Deckare

Nattfalkarna

Dags för bok nummer 13 om Ruth Galloway och faktum är att Nattfalkarna tillhör de bästa i serien. Ruth är tillbaka i Norfolk och sin gamla arbetsplats där hon tagit över Phils ansvar som prefekt. De nya studenterna har just börjat och trots att det är massor att göra är Ruth glad över att få vara en del av deras utbildning. Nya kollegan David är hon däremot lite skeptisk till och under bokens gång går deras förhållande både upp och ned.

Som vanligt kombineras arkeologi och polisarbete när mänskliga kvarlevor, mycket troligt från bronsåldern, hittas på en strand. Där går nattfalkarna, en grupp män som söker efter fynd med metalldetektorer och de gör några mindre fynd. Vad de inte räknat med är att hitta en död man på stranden. Han  verkar ha drunknad och männen tror att han kan vara en flykting som försökt ta sig till Storbritannien.

På Black Dog farm hittas ett äldre par döda. Polisens första teori är att mannen skjutit sin hustru och sedan sig själv. Deras son Paul, som är en av nattfalkarna, befann sig i närheten tillsammans med sin före detta lärare Alan. Mycket av polisens arbete kommer att handla om de metallsökande männen, men det visar sig att arbetet (som vanligt) blir mer komplicerat än de först trott.

Det är trevligt att träffa Ruth igen. Hon känns stabilare och trots att hon på ett sätt sörjer att vara singel igen, är hon ganska nöjd med livet i sin lilla stuga. Dottern Kate blir äldre och föräldraskapet både enklare och mer komplicerat. Inte blir det lättare med tanke på den minst sagt udda familjekonstellationen. Nelson har ju en treårig son med Michelle och tiden för honom och Ruth verkar vara över. Även Nelsons tid som polis närmar sig slutet. Vid 50 finns en förväntan på att gå i pension och han har hunnit fylla 51. Jag undrar vad Elly Griffiths ska hitta på för att kunna hålla honom kvar i yrket.

Cyklonvarning

Cyklonvarning är andra delen i Christina Wahldéns serie om poliserna Bluey och Jess i Darwin. Det närmar sig jul och en stor cyklon närmar sig staden. Bluey som miste sin bror under en cyklon i barndomen har svårt att hantera situationen. En del av honom vill springa och gömma sig, men han hanterar istället det hela med att jobba dubbelt så hårt som vanligt. Han och Jess kallas till ett bostadsområde där många ur ursprungsbefolkningen bor där en ung man blivit skjuten. Mordet verkar kunna knytas till den lokala droghandeln, där crystal meth ökat problemen rejält. Någonting är dock skumt med hela situationen och när Jess och Bluey börjar rota i den får de veta saker som chockerar dem.

Liksom i den första boken i serien låter Wahldén utsattheten och diskrimineringen som aboriginerna utsätts för i Australien stå i centrum. Jess, som själv tillhör ursprungsbefolkningen, har ibland svårt att acceptera poliskårens vita normer och känner inte riktigt sig hemma någonstans. Samtidigt ser hon det som sitt ansvar att göra allt för att hennes folk ska behandlas med mer respekt än de gör nu. Jess är en ovanlig och intressant huvudperson, som jag ser fram emot att läsa mer om.

Kanske är Cyklonvarning inte den mest spännande kriminalroman jag läst, men behållningen ligger inte i spänningen, utan i beskrivningen av livet i Darwin, av invånarnas olika liv och inte minst huvudkaraktärernas utveckling. Jag tycker om att få följa Bluey och Jess, som blir ännu mer komplexa i denna den andra boken. Naturen är som en egen karaktär och när cyklonen Scott närmar sig påverkas alla invånare i området. Ibland glömmer Bluey att det inte är 1974 och att cyklonen inte heter Tracy. I badrummet finns inte hans lillebror, utan istället hans wallaby som han inte vågar låta stanna utomhus. När Bluey måste ge sig ut i stormen kommer hans dotter med flickvän dit för att hålla ställningarna.

I januari kommer tredje boken i serien och den har fått titeln Enbart kvinnor. Teman som kvinnors utsatthet, rasism, fattigdom och maktkamp verkar stå i centrum även i del tre och jag kommer definitivt läsa den! Christina Wahldén var en favorit redan innan jag läste Darwindeckarna, men nu är hon det mer än någonsin. Få kan konsten att på samma sätt kombinera spänning och samhällskritik.

Nämn inte de döda

Äntligen fick jag tummen ur att läsa Nämn inte de döda, första delen i Christina Wahldéns deckarserie som utspelar sig i Darwin. I centrum står den äldre polisen Bluey och hans nya kollega Jess, som tillhör ursprungsbefolkningen. En äldre, butter man och en ung, ambitiös kvinna är på ytan en enorm kliché, men det dröjer inte länge innan de båda blir mer komplexa än så. Bluey bor med sin vuxna dotter och har blivit lämnad av en stor kärlek. Alkoholen var en stor anledning och nu dricker han bara gingerbeer. I en tygpåse, som han ständigt bär med sig, finns en liten wallabyunge och det faktum att han räddade den efter att ha kört på dess mamma, visar en omtanke och mjukhet som blir mer och mer synlig ju mer vi lär känna honom.

Nämn inte de döda fokuserar på den australiensiska ursprungsbefolkningen och det utsatta liv många av dem lever. En kvinna hittas död på stranden av Greta, en svensk konststudent som bor tillsammans med Jess. Kvinnan är aborigin och första hypotesen är att hon attackerats av en krokodil. Sanningen är dock att dödsfallet är mer komplext än så. Vi får träda in i en värld där det blir tydligt att alla människor inte har samma möjligheter och samma värde. Den som både tillhör ursprungsbefolkningen och är kvinna befinner sig på botten. Flera recensenter har jämfört Nämn inte de döda med Katarina Wennstams deckare och visst finns det likheter, men tankarna går snarare till Karin Alfredssons berättelser om kvinnor i olika länder. Det som är Wahldéns styrka är tonen som på samma gång är nyfiken, varm och precis lagom vass. Hon lägger fokus på viktiga frågor och låter oss både lära oss nya saker om världen och lära känna trevliga och komplexa karaktärer. Det här är verkligen en kriminalroman av hög klass.

Nämn inte de döda nominerades till Svenska Deckarakademins pris Årets bästa kriminalroman 2020. Mycket välförtjänt ska sägas, då Wahldén verkligen bjuder på något mer än “bara” en berättelse om ett brott. Andra delen i serien heter Cyklonvarning och den står på tur att bli läst. I januari kommer tredje delen Enbart kvinnor. Jag ser fram emot att återse Bluey, Jess och wallabyn.

Vår mörka hemlighet

En av de författare som finns med i Boktolvan 2021 är Jenny Quintana och valet föll på boken Vår mörka hemlighet från 2020. Berättelsen inleds 1978 då huvudpersonen Elizabeth är fjorton år gammal och den jämngamla Rachel flyttar in i huset bredvid. Elizabeth har inga vänner och att kalla Rachel för hennes vän är något av en överdrift, men klart är att deras liv och öden kommer att flätas samman. Ett lik som de hittar då och ett andra som hittas tjugo år senare är också centrala i berättelsen och när den andra kroppen hittas söker Elizabeth upp Rachel.

Nutidsberättelsen får ta ganska liten plats och istället ligger fokus på tonårstiden, då en händelse gör att både Elizabeths och Rachels familjer och därmed liv förändras. Tjugo år senare är Elizabeth fortfarande annorlunda och udda, eller känner i alla fall att hon inte passar in någonstans. Hennes osäkerhet präglar boken och kanske är det därför Quintana valt samma sätt att berätta historien på. Det är lågmält och välskrivet, med fokus på relationer. Jag gillar hur hon låter de unga karaktärerna uppleva saker som de förstår långt senare och det är ett snyggt grepp. Kanske inte så spännande, men helt klart intressant. Tillräckligt intressant för att jag ska vilja läsa mer av Jenny Quintana. Däremot är Vår mörka hemlighet en bok som helst ska läsas utan allt för mycket förkunskaper och därför avslutar jag inlägget innan jag avslöjar något avgörande.

Skolan av Karin Wik

På internatskolan Axelsons går elitens barn och att de uppfostras av varandra på ett minst sagt hårt sätt är självklart. Det är en klassisk internatskola som beskrivs i Karin Wiks debut Skolan och tystnadskulturen gör det svårt för boken huvudperson Ida Rossi att ta reda på sanningen. Hon är inte polis, men får tillträde till skolan och flyttar in i en av  personalbostäderna.

Ida Rossi är journalist på lokaltidningen och hon får i uppdrag att skriva om det som hänt på Axelsons. Frågan är om det är en fördel eller nackdel att hon själv varit elev där och lämnade efter att ha utsatts för minst sagt hemska saker. Hon vet också att tradition och lojalitet står högre än sanningen. Självklart är Ida misslyckad och dricker dessutom för mycket och det börjar faktiskt bli lite tröttsamt att sådana huvudpersonen dyker upp i bok efter bok. Det som gör henne intressant att följa och Skolan värd att läsa är Karin Wiks sätt att berätta om dem. Berättelsen om de två eleverna som dött, den misstänkte som försvunnit och de andra på skolan som påverkats, är välskriven och lättläst. Idas ibland överdrivet naiva agerande stör mig lite, men helheten är trots det bra. Det perspektiv som är mest annorlunda är kanske att lokalbefolkningen utanför skolan får ta plats och de gillar såklart inte den fina skolan mitt ute i skogen och inte heller dess bortskämda elever.

Skolan är en bra debut. Kanske inte så annorlunda eller nyskapande, men välskriven. I nästa bok hoppas jag att Karin Wik vågar ta ut svängarna mer inte bar språkligt, utan också innehållsmässigt. Då kan det bli riktigt bra.

Byn — mitt första möte med Ragnar Jónasson

Min utmaning i september att läsa nordiska böcker gick helt ärligt sådär (2,5 böcker lästa)  men jag fick i alla fall stiftat bekantskap med Ragnar Jónasson och det är jag glad över. Jag valde att läsa den fristående Byn om Una som lämnar Reykjavik för att arbeta som lärare för två flickor i den lilla byn Skálar. Hon flyr snarare än reser till och hennes gamla, misslyckade liv vill inte släppa taget om henne. I Skálar hör hon inte riktigt till heller och börjar upptäcka märkliga saker som händer. Byns få invånare verkar göra allt för att hon inte ska gräva vidare och hon känner sig verkligen inte välkommen.

Una bor inneboende hos en av flickorna i ett hus där det spökar. En flicka dog där för många år sedan och hon återvänder. Till slut vet varken Una eller läsaren för den delen vad som egentligen händer och vad som är Unas fantasi. Hon häller i sig en rejäl mängd vin och har inte alltid full koll på sin omgivning. Jónasson skapar en krypande spänning som mycket handlar om att miljön är så väldigt obehaglig. Byn är spännande och välskriven, men inte fantastisk. Det går lite snabbt i slutet och vissa trådar lämnas hängande. Trots det är Byn en bra bok och jag vill verkligen läsa mer av Ragnar Jónasson.

Som man sår

Jag minns fortfarande när jag läste Det fördolda, första boken om Sebastian Bergman av Michael Hjorth och Hans Rosenfeldt. När jag läste sista sidan var jag tvungen att direkt börja med uppföljaren. Boken slutade nämligen med en gigantisk cliffhanger. När jag läser mitt inlägg nu i efterhand verkar jag lite osäker på riktigt vad det är som gör Det fördolda så himla bra och är inne på att det handlar om karaktärerna och så känner jag fortfarande när jag nu läst Som man sår, den sjunde delen i serien som just kommit ut. Även den slutar för övrigt med ett par cliffhangers av gigantiska mått, men den här gången kan jag tyvärr inte läsa vidare direkt. Till dig som inte läst serien ännu har jag två tips. För det första måste du läsa böckerna i ordning och kanske ska du vänta tills serien är komplett så att du inte tvingas pausa.

Som man sår utspelar sig tre år efter händelserna i förra boken En högre rättvisa. Vanja har tagit över som chef för Riksmord efter Torkel, som mest sitter hemma och super i sin ensamhet. Sebastian Bergman jobbar inte längre inom polisen, utan driver en privat mottagning som terapeut. Han har ett förhållande med Ursula, som fortfarande är kvar på Riksmord. Det är också Billy som snart ska bli pappa och gör allt för att försöka hålla tillbaka sin mycket destruktiva sida.

Själva fallet som Riksmord tar sig an handlar om en rad mord utförda av en prickskytt i det lilla samhället Kungshamn. Vi får också följa med på en klassåterträff och det verkar finnas ett samband mellan den och morden. När upplösningen sker blir jag först lite besviken, men självklart är Hjorth och Rosenfeldt inte författare som nöjer sig med en enkel förklaring och ett simpelt slut. Boken tar fart igenom och hej vad det går. Mycket spännande och inte minst intressant hur trådar knyts ihop och nya läggs ut. Det är definitivt upplagt för en helt fantastisk upplösning i nästa bok som blir seriens sista.

Jag skriver medvetet väldigt lite om bokens innehåll då en stor del av behållningen handlar just om att bli överraskad. Fallet med prickskytten är en del, men karaktärernas utveckling är central i boken. Dels har Sebastian Bergman försökt att starta ett nytt liv när han nu blivit morfar. Han jobbar mindre och försöker verkligen vara delaktig. Det är lätt att älska ett barnbarn, men kärleken påminner honom om den dotter han förlorade i tsunamin 2004 och han får enormt dåligt samvete. Även Torkel och Billy har sina spår och Vanja är som alltid spännande att följa. Läs säger jag och glöm inte mitt inledande råd att läsa serien i ordning.

Den sovande nymfen

Eftersom jag tyckte mycket om Blommor över helvetet som första boken i serien om kommissarie Teresa Battaglia och den nyanställde Massimo Marini, var det självklart att läsa Ilaria Tutis uppföljare Den sovande nymfen. Titeln anspelar på en tavla med samma namn, målad under andra världskriget och som det visar sig, målad med blod. Jakten på en nu troligen gammal mördare inleds.

Miljön är återigen en isolerad dal i Alperna och denna gång heter den Val Resia. En dal som befolkas av resianerna, ett folk som enligt sitt DNA inte är släkt med några andra folk i närheten och de flesta resianer härstammar från de första familjerna som flyttade till dalen. När vet man inte riktigt, men klart är att språket är en slags slovakisk dialekt.

Några saker lyfter läsningen. Det är dels informationen om ett folk jag inte ens visste existerade och så Battaglias kamp för att leva med och dölja sin allt mer märkbara alzheimers. Själva fallet med tavlan och dess historia har jag däremot svårt att engageras av och att ens göra ett mordfall av det hela känns krystat. Ändå är det så att jag utan tvekan kommer att läsa vidare och Tuti skriver fler böcker i serien, men för mig blev Den sovande nymfen något av en besvikelse. Många är dock de som läst och hyllat, så chansen finns att jag bara är lite extra grinig.

Mordkonsulten av Elly Griffiths

Mordkonsulten är andra delen av Elly Griffiths serie om polisinspektör Harbinder Kaur och även den här gången spelar litteraturen en stor roll i handlingen. Den som tyvärr får sätta livet till är Peggy, en 90-årig dam som bor i en lägenhet i seniorkomplexet Seaview Court i Shoreham-by-Sea, inte långt från Brighton på den engelska sydkusten. Hon är en storläsare som älskar deckare och har ett spännande förflutet, dessutom är hon riktigt bra på att komma på spännande intriger och ovanliga sätt att ta dö på offer. Flera deckarförfattare har fått hennes hjälp och hon tackas i slutorden i deras böcker. En av författarna, vars mor är granne med Peggy, kallar henne lite skämtsamt för “mordkonsult”.

När en 90-årig dam stilla avlider borde ingen bli speciellt misstänksam, men sköterskan Natalka anar oråd. Hon besökte Peggy samma morgon och då var det absolut inget fel på henne. När polisen inte tar hennes oro på allvar börjar hon själv undersöka fallet tillsammans med Peggys granne Edwin och Benedict, en före detta katolsk präst som nu driver ett litet café på stranden i Shoreham-by-Sea. När trion befinner sig i Peggys lägenhet och blir hotade av en man med pistol kallas polisen dit och Harbinder Kaur träder in i handlingen. Tyvärr tycker jag att hon får ta lite för lite plats i denna den andra boken, men hoppas på fler böcker i serien.

Det är också himla synd att Peggy dör precis i början, då hon verkar ha varit en mycket intressant kvinna, som säkert hade tillfört en massa. Nu får vi istället lära känna henne genom vännerna som engagerar sig i hennes död och som är helt säkra på att den inte är naturlig. Det är ett osannolikt gäng som ger sig ut på jakt efter en tänkbar mördare och jag gillar verkligen att följa med dem, speciellt med tanke på att färden går till en litteraturfestival i Aberdeen.

Mordkonsulten är en pusseldeckare av hög kvalitet och trots att trådarna ibland blir väl många och vändningarna minst sagt osannolika så gillar jag den skarpt. De litterära kopplingarna är många, mystiska ukrainare smyger runt i kulisserna och självklart är Peggys son skum som bara den. Många har motiv att göra sig av med Peggy och när flera författare dör blir det riktigt spännande. Samtidigt är det inte för spänningen jag i första hand läser ut Mordkonsulten, utan för karaktärerna och miljöerna.

Sekten på Dimön

Jag lyssnade på Mariette Lindstein två gånger på Crimetime Gotland 2017 och då planerade jag att genast läsa hennes serie om Sekten på Dimön. Ändå blev den första boken läst först nu och klart är att jag borde läst den för länge sedan. Berättelsen om Sofia som blir en del av en sekt ledd av den karismatiske Franz Oswald är nämligen riktigt bra. Lite trevande är det inledningsvis, men när berättelsen kommer igång flyter det på bra.

Sofia är en ganska vanlig tjej som först planerar att stanna en kort period på Dimön för att sedan återvända till sitt vanliga liv. Det som kan liknas vid ett retreat blir snart ett erbjudande om ett spännande jobb och Sofia tvekar kanske lite, men bestämmer sig för att stanna. Människorna i gruppen som kallar sig ViaTerra verkar trivas med sina liv och uppdraget om att bygga upp ett alldeles nytt bibliotek engagerar henne. Det känns som att hon hittat en plats som är bra för henne och om hon vill åka hem tänker hon att det bara är att göra det. Långsamt börjar hon inse att livet i ViaTerra inte är så perfekt och att ledaren, Franz Oswald är mer än sin charmiga yta. Att bara lämna och åka hem är inte möjligt och snart är Sofia fast i en situation som hon inte vet hur hon ska ta sig ur. Även om det här inte är en deckare är det definitivt att definiera som en spänningsroman och brott förekommer utan tvekan.

Mariette Lindstein har själv varit en del av en sekt och lyckas lämna den. Som tjugoåring gick hon med i scientologerna och arbetade inom rörelsen under många år innan hon rymde 2004. Det märks att Lindstein lever sig in i berättelsen om Sofia och hon beskriver realistiskt hur det gradvis går att acceptera mer och mer extrema saker. Sofia vet egentligen att hon fastnat i ett sammanhang som inte är okej, men det är ändå svårt att lämna av flera anledningar. Hennes ångest och ambivalens skildras på ett trovärdigt sätt och jag läser gärna vidare om sekten på Dimön.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: