Deckare

Blå, blå höstvågor

Det har blivit höst och vår hjältinna Cilla Storm arbetar som kriminalreporter på podcasten Blodspår. Hon har flyttat från kolonistugan på Bullholmen och bor innebonde hos sin bästis Zacke och hans man Jonathan. Där bor också hunden Aretha Franklin som utan tvekan är hushållets största diva. Cilla använder orimligt mycket tid åt att drömma om polisen Adam, men det är hans mamma Rosie som hon träffar mest. I denna andra bok i Christoffer Holsts serie om Cilla Storm åker de till Bullholmen för att bo på öns nystartade spahotell. Där pågår samma helg ett lyxigt societetsbröllop och de båda kvinnorna hamnar självklart mitt i händelsernas centrum.

Parallellt med berättelsen om Cilla Storm får vi följa paret Ella och Patrick som reser till Portrush, Nordirland för att rensa ut Ellas mammas hus efter hennes död. Deras öde kopplas ihop med andra karaktärer i boken och Holst lyckas knyta ihop alla trådar. Resultatet blir en trevlig, välskriven och lite småläskig deckare som fokuserar mer på relationer än brott.

November ska ägnas åt hyllvärmare och Blå, blå höstvågor är något av en sådan då den tillhör kategorin “böcker jag tänkt läsa sedan de var nya”. Jag är glad att jag fick tummne ur och ser fram emot att möta julen tillsammans med Cilla Storm i Christoffer Holsts senaste bok Kalla, vita vinternätter. Holst har verkligen utvecklats till en av våra största feelgoodförfattare och det funkar lika bra med eller utan brott.

Lite död runt ögonen

Eftersom David Ärlemalm nominerats till Svenska deckarakademins pris för årets bästa debut publicerar jag ett inlägg om hans bok Lite död runt ögonen, som jag skrev för Kulturkollo i januari 2020.


Lite död runt ögonen är David Ärlemalms debut och det har sedan den släpptes fått mycket positivt uppmärksamhet, vilket gjorde att jag prioriterade den. Debutanter är alltid spännande och chansen att hitta en ny favorit stor.

Lite död runt ögonen får vi möta Arto, ensamstående pappa till Bodil som går i förskoleklass. Inget konstigt med det kan tyckas om det inte vore så att Arto är före detta missbrukare och att Sofia, hans fru och Bodils mamma dött av en överdos. Han kämpar för att skapa ett bra liv för sig och dottern, men kaoset är överallt och han balanserar på den tunna linje som skiljer det bra i livet och det dåliga. När han får sparken från sitt jobb i ett skolkök efter att rykten spridits om att han skulle ha såld droger till elever står han på ett ben och håller på att välta. Chefen är inte det minsta intresserad av att ta reda på om det finns någon sanning i ryktet, utan vill bara bli av med en obekväm anställt och tysta föräldrarnas protester.

Arto är fullt medveten om att det syns på honom att han levt ett hårt liv och inser någonstans att han aldrig helt kommer ifrån sitt förflutna. Trots detta hittar han snart ett nytt jobb på en lunchrestaurang, men det strular till sig lite och han tvingas klara sig en period utan inkomst. Ditte, en av Sofias vänner, erbjuder honom ett städjobb och där borde det stannat. Arto vill dock ha mer än så och kontaktar två gamla bekantar som säljer stulna bilar. Några snabba stölder, en rejäl betalning och sedan ska han lämna det struliga livet bakom sig en gång för alla.

Det jag tycker om med Lite död runt ögonen är den ärliga beskrivningen av Arto. Det är inte så enkelt att en människa är god eller ond utan snarare i ständig kamp för att skapa ett liv värt namnet. Att bo med Bodil är fantastiskt och Arto älskar verkligen sin dotter, men varje gång någon påminner honom om att han är en pappa som inte går att lita på krymper han en aning. Det kan vara personalen på Bodils skola, socialtjänsten eller andra människor runt honom. Faktum är att de ibland har rätt, Arto är inte alltid en bra pappa, men större delen av tiden har de faktiskt fel. Beskrivningen av relationen mellan far och dotter är riktigt fint skildrad och det går inte att tvivla på Artos kärlek.

Det jag inte tycker riktigt lika mycket om är spänningsmomentet som Ärlemalm väljer att lägga till och som får väl mycket plats i slutet av boken. Berättelsen om Artos kamp hade räckt för att skapa spänning i boken och jag önskar att hans berättelse hade fått fortsätta vara mer lågmäld. Trots detta är Lite död runt ögonen en bra debut och jag är glad att jag fått stifta bekantskap med David Ärleman, en författare jag är säker på att vi kommer att få se mer av.


Inlägget publicerades ursprungliga på Kulturkollo 2020-01-21

Deadline — spänning på tidningsredaktion

När Anna får ett nytt jobb är det av det annorlunda slaget. Inte yrkesmässigt egentligen, då hon går ifrån att vara chefredaktör på en mindre tidning till att bli chefredaktör på en av koncernens flaggskepp, livsstilsmagasinet Suzanne. Det är bara det att Anna ska göra allt jobb, men låta nuvarande chefredaktör Diana Gray fortsätta vara ansiktet utåt. Allt jobb, men ingen cred alltså. Trots detta tackar Anna ja och blir en del av en tidningsredaktion som är allt annat än harmonisk. Tidningens grundare och förre chefredaktör Susanne befinner sig på ett vårdhem efter en olycka och många saknar henne. Det är också tydligt att Diana Gray har farit fram hårt med sina anställda och må vara känd influencer, men definitivt ingen bra ledare. Redan från början vet vi också att hon är död. Mördad. Och det är Anna som hittar henne.

De bästa delarna av Deadine är de som utspelar sig på tidningsedaktionen. Det märks att Rebecka Edgren Aldén känner miljön väl och hon har ett öga för detaljer. Jag uppskattar också den mediekritik som framförs på ett bra och tänkvärt sätt, men helt utan pekpinnar. Vi lever i en medievärld där en dokusåpa kan vara vägen in i ett stort kändisskap och där influencers och youtubeprofiler får stort inflytande. De som skapar ett magasin som kommer ut sällan, måste förhålla sig till den snabba världen runtomkring och ibland blir det svårt att vara relevant. Samtidigt är diskussionerna kring målgrupp intressanta och jag hoppas att det finns personer som Anna som inser att alla inte vill ha sin värld styrd av influencers.

Med det sagt så faller Anna inledningsvis handlöst för Diana och den spännande värld som öppnas för henne i kändisens sällskap. De går på premiärer och fester ihop och Anna får en chans att bli någon helt annan än den hon är, någon som är känd och hyllad. Nu är hon inte längre bara mamma och fru och inte heller har hon ett doldisjobb på en tidning som få läser. Problemen låter dock inte vänta på sig, för en frånvarande mamma och fru förlorar också något. Barnen krisar, maken är trött på att få sköta allt markarbete och snart känner Anna sig otillräcklig både hemma och på jobbet.

När Edgren Aldén slutligen vänder åter till mordet på Diana, som hon lämnat under en stor del av boken, blir jag lite besviken när hon verkar falla i fällan att lösa allt på tok för enkelt. Jag hade fel. Vändningarna är många och allt faller på plats. Trots detta är spänningsmomentet inte det jag kommer att minnas mest, utan istället den unika inblicken i ett liv som ligger långt ifrån mitt, men som författaren skildrar på ett mycket trovärdigt vis. Deadline är välskriven och riktigt bra. Kanske Rebecka Edgren Aldéns bästa hittills. Hon är riktigt skicklig på att skapa psykologisk spänning, där snaran dras åt utan att vi eller karaktärerna riktigt är beredda på det.

Han dör om du inte

Han dör om du inte är den fjortonde boken i Peter James serie om Roy Grace som arbetar som polis i dubbelstaden Brighton-Hove. Det är dags för fotbollslaget Brighton & Hove Albion FC att premiärspela i Premier League och den nya arenan Falmer Stadium är redo att ta emot en publik på mer än 30 000. Roy Grace går på matchen med sin son Bruno och upptäcker en man som beter sig misstänkt. Kipp Brown, affärsmannen som dök upp redan i förra boken, är också på matchen med sin son. Ett bombhot riktas mot arenan och Grace lyckas självklart rädda situationen och tar som vanligt en lite större risk än han borde. Matchen kan dock spelas utan att någon i publiken har en aning om hur nära en katastrof de varit.

Några minuter innan matchstart möter Kipp Brown en klient och i vimlet försvinner hans son. Något senare får han ett meddelande från kidnappare som vill ha en stor summa pengar för att släppa Mungo. De gör det också helt klart att en kontakt med polisen leder till sonens död. Eftersom Kipp Brown är en av de rikaste i trakten är det kanske inte så konstigt att någon pressar honom på pengar. Problemet är att hans spelberoende gjort att han förlorat nästan alla sina pengar och inte kan få fram ens en bråkdel av det kidnapparna kräver. Han kontaktar polisen ändå och Roy Grace sätts på fallet.

Vändningarna är många i den här boken och den albanska maffian pekas ut som skurkar. Eftersom Grace och hans kollegor arbetar mot klockan blir det också väldigt spännande, men kanske lite mer stereotypt än det brukar bli när Peter James skriver deckare. Bra, spännande, om än något av en standardbok, men jag måste erkänna att jag läser med andan i halsen. Fallet får stor plats och Roys familjeliv står tillbaka. I nästa bok vill jag veta mer om Bruno och den cliffhanger som avslutade bok nummer 13. Två böcker till finns utgivna på engelska och jag är definitivt sugen på att läsa vidare.

Terapeuten

Sara och Sigurd har tagit över hans morfars hus utanför Oslo och håller på att renovera. På ytan är de det perfekta paret, hon terapeut och han arkitekt. Unga och lyckade. Något har dock hänt och Sara upplever en distans mellan dem. Sigurd skyller på jobbet. Sigurd är den som har kunskaperna om renovering, men definitivt inte orken och arbetet står stilla. Sara börjar bli irriterad på det inte ens halvfärdiga badrummet, men är glad att hennes kontor prioriterades. Hon är terapeut och tar emot trasiga ungdomar som behöver hjälp. Livet förändras helt när Sigurd en dag försvinner spårlöst. Sara tycker sig höra någon i huset och hittar bevis för att någon varit där, men poliserna tar henne inte riktigt på allvar. Ju längre tiden går desto mer osäker blir Sara på vad som egentligen händer och vad hon inbillar sig.

Terapeuten är Helene Floods första bok för vuxna och det är en spännande debut. Flood är själv psykolog och det gör hennes huvudperson Sara extra trovärdig. Människors agerande står i centrum och Flood bygger upp en krypande spänning. Sedan är det kanske inte världens mest överraskande berättelse, men jag köper det för att jag gillar stämningen. Boken är nominerad till Årets bok och är en av de två böcker jag läst hittills som jag tycker bäst om. Den andra är Skuggjägaren, så jag hoppas på en deckare i år.

Ytspänning

Ytspänning av Olivier Norek är författarens fjärde bok, men den första som översätts till svenska. Vi kastas in i händelserna genom en prolog där livet tycks ta slut för huvudpersonen Noémie Chastain, kommissarie på Parispolisen. Vid ett tillslag blir hon skjuten i ansiktet och svävar mellan liv och död. Hon klarar sig, men hennes ansikte är förändrat vilket får hennes kollega och pojkvän att försvinna. Han vill inte heller arbeta med henne längre och när Noémie Chastain förflyttas till den lilla byn Avalone är det visserligen för att hon inte klarar av vapen och våldsamma situationer, men hon skyller också på honom.

Hennes uppdrag i Avalone går helt enkelt ut på att skriva en rapport som ska förvara en nedläggning av den lilla polisstationen, men när en tunna med ett barnskelett dyker upp hamnar hon istället mitt i ett gammalt fall som påverkat byn i många år och fortfarande gör det. I kraftdammen i byn finns nämligen det gamla Avalone fortfarande kvar. I samband med att byn dränktes och flyttades försvann tre barn och ingen vet vad som hänt med dem. Kan skelettet tillhöra en av dem?

Ytspänning är en välskriven spänningsroman med mer litterära kvaliteter än de flesta böcker i genren. Jag fastnar totalt för Noémie och älskar miljön. Kanske är själva deckarhistorien inte den mest originella, mina tankar går till exempel till En ovanligt torr sommar av Peter Robinson, men helheten är något utöver det vanliga. Människorna i den lilla byn blir levande och jag vill verkligen veta vad som hänt med de tre barnen. Mest av allt tycker jag dock om att följa Noémie och jag hoppas att hon dyker upp i fler böcker av Norek och att de andra böcker han skrivit översätts till svenska. Jag vill definitivt läsa mer av Olivier Norek, med eller utan min nya favoritpolis

The Perfect Husband

Lisa Gardner är en författare jag tänkt läsa något av länge och i min Bokbloggarboktipsutmaning 2019 tipsade Annette på Bibliotekskatten om boken The Perfect Husband, som är första delen i den så kallade FBI-profiler-serien. I första boken finns Quincy och Rainie med, men det är fallet och kvinnan vars liv är i fara, som står i centrum.

Tess Beckett gifte sig ung med den charmige polisen Jim. Målet var att komma bort från sin destruktiva familj, men det visade sig snart att Jim var värre än hennes föräldrar någonsin varit. När Tess och Jim varit gifta bara några år, hjälper hon polisen att sätta dit honom för tio brutala kvinnomord. När boken börjar rymmer Jim från ett högriskfängelse genom att mörda två vakter och Tess söker upp  J.T. Dillon, en minst sagt trasig ex-soldat som hon hoppas ska lära henne att försvara sig själv och sin dotter.

Att Tess vill hämnas är absolut något jag köper rätt av, men mötet med just J.T. känns lite konstlat. Jag bestämde mig dock för att acceptera det och fick därefter hänga med på en fartfylld, våldsam och ganska spännande jakt på en väldigt brutal mördare. Mitt bland de vuxna, som främst har fokus på att ta död på varandra, finns Tess och Jims lilla dotter som befinner sig i ett safe-house. Det är för henne Tess kämpar och hon är dessutom den enda människa Jim älskar och kanske den enda han någonsin älskat.

Lisa Garner påminner om Tami Hoag. Det är svart, brutalt och väldigt underhållande, men The Perfect Husband är ganska svart-vit och karaktärerna överdrivet knäppa. Ändå tycker jag om att läsa om dem och fastnade kanske mest för J.T.:s syster Marion som är FBI agent. Spännande som bara den mot slutet och en bok som verkligen fick mig att fastna. Jag läser gärna mer av Lisa Gardner.

Den tysta patienten

Ibland dyker böcker upp när jag bläddrar runt bland e-böckerna på de tjänster jag prenumererar på och att jag läste Den tysta patienten av Alex Michaelides var faktiskt en slump. Tre saker avgjorde: 1. Boken lyftes fram som ovanligt bra 2. Jag blev nyfiken då jag upptäckte att författaren är från Cypern 3. Modernista brukar ge ut bra deckare. Just Cypern-delen hade absolut ingen relevans, då Den tysta patienten inte utspelar sig där, men en grekisk myt har betydelse för handlingen.

Vi får möte Theo Faber, en meriterad psykoanalytiker som söker jobb på en anstalt där konstnären Alicia Berenson sitter inlåst för mordet på sin make. Sedan mordet har hon vägrat att prata och ingen i personalen har kunnat nå henne. Faber ser det som en stor utmaning att få henne att berätta om vad som egentligen hände den där kvällen då hennes man dog och verkar i det närmaste besatt av Berenson. Bit för bit får vi veta mer om Alicia och hennes liv både innan och efter kvällen som förändrade allt.

Det jag tycker om med Den tysta patienten är sättet historien berättas på, men fokus dels på Alicia, men också på Theo. Det jag inte tycker om är att Theo Faber är en karaktär som är extremt svårt att hysa någon som helst sympati med och hans yrkesetik går helt klart att ifrågasätta. Michaelides debut är spännande och ganska så välskriven, men den känns inte speciellt nyskapande. En spännande thriller, men jag blev inte överväldigad.

Många är dock de som läst och älskat Den tysta patienten, som beskrivs som “2019 års stora thriller-hype” och filmrättigheterna är redan sålda. Frågan är dock hur en bok som till största del består av försök till samtal och en hel del inre monolog ska fungera på vita duken. Det återstår att se. Boken är i alla fall bra underhållning för stunden.

 

Du måste dö

Ingen sommar utan Peter James och seriens trettonde bok Du måste dö var (imponerande nog) en av de bästa. James kan konsten att bygga upp en spännande deckarintrig, men ännu mer att lyckas få mig som läsare att fortsätta bry mig om huvudpersonerna och deras öden. I förra boken dog Roy Graces förra fru Sandy, som varit försvunnen i tio år och han fick dessutom veta att de hade en son tillsammans. Nu ska Sandy begravas och sonen Bruno flytta till Roy och hans familj. Att inkludera en tioåring är sjävklart inte det enklaste.

Och mordhistorien då? Den handlar om Lorna Belling, en kvinna fast i ett destruktivt äktenskap som lever ett dubbelliv. I en lägenhet som hon hyr i hemlighet träffar hon nämligen sin hemliga älskare och det är med honom hon hoppas kunna bygga ett nytt liv. Så blir det inte alls, utan Lorna hittas mördad i lägenhetens badkar. Roy Grace och hans kollegor följer ett flertal trådar och det blir riktigt spännande.

Som vanligt glömmer jag själva fallet ganska snabbt, även om det är underhållande för stunden. Däremot fastnar berättelsen och Roy Grace och hans familj, som hela tiden tar nya och spännande vändningar. Jag har redan börjat läsa fjortonde boken Han dör om du inte, för att få veta mer om Graces relation med sin nyupptäckta son. Det är så himla skönt att ha den här serien att vända tillbaka till när behovet av en habil deckare blir stor.

 

Jakthundarna

Jag hamnade i en deckarperiod och en av de böcker jag läste var Jørn Lier Horsts prisbelönta Jakthundarna. William Wisting är en favorit och det var trevligt att återse honom. Jag gillar också att få följa hans dotter Line, som är journalist och egentligen lägger sig i för mycket, men är intressant nog att komma undan med det. Det är dock ett beteende som inte får gå till överdrift, då det är en typisk sak som kan få mig att släppa en serie. Även Wistings buttra personlighet och det faktum att han går mer och mer över gränsen är ett litet orosmoln, men än så länge följer jag honom gärna.

Jakthundarna tilldelades det nordiska priset Glasnyckeln 2013 och var också den första boken i serien som översattes, trots att det egentligen är bok nummer åtta om Wisting. Den hade nog kunnat funka som en förstabok, men jag har (som vanligt) valt att läsa böckerna i ordning, trots att det betyder att jag ligger några böcker efter. Ett gammalt fall dyker upp på nytt och Wisting anklagas för att ha fabricerat bevis i en mordutredning 17 år tidigare. Detta leder till en avstängning, men med Lines hjälp försöker han komma fram till vem som egentligen fuskat med bevisen. Samtidigt försvinner en ung kvinna och en äldre man hittas brutalt mördad. Självklart hör allt ihop och de olika trådarna knyts ihop riktigt bra.

Jakthundarna är en habil deckare, men det märks att den har några år på nacken. Kanske har för många skrivit böcker som liknar Horsts, eller så är det här helt enkelt inte någon speciellt unik kriminalroman. Jag släpper inte Wisting ännu, men jag är inte heller överväldigad.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: