Deckare

Rotvälta av Tove Alsterdal

Första boken jag läste under 2021 var Rotvälta av Tove Alsterdal som utsågs till 2020 års bästa svenska kriminalroman av Svenska Deckarakademin. Ett nytt och ett gammalt brott står i centrum och två personer i samma familj är inblandade. När berättelsen inleds ligger en äldre man död i badkaret. Samtidigt kör en yngre man en bil genom Sverige, som ska levereras till hans uppdragsgivare för en framtida försäljning. På vägen svänger han av E4 och tar en omväg och besöker sitt barndomshem. Ett hem som han inte varit i på länge. Modern bor inte kvar, men han funderar på att träffa sin far. När han kommer till huset hittar han den äldre mannen död i badrummet. Mördad. Han får panik och flyr, men grannen har hunnit ringa polisen.

Att Olof, som den yngre mannen heter, väljer att fly är inte så konstigt inser vi snart. Som fjortonåring erkände han ett mord på en något äldre tjej och sedan dess har han inte återsett sin hemby. Det blev ungdomsvård och även därefter har livet gått minst sagt knackigt. Han har inte haft kontakt med sin familj, inte ens systern som bor i samma stad. Skammen över det förflutna är för stor. Polisen Eira Sjödin är uppvuxen i trakten och hon var 9 år när Olof Hagström erkände mordet på Lina Stavred. Kroppen dumpades i Ångermanälven, men hittades aldrig. Mordet har påverkat bygden mycket och det är inte konstigt att Olof inte varit där på mer än 20 år. Nu är han tillbaka samtidigt som hans far hittas mördad. Självklart är han den förste som misstänks för mordet.

När Eira börjar utreda mordet på Sven Hagström blir hon också nyfiken på det mord som Olof erkände och dömdes för. Parallellt med nutidshistorien får vi också följa Olof och Lena de sista dagarna innan livet tar slut för dem båda. Alsterdal avslöjar skickligt bit för bit i ett komplext pussel där vändningarna är många. Visserligen anar jag ganska tidigt hur det kan ha gått till, men riktigt säker är jag inte förrän sista biten är lagd. Jag tycker också om att lära känna Eira Sjödin och berörs av hennes försök att skapa en stabil tillvaro för sin dementa mor. Alsterdal är utan tvekan en mycket bra spänningsförfattare som jag ser fram emot att läsa mer av.

Kalla, vita vinternätter

I tredje boken om Cilla Storm får vi följa med på julfirande i Idre, där Cillas vänner Zacke och Jonathan har köpt en stuga. En stuga som jämfört med grannhuset är väldigt modest. Bredvid dem bor det musikaliska underbarnet Fredrik Niemi, som slog igenom i en tv-sänd talangjakt några år tidigare. Vi läser får lära känna honom mer än Cilla och hennes vänner får. De blir dock (självklart) inblandade i ett dödsfall som har kopplingar till huset.

Kalla, vita vinternätter är något så ovanligt som en julbok om relationer kryddat med ett mord. En osannolik kombination som Christoffer Holst förfinat under tre böcker. De har alla varit bra, men frågan är om inte Kalla, vita vinternätter är seriens bästa så här långt. Jag tycker mer och mer om Cilla Storm och hennes vänskap med den pensionerade polisen Rosie är fin att följa. De är ett omaka par på ytan, men har mycket gemensamt. Även Zacke och Jonathan är lätta att tycka om och det är faktiskt riktigt skönt att få fira jul med dem.

Berättelsen om Fredrik Niemi och hans familj är dessutom lätt att engagera sig i. En stackars, rik pojke som suktar efter att få vara viktigast i någon annans liv än sin mammas. Visst är han känd för sin musik, men hans rullstol begränsar honom och livet han lever är väldigt isolerat och ganska tråkigt. När hans mamma anställer en assistent åt honom som kan ta hand om sonen när hon och hennes behöver ägna sig åt sitt jobb, tänds ett litet hopp om att kanske få vara en del av någon slags gemenskap.

Kall, vita vinternätter är inte bara en julbok, men innehåller allt en julbok ska innehålla och lite till. Vi får romans och mysigt firande, men också en dysfunktionell familj med putsad fasad och ond bråd död. Christoffer Holst ger läsaren exakt det som förväntas och mer än så. Det här är en bok som förtjänar många läsare och jag hoppas och tror att vi får återse gänget igen. Kanske är det skön, grön vår nästa gång vi ses?!

Irrbloss är en nystart för Ruth

Elly Griffiths serie om arkeologen Ruth Galloway består än så länge av tolv böcker och senaste boken Irrbloss tar vid nästan ett år efter det att förra boken En cirkel av sten avslutades. Ruth har börjat arbeta i Cambridge och bor där tillsammans med Frank. Livet har verkligen förändrats och trots att Ruth är glad över att Frank och hennes dotter kommer överens och att de är som en liten familj, trots att hon har ett nytt, viktigt och spännande jobb, trots att allt borde vara perfekt kan hon inte känna sig riktigt nöjd. Hon saknar sitt lilla hus och inser att ensamheten inte bara var av ondo. Nelson lever istället småbarnsliv igen och relationen till hustrun Michelle verkar kanske inte himlastormande, men stabil och hyfsat trevlig. Hans äldre döttrar gillar sin lillebror och har nu också fått träffa sin tidigare okända lillasyster.

Ett gammalt fall gör sig påmint och självklart behöver Nelson Ruths hjälp. Det är nämligen så att mördaren Ivy March som sitter i fängelse sedan länge, dömd mot sitt nekande för flera mord, äntligen är redo att erkänna inte bara dessa mord, utan flera andra. Han berättar var kropparna är och och han vill att Ruth ska leda utgrävningarna. Samtidigt förhör Nelson och hans kollegor de personer som tidigare bildade ett konstnärskollektiv med Ivy March och hans ex-fru. Där fanns bland annat männen som kallade sig irrbloss och gav sig ut i mörkret för att rädda unga kvinnor.

Elly Griffiths har hittat rätt igen och måste sägas ha lyft serien om Ruth, Nelson och de andra till gamla höjder. Jag tycker om att följa de karaktärer som jag lärt känna och fördjupa mig relation till dem. Nu känns det som att Griffiths gärna får fortsätta ett tag till.

Bröllopsfesten

Bröllopsfesten är en spänningsroman som utspelar sig på en avlägsen ö, precis som Lucy Foleys förra bok Nyårsfesten. Någon mördas, det tar lång tid innan vi vet vem och ännu längre tid innan vi förstår vem som är skyldig. Det är ett koncept jag gillar och miljön bidrar till spänningen.

Vi får följa med på bröllop och det är Jules Keegan som ska gifta sig med tv-stjärnan Will Slater. De är ett vackert och framgångsrikt par som självklart bjuder in till ett annorlunda och speciellt bröllop. Visserligen är det inget gigantiskt, men gästerna bjuds på en fest utöver det vanliga. Jules har bjudit sin yngre syster Olivia, som också ska vara brudtärna och sin bästa vän Charlie och hans fru Hannah. Hannah som aldrig riktigt har litat på att Charlie och Jules aldrig haft något förhållande. Wills vänner från internatskoletiden är självklart bjudna och när de kommer samman verkar de inte ha mognat ens en gnutta. Vi anar till exempel att svensexan varit rätt brutal och att de inte varit direkt trevliga mot Charlie. Vad som egentligen hände får vi vänta ett tag på att få veta. Just alla antydningar och lösa trådar som senare knyts ihop är det som gör Bröllopsfesten riktigt spännande. Karaktärerna är dessutom riktigt intressanta att följa och flera karaktärer turas om att berätta historien. Vi får följa Jules, Olivia, Hannah, Johnno som är bestman och Aiofe som är bröllopskordinator.

Aiofe och hennes man Freddy har tagit över Fåfängan, som hotellets huvudbyggnad kallas. Jules bröllop är det första de anordnar och eftersom hon har många följare på sociala medier hoppas de att den rabatt de gett henne ska vändas till vinst när fler sällskap bokar in sig. De har planerat allt, men redan på middagen kvällen före bröllopet, när endast de närmaste gästerna närvarar, blir det tydligt att det här kommer att bli en minst sagt intressant helg.

När bröllopsfesten är igång drar stormen in och det är oklart hur gästerna ska kunna ta sig tillbaka till sina hotell efter festen. På ön bor nämligen bara de närmaste gästerna och det är också de som står i centrum. När en av gästerna hittas död är det inte mycket bra av boken, men det är hela tiden spännande. Först vill jag veta vem som dött och sedan varför. Bröllopsfesten är lättläst och spännande. Perfekt läsning i trötta november.

Blå, blå höstvågor

Det har blivit höst och vår hjältinna Cilla Storm arbetar som kriminalreporter på podcasten Blodspår. Hon har flyttat från kolonistugan på Bullholmen och bor innebonde hos sin bästis Zacke och hans man Jonathan. Där bor också hunden Aretha Franklin som utan tvekan är hushållets största diva. Cilla använder orimligt mycket tid åt att drömma om polisen Adam, men det är hans mamma Rosie som hon träffar mest. I denna andra bok i Christoffer Holsts serie om Cilla Storm åker de till Bullholmen för att bo på öns nystartade spahotell. Där pågår samma helg ett lyxigt societetsbröllop och de båda kvinnorna hamnar självklart mitt i händelsernas centrum.

Parallellt med berättelsen om Cilla Storm får vi följa paret Ella och Patrick som reser till Portrush, Nordirland för att rensa ut Ellas mammas hus efter hennes död. Deras öde kopplas ihop med andra karaktärer i boken och Holst lyckas knyta ihop alla trådar. Resultatet blir en trevlig, välskriven och lite småläskig deckare som fokuserar mer på relationer än brott.

November ska ägnas åt hyllvärmare och Blå, blå höstvågor är något av en sådan då den tillhör kategorin “böcker jag tänkt läsa sedan de var nya”. Jag är glad att jag fick tummne ur och ser fram emot att möta julen tillsammans med Cilla Storm i Christoffer Holsts senaste bok Kalla, vita vinternätter. Holst har verkligen utvecklats till en av våra största feelgoodförfattare och det funkar lika bra med eller utan brott.

Lite död runt ögonen

Eftersom David Ärlemalm nominerats till Svenska deckarakademins pris för årets bästa debut publicerar jag ett inlägg om hans bok Lite död runt ögonen, som jag skrev för Kulturkollo i januari 2020.


Lite död runt ögonen är David Ärlemalms debut och det har sedan den släpptes fått mycket positivt uppmärksamhet, vilket gjorde att jag prioriterade den. Debutanter är alltid spännande och chansen att hitta en ny favorit stor.

Lite död runt ögonen får vi möta Arto, ensamstående pappa till Bodil som går i förskoleklass. Inget konstigt med det kan tyckas om det inte vore så att Arto är före detta missbrukare och att Sofia, hans fru och Bodils mamma dött av en överdos. Han kämpar för att skapa ett bra liv för sig och dottern, men kaoset är överallt och han balanserar på den tunna linje som skiljer det bra i livet och det dåliga. När han får sparken från sitt jobb i ett skolkök efter att rykten spridits om att han skulle ha såld droger till elever står han på ett ben och håller på att välta. Chefen är inte det minsta intresserad av att ta reda på om det finns någon sanning i ryktet, utan vill bara bli av med en obekväm anställt och tysta föräldrarnas protester.

Arto är fullt medveten om att det syns på honom att han levt ett hårt liv och inser någonstans att han aldrig helt kommer ifrån sitt förflutna. Trots detta hittar han snart ett nytt jobb på en lunchrestaurang, men det strular till sig lite och han tvingas klara sig en period utan inkomst. Ditte, en av Sofias vänner, erbjuder honom ett städjobb och där borde det stannat. Arto vill dock ha mer än så och kontaktar två gamla bekantar som säljer stulna bilar. Några snabba stölder, en rejäl betalning och sedan ska han lämna det struliga livet bakom sig en gång för alla.

Det jag tycker om med Lite död runt ögonen är den ärliga beskrivningen av Arto. Det är inte så enkelt att en människa är god eller ond utan snarare i ständig kamp för att skapa ett liv värt namnet. Att bo med Bodil är fantastiskt och Arto älskar verkligen sin dotter, men varje gång någon påminner honom om att han är en pappa som inte går att lita på krymper han en aning. Det kan vara personalen på Bodils skola, socialtjänsten eller andra människor runt honom. Faktum är att de ibland har rätt, Arto är inte alltid en bra pappa, men större delen av tiden har de faktiskt fel. Beskrivningen av relationen mellan far och dotter är riktigt fint skildrad och det går inte att tvivla på Artos kärlek.

Det jag inte tycker riktigt lika mycket om är spänningsmomentet som Ärlemalm väljer att lägga till och som får väl mycket plats i slutet av boken. Berättelsen om Artos kamp hade räckt för att skapa spänning i boken och jag önskar att hans berättelse hade fått fortsätta vara mer lågmäld. Trots detta är Lite död runt ögonen en bra debut och jag är glad att jag fått stifta bekantskap med David Ärleman, en författare jag är säker på att vi kommer att få se mer av.


Inlägget publicerades ursprungliga på Kulturkollo 2020-01-21

Deadline — spänning på tidningsredaktion

När Anna får ett nytt jobb är det av det annorlunda slaget. Inte yrkesmässigt egentligen, då hon går ifrån att vara chefredaktör på en mindre tidning till att bli chefredaktör på en av koncernens flaggskepp, livsstilsmagasinet Suzanne. Det är bara det att Anna ska göra allt jobb, men låta nuvarande chefredaktör Diana Gray fortsätta vara ansiktet utåt. Allt jobb, men ingen cred alltså. Trots detta tackar Anna ja och blir en del av en tidningsredaktion som är allt annat än harmonisk. Tidningens grundare och förre chefredaktör Susanne befinner sig på ett vårdhem efter en olycka och många saknar henne. Det är också tydligt att Diana Gray har farit fram hårt med sina anställda och må vara känd influencer, men definitivt ingen bra ledare. Redan från början vet vi också att hon är död. Mördad. Och det är Anna som hittar henne.

De bästa delarna av Deadine är de som utspelar sig på tidningsedaktionen. Det märks att Rebecka Edgren Aldén känner miljön väl och hon har ett öga för detaljer. Jag uppskattar också den mediekritik som framförs på ett bra och tänkvärt sätt, men helt utan pekpinnar. Vi lever i en medievärld där en dokusåpa kan vara vägen in i ett stort kändisskap och där influencers och youtubeprofiler får stort inflytande. De som skapar ett magasin som kommer ut sällan, måste förhålla sig till den snabba världen runtomkring och ibland blir det svårt att vara relevant. Samtidigt är diskussionerna kring målgrupp intressanta och jag hoppas att det finns personer som Anna som inser att alla inte vill ha sin värld styrd av influencers.

Med det sagt så faller Anna inledningsvis handlöst för Diana och den spännande värld som öppnas för henne i kändisens sällskap. De går på premiärer och fester ihop och Anna får en chans att bli någon helt annan än den hon är, någon som är känd och hyllad. Nu är hon inte längre bara mamma och fru och inte heller har hon ett doldisjobb på en tidning som få läser. Problemen låter dock inte vänta på sig, för en frånvarande mamma och fru förlorar också något. Barnen krisar, maken är trött på att få sköta allt markarbete och snart känner Anna sig otillräcklig både hemma och på jobbet.

När Edgren Aldén slutligen vänder åter till mordet på Diana, som hon lämnat under en stor del av boken, blir jag lite besviken när hon verkar falla i fällan att lösa allt på tok för enkelt. Jag hade fel. Vändningarna är många och allt faller på plats. Trots detta är spänningsmomentet inte det jag kommer att minnas mest, utan istället den unika inblicken i ett liv som ligger långt ifrån mitt, men som författaren skildrar på ett mycket trovärdigt vis. Deadline är välskriven och riktigt bra. Kanske Rebecka Edgren Aldéns bästa hittills. Hon är riktigt skicklig på att skapa psykologisk spänning, där snaran dras åt utan att vi eller karaktärerna riktigt är beredda på det.

Han dör om du inte

Han dör om du inte är den fjortonde boken i Peter James serie om Roy Grace som arbetar som polis i dubbelstaden Brighton-Hove. Det är dags för fotbollslaget Brighton & Hove Albion FC att premiärspela i Premier League och den nya arenan Falmer Stadium är redo att ta emot en publik på mer än 30 000. Roy Grace går på matchen med sin son Bruno och upptäcker en man som beter sig misstänkt. Kipp Brown, affärsmannen som dök upp redan i förra boken, är också på matchen med sin son. Ett bombhot riktas mot arenan och Grace lyckas självklart rädda situationen och tar som vanligt en lite större risk än han borde. Matchen kan dock spelas utan att någon i publiken har en aning om hur nära en katastrof de varit.

Några minuter innan matchstart möter Kipp Brown en klient och i vimlet försvinner hans son. Något senare får han ett meddelande från kidnappare som vill ha en stor summa pengar för att släppa Mungo. De gör det också helt klart att en kontakt med polisen leder till sonens död. Eftersom Kipp Brown är en av de rikaste i trakten är det kanske inte så konstigt att någon pressar honom på pengar. Problemet är att hans spelberoende gjort att han förlorat nästan alla sina pengar och inte kan få fram ens en bråkdel av det kidnapparna kräver. Han kontaktar polisen ändå och Roy Grace sätts på fallet.

Vändningarna är många i den här boken och den albanska maffian pekas ut som skurkar. Eftersom Grace och hans kollegor arbetar mot klockan blir det också väldigt spännande, men kanske lite mer stereotypt än det brukar bli när Peter James skriver deckare. Bra, spännande, om än något av en standardbok, men jag måste erkänna att jag läser med andan i halsen. Fallet får stor plats och Roys familjeliv står tillbaka. I nästa bok vill jag veta mer om Bruno och den cliffhanger som avslutade bok nummer 13. Två böcker till finns utgivna på engelska och jag är definitivt sugen på att läsa vidare.

Terapeuten

Sara och Sigurd har tagit över hans morfars hus utanför Oslo och håller på att renovera. På ytan är de det perfekta paret, hon terapeut och han arkitekt. Unga och lyckade. Något har dock hänt och Sara upplever en distans mellan dem. Sigurd skyller på jobbet. Sigurd är den som har kunskaperna om renovering, men definitivt inte orken och arbetet står stilla. Sara börjar bli irriterad på det inte ens halvfärdiga badrummet, men är glad att hennes kontor prioriterades. Hon är terapeut och tar emot trasiga ungdomar som behöver hjälp. Livet förändras helt när Sigurd en dag försvinner spårlöst. Sara tycker sig höra någon i huset och hittar bevis för att någon varit där, men poliserna tar henne inte riktigt på allvar. Ju längre tiden går desto mer osäker blir Sara på vad som egentligen händer och vad hon inbillar sig.

Terapeuten är Helene Floods första bok för vuxna och det är en spännande debut. Flood är själv psykolog och det gör hennes huvudperson Sara extra trovärdig. Människors agerande står i centrum och Flood bygger upp en krypande spänning. Sedan är det kanske inte världens mest överraskande berättelse, men jag köper det för att jag gillar stämningen. Boken är nominerad till Årets bok och är en av de två böcker jag läst hittills som jag tycker bäst om. Den andra är Skuggjägaren, så jag hoppas på en deckare i år.

Ytspänning

Ytspänning av Olivier Norek är författarens fjärde bok, men den första som översätts till svenska. Vi kastas in i händelserna genom en prolog där livet tycks ta slut för huvudpersonen Noémie Chastain, kommissarie på Parispolisen. Vid ett tillslag blir hon skjuten i ansiktet och svävar mellan liv och död. Hon klarar sig, men hennes ansikte är förändrat vilket får hennes kollega och pojkvän att försvinna. Han vill inte heller arbeta med henne längre och när Noémie Chastain förflyttas till den lilla byn Avalone är det visserligen för att hon inte klarar av vapen och våldsamma situationer, men hon skyller också på honom.

Hennes uppdrag i Avalone går helt enkelt ut på att skriva en rapport som ska förvara en nedläggning av den lilla polisstationen, men när en tunna med ett barnskelett dyker upp hamnar hon istället mitt i ett gammalt fall som påverkat byn i många år och fortfarande gör det. I kraftdammen i byn finns nämligen det gamla Avalone fortfarande kvar. I samband med att byn dränktes och flyttades försvann tre barn och ingen vet vad som hänt med dem. Kan skelettet tillhöra en av dem?

Ytspänning är en välskriven spänningsroman med mer litterära kvaliteter än de flesta böcker i genren. Jag fastnar totalt för Noémie och älskar miljön. Kanske är själva deckarhistorien inte den mest originella, mina tankar går till exempel till En ovanligt torr sommar av Peter Robinson, men helheten är något utöver det vanliga. Människorna i den lilla byn blir levande och jag vill verkligen veta vad som hänt med de tre barnen. Mest av allt tycker jag dock om att följa Noémie och jag hoppas att hon dyker upp i fler böcker av Norek och att de andra böcker han skrivit översätts till svenska. Jag vill definitivt läsa mer av Olivier Norek, med eller utan min nya favoritpolis

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: