in med så små medel. Det som gör att jag brukar tycka att noveller är en ganska tråkig litteraturform är just bristen på information. I Alice Munros noveller är det snarare all information och alla detaljer som gör läsningen så speciell. Jag vet ingen som kan få med så mycket ord, utan att för den delen använda något ord i onödan. Det är svårt att beskriva ett så speciellt sätt att skriva, men så här står det på förlagets hemsida:

Genom sin novellkonst har hon bevisat att betydelsen i en skönlitterär text inte beror så mycket på längd, som på innehåll.

Mina favoriter bland novellerna är den inledande titelnovellen som handlar om hur två flickors skämt faktiskt leder till något ganska bra. Huvudpersonen Johanna vet inte vad kärlek är, men hittar någon slags sådan till slut. Det är lågmält och allvarligt, men samtidigt riktigt dramatiskt. Just den lågmälda beskrivningen av väldigt allvarliga saker är något av det jag gillar mest med Munros texter.

I Flytande bro får ännu en kvinna, som känner sig riktigt oattraktiv och betydelselös efter en rad cellgiftsbehandlingar, en liten dos av uppmärksamhet och bekräftelse. Jag tycker verkligen om den här lilla novellen som egentligen är den berättelse som utspelar sig under kortast tid.Kort tid betyder dock inte att händelsen inte har betydelse för livet både innan och efter.

De avslutande raderna är så fantastiskt vackra att jag måste dela med mig. Och nej, inga spoilers faktiskt:

Det hon kände var ett slags sorglöst medlidande, nästan som ett skratt. Ett stråk av öm munterhet som för ögonblicket övervann alla hennes sår och håligheter.

Det jag gillar mest är just Munros förmåga att kombinera ord på oväntade sätt, så att de ibland får en helt ny mening. Vad är ett “sorglöst medlidande” eller en “öm munterhet”? Jag vet inte riktigt, men jag vet att det är de perfekta orden att beskriva det som huvudpersonen känner just då.

Vi får möta så många intressanta kvinnor och ibland även deras män. Alfriede i Släktklenoder som varit så annorlunda och fri i sin unga släktings ögon, men som slutar att imponera. Ytan stämmer inte alltid med insidan, vilket är ett vanligt tema i novellerna. Jag gillar hemmafruarna Lorna och Meril som på olika sätt förändrar sitt liv om än tillfälligt, men mest tycker jag om Tröst där Nina börjar om efter sin mans död. Novellerna är fulla av de ovanligt vanliga, som ändå har mer att säga än man vid första anblick kan tro.

Mitt första möte med Alice Munro var ett bra sådant. Jag vill läsa mer, men då får det nog bli under en period då jag har mycket tid. Kanske under vårens resa.

Okej jag ska sluta

Jag ska sluta säga att jag inte gillar noveller, för trots att jag inte gillar alla noveller, precis på samma sätt som jag inte gillar alla romaner, har jag ändå läst en hel del bra. Jag skulle fortfarande säga att jag drar mig för att läsa noveller, men det går ju faktiskt att göra något åt.

Nu kan inte Jonas Karlsson ta åt sig all ära för mitt uttalande, men visst handlar det lite om att hans noveller i Den perfekte vännen tilltalade mig. Inte alla, men de flesta.

Boken inleds med titelnovellen Den perfekte vännen som är en riktigt bra novell om en man som bara umgås med sin frus vänner och en dag springer på en gammal vän som vill både äta lunch och dricka öl. Problemet är bara att huvudpersonen inte kan komma på vem den mystiske Håkan är. En söt liten historia om en fin vänskap.

14 februari handlar om en tradition i skolan som jag verkligen hoppas har försvunnit helt. Alla hjärtans dag när rosor köps och delas ut i klassrum efter klassrum så att det blir helt uppenbart vilka som räknas och vilka som inte gör det. Huvudpersonen Peter räknas definitivt inte.

En av mina absoluta favoriter är långnovellen Rummet som handlar om en mycket annorlunda man som arbetar på någon svensk myndighet. Han tar sin tillflykt till ett rum som ingen annan har hittat. Faktiskt visar det sig att ingen annan kan se det vilket orsakar kalabalik på arbetsplatsen. Många upplever Björn som obehaglig och jag förstår dem. En spännande person att följa helt klart.

Kanske borde jag tagit en paus efter den här omfångsrika novellen, men det gjorde jag inte och kanske var det därför Muntlig redovisning kändes helt meningslös. Några sidors osammanhängande talspråk som inte tilltalade mig alls.

Inte heller Beställningen om konstnären Arvid föll mig direkt i smaken. Däremot är den väldigt absurda Markus riktigt bra. Det är just i tecknandet av de absurda och annorlunda situationerna och människorna som Jonas Karlsson är riktigt vass. I Markus planerar huvudpersonen med samma namn att skoja med sin kompis Jakob och gömmer sig därför i städskåpet istället för att berätta att han kommit för att följa med Jakob till simhallen. Han blir inlåst och när han försöker ringa märker han att Jakob glömt sin mobil hemma. Efter ett tag dyker Jakobs syster och hennes vänner upp och Markus tillbringar kvällen under en säng. Budskapet? Att det inte alltid är bra att följa sina galna impulser kanske?

Eliza har som så många andra av novellerna en fantastisk knorr, så ge inte upp om den känns seg. Den följs av den novell som jag gillade mest, Cirkus där Magnus Gabrielsson trollas bort och försvinner under en cirkusförställning. Magnus Gabrielsson som det alltid varit lite synd om och som alltid varit lite utanför. Huvudpersonen försöker desperat att få tag på honom utan att lyckas. Någon svarar på mobilen och snart börjar ett väldigt annorlunda förhållande växa fram. En helt galen historia som är fantastisk på många sätt. Hur kommer man egentligen på en sådan idé?

Och så slutligen Syltmackan som jag absolut inte förstod mig på. Sammantaget måste jag ändå säga att jag gillar Jonas Karlssons sätt att skriva och det är jag glad för. Han är nämligen en av mina absoluta favoritskådespelare och det är kanske därför jag dragit mig för att läsa något av honom. Premiären blev novellen Det andra målet som fanns med i texthäftet till årets Nationella Prov för år 9 och den gillade både jag och eleverna skarpt.

Just sanningen eller bristen på densamma är ett vanligt tema i Karlssons noveller och jag gillar hur han vänder och vrider på sanningen. Ibland blir jag förvirrad, ibland förbannad, men alltid berörd. Det andra målet står som sagt i bokhyllan och den borde jag definitivt damma av.

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2010-05-07

Ikväll ser jag Jonas Karlsson på Dramaten och vad kan vara ett bättre skäl för repris än det?

Åkomman på väg att botas

Thing Around Your Neck

Jag lider av Novellskräck. Visst finns det bra noveller. Guy de Maupassants Smycket är lysande och visst har Hjalmar Söderberg skrivit en del bra, men de novellsamlingar jag läst kan nog räknas på ena handens fingrar. Möjligen får jag börja använda andra handen nu då jag läst en fantastisk samling noveller The thing around your neck av lika fantastiska Chimamanda Ngozi Adichie som även skrivit En halv gul sol. Jag skulle inte gå så långt som att påstå att min novellskräck är botad, men om noveller kan vara så här bra kan jag definitivt tänka mig att läsa fler. Kanske något av Alice Munro.

Many people at the restaurant asked when you had come from Jamaica, because they thought that every black person with foreign accent was Jamaican. Or someone who guessed that you were African told you that they loved elephants and wanted to go on a safari.

Citatet kommer från titelnovellen ”The thing around your neck”.

Det är inte elefanternas Afrika Adichie skriver om, utan om Nigeria ett land i kris. De flesta utspelar sig i nutid, men bokens sista novell ”The Headstrong Historian” tar oss med till brytpunkten mellan det gamla och det nya. Flera av novellerna utspelar sig i USA dit nigerianer flytt eller bara flyttat till. Kvinnan i ”Imitation” lever ensam med sina barn i landet samtidigt som hennes man arbetar i Nigeria. Att ha sin familj bosatt i USA är statusfyllt.

Bäst är ”The American Embassy” om en kvinna som försöker få tillstånd att fly till USA. Otroligt gripande. En annan novell som verkligen stannat kvar i mig är ”A private experience” om en igboflicka och en muslimsk kvinna som söker skydd i en övergven affär efter ett upplopp.

Det som är tråkigt med noveller och som också gäller flera av Adichies alster, är att det är tråkigt att inte få följa personer som engagerar under en längre tid. Det är flera personer som jag definitivt vill veta mer om, som Chinaza i ”The arrangers of marriage” som blivit bortgift med en blivande läkare i USA och inte alls trivs med tillvaron, eller Kamara i ”On monday of last week” som arbetar som barnflicka i en amerikansk familj trots att hon är universitetsutbildad.

Trots detta så är Adichie riktigt bra på att ge en helhetsbild och även om det är relativt korta noveller får vi ofta veta väldigt mycket. Ett exempel på detta är ”Ghosts” där vi får följa en gammal man som varit aktiv under Biafrakriget.

Det finns många toppar och få dalar i The thing around your neck. Jag tycker mycket om Chimamanda Ngozi Adichies sätt att skriva. Det är snyggt, gripande och engagerat. Ska beställa Purple Hibiscus så snart som möjligt!

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2009-11-08

Det här är en helt fantastisk författare! Lite för ung och kanske lite för populär för att få Nobelpriset, men bra är hon helt klart.

%d bloggare gillar detta: