enligt O

Tankar från en bokberoende

Kategori: Deckare Sida 1 av 19

Sugen på påskekrim?

Påsken är deckarnas och kriminalromanernas tid om man får tro norrmännen och just i det här fallet kan vi väl göra det?

Här följer några tips på hyfsat nya böcker, men också en och annan gammal goding. Håll tillgodo!

Dvalan av Camilla Grebe är tredje boken i den löst sammansatta serien som också innehåller Älskaren från huvudkontoret och Husdjuret. Riktigt bra böcker som rekommenderas varmt.

Järtecken av Christoffer Carlsson är en välskriven roman om ett brott och hur det påverkar en familj och faktiskt en hel bygd. Mycket bra och känslosam läsning.

Gänget av Katarina Wennstam är hennes senaste bok om Shirin Sundin, som efter sin skilsmässa nu heter Shirin Nouri. De läses i fördel i ordning om man vill följa Shirins historia och det vill man. Första delen i serien heter Svikaren.

Ett bindande löfte av Erin Kelly är en fristående spänningsroman som handlar om en journalist i Brighton. Hemsk, men riktigt bra.

Silvervägen av Stina Jackson har med rätta hyllats av många. En välskriven spänningsroman som handlar mer om relationer än själva brottet. Miljön är som en karaktär i sig.

Torsdagsänkorna av Claudia Piñeiro utspelar sig bland det fina folket i ett gated-community utanför Buenos Aires. Tre män hittas döda i en pool och polisen misstänker att det är mord. En riktigt intressant inblick i en värld som var helt okänd för mig.

Fyra dagar i Kabul av Anna Tell handlar om Amanda Lind som är på uppdrag i Afghanistan. Riktigt intressant och bra. Det följs av Med ont fördrivas, som jag skrev om igår.

Jag absolut älskar Louise Boije af Gennäs spänningsserie som inleds med Blodlokan. I maj kommer tredje och avslutande (?) delen.

Annabelle och Francesca av Lina Bengtsdotter handlar om polisen Charlie och hennes hemby Gullspång. Riktigt bra böcker.

Söta, röda sommardrömmar av Christoffer Holst är något så ovanligt som en “feelgood-deckare” och formen funkar faktiskt oväntat bra. Dessutom en riktigt somrig och fin bok som passar att läsa nu när sommarlängtet sätter in.

Stenarna skola ropa av Ruth Rendall är en riktig klassiker som är väl värd att läsa.

 

 

Photo by Melissa Walker Horn on Unsplash

Med ont fördrivas

I uppföljaren till den spännande debuten Fyra dagar i Kabul tar Anna Tell med oss till Pristina, Kosovo och därefter genom Europa till Sverige. I Med ont fördrivas försvinner en svensk polis i Pristina och Nationella insatsstyrkan med Amanda Lind i spetsen kallas in. Vi känner igen många av karaktärerna, men det introduceras också några nya som jag kan tänka mig blir viktiga framöver. För visst kommer det väl fler böcker i serien?

Det har gått en tid sedan Amanda var i Kabul och hon har blivit mamma. Pappan till dem är inte med i bilden, eftersom han valde att stanna hos sin fru när hon blev sjuk, men hans finns med i periferin. Det är delarna om just Amanda som jag gillar bäst i Med ont fördrivas och jag tycker även om den före detta polisen Ellen Engwall som får i uppdrag att köra en bil från Pristina till Stockholm och sedan blir en del av utredningen. Tyvärr är intrigen lite rörig och jag har svårt att riktigt landa i den. En mellanbok, men trots allt en bra sådan och jag hoppas på fler böcker i serien. Jag gillar att följa Nationella insatsstyrkan, men gillade mer den sammanhållna berättelsen i Fyra dagar i Kabul. Klart är dock att Anna Tells egna erfarenheter har potential att bli en rad riktigt spännande böcker. Jag läser gärna mer om såväl Balkan som Afghanistan.

Järtecken — om hur ett mord påverkar en familj

Med senaste boken Järtecken är Christoffer Carlsson tillbaka i sin mer personliga sfär när han bjuder med oss till den lilla orten Marbäck och berättar historien om ett mord och familjen det krossade.

Det var i november 1994 när ett hus brann och en flicka dog. Det var också då Isaks morbror Edvard försvann. Han dömdes för mordet på Lovisa, den han älskade och stängdes in i ett fängelse långt ifrån sin systerson. Det är Isak vi får följa. Pojken som växer upp och blir en man som inte riktigt vågar leva. Som lever upp till det rykte familjen fått. Han som är släkt med en mördare.

Jag drabbas av Isaks öde och faktiskt även av Edvard, men mest av hur hans brott påverkar den familj han lämnat. I ett litet samhälle är det inte lätt att fly från det öde som tidigare släktingar bestämt åt en och Isak är säker på att han inte är värd ett bättre liv än det han skapar åt sig själv. Det han tillåter sig själv att leva.

Järtecken är utan tvekan Christoffer Carlssons bästa bok och jag är glad att jag läste om den istället för att ge upp den (inte bokens fel, utan min massiva trötthet). Nu har Carlsson fördelen att han tillhör mina favoriter och vid andra försöker fullkomligt slukade jag berättelsen om Isak. Jag är väldigt glad över att Carlsson nu återgår till den lite mer stillsamma stil som genomsyrade min tidigare favorit av honom Den enögda kaninen. Det är en väg jag hoppas att han fortsätter på.

Jag hade ingenting emot Leo Junker, men han var en karaktär som jag hade svårare att ta till mitt hjärta. Dessutom var han en del av en visserligen välskriven, men ändå klassisk polisdeckare. Visst finns det en polis även i Järtecken, men Vidar, som han heter, spelar inte huvudrollen, även om han visar sig vara riktigt viktig för historiens utveckling. Han är mänsklig, det gillar jag och egentligen inte helt olik Junker, men han håller sig i bakgrunden och det känns ganska skönt.

Hantverkaren växte till slut

För flera månader sedan påbörjade jag Sharon Boltons senaste bok Hantverkaren, eller egentligen var det The Crafsman jag påbörjade, för jag läste på engelska. Jag fastnade inte alls och var väldigt besviken, eftersom Bolton länge varit en stor favorit. När den kom ut på svenska började jag om, för att se om det var språket som gjorde det, men nej, jag fastnade inte nu heller. Hade det varit en bok av en annan, okänd författare hade boken aldrig fått en tredje chans, men Boltons senaste fick det och jag läste inledningen på svenska, men bytte sedan till engelska. Inte för att det var något som helst fel på översättningen, men för att min Kindle ofta är den läsplatta jag föredrar.

Historien börjar i slutet när Florence Lovelady reser till det lilla samhället Sabden för att vara med på begravningen av begravningsentreprenören Larry Glassbrook. Han  som var den skyldige i det fall som var startpunkten på en fantastisk karriär som utredare för Florence och han har tillbringat sina sista 30 år i fängelse. Vi förflyttas sedan tillsammans med henne tillbaka i tiden då flera tonåringar försvinner och vad det visar sig blir levande begravda. Florence arbetar med fallet och har aldrig riktigt kunnat släppa det. Nu när hon rest tillbaka till det lilla samhället, tillsammans med sin tonårsson, väcks många minnen till liv. Än värre blir det då händelser från det förflutna börjar upprepa sig.

Sharon Bolton är skicklig på att bygga upp en både trovärdig och inte sällan obehaglig stämning. Florence upplevelser i det lilla samhället är intressanta att följa, men det är nutidsberättelsen jag har lite svårt för. Sammantaget är det här ändå en spännande bok som är väl värd att läsa. Mest gillar jag kanske kopplingarna till häxprocesserna i Pendle på 1600-talet, som ligger precis där utredningen pågår och det faktum att kvinnor hade det rätt svårt även då Florence blev polis. Helst skulle hon koka kaffe till männen och inte lägga sig i utredningen för mycket.

Tydligen ska det bli en bok till om Florence Lovelady, men den verkar inte komma i år som utlovats utan släpps istället 2020. Boken heter The Poisoner och där återvänder Lovelady återigen till Sabden för att uppfylla ett löfte till den nu avlidne Larry Glassbrook.

 

Dvalan är Grebes bästa hittills

Jag har läst och tyckt om alla de böcker om Siri Bergman som Camilla Grebe skrivit tillsammans med systern Åsa Träff och dessutom läst de tidigare två böckerna i serien “Flickorna och mörkret” och tyckt mycket om även dem. Självklart hade jag höga förväntningar på senaste boken Dvalan och de infriades med råge.

Ännu en gång har Grebe, likt Tana French, vridit lite på perspektivet och låter andra poliser stå i fokus, medan Malin från Husdjuret finns med som en bifigur. Även profileraren Hanne finns med på ett hörn. Istället är det kriminalinspektör Manfred Olsson som ansvarar för ett fall som är mer obehagligt än det mesta andra. Det tar dock tid innan alla bitar faller på plats, men pusslet läggs riktigt snyggt och trots att jag anade upplösningen ganska tidigt är det spännande ända till slutet.

Manfred Olssons dotter skadas i ett tidigt skede och ett av bokens spår är hennes tid på sjukhuset och den sorg som Manfred har svårt att dela med sin sambo. Inte för att han inte sörjer sin dotter, för det gör han, utan för att det går lättare om han får ägna all tid åt jobbet och på så sätt glömma allt hemskt i sitt eget liv.

Andra delen av berättelsen handlar om Samuel, en tonåring som hamnat fel och när han lyckas sabotera en knarkaffär är han tvungen att fly. Han hamnar på en avlägsen ö hos Rakel, som också flytt världen och får anställning som assistens åt hennes son. Rakels man är författare och bortrest. När ett par svårt sargade lik hittas vid ön lockas polisen dit.

Samuels mamma Pernilla letar efter sin son och försöker förgäves få polisen att engagera sig i hans försvinnande. Hon är djupt frireligiös och har kämpat läge för att sonen ska hamna på rätt väg. Nu är hon rädd att det är för sent.

När vi diskuterade Silvervägen av Stina Jackson på Kulturkollo läser var fokus mycket på språket och hur välskriven boken var, trots att deckarhistorien kanske inte var den mest spännande. Även Camilla Grebe har ett snyggt språk och har dessutom skapat en genomtänkt historia som gör Dvalan till något mer än en “vanlig” polisdeckare. Jag engagerar mig i karaktärerna och imponeras av hur de olika trådarna knyts ihop. Det här är riktigt bra läsning i genren.

Höstdåd — ett bra första möte med de la Motte

Sist på bollen är jag helt klart gällande deckarförfattaren Anders de la Motte, som vunnit en rad priser sedan debuten [geim] som tilldelades Svenska Deckarakademins debutantpris 2010.

Höstdåd är den andra fristående delen i hans årstidskvartett och nominerades av Svenska Deckarakademin för Bästa svenska kriminalroman 2017. Ett pris som han också nominerades till 2018 fortsättningen Vintereld.

I Höstdåd får vi träffa Anna Vesper, som just flyttat till det lilla skånska samhället för att ersätta polischefen Henry Morell. Hon bidrar med friska ögon och reagerar på hur mycket lojalitet och vänskap spelar roll. Faktiskt mer än att lösa brott.

Anna och hennes dotter Agnes flyttar in i det mytomspunna huset Tabor, som hyrs ut av Elisabeth Vidje, vars son hittades död, kanske mördad, 27 år tidigare. Elisabeth tror inte att sonen Simons död var en olycka. Hon är också tämligen säker på att någon vet sanningen, men gör allt för att dölja den.

Det var fem ungdomar som tältade vid ett nedlagt stenbrott på en skånsk ås. De har just tagit studenten och hela livet ligger framför dem. På morgonen hittas en av dem död och livet förändrades för dem alla. Flera av dem finns dock kvar i byn. En av dem är Morells son, en annan högt uppsatt i kommunpolitiken, precis som hennes far varit och två är nu gifta och driver en restaurang tillsammans. Ingen av dem är direkt överlyckliga när Anna Vesper bestämmer sig för att öppna utredningen igen.

Höstdåd är välskriven och ganska spännande. Slutet är för mig något av ett antiklimax, men jag förstår tanken och det är utan tvekan en genomtänkt berättelse. Jag är inte överväldigad, men tillräckligt imponerad för att vilja läsa mer av författaren. Bäst är han på att skapa trovärdiga karaktärer och skriva fram levande miljöer. Det skapar en fin stämning.

En högre rättvisa

Sebastian Bergman är ingen trevlig prick och definitivt inte en människa jag skulle vilja ha i min närhet, men han är en intressant karaktär att läsa om. Äntligen kom den sjätte boken om Bergman och de andra på Riksmordkommissionen och vi fick veta vad som hände efter sammanbrottet i förra boken. Michael Hjorth och Hans Rosenfeldt är riktigt bra på cliffhangers och väntan på fortsättningen har varit lång.

När En högre rättvisa inleds är den forna gruppen splittrad. Vanja, som fått veta att Sebastian är hennes pappa, har börjat ett nytt jobb i Uppsala och vill inte ha kontakt med någon av sina tre föräldrar, som hon alla anser har svikit henne. Bergman sörjer det, men hoppas hitta ett sätt att komma henne nära igen. När en våldtäktsman härjar i Uppsala och ett tredje offer lyckas smita, vill Uppsalapolisen ha med honom i utredningen. Vanja är allt annat än lycklig.

Så slumpar det sig så att gruppen återförenas trots allt och vi får följa de karaktärer vi fått lära känna. Sämst mår kanske Billy, som varit otrogen och lyckats ta död på sin älskarinna. Nu fejkar han hennes död i en påstådd dykolycka, men trasslar in sig mer och mer i sina lögner.

Hjorth och Rosenfeldt är skickliga på att skapa en bra balans mellan karaktärernas privatliv och de fall de arbetar med. Den serievåldtäktsman som de jagar i En högre rättvisa söker det som titeln antyder och jakten på lösningen är intressant att följa. Ovanligt läsligt, utan att vara för våldsamt. Det är skönt att slippa läsa detaljerade beskrivningar av våldet, även om det finns där och utan tvekan är obehagligt. Serien om Sebastian Bergman och Riksmordkommissionen är en och förblir en favorit. Skönt när serier som inleds bra håller fortsatt hög kvalitet.

Nominerade till Årets bästa kriminalroman 2018

Igår avslöjades de nominerade till Svenska Deckarakademins priser för Årets bästa svenska och översatta kriminalroman 2018.

De nominerade är följande:

Årets bästa svenska kriminalroman

Vintereld, Anders de la Motte, Forum (påminner mig om att jag MÅSTE läsa något av honom snart)

Det som göms i snö, Carin Gerhardsen, Bookmark Förlag (ny serie som jag vill läsa)

Silvervägen, Stina Jackson, Albert Bonniers förlag (mycket bra debut)

De vänsterhäntas förening, Håkan Nesser, Albert Bonniers förlag (vill läsa)

Tre timmar, Anders Roslund, Piratförlaget (en författare jag tappat bort)

 

Årets bästa till svenska översatta kriminalroman

Hantverkaren, Sharon Bolton, översättning: Åsa Brolin, Modernista (vill läsa)

De försvarslösa, Kati Hiekkapelto, översättning: Marjut Hökfelt, Modernista (del ett var mycket bra)

Darktown, Thomas Mullen, översättning: Claes Göran Green, Historiska Media (väntar på plattan)

Macbeth, Jo Nesbø, översättning: Per Olaisen, Wahlström & Widstrand (vill läsa)

Vaggvisa, Leïla Slimani, översättning: Maria Björkman, Natur & Kultur (mycket bra)

Francesca tar oss åter till Gullspång

I debuten Annabelle introducerade Lina Bengtsdotter oss för polisen Charlie Lager, som reste tillbaka till sitt barndoms Gullspång för att lösa fallet med den försvunna Annabelle.  Boken har nått stora framgångar och jag kan tänka mig att det är både svårt och nervöst att följa upp en succé. Lina Bengtsdotter gör det med den äran i andra boken om Charlie Lager som fått titeln Francesca.

När vi träffar Charlie Lager igen mår hon ganska dåligt. Fallet med Annabelle har tagit på henne och hon har inte haft någon tid för återhämtning. Hennes chef uppmanar henne att ta semester, men det är ingenting hon vill. Ensamheten och sysslolösheten skrämmer. Mitt i ett nytt fall blir hon kontaktad av bästa vännen Susanne ringer och berättar att hennes man lämnat henne själv med barnen bestämmer sig Charlie för att trots allt ta den där semestern och åka tillbaka till Gullspång.

Historien om Annabelle fortsätter till viss del även i denna den andra boken. Flickans föräldrar bor kvar i samhället, Susanne påverkas fortfarande av det hennes man gjort och många har svårt att släppa fallet. Jag tycker om hur Bengtsdotter låter det gamla finnas kvar som skuggor i bakgrunden. Det är så mycket mer trovärdigt än att allt skulle glömts bort och något nytt tagits vid. Det gör dock att det är extra viktigt att läsa båda böckerna om Charlie Lager, för den som börjar med andra boken missar verkligen massor.

Det är dock ett gammalt fall med en annan försvunnen flicka som står i centrum av handlingen. Ett som Charlie och journalisten Johan, som kanske är hennes pojkvän eller inte, rotar i tillsammans. Det handlar om Francesca, en överklassflicka vars familj bodde på Gudhammar utanför Gullspång. En flicka som slutade på den fina skolan efter en tragisk händelse som involverade hennes vän och systerns pojkvän. En flicka som ansågs psykiskt labil och som en dag försvann spårlöst.

Vi läsare får veta ganska mycket om Francesca genom hennes dagboksanteckningar. Där berättar hon om vännen Paul, som råkade illa ut efter en skoldans och om familjen som hon inte riktigt känner sig hemma i. Francesca vill ha ut mer av livet, men finner sig på många sätt vara en fånge.

Charlies och Susannes mammor finns med även i denna bok och när Francesca var ung hade Charlies mamma Betty sin storhetstid i bygden. Många trådar läggs ut och de knyts snyggt samman. Jag tycker nog att Bengtsdotter lyckats ännu bättre i uppföljaren att verkligen lägga ett pussel, som på förhand ser ut som en stor röra, men sakta, sakta bildar en alldeles logisk helhet. Några pusselbitar finns kvar och några trådar löper vidare i vad jag hoppas blir en tredje bok om Charlie Lager. Francesca är en riktigt bra bok och jag är definitivt inte färdig med kriminalinspektör Lager.

 

 

Nattvakten

Anna Ihrén har tidigare skrivit deckarserien Morden på Smögen, som inleds med Strandsittaren. Nu är hon aktuell med Nattvakten, första delen i nya Jubileumsserien som utspelar sig i den snart 400 år gamla staden Göteborg.

Det hela börjar på Gustav Adolfs torg, mitt i centrum där politiken har sitt centrum. Mitt på torget, utanför Stadshuset där kommunledningen håller till, hittas en man infrusen i ett stort isblock. Det visar sig vara en av stadens stora män och självklart prioriteras fallet.

För att få ordning på Göteborg, där gängkriminalitet är ett reellt problem, har polisen satt samman en specialgrupp. Sandra Haraldsson erbjuds tjänsten som gruppens ledare och flyttar från Smögen till Göteborg.

Dennis Wilhelmsson finns med på ett hörn och även om han tillfälligt hoppat av polisyrket för att studera, lyckas han inte riktigt hålla sig ifrån det. När hans klasskamrat Jasmin försvinner mystiskt, blir han också personligt involverad i ett fall med många trådar från Sverige ut i Europa.

Nattvakten är en spännande historia och jag tycker mest om de delar som utspelar sig i Göteborg. Där borde Ihrén lagt ett större fokus. Nu blir det väldigt många trådar och ibland lite rörigt. Det mesta knyts ihop i slutet, men boken hade tjänat på att renodlas mer. Nu är detta förvisso första delen i en serie och det skulle kunna vara så att vissa trådar fortsätter i kommande böcker. Jag kommer helt klart att läsa vidare i serien, främst för att jag verkligen tycker om Sandra Haraldsson.

Sida 1 av 19

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: