enligt O

Tankar från en bokberoende

Kategori: Deckare Sida 1 av 19

Dvalan är Grebes bästa hittills

Jag har läst och tyckt om alla de böcker om Siri Bergman som Camilla Grebe skrivit tillsammans med systern Åsa Träff och dessutom läst de tidigare två böckerna i serien “Flickorna och mörkret” och tyckt mycket om även dem. Självklart hade jag höga förväntningar på senaste boken Dvalan och de infriades med råge.

Ännu en gång har Grebe, likt Tana French, vridit lite på perspektivet och låter andra poliser stå i fokus, medan Malin från Husdjuret finns med som en bifigur. Även profileraren Hanne finns med på ett hörn. Istället är det kriminalinspektör Manfred Olsson som ansvarar för ett fall som är mer obehagligt än det mesta andra. Det tar dock tid innan alla bitar faller på plats, men pusslet läggs riktigt snyggt och trots att jag anade upplösningen ganska tidigt är det spännande ända till slutet.

Manfred Olssons dotter skadas i ett tidigt skede och ett av bokens spår är hennes tid på sjukhuset och den sorg som Manfred har svårt att dela med sin sambo. Inte för att han inte sörjer sin dotter, för det gör han, utan för att det går lättare om han får ägna all tid åt jobbet och på så sätt glömma allt hemskt i sitt eget liv.

Andra delen av berättelsen handlar om Samuel, en tonåring som hamnat fel och när han lyckas sabotera en knarkaffär är han tvungen att fly. Han hamnar på en avlägsen ö hos Rakel, som också flytt världen och får anställning som assistens åt hennes son. Rakels man är författare och bortrest. När ett par svårt sargade lik hittas vid ön lockas polisen dit.

Samuels mamma Pernilla letar efter sin son och försöker förgäves få polisen att engagera sig i hans försvinnande. Hon är djupt frireligiös och har kämpat läge för att sonen ska hamna på rätt väg. Nu är hon rädd att det är för sent.

När vi diskuterade Silvervägen av Stina Jackson på Kulturkollo läser var fokus mycket på språket och hur välskriven boken var, trots att deckarhistorien kanske inte var den mest spännande. Även Camilla Grebe har ett snyggt språk och har dessutom skapat en genomtänkt historia som gör Dvalan till något mer än en “vanlig” polisdeckare. Jag engagerar mig i karaktärerna och imponeras av hur de olika trådarna knyts ihop. Det här är riktigt bra läsning i genren.

Höstdåd — ett bra första möte med de la Motte

Sist på bollen är jag helt klart gällande deckarförfattaren Anders de la Motte, som vunnit en rad priser sedan debuten [geim] som tilldelades Svenska Deckarakademins debutantpris 2010.

Höstdåd är den andra fristående delen i hans årstidskvartett och nominerades av Svenska Deckarakademin för Bästa svenska kriminalroman 2017. Ett pris som han också nominerades till 2018 fortsättningen Vintereld.

I Höstdåd får vi träffa Anna Vesper, som just flyttat till det lilla skånska samhället för att ersätta polischefen Henry Morell. Hon bidrar med friska ögon och reagerar på hur mycket lojalitet och vänskap spelar roll. Faktiskt mer än att lösa brott.

Anna och hennes dotter Agnes flyttar in i det mytomspunna huset Tabor, som hyrs ut av Elisabeth Vidje, vars son hittades död, kanske mördad, 27 år tidigare. Elisabeth tror inte att sonen Simons död var en olycka. Hon är också tämligen säker på att någon vet sanningen, men gör allt för att dölja den.

Det var fem ungdomar som tältade vid ett nedlagt stenbrott på en skånsk ås. De har just tagit studenten och hela livet ligger framför dem. På morgonen hittas en av dem död och livet förändrades för dem alla. Flera av dem finns dock kvar i byn. En av dem är Morells son, en annan högt uppsatt i kommunpolitiken, precis som hennes far varit och två är nu gifta och driver en restaurang tillsammans. Ingen av dem är direkt överlyckliga när Anna Vesper bestämmer sig för att öppna utredningen igen.

Höstdåd är välskriven och ganska spännande. Slutet är för mig något av ett antiklimax, men jag förstår tanken och det är utan tvekan en genomtänkt berättelse. Jag är inte överväldigad, men tillräckligt imponerad för att vilja läsa mer av författaren. Bäst är han på att skapa trovärdiga karaktärer och skriva fram levande miljöer. Det skapar en fin stämning.

En högre rättvisa

Sebastian Bergman är ingen trevlig prick och definitivt inte en människa jag skulle vilja ha i min närhet, men han är en intressant karaktär att läsa om. Äntligen kom den sjätte boken om Bergman och de andra på Riksmordkommissionen och vi fick veta vad som hände efter sammanbrottet i förra boken. Michael Hjorth och Hans Rosenfeldt är riktigt bra på cliffhangers och väntan på fortsättningen har varit lång.

När En högre rättvisa inleds är den forna gruppen splittrad. Vanja, som fått veta att Sebastian är hennes pappa, har börjat ett nytt jobb i Uppsala och vill inte ha kontakt med någon av sina tre föräldrar, som hon alla anser har svikit henne. Bergman sörjer det, men hoppas hitta ett sätt att komma henne nära igen. När en våldtäktsman härjar i Uppsala och ett tredje offer lyckas smita, vill Uppsalapolisen ha med honom i utredningen. Vanja är allt annat än lycklig.

Så slumpar det sig så att gruppen återförenas trots allt och vi får följa de karaktärer vi fått lära känna. Sämst mår kanske Billy, som varit otrogen och lyckats ta död på sin älskarinna. Nu fejkar han hennes död i en påstådd dykolycka, men trasslar in sig mer och mer i sina lögner.

Hjorth och Rosenfeldt är skickliga på att skapa en bra balans mellan karaktärernas privatliv och de fall de arbetar med. Den serievåldtäktsman som de jagar i En högre rättvisa söker det som titeln antyder och jakten på lösningen är intressant att följa. Ovanligt läsligt, utan att vara för våldsamt. Det är skönt att slippa läsa detaljerade beskrivningar av våldet, även om det finns där och utan tvekan är obehagligt. Serien om Sebastian Bergman och Riksmordkommissionen är en och förblir en favorit. Skönt när serier som inleds bra håller fortsatt hög kvalitet.

Nominerade till Årets bästa kriminalroman 2018

Igår avslöjades de nominerade till Svenska Deckarakademins priser för Årets bästa svenska och översatta kriminalroman 2018.

De nominerade är följande:

Årets bästa svenska kriminalroman

Vintereld, Anders de la Motte, Forum (påminner mig om att jag MÅSTE läsa något av honom snart)

Det som göms i snö, Carin Gerhardsen, Bookmark Förlag (ny serie som jag vill läsa)

Silvervägen, Stina Jackson, Albert Bonniers förlag (mycket bra debut)

De vänsterhäntas förening, Håkan Nesser, Albert Bonniers förlag (vill läsa)

Tre timmar, Anders Roslund, Piratförlaget (en författare jag tappat bort)

 

Årets bästa till svenska översatta kriminalroman

Hantverkaren, Sharon Bolton, översättning: Åsa Brolin, Modernista (vill läsa)

De försvarslösa, Kati Hiekkapelto, översättning: Marjut Hökfelt, Modernista (del ett var mycket bra)

Darktown, Thomas Mullen, översättning: Claes Göran Green, Historiska Media (väntar på plattan)

Macbeth, Jo Nesbø, översättning: Per Olaisen, Wahlström & Widstrand (vill läsa)

Vaggvisa, Leïla Slimani, översättning: Maria Björkman, Natur & Kultur (mycket bra)

Francesca tar oss åter till Gullspång

I debuten Annabelle introducerade Lina Bengtsdotter oss för polisen Charlie Lager, som reste tillbaka till sitt barndoms Gullspång för att lösa fallet med den försvunna Annabelle.  Boken har nått stora framgångar och jag kan tänka mig att det är både svårt och nervöst att följa upp en succé. Lina Bengtsdotter gör det med den äran i andra boken om Charlie Lager som fått titeln Francesca.

När vi träffar Charlie Lager igen mår hon ganska dåligt. Fallet med Annabelle har tagit på henne och hon har inte haft någon tid för återhämtning. Hennes chef uppmanar henne att ta semester, men det är ingenting hon vill. Ensamheten och sysslolösheten skrämmer. Mitt i ett nytt fall blir hon kontaktad av bästa vännen Susanne ringer och berättar att hennes man lämnat henne själv med barnen bestämmer sig Charlie för att trots allt ta den där semestern och åka tillbaka till Gullspång.

Historien om Annabelle fortsätter till viss del även i denna den andra boken. Flickans föräldrar bor kvar i samhället, Susanne påverkas fortfarande av det hennes man gjort och många har svårt att släppa fallet. Jag tycker om hur Bengtsdotter låter det gamla finnas kvar som skuggor i bakgrunden. Det är så mycket mer trovärdigt än att allt skulle glömts bort och något nytt tagits vid. Det gör dock att det är extra viktigt att läsa båda böckerna om Charlie Lager, för den som börjar med andra boken missar verkligen massor.

Det är dock ett gammalt fall med en annan försvunnen flicka som står i centrum av handlingen. Ett som Charlie och journalisten Johan, som kanske är hennes pojkvän eller inte, rotar i tillsammans. Det handlar om Francesca, en överklassflicka vars familj bodde på Gudhammar utanför Gullspång. En flicka som slutade på den fina skolan efter en tragisk händelse som involverade hennes vän och systerns pojkvän. En flicka som ansågs psykiskt labil och som en dag försvann spårlöst.

Vi läsare får veta ganska mycket om Francesca genom hennes dagboksanteckningar. Där berättar hon om vännen Paul, som råkade illa ut efter en skoldans och om familjen som hon inte riktigt känner sig hemma i. Francesca vill ha ut mer av livet, men finner sig på många sätt vara en fånge.

Charlies och Susannes mammor finns med även i denna bok och när Francesca var ung hade Charlies mamma Betty sin storhetstid i bygden. Många trådar läggs ut och de knyts snyggt samman. Jag tycker nog att Bengtsdotter lyckats ännu bättre i uppföljaren att verkligen lägga ett pussel, som på förhand ser ut som en stor röra, men sakta, sakta bildar en alldeles logisk helhet. Några pusselbitar finns kvar och några trådar löper vidare i vad jag hoppas blir en tredje bok om Charlie Lager. Francesca är en riktigt bra bok och jag är definitivt inte färdig med kriminalinspektör Lager.

 

 

Nattvakten

Anna Ihrén har tidigare skrivit deckarserien Morden på Smögen, som inleds med Strandsittaren. Nu är hon aktuell med Nattvakten, första delen i nya Jubileumsserien som utspelar sig i den snart 400 år gamla staden Göteborg.

Det hela börjar på Gustav Adolfs torg, mitt i centrum där politiken har sitt centrum. Mitt på torget, utanför Stadshuset där kommunledningen håller till, hittas en man infrusen i ett stort isblock. Det visar sig vara en av stadens stora män och självklart prioriteras fallet.

För att få ordning på Göteborg, där gängkriminalitet är ett reellt problem, har polisen satt samman en specialgrupp. Sandra Haraldsson erbjuds tjänsten som gruppens ledare och flyttar från Smögen till Göteborg.

Dennis Wilhelmsson finns med på ett hörn och även om han tillfälligt hoppat av polisyrket för att studera, lyckas han inte riktigt hålla sig ifrån det. När hans klasskamrat Jasmin försvinner mystiskt, blir han också personligt involverad i ett fall med många trådar från Sverige ut i Europa.

Nattvakten är en spännande historia och jag tycker mest om de delar som utspelar sig i Göteborg. Där borde Ihrén lagt ett större fokus. Nu blir det väldigt många trådar och ibland lite rörigt. Det mesta knyts ihop i slutet, men boken hade tjänat på att renodlas mer. Nu är detta förvisso första delen i en serie och det skulle kunna vara så att vissa trådar fortsätter i kommande böcker. Jag kommer helt klart att läsa vidare i serien, främst för att jag verkligen tycker om Sandra Haraldsson.

Söta, röda sommardrömmar

Om författaren till en bok med titeln Söta, röda sommardrömmar inte hetat Christoffer Holst, hade jag inte läst den. Faktiskt var jag lite skeptiskt, trots att jag absolut älskat författarens andra böcker. Det lät liksom alldeles för smörigt för en cyniker som jag. Vilken tur då att denna min inre cyniker inte vann kampen om läsningen, för Söta, röda sommardrömmar visade sig vara en riktigt trevlig och charmig bok. Självklart borde jag ha litat på Christoffer Holsts förmåga att skapa karaktärer som är lätta att tycka om och inte tvekat en sekund.

Huvudpersonen Cilla Storm har bestämt sig för att försöka kurera sitt brustna hjärta på ön Bullholmen där hon köpt en kolonistuga. Jobbet som skvallerjournalist passar bra att göra på distans (dessutom är det få uppdrag hon får) och hon ser, trots hjärtesorgen, fram emot att få byta miljö. Stugan är charmig och Rosie, en lagom påflugen grannfru, ser till att hon känner sig välkommen.

Så blir det midsommar och under natten blir Cilla vittne till ett bråk. Dagen efter hittas en ung kvinna död, troligen mördad. Cilla får lämna vittnesmål till polisen Adam, som visar sig vara son till Rosie. En ovanligt trevlig polis, men också en upptagen sådan. Med Rosie som granne blir det ändå naturligt att de ses ibland.

Jag tycker verkligen om Söta, röda sommardrömmar. Kombinationen av romantik och deckarintrig fungerar riktigt bra och Holsts humoristiska sätt att skriva tilltalar mig mycket. Tydligen är det här den första delen i en planerad serie om Cilla och jag ser verkligen fram emot att få lära känna henne mer. Faktiskt tycker jag om henne så mycket att jag helt köper att hon som privatperson, visserligen en extremt nyfiken sådan, ger sig in i jakten på mördaren med liv och lust.

 

 

Bottenskrap — en läskig historia

Bottenskrap är den andra boken av de böcker om William Wisting som finns översatta till svenska (er om den snurriga utgivningen kan du läsa om här) och det är en ganska obehaglig historia där vänsterfötter iklädda gymnastikskor hittas i vattnet. Fötterna gäckar utredarna. De verkar tillhöra äldre personer som rapporterats som saknade, men också vårdpersonal. Nu behöver de hitta ett samband.

Wisting, som mår rätt dåligt, ansvarar för utredningen och försöker samtidigt ha ett liv. Bland annat vill han hinna med sin kärlek Suzanne och sin dotter Line, men det är svårt att hinna med och räcka till. Line har visserligen fullt upp själv med sitt jobb på VG och en stor reportageserie som ska skrivas. Hon träffar också Tommy Kvanter, en ex-kriminell som nu tagit tag i sitt liv. I alla fall är det vad hon hoppas. Delarna om Line är minst lika spännande att följa som den om hennes far.

Jag gillar balansen mellan utredningar och privatliv i Holst böcker om William Wisting. En annan sak jag gillar är tempot. Det är tillräckligt snabbt för att vara spännande, men också tillräckligt långsamt för att läsningen ska kännas vilsam. Det som brukar rädda mig när läsningen går trögt är just en bok i en redan påbörjad serie och serien om Wisting skulle kunna bli en fin läslustsserie.

Det finns fyra böcker till utgivna på Lind & co och nu har Wahlström & Widstrand tagit över och snurrar till det ännu mer genom att hoppa över Når det mørkner från 2016 och istället gå direkt på Katarinakoden från 2017, som ges ut i september och är första delen i en ny serie om Wisting. Det verkar inte finnas någon hejd på hur mycket Jørn Lier Horsts serie misshandlas av svenska förlag. Jag förstår att det är logiskt att börja ge ut en ny serie, men då alla böcker handlar om samma person är det ändå lite surt att en del lämnas därhän (eller fyra om man räknar de fyra första i serien som inte heller översatts). Om jag hinner fram till Når det mørkner innan den översätts, får jag väl ge mig på den på norska. Visserligen verkar den vara en tillbakablick och handla om ett fall 1983 som påverkat Wisting, så det kanske inte spelar jättestor roll. Ändå gillar jag inte att läsa deckarserier på annat sätt än i ordning. Det är en hang-up jag har.

 

Processen version 2018

Bonnier Bookery ger ut böcker direkt för den digitala marknaden, bland annat ett gäng kortromaner av etablerade författare. I sommar har jag läst Malin Persson Giolitos Processen, en parafras av Kafkas klaustrofobiska verk där Josef K blivit Youssuf K, en ung man boendes i Stockholm efter ett stort terrordåd, kanske det på Drottninggatan 2017. En ung man i Sverige där Reinfeldts tal om öppna hjärtan är ett minne blott, där generaliseringar kring invandrare i allmänhet och unga män med invandrarbakgrund i synnerhet är vardagsmat och där alla är potentiella hot mot svenskarnas säkerhet.

Youssuf pluggar till jurist och sitter på biblioteket när två poliser söker upp honom. Han förstår inte varför de tar med honom och får inte heller något svar. Nu inleds en process som med all önskvärd tydlighet visar hur mycket en individ kan påverkar av kollektivets rädslor. Persson Giolitos beskrivning och kritik av ett samhälle där undantagstillstånd råder är knivskarp. Hon låter Sophia Weber få i uppdrag att försvara Youssuf och genom henne får vi också veta mer om hur han egentligen blev en del av en polisutredning.

Berättelsen om Youssuf är kort, men det gör den inte mindre genomtänkt och viktig. Snarare tvärtom. Ögonblicksbilden av en ung man med drömmar som blir anklagad för något han inte förstår är smärtsam att ta del av. Läraren i mig går igång på de möjligheter till god undervisning som Persson Giolitos Processen skulle kunna vara en del av. Hundra minuter tar det att lyssna till berättelsen om Youssuf och i kombination med utdrag av Kafkas dito, samt Jonas Hassen Khemiris Jag ringer mina bröder skulle flera röster kunna berätta om utsattheten som de flesta av oss kanske får en glimt av ibland, men som andra tvingas leva med.

Fyra dagar i Kabul

Fyra dagar i Kabul är den första boken av Anna Tell om förhandlaren Amanda Lund. En bok som, liksom titeln säger, till största delen utspelar sig i Afghanistans huvudstad Kabul där ambassadören utsätts för hot och två diplomater kidnappas. I Stockholm hittas en man mördad och det verkar finnas ett samband.

Amanda Lind tillhör Rikskrim och har haft ett utbildningsuppdrag i norra Afghanistan, där hon varit rådgivare åt en patrullchef. Nu blir hon inkallad som medlare med uppdrag att få kontakt med kidnapparna och rädda gisslan. Hon är helt klart en huvudperson jag fattar tycker för. Modig, smart, men också mänsklig. Kollegorna Bill och Tore i Stockholm är också lätta att relatera till.

Mest underhållande (och tragisk) är kanske den svenska ambassadören i Kabul Sven Leijonhufvud. Meningen är att Sverige ska ta emot de styrande i Afghanistan på statsbesök och ambassadörens agerande gör knappast att det stundande besöket känns genomförbart. Mycket behöver mörkas och mörkas gör det.

Fyra dagar i Kabul är en bra spänningsroman. Miljön är intressant och författaren verkar helt klart ha kunskaper kring det hon skriver om. Det är spännande, trådarna knyts ihop och boken är väldigt lättläst. Kanske hade jag önskat mig ännu mer beskrivningar av miljön och de omständigheter som råder i Kabul. Hur som helst är det här en riktigt bra debut och Amanda Lind spännande att följa. Jag ser fram emot att läsa fler böcker om henne i den planerade serien Förhandlaren.

Sida 1 av 19

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: