Lyrik

Lite vardagsedge är inte fel

I DN fortsätter Anna Hallberg sin Snälla Poesiskola. Andra avsnittet handlar om det som många hakar upp sig på när det kommer till lyrik, nämligen förståelsen. Man måste inte fatta lyrik, som Hellberg påpekar handlar det istället snarare om en delaktighet. För mig är lyrik främst känsla, inte så mycket förståelse utan istället inte sällan en ren fysisk upplevelse. Jag läser självklart med hjärnan, men det jag tycker bäst om är den känsla en riktigt välskriven dikt kan ge mig. En vacker formulering kan göra mig hur lycklig som helst, men så är jag både språknörd och lärare och knappast representativ.

Jag gillar Anna Hallbergs jämförelse mellan konst och lyrik, där en dikt inte främst är ord och innehåll, utan faktiskt en rent estetisk upplevelse.

Själva begreppet ”estetik” kommer till exempel från grekiskans aisthesis som ungefär kan översättas med ”förnimmelse” eller ”varse­blivning”. Det handlar alltså om något sinnligare och mer prövande än de vanliga läsorden: ”begripa”, ”sammanfatta”, ”förstå”.

Jag skulle ändå hävda att fler borde våga sig på lyrik. Som Hallberg skriver behövs knappast universitetspoäng för att vara en bra lyrikläsare, utan snarare ett öppet sinne och inte fullt så mycket respekt för det skrivna ordet.

I tredje avsnittet av Snälla Poesiskolan ger Hallberg tips om hur en diktläsare ska komma igång.Dra till biblioteket, bläddra och låna hem en hög, lyder det handfasta tipset.

Jag håller inte med Hallberg om antologier som sämre förmedlare av lyrikupplevelser. Jag tycker istället att de, liksom en samlingsskiva, kan ge tips om vilka vägar man som läsare ska gå.

En bra ingång är klassikern Kärlek och uppror. Då ska man läsa med pennan i hand, som vi uppmanas att göra i förordet. Att helt glömma respekten för det skrivna ordet och stryka under, stryka över, ringa in, kommentera, att läsa med hela kroppen.

Bra små samlingar att börja med är också LL-förlagets Visst gör det ont…Dikter om sorg och död samt Jag älskar dig Svenska kärleksdikter. Till böckerna finns en CD och att lyssna till lyrik ger verkligen en dimension till.

När det gäller lek med ord och estetisk fulländning är Inger Christensens Alfabet ett givet tips. Bra rytm, snygga ljud, tilltalande utseende gör att läsupplevelsen blir någonting utöver det vanliga.

Lite enklare att ta till sig är kanske Fredrik Lindströms Jag är en sån som bara vill ligga med dig.

De närmaste dagarna kommer jag att skriva lite extra om lyrik i en blandning av gamla och nya inlägg. Håll ögonen öppna!

Inte så poetisk som jag trodde

Jag tycker om poesi. Jag är nämligen inte rädd längre. Den där rädslan inför dikten, den obegripliga som alltid måste förklaras. Vem har inte blivit skrämd av lärare som envist hävdat att en dikt måste tolkas och då gärna efter en redan färdig mall. Jag minns ett hemskt prov i svenska på gymnasiet där läraren, som höll på att döda min läslust helt, gav oss ett prov där det gällde att rapa upp färdiga tolkningar av dikter, tolkningar som hon gett oss, tolkningar som var facit. Jag vägrade såklart och gjorde mina egna tolkningar med resultatet att betyget blev en tvåa. När jag läser poesi med mina elever är jag noga med att aldrig tvinga på dem en färdig tolkning.  I dagens DN startar Anna Hallberg en poesiskola och startar just i dikt i skolan och den hemska frågan Vad handlar dikten om?

Igår hade jag en lektion som visserligen inte handlade om poesi, men om lässtrategier. Hur gör eleverna som läsare när de möter en text som vid första anblick är obegriplig? Trassla upp en liten tråd i taget i den härva som texten bildar, gärna tillsammans med någon annan var mitt råd. Läs den högt, lyssna på någon som läser, försök att få ett förhållande till texten. Hallberg är lite inne på samma spår. Det går att tillsammans bena ut de flesta texter och när det gäller dikter kan det ibland räcka att förlika sig med att det går att ha en relation även till texter som man inte förstår helt och fullt. Att våga interagera med texten som Hallberg säger. Inte sällan tycker jag om rytmen och språkljuden i en dikt. Dikter på engelska kan ibland vara omöjliga att förstå ordagrant, men inte sällan talar de till mig ändå. Hallberg jämför dikter med tavlor som ingen kräver att man ska förstå eller för den delen tala om vad de handlar om.Det viktigaste är känslorna de väcker.

Följande citat är till min hemska svensklärare och även till mina elever:

Poesi är inget betygsgrundande läxprov. Man behöver inte gilla allt och det går utmärkt att tycka om det man inte förstår.

Vad vet du om poesi? Jag kan mindre än jag trodde. Svaret är 7 av 12, så mycket vet jag. Inte så bra direkt, men jag är dålig på de lösrykta raderna. Hur gick det för dig?

En död poet och en vild lärare

Jag gnäller ibland på att allt roligt händer i Stockholm, men sanningen är att när det väl händer något här lyckats jag sällan komma iväg. Just nu pågår till exempel Göteborgs Poesifestival och jag är inte där. Kanske är det inte staden som är fel, utan mitt just nu lite begränsade liv. Och nej, jag ska inte skylla allt på de små grabbarna O, det handlar lika mycket om att jag försöker knö in så mycket som möjligt på de få timmar som blir över då jobbet fått sitt.

Jag är en riktig periodare när det kommer till lyrik. Ibland läser jag massor, men ibland går det månader utan att jag öppnar en diktbok. Just nu läser jag Selected poems av William Carlos Williams i serien Penguin Modern Classics. Jag tycker verkligen om hans sätt att skriva. Egentligen är det konstigt då de innehåller få känslor och har en mycket konstaterande stil. Mitt förhållande med Williams Carlos Williams inleddes våren 1994 då jag läste B-kursen i engelska.

Läraren kom från USA, delkursen var Amerikansk litteratur. Jag var nitton år och fortfarande en nervös student. Jag kommer inte ihåg lärarens namn, jag kommer vagt ihåg hans utseende, men jag minns klart hans passion för litteratur. En av hans favoriter var William Carlos Williams och jag minns hur han hoppade omkring i klassrummet reciterandes Williams dikter. Det var omöjligt att inte smittas av hans entusiasm.

Jag önskar att jag kan entusiasmera mina elever så mycket. Det händer med jämna mellanrum, men det är en konst att verkligen få andra att älska samma litteratur som man själv gör. Kärlek till viss litteratur kan smitta, men det händer faktiskt inte mig så ofta att någon som helt uppenbarligen är hysterförälskad i en text lyckas få mig att älska den lika mycket.

Den ganska unge amerikanske läraren lyckades få mig att uppskatta flera författare, bland annat Kate Chopin, William Faulkner, Emily Dickinson och den riktigt skickliga novellförfattaren Flannery O’Connor.

Det har gått mer än 15 år, men ibland förflyttar jag mig tillbaka till 1994, just där i ett klassrum på Humanisten med en synnerligen karismatisk lärare och en kaxig poet:

This is just to say

I have eaten
the plums
that were in
the ice-box

and which
you were probably
saving
for breakfast

Forgive me
they were delicious
so sweet
and so cold

Och i och med detta har jag faktiskt tagit upp min avsomnade Lyrikutmaning. Nu ska här läsas lyrik mina vänner. Häng på om ni vill och skit i vilken månad det står framför författarna, det tänker jag göra.

I väntan på…

Jag filar på ett inlägg som kan göra den fina lilla boken Kärlekens geografi av Nina Bouraoui rättvisa. Tills dess bjuder jag på en dikt som jag kom att tänka på när jag läste de inledande sidorna i boken. Den är skriven av Solveig von Schoultz, finlandssvensk poet som tillhörde den finlandssvenska modernismens efterföljare tillsammans med Bo Carpeland som jag läst väldigt lite av.

Den älskande
Mina ögon vill kyssa ditt ansikte.
Jag har ingen makt över mina ögon.
De vill bara kyssa ditt ansikte.
Jag strömmar mot dig ur mina ögon,
och dallrar kring dina skuldror av en fin hetta
som långsamt löser upp dina konturer
och jag är hos dig, hos din mun
och överallt omkring dig –
jag har ingen makt över mina ögon.


Jag sitter med mina händer i skötet,
jag rör dig inte och jag ska aldrig tala.
Men mina ögon kysser ditt ansikte,
jag stiger ur mig själv och ingen kan hindra mig,
detta outgrundliga flöde kan jag inte stanna,
detta lysande som varken vet av slut eller början –
men när du slutligen vänder dina ögon mot mig,
dina ovetande, frågande, dina främmande ögon,
sänker jag mig själv i mina händer
och återvänder under mina ögonlock.

ur Den bortvända glädjen

Dags för en poet 2010

1996 delades Nobelpriset senast ut till en poet. Jag tycker definitivt att det snart är dags igen och då borde definitivt Ko Un få det. Denne otroligt produktive sydkorean har skrivit över 120 volymer, men på svenska finns väldigt få utgivna. Jag har läst Tiotusen fotspår och andra dikter i översättning av Inja Han och Carola Hermelin, utgiven av Atlantis 2005. I bokens inledning finns en dikt till Ko Un skriven av Tomas Ranströmer och ett porträtt av honom tecknat av Orhan Pamuk som fick Nobelpriset i litteratur 2006.

De flesta av dikterna i samlingen är hämtade från Maninbo, Tiotusen fotspår, den poetiska minnesteckningen av 4000 koreaners liv. Många av dikterna har fått sitt namn av en koreansk person, vilket gör att de känns otroligt äkta och många av dem griper tag i mig rejält. En av dem heter Skitunge och handlar om en pojke som ännu inte fått något namn, men ändå får klara sig själv, andra har titlar som  Morfar, Ch’ung-jo min lillebror och Inte en dotter till:

 

Inte en dotter till
I Gamlö hade föräldrarna till Inte en dotter till
redan fått tre döttrar:
Dok-sun
Bok-sun
Gil-sun
Sedan kom ytterligare en dotter
Hon fick namnet Inte en dotter till.
Ursinnig gick fadern iväg för att dricka.
När han kom hem sade han:
”En kvinna som bara kan få flickor
förtjänas att kastas ut ur huset!”
[…]

Nu vill jag läsa Stundens blomma för att fördjupa mig mer i Ko Uns författarskap. Och jag lovar att tjata riktigt mycket om honom om inte hela året, så i alla fall under hösten!

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2009-12-30

Nu är det visserligen Adonis som ligger högst på vadslagningslistorna, men jag vill definitivt slå ett slag för Ko Un. Däremot har jag faktiskt inte läst något mer av honom. Vill fortfarande göra det!

Definitivt örongodis

Bild: Hans Alm

Jag skulle bara ta en kort promenad medan maken nattade grabbarna. Jag började lyssna på podversionen av Johanes Anyurus sommarprogram och promenaden blev mycket längre än jag planerat. Hjälp vilken fantastiskt begåvad person han är. Underbart språk som var en ren njutning att lyssna till. Intressanta tankar kring tid ur både vetenskapligt, känslomässigt och religiöst perspektiv. Jag har svårt att förstå religiositet, men jag förstod mer än någonsin tidigare då jag lyssnat till Anyurus ord.

Allt han sätter ord på blir poesi. Han talar om träden, om somrar som gått utan att han levt i dem, om vänner som fanns och försvann. Om Sapfo och dikter om nuet, kärleken och om framtiden. Han talar också om människor som förändras och ändå alltid är de samma. Det går inte att med ord beskriva hur behagligt det var att lyssna på detta genomtänkta och språkligt fulländade program. Örongodis utan tvekan. Jag rös i hela kroppen över vissa helt galet häftiga formuleringar. Som språknörd var detta ett helt absurt bra sommarprogram.

Jag känner just nu för att läsa att jag ännu inte läst av Anyuru. Det är mycket, då jag faktiskt bara läst en av hans böcker.

Hans Omega är en liten samling dikter, många av dem väldigt sorgliga. De handlar om en död vän och om promenader på Hisingen. En lokal och personlig samling. En bok som väcker känslor och ger mersmak.

Det är svårt att ta ut en dikt eller en strof som beskriver Anyurus diktning. Det är en helhet. Ett högt tempo, vilket säkert har mycket med den ovanliga radbrytningen att göra. Meningarna börjar inte sällan mitt i raden och det känns som om man läser i cirklar. Känslan är svindlande.

Jag väljer att dela med mig av en av de inledande dikterna i Omega, som inte alls är ett exempel på denna udda radbrytning, men som är väldigt stämningsfull:

Linjerna i handflatorna

när man kupade dem

för att dricka

ur kranen

borta vid gympasalen:

fasetterna

i en kristall

Vad för sorts

varelse är människan

egentligen?

Johannes Anyuru har just debuterat som prosaförfattare med romanen Skulle jag dö under andra himlar. Kan han göra ett sommarprogram till en dryg timmes poesi kan han med all säkerhet skriva en fantastisk roman. Jag är sjukt imponerad av Johannes Anyuru.

Lindström vill ligga med dig

Jag har undvikit Jag är en sån som bara vill ligga med dig av Fredrik Lindström då jag tycker att titeln är så vansinnigt pubertal. Jag borde inte ha dömt boken efter titeln. Jag borde inte ens ha dömt titeldikten efter titeln, då den handlar om så mycket mer än ett engångsligg. Istället är dikten en riktigt vacker kärleksförklaring:

Jag vill ligga med
dina gamla bortkliade myggbett,
dina hoppfulla skolstarter
ligga mig igenom
din trötta gamla källare
full av nötta affischer och
brev skrivna med starlethandstil,
dina brevvänner,
trappuppgångar,
körsamlingar,
lessnader
höstar,
tysta söndagar
och overkliga förnimmelser av
på avstånd glimmande fönsterrutor […]

En av dem som lånat boken före mig hade vikt hundöron för att markera sina favoriter. Ganska spännande. Vi delade inte speciellt många favoriter, men det var kul att se vad någon annan tyckt om tillräckligt mycket för att vika sidan i en biblioteksbok.

Jag gillar Insikt som handlar om hur oerhört absurt det är att den moderna människan fortfarande håller på med något så ociviliserat som sex, Nära livet om de få tillfällen då livet faktiskt är så bra som det alltid borde vara, En obetydlig dag om en helt vanlig dag och ett par strumpor,  Gud tappar sugen om Gud som tröttnar på att bestämma, kanske är han utbränd, men nej riktigt så illa är det inte som tur är. Faktum är att jag gillar de flesta dikterna i denna väldigt snygga diktsamling.

Överhuvudtaget handlar dikterna om det som blev och det vi trodde att vi skulle få, eller det vi trodde att vi ville få. Kanske är livet inte på topp trots att vi har allt som vi önskat oss. Den  moderna människans öde är att inse att problemet inte beror på någon annan än oss själva. Som i Framtiden är sig inte lik om livet som inte alls blev som vi tänkte:

Somliga dagar
som gör anspråk
på att vara mitt liv
skulle jag bara
skrattande ha avfärdat
men jag vågar inte längre
vara så tvärsäker.

För visst är det så det är. Om någon berättat för mig om vissa dagar i mitt liv för säg tio år sedan hade jag avfärdat dem med ett skratt precis som personen i dikten.  Nu när jag är gammal och vis inser jag att livet bjuder på överraskningar och att det faktiskt är helt okej. Kanske kan vi också forma vårt liv så att det blir som vi vill liksom paret i Som vi ska ha det? Om inte annat kan vi kanske ta en paus en dag som i Torsdag och det regnar.

Jag tycker verkligen om Lindströms dikter. De är befriande lättillgängliga och igenkänningsfaktorn är hög. Ibland blir det lite för mycket av det lustiga, men större delen av dikterna är väldigt, väldigt bra.

Jag avslutar med första strofen i Vi som vet en dikt som både jag och den som vikit hundöron i boken gillar:

Vi är de som vet.
Vi vet också vad vi själva vet,
och vad vi inte vet.

Resten av dikterna får du läsa själv!

Originalinlägget publicerat av Lilla O 2010-05-17

Ibland får jag ett ryck och läser massa lyrik. Ibland kan det gå månader utan att jag läser en endaste dikt. Det är synd, då lyrik är en väldigt speciellt genre som väcker många tankar och känslor hos mig.

Mästerliga alliterationer

Jag hade tänkt att läsa Inger Christensens genombrott Det som just kommit i svensk nyöversättning, men jag väntar fortfarande på att den ska dyka upp på biblioteket. Frågan är om jag inte ska kosta på mig att köpa den.

Istället har jag läst Alfabet som utkom 1981 och innehåller dikter fulla av alliterationer och semikolon. I ett rasande tempo, hackigt och korthugget följer vi dikternas färd fram och åter genom alfabetet. Aprikosträden, bräkenväxterna, cikadorna, duvorna, eftertanken, fiskhägern ända till nätterna. Alla sammanbinds de av det ständigt upprepade ordet finns. Översättaren Sven Christer Svan påpekar att alliterationerna ibland blir felaktiga i översättning, men har ändå gjort ett bra jobb. Kanske ska jag försöka mig på Christensen på originalspråk.

Samlingen avslutas med ett antal dikter där Christensen experimenterar mycket med radbrytningar och diktar därmed både för ögat såväl som hjärnan. Det är svårt att ta ut en dikt då de hör samman så väl och bildar en riktigt snygg helhet. Jag väljer att bjuda på några strofer ur en dikt om att skriva:

[…]

jag skriver som vinden
som skriver med molnens
lugna skrift
en snabbt över himlen
i försvinnande stråk
som md svalor
jag skriver som vinden
som skriver i vattnet
stiliserat monotont
eller rullar som vågornas
tunga alfabet
deras skumtrådar
skriver i luften
som växterna skriver
med själk och blad
eller runt som med blomster
i cirklar och tofsar
med prickar och trådar

[…]

Jag förstår att Christensen var Nobelpriskandidat, då hon är en riktigt läsvärd poet. Lättläst, men inte enkel. Jag vill definitivt läsa mer!

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2009-12-26

%d bloggare gillar detta: