Deckare

Han dör om du inte

Han dör om du inte är den fjortonde boken i Peter James serie om Roy Grace som arbetar som polis i dubbelstaden Brighton-Hove. Det är dags för fotbollslaget Brighton & Hove Albion FC att premiärspela i Premier League och den nya arenan Falmer Stadium är redo att ta emot en publik på mer än 30 000. Roy Grace går på matchen med sin son Bruno och upptäcker en man som beter sig misstänkt. Kipp Brown, affärsmannen som dök upp redan i förra boken, är också på matchen med sin son. Ett bombhot riktas mot arenan och Grace lyckas självklart rädda situationen och tar som vanligt en lite större risk än han borde. Matchen kan dock spelas utan att någon i publiken har en aning om hur nära en katastrof de varit.

Några minuter innan matchstart möter Kipp Brown en klient och i vimlet försvinner hans son. Något senare får han ett meddelande från kidnappare som vill ha en stor summa pengar för att släppa Mungo. De gör det också helt klart att en kontakt med polisen leder till sonens död. Eftersom Kipp Brown är en av de rikaste i trakten är det kanske inte så konstigt att någon pressar honom på pengar. Problemet är att hans spelberoende gjort att han förlorat nästan alla sina pengar och inte kan få fram ens en bråkdel av det kidnapparna kräver. Han kontaktar polisen ändå och Roy Grace sätts på fallet.

Vändningarna är många i den här boken och den albanska maffian pekas ut som skurkar. Eftersom Grace och hans kollegor arbetar mot klockan blir det också väldigt spännande, men kanske lite mer stereotypt än det brukar bli när Peter James skriver deckare. Bra, spännande, om än något av en standardbok, men jag måste erkänna att jag läser med andan i halsen. Fallet får stor plats och Roys familjeliv står tillbaka. I nästa bok vill jag veta mer om Bruno och den cliffhanger som avslutade bok nummer 13. Två böcker till finns utgivna på engelska och jag är definitivt sugen på att läsa vidare.

Terapeuten

Sara och Sigurd har tagit över hans morfars hus utanför Oslo och håller på att renovera. På ytan är de det perfekta paret, hon terapeut och han arkitekt. Unga och lyckade. Något har dock hänt och Sara upplever en distans mellan dem. Sigurd skyller på jobbet. Sigurd är den som har kunskaperna om renovering, men definitivt inte orken och arbetet står stilla. Sara börjar bli irriterad på det inte ens halvfärdiga badrummet, men är glad att hennes kontor prioriterades. Hon är terapeut och tar emot trasiga ungdomar som behöver hjälp. Livet förändras helt när Sigurd en dag försvinner spårlöst. Sara tycker sig höra någon i huset och hittar bevis för att någon varit där, men poliserna tar henne inte riktigt på allvar. Ju längre tiden går desto mer osäker blir Sara på vad som egentligen händer och vad hon inbillar sig.

Terapeuten är Helene Floods första bok för vuxna och det är en spännande debut. Flood är själv psykolog och det gör hennes huvudperson Sara extra trovärdig. Människors agerande står i centrum och Flood bygger upp en krypande spänning. Sedan är det kanske inte världens mest överraskande berättelse, men jag köper det för att jag gillar stämningen. Boken är nominerad till Årets bok och är en av de två böcker jag läst hittills som jag tycker bäst om. Den andra är Skuggjägaren, så jag hoppas på en deckare i år.

Ytspänning

Ytspänning av Olivier Norek är författarens fjärde bok, men den första som översätts till svenska. Vi kastas in i händelserna genom en prolog där livet tycks ta slut för huvudpersonen Noémie Chastain, kommissarie på Parispolisen. Vid ett tillslag blir hon skjuten i ansiktet och svävar mellan liv och död. Hon klarar sig, men hennes ansikte är förändrat vilket får hennes kollega och pojkvän att försvinna. Han vill inte heller arbeta med henne längre och när Noémie Chastain förflyttas till den lilla byn Avalone är det visserligen för att hon inte klarar av vapen och våldsamma situationer, men hon skyller också på honom.

Hennes uppdrag i Avalone går helt enkelt ut på att skriva en rapport som ska förvara en nedläggning av den lilla polisstationen, men när en tunna med ett barnskelett dyker upp hamnar hon istället mitt i ett gammalt fall som påverkat byn i många år och fortfarande gör det. I kraftdammen i byn finns nämligen det gamla Avalone fortfarande kvar. I samband med att byn dränktes och flyttades försvann tre barn och ingen vet vad som hänt med dem. Kan skelettet tillhöra en av dem?

Ytspänning är en välskriven spänningsroman med mer litterära kvaliteter än de flesta böcker i genren. Jag fastnar totalt för Noémie och älskar miljön. Kanske är själva deckarhistorien inte den mest originella, mina tankar går till exempel till En ovanligt torr sommar av Peter Robinson, men helheten är något utöver det vanliga. Människorna i den lilla byn blir levande och jag vill verkligen veta vad som hänt med de tre barnen. Mest av allt tycker jag dock om att följa Noémie och jag hoppas att hon dyker upp i fler böcker av Norek och att de andra böcker han skrivit översätts till svenska. Jag vill definitivt läsa mer av Olivier Norek, med eller utan min nya favoritpolis

The Perfect Husband

Lisa Gardner är en författare jag tänkt läsa något av länge och i min Bokbloggarboktipsutmaning 2019 tipsade Annette på Bibliotekskatten om boken The Perfect Husband, som är första delen i den så kallade FBI-profiler-serien. I första boken finns Quincy och Rainie med, men det är fallet och kvinnan vars liv är i fara, som står i centrum.

Tess Beckett gifte sig ung med den charmige polisen Jim. Målet var att komma bort från sin destruktiva familj, men det visade sig snart att Jim var värre än hennes föräldrar någonsin varit. När Tess och Jim varit gifta bara några år, hjälper hon polisen att sätta dit honom för tio brutala kvinnomord. När boken börjar rymmer Jim från ett högriskfängelse genom att mörda två vakter och Tess söker upp  J.T. Dillon, en minst sagt trasig ex-soldat som hon hoppas ska lära henne att försvara sig själv och sin dotter.

Att Tess vill hämnas är absolut något jag köper rätt av, men mötet med just J.T. känns lite konstlat. Jag bestämde mig dock för att acceptera det och fick därefter hänga med på en fartfylld, våldsam och ganska spännande jakt på en väldigt brutal mördare. Mitt bland de vuxna, som främst har fokus på att ta död på varandra, finns Tess och Jims lilla dotter som befinner sig i ett safe-house. Det är för henne Tess kämpar och hon är dessutom den enda människa Jim älskar och kanske den enda han någonsin älskat.

Lisa Garner påminner om Tami Hoag. Det är svart, brutalt och väldigt underhållande, men The Perfect Husband är ganska svart-vit och karaktärerna överdrivet knäppa. Ändå tycker jag om att läsa om dem och fastnade kanske mest för J.T.:s syster Marion som är FBI agent. Spännande som bara den mot slutet och en bok som verkligen fick mig att fastna. Jag läser gärna mer av Lisa Gardner.

Den tysta patienten

Ibland dyker böcker upp när jag bläddrar runt bland e-böckerna på de tjänster jag prenumererar på och att jag läste Den tysta patienten av Alex Michaelides var faktiskt en slump. Tre saker avgjorde: 1. Boken lyftes fram som ovanligt bra 2. Jag blev nyfiken då jag upptäckte att författaren är från Cypern 3. Modernista brukar ge ut bra deckare. Just Cypern-delen hade absolut ingen relevans, då Den tysta patienten inte utspelar sig där, men en grekisk myt har betydelse för handlingen.

Vi får möte Theo Faber, en meriterad psykoanalytiker som söker jobb på en anstalt där konstnären Alicia Berenson sitter inlåst för mordet på sin make. Sedan mordet har hon vägrat att prata och ingen i personalen har kunnat nå henne. Faber ser det som en stor utmaning att få henne att berätta om vad som egentligen hände den där kvällen då hennes man dog och verkar i det närmaste besatt av Berenson. Bit för bit får vi veta mer om Alicia och hennes liv både innan och efter kvällen som förändrade allt.

Det jag tycker om med Den tysta patienten är sättet historien berättas på, men fokus dels på Alicia, men också på Theo. Det jag inte tycker om är att Theo Faber är en karaktär som är extremt svårt att hysa någon som helst sympati med och hans yrkesetik går helt klart att ifrågasätta. Michaelides debut är spännande och ganska så välskriven, men den känns inte speciellt nyskapande. En spännande thriller, men jag blev inte överväldigad.

Många är dock de som läst och älskat Den tysta patienten, som beskrivs som “2019 års stora thriller-hype” och filmrättigheterna är redan sålda. Frågan är dock hur en bok som till största del består av försök till samtal och en hel del inre monolog ska fungera på vita duken. Det återstår att se. Boken är i alla fall bra underhållning för stunden.

 

Du måste dö

Ingen sommar utan Peter James och seriens trettonde bok Du måste dö var (imponerande nog) en av de bästa. James kan konsten att bygga upp en spännande deckarintrig, men ännu mer att lyckas få mig som läsare att fortsätta bry mig om huvudpersonerna och deras öden. I förra boken dog Roy Graces förra fru Sandy, som varit försvunnen i tio år och han fick dessutom veta att de hade en son tillsammans. Nu ska Sandy begravas och sonen Bruno flytta till Roy och hans familj. Att inkludera en tioåring är sjävklart inte det enklaste.

Och mordhistorien då? Den handlar om Lorna Belling, en kvinna fast i ett destruktivt äktenskap som lever ett dubbelliv. I en lägenhet som hon hyr i hemlighet träffar hon nämligen sin hemliga älskare och det är med honom hon hoppas kunna bygga ett nytt liv. Så blir det inte alls, utan Lorna hittas mördad i lägenhetens badkar. Roy Grace och hans kollegor följer ett flertal trådar och det blir riktigt spännande.

Som vanligt glömmer jag själva fallet ganska snabbt, även om det är underhållande för stunden. Däremot fastnar berättelsen och Roy Grace och hans familj, som hela tiden tar nya och spännande vändningar. Jag har redan börjat läsa fjortonde boken Han dör om du inte, för att få veta mer om Graces relation med sin nyupptäckta son. Det är så himla skönt att ha den här serien att vända tillbaka till när behovet av en habil deckare blir stor.

 

Jakthundarna

Jag hamnade i en deckarperiod och en av de böcker jag läste var Jørn Lier Horsts prisbelönta Jakthundarna. William Wisting är en favorit och det var trevligt att återse honom. Jag gillar också att få följa hans dotter Line, som är journalist och egentligen lägger sig i för mycket, men är intressant nog att komma undan med det. Det är dock ett beteende som inte får gå till överdrift, då det är en typisk sak som kan få mig att släppa en serie. Även Wistings buttra personlighet och det faktum att han går mer och mer över gränsen är ett litet orosmoln, men än så länge följer jag honom gärna.

Jakthundarna tilldelades det nordiska priset Glasnyckeln 2013 och var också den första boken i serien som översattes, trots att det egentligen är bok nummer åtta om Wisting. Den hade nog kunnat funka som en förstabok, men jag har (som vanligt) valt att läsa böckerna i ordning, trots att det betyder att jag ligger några böcker efter. Ett gammalt fall dyker upp på nytt och Wisting anklagas för att ha fabricerat bevis i en mordutredning 17 år tidigare. Detta leder till en avstängning, men med Lines hjälp försöker han komma fram till vem som egentligen fuskat med bevisen. Samtidigt försvinner en ung kvinna och en äldre man hittas brutalt mördad. Självklart hör allt ihop och de olika trådarna knyts ihop riktigt bra.

Jakthundarna är en habil deckare, men det märks att den har några år på nacken. Kanske har för många skrivit böcker som liknar Horsts, eller så är det här helt enkelt inte någon speciellt unik kriminalroman. Jag släpper inte Wisting ännu, men jag är inte heller överväldigad.

Beatrice av Lina Bengtsdotter

Beatrice är tredje delen i Lina Bengtsdotters serie om polisen Charlie Lager och även denna gång står en försvunnen flicka i centrum. Beatrice är bara ett spädbarn och självklart orsakar hennes försvinnande ett febrilt polisarbete. Hennes mamma Frida hade som vanligt ställt ut hennes vagn på altanen för att låta sin dotter sova, men när hon skulle hämta in henne var barnvagnen med Beatrice borta. Fridas man Gustav Palmgren, som är tolv år äldre än honom, är en framgångsrik affärsman och något av en lokal kändis. Det visas sig dock snart att alla definitivt inte älskar honom.

Charlie och hennes kollegor kallas till Karlstad för att delta i sökandet och det är dags för henne att försöka kravla sig upp från den totala botten hon befunnit sig på än en gång. Hade jag inte brytt mig om Charlie skulle det känts lite segt att följa ännu en kris, men jag har hopp om att livet ska vända för henne. Ett gott tecken är att hon nästan lyckas skrämma sig själv efter några mindre bra beslut. Den nya kollegan Greger känns som ett lovande tillskott som kanske kan bidra till att Charlie Lagers liv blir lite mindre nattsvart.

Parallellt med berättelsen om Beatrice finns den om Sara. En berättelse som vi först inte vet när den utspelar sig, men som det är lätt att förstå hör ihop med huvudberättelsen. Sara bor på LVU-hemmet Rödminnet, som tidigare varit mentalsjukhus, och blir där vän med Lo Moon, en flicka som vi första anblick verkar kaxig och hård, mest av allt längtar efter sin mamma som aldrig kommer. Först känner jag mig lite skeptisk till den här bihistorien, men jag tycker om hur Bengtsdotter kopplar samman den med resten av boken på flera olika sätt.

Beatrice är bra och lättläst underhållning som med sitt relevanta innehåll också ger läsare lite att fundera kring. Teman som föräldraskap och utsatthet är centrala och frågor kring vad som egentligen kan köpas för pengar behandlas på ett bra sätt. Klart är att lycka i alla fall inte är en av de saker som pengar kan lösa åt en. Bengtsdotter har hittat sin stil och hon gör det bra, men blir det fler böcker om Charlie Lager (och det hoppas jag att det blir) måste det hända något mer så att huvudpersonen inte blir en av de många deckarkaraktärer som slutar utvecklas. Intressanta huvudpersoner kan däremot fortsätta lyfta en serie och en sådan hoppas jag att Charlie Lager fortsätter att vara. Bengsdotters böcker är nämligen perfekt underhållning och var precis vad jag behövde för att få igång en trög läsning.

Grattis till Camilla Grebe

Camilla Grebe har för andra gången tilldelats priset Glasnyckeln, som delas ut av Skandinaviska kriminalsällskapet till bästa nordiska kriminallitterära verk. Priset har funnits sedan 1992 och 2018 vann Grebe priset för Husdjuret.

I år får hon priset för fantastiska Skuggjägaren som ni verkligen MÅSTE läsa om ni inte redan gjort det. Så här skrev jag om den när jag läste den i november:

Skuggjägaren är riktigt, riktigt bra och jag slukade den. När jag läst sista sidan drabbades jag av den tomhet som en fantastisk läsupplevelse kan ge. Jag insåg nämligen att en bok inte skrivs på några veckor och att det därför kommer att dröja ett tag innan Camilla Grebe kommer med en ny bok. Det är därför jag är avundsjuk på er som har Skuggjägaren oläst. Det är nämligen en kriminalroman utöver det vanliga.

Boken om fyra generationers poliskvinnor är otroligt välskriven och jag tror att Grebe kommer att håva in fler priser i höst. Kanske Årets bok, som Skuggjägaren nominerats till. Mest av allt vill jag dock att hon skriver en ny bok. Snabbt, snabbt. Hela inlägget om boken hittar du här.

Stort grattis till Glasnyckeln Camilla Grebe!

Ödesmark — berättelsen om en by

Stina Jackson har vunnit deckarpriser och bör därför skriva deckare, eller? I såväl debuten Silvervägen som uppföljaren Ödesmark cirkulerar handlingen förvisso om ett brott, men poliserna håller sig i bakgrunden och relationerna mellan de människor som boken handlar om är viktigare än något annat. Möjligen är miljön lika viktig.

I Ödesmark får vi följa med till den lilla byn utanför Arvidsjaur med samma namn. Där bor byns informelle ledare Vidar och hos honom dottern Liv och hennes tonårsson Simon. Det ryktas om att Vidar är rik som ett troll, men det syns verkligen inte på varken honom, hans hem eller sätt att leva. Trots att han är gammal och svag styr han i alla fall sin dotter och sitt barnbarn med järnhand. Liv har aldrig flyttat hemifrån och får knappt röra sig ens i Ödesmark utan sin pappa. Det är knappast av vänlighet som Vidar kör henne till sitt jobb varje dag. Egentligen är det svårt att förstå varför hon stannar, men i tillbakablickar förstår vi att hon försökt sig på ett eget liv, om än väldigt destruktivt, men inte hittat tryggheten någonstans.

I Ödesmark finns två småkriminella bröder som heter Gabriel och Liam. Gabriel är den drivande och Liam, som bor med sin dotter hemma hos sin mamma vill egentligen bara leva ett helt vanligt liv. Visst lockas han av drogerna ibland och de snabba pengar som Gabriel lockar med, men mest av allt vill han bara vara pappa och ha ett alldeles vanligt jobb. Kanske är det Liam jag tycker mest om i boken och hans kamp för att behålla sin lojalitet både till sin bror, sin mamma och sin dotter är smärtsam att följa. Gabriel har nämligen en plan. Han vill sno Vidars pengar och han behöver Liams hjälp.

Ödesmark skulle ha varit den svåra tvåan, men istället är det en uppföljare som är ännu bättre än den hyllade debuten. Miljön är tydligare, relationerna ännu mer klaustrofobiska och även om jag drabbades av Lelles jakt på sin dotter längs Silvervägen är berättelsen om Liv och hennes brist på just ett liv värt namnet ännu mer engagerande. Det gör ont att läsa om hennes kamp för att få någon slags kärlek och hur hon misslyckas gång på gång. Med två så här välskrivna böcker är Stina Jackson verkligen en stjärna som kan stiga hur högt som helst. Imponerande.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: