Deckare

The Lost man

The Lost man utspelar sig mitt ute i The Outback, 150 mil väster om Brisbane och vi får träffa tre bröder och deras familjer som driver två gårdar. Två av bröderna, Cam och Lee, driver Burley Downs cattle station där även deras mamma bor kvar och två backpackers hjälper till med vardagssysslorna. Cam är gift med Ilse och de har två barn. Som äldre bror är det Cam som har huvudansvar. Den som får ses som huvudpersonen är den tredje brodern Nathan, som efter en ganska infekterad skilsmässa bor ensam på sig egen gård och lever för de få veckor som hans son kommer till honom från Brisbane.

Cam hittas död vid en grav som kan ses som en lokal sevärdhet. Han skulle ha mött lillebror Lee, kallad Bub, men någonting eller någon hindrade honom. Hans bil är fylld med förnödenheter, men trots det har Cam vad det verkar dött av uttorkning. Första teorin är att det är självmord, men när historien rullas upp förstår vi att många har anledning att skada honom. Harper tecknar en mångfacetterad bild av familjen och dess liv, som egentligen är mer intressant än själva brottet. Visst vill jag veta vad som hänt Cam, men det som driver berättelsen fram är skildringen av familjen och det lilla samhället. Nathan är en favorit, liksom Cams fru Ilse och relationen mellan dem. Maktkampen mellan de tre bröderna är också intressant.

Jane Harper har nu gett ut tre böcker och efter liten dipp i och med den svåra tvåan är hon nu tillbaka på toppen. Frågan är om The Lost man inte är hennes bästa bok. Det handlar inte “bara” om att det är en välskriven spänningsroman, utan också om att karaktärerna verkligen får lov att utvecklas. Miljön är fascinerande, livet där ganska så skrämmande och jag kan inte sluta läsa. I oktober ges En förlorad man ut på Bokförlaget Forum. Missa inte den.

Pojken i snön

Pojken i snön av Samuel Bjørk är den tredje delen i serien om kriminalkommissarie Holger Munch och hans team. När vi träffar dem igen har den specialgrupp de tillhör varit nedlagd, men nu sätts den samman igen. Meningen är att den Salander-lika Mia Krüger ska dra till Västindien, men hon väljer jobbet framför lugnet.

Som vanligt sprider Samuel Bjørk en rad trådar som vid första anblick inte hör ihop. Prologen handlar om en pojke med renhorn på huvudet, som springer ut i vägen naken trots att det är mitt i vintern. Därefter besöker vi åter samma område fjorton år senare, när en ung flicka iklädd full balettmundering, hittas mördad.

Jag absolut älskade de två första delarna i den här serien, kanske allra mest den första, ytterst obehagliga Det hänger en ängel ensam i skogen. Pojken i snön når inte riktigt lika långt, främst för att avslutningen kommer allt för snabbt och lämnar några halvlösa trådar, men det är ändå en riktigt bra deckare och jag hoppas verkligen att Samuel Bjørk kommer att fortsätta serien väldigt, väldigt snart.

Har du ännu inte stiftat bekantskap med Holger Munch, Mia Krüger och de andra är det hög tid. Samuel Bjørk tillhör nämligen eliten av nordiska deckarförfattare.

En cirkel av sten

Jag har känt Ruth Galloway ganska länge nu och oftast älskar jag henne, men ibland gör hon mig både trött och arg. Nu har jag nyss läst den 11:e boken om henne tycker jag faktiskt mest om henne. Hon verkar ha landat lite den goda Ruth, även om det mycket väl kan vara tillfälligt.

I En cirkel av sten tar Elly Griffiths oss med till fallet som startade allt. Det som gjorde att Ruth träffade Nelson och började arbeta med honom. Mötet som ledde till en kärlekshistoria som bar frukt i form av ett barn. Nu ska Nelson snart få ett barn till. En son med sin fru Michelle. Hon som tror att barnet kanske inte är hans.

Det mesta är sig likt. En död person hittas och ett gammalt skelett dyker upp i samma veva. Någon slags koppling finns och både Ruth och Nelson har att göra. Just den här gången är jag glad över att få följa med på en välbekant, men ändå inte förutsägbar resa mot lösningen. Vi får sällskap av en död persons son och det mesta är lite småmagiskt och ganska spännande.

Faktiskt tycker jag att En cirkel av sten är Elly Griffiths bästa bok om Ruth Galloway på länge och jag är väldigt glad över att det äntligen har vänt. Nu hoppas jag på fler riktigt bra böcker i serien, för jag gillar ändå kombinationen av arkeologi och mordmysterier.

Felsteg i Doggerland

Felsteg av Maria Adolfsson var utan tvekan en av förra årets mest uppmärksammade spänningsroman och många hyllade. Främst var det miljön, det fiktiva öriket Doggerland, som många fastnade för. Så här står det om Doggerland på förlagets hemsida:

“Doggerland är en ögrupp i Nordsjön mellan Storbritannien och Skandinavien. Landet är en kvarvarande del av den landmassa som tidigare förenade de brittiska öarna och den europeiska kontinenten. Idag består Doggerland av huvudöarna Heimö, Noorö och Frisel. Kulturen präglas av en blandning mellan det skandinaviska och det brittiska.”

Om man som jag inte alls är förtjust i deckare som utspelar sig på karga öar börjar läsningen i en viss uppförsbacke. Miljön fångar mig inte direkt, men däremot karaktärerna. Huvudpersonen Karen Eiken Hornby är en numer klassisk kvinnlig polis, som dricker för mycket och inte är intresserad av att behaga någon. När vi träffar henne för första gången vaknar hon bakfull på ett hotell morgonen efter den traditionella ostronfesten oistra och bredvid henne ligger en man som hon definitivt inte borde haft sex med. Han är hennes chef och det är också hans före detta fru som hittas mördad samma morgon.

Det jag tycker om med Felsteg är språket och Karen. Det finns ett driv i berättelsen och även om Karen på många sätt är en stereotyp huvudperson, lyckas Adolfsson göra henne komplex. Däremot är jag inte helt förtjust i den riktning historien tar och tycker att upplösningen är väl otrolig.

Jag är trots viss skepsis glad att jag läste Felsteg och det kan jag tacka Lotta för. Det här var nämligen hennes bidrag till min bokbloggarboktipsutmaning där jag nu läst två av tio böcker. I januari kom andra delen i serien som heter Stormvarning och jag tror faktiskt att jag kommer att bege mig till Doggerland igen trots allt. Jag måste ju få veta hur det går för Karen.

 

Sugen på påskekrim?

Påsken är deckarnas och kriminalromanernas tid om man får tro norrmännen och just i det här fallet kan vi väl göra det?

Här följer några tips på hyfsat nya böcker, men också en och annan gammal goding. Håll tillgodo!

Dvalan av Camilla Grebe är tredje boken i den löst sammansatta serien som också innehåller Älskaren från huvudkontoret och Husdjuret. Riktigt bra böcker som rekommenderas varmt.

Järtecken av Christoffer Carlsson är en välskriven roman om ett brott och hur det påverkar en familj och faktiskt en hel bygd. Mycket bra och känslosam läsning.

Gänget av Katarina Wennstam är hennes senaste bok om Shirin Sundin, som efter sin skilsmässa nu heter Shirin Nouri. De läses i fördel i ordning om man vill följa Shirins historia och det vill man. Första delen i serien heter Svikaren.

Ett bindande löfte av Erin Kelly är en fristående spänningsroman som handlar om en journalist i Brighton. Hemsk, men riktigt bra.

Silvervägen av Stina Jackson har med rätta hyllats av många. En välskriven spänningsroman som handlar mer om relationer än själva brottet. Miljön är som en karaktär i sig.

Torsdagsänkorna av Claudia Piñeiro utspelar sig bland det fina folket i ett gated-community utanför Buenos Aires. Tre män hittas döda i en pool och polisen misstänker att det är mord. En riktigt intressant inblick i en värld som var helt okänd för mig.

Fyra dagar i Kabul av Anna Tell handlar om Amanda Lind som är på uppdrag i Afghanistan. Riktigt intressant och bra. Det följs av Med ont fördrivas, som jag skrev om igår.

Jag absolut älskar Louise Boije af Gennäs spänningsserie som inleds med Blodlokan. I maj kommer tredje och avslutande (?) delen.

Annabelle och Francesca av Lina Bengtsdotter handlar om polisen Charlie och hennes hemby Gullspång. Riktigt bra böcker.

Söta, röda sommardrömmar av Christoffer Holst är något så ovanligt som en “feelgood-deckare” och formen funkar faktiskt oväntat bra. Dessutom en riktigt somrig och fin bok som passar att läsa nu när sommarlängtet sätter in.

Stenarna skola ropa av Ruth Rendall är en riktig klassiker som är väl värd att läsa.

 

 

Photo by Melissa Walker Horn on Unsplash

Med ont fördrivas

I uppföljaren till den spännande debuten Fyra dagar i Kabul tar Anna Tell med oss till Pristina, Kosovo och därefter genom Europa till Sverige. I Med ont fördrivas försvinner en svensk polis i Pristina och Nationella insatsstyrkan med Amanda Lind i spetsen kallas in. Vi känner igen många av karaktärerna, men det introduceras också några nya som jag kan tänka mig blir viktiga framöver. För visst kommer det väl fler böcker i serien?

Det har gått en tid sedan Amanda var i Kabul och hon har blivit mamma. Pappan till dem är inte med i bilden, eftersom han valde att stanna hos sin fru när hon blev sjuk, men hans finns med i periferin. Det är delarna om just Amanda som jag gillar bäst i Med ont fördrivas och jag tycker även om den före detta polisen Ellen Engwall som får i uppdrag att köra en bil från Pristina till Stockholm och sedan blir en del av utredningen. Tyvärr är intrigen lite rörig och jag har svårt att riktigt landa i den. En mellanbok, men trots allt en bra sådan och jag hoppas på fler böcker i serien. Jag gillar att följa Nationella insatsstyrkan, men gillade mer den sammanhållna berättelsen i Fyra dagar i Kabul. Klart är dock att Anna Tells egna erfarenheter har potential att bli en rad riktigt spännande böcker. Jag läser gärna mer om såväl Balkan som Afghanistan.

Järtecken — om hur ett mord påverkar en familj

Med senaste boken Järtecken är Christoffer Carlsson tillbaka i sin mer personliga sfär när han bjuder med oss till den lilla orten Marbäck och berättar historien om ett mord och familjen det krossade.

Det var i november 1994 när ett hus brann och en flicka dog. Det var också då Isaks morbror Edvard försvann. Han dömdes för mordet på Lovisa, den han älskade och stängdes in i ett fängelse långt ifrån sin systerson. Det är Isak vi får följa. Pojken som växer upp och blir en man som inte riktigt vågar leva. Som lever upp till det rykte familjen fått. Han som är släkt med en mördare.

Jag drabbas av Isaks öde och faktiskt även av Edvard, men mest av hur hans brott påverkar den familj han lämnat. I ett litet samhälle är det inte lätt att fly från det öde som tidigare släktingar bestämt åt en och Isak är säker på att han inte är värd ett bättre liv än det han skapar åt sig själv. Det han tillåter sig själv att leva.

Järtecken är utan tvekan Christoffer Carlssons bästa bok och jag är glad att jag läste om den istället för att ge upp den (inte bokens fel, utan min massiva trötthet). Nu har Carlsson fördelen att han tillhör mina favoriter och vid andra försöker fullkomligt slukade jag berättelsen om Isak. Jag är väldigt glad över att Carlsson nu återgår till den lite mer stillsamma stil som genomsyrade min tidigare favorit av honom Den enögda kaninen. Det är en väg jag hoppas att han fortsätter på.

Jag hade ingenting emot Leo Junker, men han var en karaktär som jag hade svårare att ta till mitt hjärta. Dessutom var han en del av en visserligen välskriven, men ändå klassisk polisdeckare. Visst finns det en polis även i Järtecken, men Vidar, som han heter, spelar inte huvudrollen, även om han visar sig vara riktigt viktig för historiens utveckling. Han är mänsklig, det gillar jag och egentligen inte helt olik Junker, men han håller sig i bakgrunden och det känns ganska skönt.

Hantverkaren växte till slut

För flera månader sedan påbörjade jag Sharon Boltons senaste bok Hantverkaren, eller egentligen var det The Crafsman jag påbörjade, för jag läste på engelska. Jag fastnade inte alls och var väldigt besviken, eftersom Bolton länge varit en stor favorit. När den kom ut på svenska började jag om, för att se om det var språket som gjorde det, men nej, jag fastnade inte nu heller. Hade det varit en bok av en annan, okänd författare hade boken aldrig fått en tredje chans, men Boltons senaste fick det och jag läste inledningen på svenska, men bytte sedan till engelska. Inte för att det var något som helst fel på översättningen, men för att min Kindle ofta är den läsplatta jag föredrar.

Historien börjar i slutet när Florence Lovelady reser till det lilla samhället Sabden för att vara med på begravningen av begravningsentreprenören Larry Glassbrook. Han  som var den skyldige i det fall som var startpunkten på en fantastisk karriär som utredare för Florence och han har tillbringat sina sista 30 år i fängelse. Vi förflyttas sedan tillsammans med henne tillbaka i tiden då flera tonåringar försvinner och vad det visar sig blir levande begravda. Florence arbetar med fallet och har aldrig riktigt kunnat släppa det. Nu när hon rest tillbaka till det lilla samhället, tillsammans med sin tonårsson, väcks många minnen till liv. Än värre blir det då händelser från det förflutna börjar upprepa sig.

Sharon Bolton är skicklig på att bygga upp en både trovärdig och inte sällan obehaglig stämning. Florence upplevelser i det lilla samhället är intressanta att följa, men det är nutidsberättelsen jag har lite svårt för. Sammantaget är det här ändå en spännande bok som är väl värd att läsa. Mest gillar jag kanske kopplingarna till häxprocesserna i Pendle på 1600-talet, som ligger precis där utredningen pågår och det faktum att kvinnor hade det rätt svårt även då Florence blev polis. Helst skulle hon koka kaffe till männen och inte lägga sig i utredningen för mycket.

Tydligen ska det bli en bok till om Florence Lovelady, men den verkar inte komma i år som utlovats utan släpps istället 2020. Boken heter The Poisoner och där återvänder Lovelady återigen till Sabden för att uppfylla ett löfte till den nu avlidne Larry Glassbrook.

 

Dvalan är Grebes bästa hittills

Jag har läst och tyckt om alla de böcker om Siri Bergman som Camilla Grebe skrivit tillsammans med systern Åsa Träff och dessutom läst de tidigare två böckerna i serien “Flickorna och mörkret” och tyckt mycket om även dem. Självklart hade jag höga förväntningar på senaste boken Dvalan och de infriades med råge.

Ännu en gång har Grebe, likt Tana French, vridit lite på perspektivet och låter andra poliser stå i fokus, medan Malin från Husdjuret finns med som en bifigur. Även profileraren Hanne finns med på ett hörn. Istället är det kriminalinspektör Manfred Olsson som ansvarar för ett fall som är mer obehagligt än det mesta andra. Det tar dock tid innan alla bitar faller på plats, men pusslet läggs riktigt snyggt och trots att jag anade upplösningen ganska tidigt är det spännande ända till slutet.

Manfred Olssons dotter skadas i ett tidigt skede och ett av bokens spår är hennes tid på sjukhuset och den sorg som Manfred har svårt att dela med sin sambo. Inte för att han inte sörjer sin dotter, för det gör han, utan för att det går lättare om han får ägna all tid åt jobbet och på så sätt glömma allt hemskt i sitt eget liv.

Andra delen av berättelsen handlar om Samuel, en tonåring som hamnat fel och när han lyckas sabotera en knarkaffär är han tvungen att fly. Han hamnar på en avlägsen ö hos Rakel, som också flytt världen och får anställning som assistens åt hennes son. Rakels man är författare och bortrest. När ett par svårt sargade lik hittas vid ön lockas polisen dit.

Samuels mamma Pernilla letar efter sin son och försöker förgäves få polisen att engagera sig i hans försvinnande. Hon är djupt frireligiös och har kämpat läge för att sonen ska hamna på rätt väg. Nu är hon rädd att det är för sent.

När vi diskuterade Silvervägen av Stina Jackson på Kulturkollo läser var fokus mycket på språket och hur välskriven boken var, trots att deckarhistorien kanske inte var den mest spännande. Även Camilla Grebe har ett snyggt språk och har dessutom skapat en genomtänkt historia som gör Dvalan till något mer än en “vanlig” polisdeckare. Jag engagerar mig i karaktärerna och imponeras av hur de olika trådarna knyts ihop. Det här är riktigt bra läsning i genren.

Höstdåd — ett bra första möte med de la Motte

Sist på bollen är jag helt klart gällande deckarförfattaren Anders de la Motte, som vunnit en rad priser sedan debuten [geim] som tilldelades Svenska Deckarakademins debutantpris 2010.

Höstdåd är den andra fristående delen i hans årstidskvartett och nominerades av Svenska Deckarakademin för Bästa svenska kriminalroman 2017. Ett pris som han också nominerades till 2018 fortsättningen Vintereld.

I Höstdåd får vi träffa Anna Vesper, som just flyttat till det lilla skånska samhället för att ersätta polischefen Henry Morell. Hon bidrar med friska ögon och reagerar på hur mycket lojalitet och vänskap spelar roll. Faktiskt mer än att lösa brott.

Anna och hennes dotter Agnes flyttar in i det mytomspunna huset Tabor, som hyrs ut av Elisabeth Vidje, vars son hittades död, kanske mördad, 27 år tidigare. Elisabeth tror inte att sonen Simons död var en olycka. Hon är också tämligen säker på att någon vet sanningen, men gör allt för att dölja den.

Det var fem ungdomar som tältade vid ett nedlagt stenbrott på en skånsk ås. De har just tagit studenten och hela livet ligger framför dem. På morgonen hittas en av dem död och livet förändrades för dem alla. Flera av dem finns dock kvar i byn. En av dem är Morells son, en annan högt uppsatt i kommunpolitiken, precis som hennes far varit och två är nu gifta och driver en restaurang tillsammans. Ingen av dem är direkt överlyckliga när Anna Vesper bestämmer sig för att öppna utredningen igen.

Höstdåd är välskriven och ganska spännande. Slutet är för mig något av ett antiklimax, men jag förstår tanken och det är utan tvekan en genomtänkt berättelse. Jag är inte överväldigad, men tillräckligt imponerad för att vilja läsa mer av författaren. Bäst är han på att skapa trovärdiga karaktärer och skriva fram levande miljöer. Det skapar en fin stämning.

%d bloggare gillar detta: