Deckare

Skolan av Karin Wik

På internatskolan Axelsons går elitens barn och att de uppfostras av varandra på ett minst sagt hårt sätt är självklart. Det är en klassisk internatskola som beskrivs i Karin Wiks debut Skolan och tystnadskulturen gör det svårt för boken huvudperson Ida Rossi att ta reda på sanningen. Hon är inte polis, men får tillträde till skolan och flyttar in i en av  personalbostäderna.

Ida Rossi är journalist på lokaltidningen och hon får i uppdrag att skriva om det som hänt på Axelsons. Frågan är om det är en fördel eller nackdel att hon själv varit elev där och lämnade efter att ha utsatts för minst sagt hemska saker. Hon vet också att tradition och lojalitet står högre än sanningen. Självklart är Ida misslyckad och dricker dessutom för mycket och det börjar faktiskt bli lite tröttsamt att sådana huvudpersonen dyker upp i bok efter bok. Det som gör henne intressant att följa och Skolan värd att läsa är Karin Wiks sätt att berätta om dem. Berättelsen om de två eleverna som dött, den misstänkte som försvunnit och de andra på skolan som påverkats, är välskriven och lättläst. Idas ibland överdrivet naiva agerande stör mig lite, men helheten är trots det bra. Det perspektiv som är mest annorlunda är kanske att lokalbefolkningen utanför skolan får ta plats och de gillar såklart inte den fina skolan mitt ute i skogen och inte heller dess bortskämda elever.

Skolan är en bra debut. Kanske inte så annorlunda eller nyskapande, men välskriven. I nästa bok hoppas jag att Karin Wik vågar ta ut svängarna mer inte bar språkligt, utan också innehållsmässigt. Då kan det bli riktigt bra.

Byn — mitt första möte med Ragnar Jónasson

Min utmaning i september att läsa nordiska böcker gick helt ärligt sådär (2,5 böcker lästa)  men jag fick i alla fall stiftat bekantskap med Ragnar Jónasson och det är jag glad över. Jag valde att läsa den fristående Byn om Una som lämnar Reykjavik för att arbeta som lärare för två flickor i den lilla byn Skálar. Hon flyr snarare än reser till och hennes gamla, misslyckade liv vill inte släppa taget om henne. I Skálar hör hon inte riktigt till heller och börjar upptäcka märkliga saker som händer. Byns få invånare verkar göra allt för att hon inte ska gräva vidare och hon känner sig verkligen inte välkommen.

Una bor inneboende hos en av flickorna i ett hus där det spökar. En flicka dog där för många år sedan och hon återvänder. Till slut vet varken Una eller läsaren för den delen vad som egentligen händer och vad som är Unas fantasi. Hon häller i sig en rejäl mängd vin och har inte alltid full koll på sin omgivning. Jónasson skapar en krypande spänning som mycket handlar om att miljön är så väldigt obehaglig. Byn är spännande och välskriven, men inte fantastisk. Det går lite snabbt i slutet och vissa trådar lämnas hängande. Trots det är Byn en bra bok och jag vill verkligen läsa mer av Ragnar Jónasson.

Som man sår

Jag minns fortfarande när jag läste Det fördolda, första boken om Sebastian Bergman av Michael Hjorth och Hans Rosenfeldt. När jag läste sista sidan var jag tvungen att direkt börja med uppföljaren. Boken slutade nämligen med en gigantisk cliffhanger. När jag läser mitt inlägg nu i efterhand verkar jag lite osäker på riktigt vad det är som gör Det fördolda så himla bra och är inne på att det handlar om karaktärerna och så känner jag fortfarande när jag nu läst Som man sår, den sjunde delen i serien som just kommit ut. Även den slutar för övrigt med ett par cliffhangers av gigantiska mått, men den här gången kan jag tyvärr inte läsa vidare direkt. Till dig som inte läst serien ännu har jag två tips. För det första måste du läsa böckerna i ordning och kanske ska du vänta tills serien är komplett så att du inte tvingas pausa.

Som man sår utspelar sig tre år efter händelserna i förra boken En högre rättvisa. Vanja har tagit över som chef för Riksmord efter Torkel, som mest sitter hemma och super i sin ensamhet. Sebastian Bergman jobbar inte längre inom polisen, utan driver en privat mottagning som terapeut. Han har ett förhållande med Ursula, som fortfarande är kvar på Riksmord. Det är också Billy som snart ska bli pappa och gör allt för att försöka hålla tillbaka sin mycket destruktiva sida.

Själva fallet som Riksmord tar sig an handlar om en rad mord utförda av en prickskytt i det lilla samhället Kungshamn. Vi får också följa med på en klassåterträff och det verkar finnas ett samband mellan den och morden. När upplösningen sker blir jag först lite besviken, men självklart är Hjorth och Rosenfeldt inte författare som nöjer sig med en enkel förklaring och ett simpelt slut. Boken tar fart igenom och hej vad det går. Mycket spännande och inte minst intressant hur trådar knyts ihop och nya läggs ut. Det är definitivt upplagt för en helt fantastisk upplösning i nästa bok som blir seriens sista.

Jag skriver medvetet väldigt lite om bokens innehåll då en stor del av behållningen handlar just om att bli överraskad. Fallet med prickskytten är en del, men karaktärernas utveckling är central i boken. Dels har Sebastian Bergman försökt att starta ett nytt liv när han nu blivit morfar. Han jobbar mindre och försöker verkligen vara delaktig. Det är lätt att älska ett barnbarn, men kärleken påminner honom om den dotter han förlorade i tsunamin 2004 och han får enormt dåligt samvete. Även Torkel och Billy har sina spår och Vanja är som alltid spännande att följa. Läs säger jag och glöm inte mitt inledande råd att läsa serien i ordning.

Den sovande nymfen

Eftersom jag tyckte mycket om Blommor över helvetet som första boken i serien om kommissarie Teresa Battaglia och den nyanställde Massimo Marini, var det självklart att läsa Ilaria Tutis uppföljare Den sovande nymfen. Titeln anspelar på en tavla med samma namn, målad under andra världskriget och som det visar sig, målad med blod. Jakten på en nu troligen gammal mördare inleds.

Miljön är återigen en isolerad dal i Alperna och denna gång heter den Val Resia. En dal som befolkas av resianerna, ett folk som enligt sitt DNA inte är släkt med några andra folk i närheten och de flesta resianer härstammar från de första familjerna som flyttade till dalen. När vet man inte riktigt, men klart är att språket är en slags slovakisk dialekt.

Några saker lyfter läsningen. Det är dels informationen om ett folk jag inte ens visste existerade och så Battaglias kamp för att leva med och dölja sin allt mer märkbara alzheimers. Själva fallet med tavlan och dess historia har jag däremot svårt att engageras av och att ens göra ett mordfall av det hela känns krystat. Ändå är det så att jag utan tvekan kommer att läsa vidare och Tuti skriver fler böcker i serien, men för mig blev Den sovande nymfen något av en besvikelse. Många är dock de som läst och hyllat, så chansen finns att jag bara är lite extra grinig.

Mordkonsulten av Elly Griffiths

Mordkonsulten är andra delen av Elly Griffiths serie om polisinspektör Harbinder Kaur och även den här gången spelar litteraturen en stor roll i handlingen. Den som tyvärr får sätta livet till är Peggy, en 90-årig dam som bor i en lägenhet i seniorkomplexet Seaview Court i Shoreham-by-Sea, inte långt från Brighton på den engelska sydkusten. Hon är en storläsare som älskar deckare och har ett spännande förflutet, dessutom är hon riktigt bra på att komma på spännande intriger och ovanliga sätt att ta dö på offer. Flera deckarförfattare har fått hennes hjälp och hon tackas i slutorden i deras böcker. En av författarna, vars mor är granne med Peggy, kallar henne lite skämtsamt för “mordkonsult”.

När en 90-årig dam stilla avlider borde ingen bli speciellt misstänksam, men sköterskan Natalka anar oråd. Hon besökte Peggy samma morgon och då var det absolut inget fel på henne. När polisen inte tar hennes oro på allvar börjar hon själv undersöka fallet tillsammans med Peggys granne Edwin och Benedict, en före detta katolsk präst som nu driver ett litet café på stranden i Shoreham-by-Sea. När trion befinner sig i Peggys lägenhet och blir hotade av en man med pistol kallas polisen dit och Harbinder Kaur träder in i handlingen. Tyvärr tycker jag att hon får ta lite för lite plats i denna den andra boken, men hoppas på fler böcker i serien.

Det är också himla synd att Peggy dör precis i början, då hon verkar ha varit en mycket intressant kvinna, som säkert hade tillfört en massa. Nu får vi istället lära känna henne genom vännerna som engagerar sig i hennes död och som är helt säkra på att den inte är naturlig. Det är ett osannolikt gäng som ger sig ut på jakt efter en tänkbar mördare och jag gillar verkligen att följa med dem, speciellt med tanke på att färden går till en litteraturfestival i Aberdeen.

Mordkonsulten är en pusseldeckare av hög kvalitet och trots att trådarna ibland blir väl många och vändningarna minst sagt osannolika så gillar jag den skarpt. De litterära kopplingarna är många, mystiska ukrainare smyger runt i kulisserna och självklart är Peggys son skum som bara den. Många har motiv att göra sig av med Peggy och när flera författare dör blir det riktigt spännande. Samtidigt är det inte för spänningen jag i första hand läser ut Mordkonsulten, utan för karaktärerna och miljöerna.

Sekten på Dimön

Jag lyssnade på Mariette Lindstein två gånger på Crimetime Gotland 2017 och då planerade jag att genast läsa hennes serie om Sekten på Dimön. Ändå blev den första boken läst först nu och klart är att jag borde läst den för länge sedan. Berättelsen om Sofia som blir en del av en sekt ledd av den karismatiske Franz Oswald är nämligen riktigt bra. Lite trevande är det inledningsvis, men när berättelsen kommer igång flyter det på bra.

Sofia är en ganska vanlig tjej som först planerar att stanna en kort period på Dimön för att sedan återvända till sitt vanliga liv. Det som kan liknas vid ett retreat blir snart ett erbjudande om ett spännande jobb och Sofia tvekar kanske lite, men bestämmer sig för att stanna. Människorna i gruppen som kallar sig ViaTerra verkar trivas med sina liv och uppdraget om att bygga upp ett alldeles nytt bibliotek engagerar henne. Det känns som att hon hittat en plats som är bra för henne och om hon vill åka hem tänker hon att det bara är att göra det. Långsamt börjar hon inse att livet i ViaTerra inte är så perfekt och att ledaren, Franz Oswald är mer än sin charmiga yta. Att bara lämna och åka hem är inte möjligt och snart är Sofia fast i en situation som hon inte vet hur hon ska ta sig ur. Även om det här inte är en deckare är det definitivt att definiera som en spänningsroman och brott förekommer utan tvekan.

Mariette Lindstein har själv varit en del av en sekt och lyckas lämna den. Som tjugoåring gick hon med i scientologerna och arbetade inom rörelsen under många år innan hon rymde 2004. Det märks att Lindstein lever sig in i berättelsen om Sofia och hon beskriver realistiskt hur det gradvis går att acceptera mer och mer extrema saker. Sofia vet egentligen att hon fastnat i ett sammanhang som inte är okej, men det är ändå svårt att lämna av flera anledningar. Hennes ångest och ambivalens skildras på ett trovärdigt sätt och jag läser gärna vidare om sekten på Dimön.

The Survivors av Jane Harper

I sin fjärde bok har Jane Harper övergivit Australiens inland och tar istället med oss till Tasmanien. The Survivors handlar om Kieran som åker tillbaka till barndomshemmet i Evelyn Bay för första gången på nästan tre år. Med sig har han sin flickvän Mia, också hon från Evelyn Bay och deras lilla dotter Audrey. Besöket har blivit oundvikligt då Kierans pappa förloras allt mer till den demens som drabbat honom och tiden är kommen för det äldre paret att förändra sitt liv. Kieran vill helst att de ska flytta till honom och Mia i Sydney, men Tasmanien är svårt att överge.

Kieran och Mia hänger vid stranden, umgås med vännerna Sean, Olivia och Ash, lär känna Bronte som jobbar på restaurangen Surf and Turf och delar hus med Olivia och möter en författare som köpt ett hus på ön och har det som skrivarlya. De försöker också hjälpa Kierans mamma att hålla hennes man och Kierans pappa någorlunda lugn. På ytan är det i alla fall någorlunda harmoniskt, men sanningen är att det finns mycket som skaver.

Ännu en gång låter Jane Harper naturen spela en stor roll i berättelsen. En anledning till att Kieran inte besökt Tasmanien på så länge är nämligen en storm för många år sedan, då Kierans bror Finn och hans kompis dog i vågorna. De var på väg ut för att rädda Kieran som befann sig i grottorna en bit ut i havet och fastnat på grund av tidvattnet och vinden. Under samma storm försvinner också Olivias yngre syster Gabby och förlusten av tre unga människor har självklart påverkat alla i Evelyn Bay. Många gör Kieran ansvarig för att hans bror och kompis dog, då de inte hade varit ute på havet om det inte vore för honom. Alla minnen väcks till liv när Bronte hittas död på stranden. Chris Renn, som var nybakad polis och deltog i sökandet efter Gabby kommer nu åter till ön för att utreda det som tros vara ett mord.

Jag tycker verkligen om Jane Harper och tycker att hon är en skicklig författare. Även The Survivors är riktigt bra och bit för bit läggs det pussel som ger oss svar både på vad som hände med Bronte och vad som egentligen hände under stormen. Det enda som stör mig lite är att hon vid två tillfällen använder ett stilgrepp som jag avskyr, där en person inser något, men att det inte avslöjas utan följs upp först senare. Å andra sidan passar det kanske i pusseldeckarkonceptet där ön blir det slutna rummet, men jag är inte helt förtjust. I övrigt är The Survivors en bra bok med trovärdiga karaktärer och en spännande miljö.

Död vid första ögonkastet

Död vid första ögonkastet är den femtonde (!) boken i Peter James serie om polisen Roy Grace i polisdistriktet Brighton/Hove. Böckerna kallas fristående och det är det på så vis att ett fall presenteras och avslutas i varje bok, men det finns också fall som löper över flera böcker och inte minst är berättelsen om Roy Grace, hans familj och kollegor en stor behållning. Läs därför böckerna i ordning om du vill få ut så mycket som möjligt av dem. Just nu är det dock inte jätteroligt att läsa om Roy Grace om jag ska vara ärlig. Jag gillar inte problemen med sonen Bruno, som efter att ha mist sin mamma flyttat in hos Roy och hans familj. Det är så himla onödigt och obehagligt att framställa ett barn som en ond individ och jag tycker att det är jobbigt att läsa om. I övrigt håller Peter James god form och det känns inte som att serien borde avslutas, utan den håller fint även om jag helst skulle sett en annan vändning i just Roy Graces familjeliv.

I Död vid första ögonkastet luras äldre, ensamma och förälskade människor på stora summor pengar. De träffar sitt livs kärlek på en dejtingsajt och efter ett tag visar det sig att hen råkat ut för något som gör att pengar behövs. Elaka ex, sjukdomar som kräver sjukhusvård som kostar massor och en massa andra hemska saker som deras älskade självklart vill hjälpa dem med. Det handlar om hundratusentals kronor i vissa fall och även om de som luras inte alltid inser det, finns det oroliga anhöriga som förstår allvaret i situationen. Två kvinnor hittas dessutom mördade. Det visar sig att det finns en koppling mellan dem och därutöver en koppling till dejtingsajten i fråga.

En gammal fiende till Grace dyker också upp i Brighton igen med ett uppdrag att döda. Det visar sig att han och Grace är inblandade i samma fall och det gör det hela till en katt-och-råtta-lek av sällan skådat slag. Historien är komplex, välskriven och spännande, men trots detta inte den bästa boken i serien. Faktiskt långt därifrån. Det säger å andra sidan mer om Peter James höga lägstanivå än något annat. Det finns nämligen ingen tvekan om att jag vill läsa med om Roy Grace.

Alla ljuger av Camilla Grebe

Camilla Grebe är en av mina favoritförfattare i spänningsgenren och självklart har jag läst senaste boken Alla ljuger. Den ingår i den löst sammansatta serien Flickorna och mörkret som verkligen gett Grebe en plats bland de stora. Fem välskrivna och relevanta böcker om vår samtid. I Alla ljuger tas vi tillbaka tjugo år i tiden då en ung flicka försvinner. Hennes stövlar står vid kanten till en klippa och hon har lämnat ett självmordsbrev. Flickan heter Yasmine och är styvdotter till bokens huvudperson Maria. Maria som förälskat sig i Yasmines pappa Samir, men som mest av allt älskar sin son Vincent. När Yasmine försvinner förändras deras liv totalt och än värre blir det när Samir misstänks för mord.

Det är Maria som berättar först. Om sonen Vincent med Downs syndrom som hon uppfostrat ensam. Om Samir, läkare från Paris med rötter i Marocko, också han ensamstående förälder. Om kärleken som drabbade dem och det liv de byggt upp tillsammans. Om styvdottern som först är så ordentlig och sedan missköter sig allt mer. Om fördomar som Samir möter som man med rötter i ett muslimskt land. Om hur Maria själv får svårt att lita på honom.

Titeln berättar att alla ljuger och Maria berättar inte allt. Fler ledtrådar får vi när Vincent tar över. Han berättar om sin syster som han älskar och om hur bra han är på att vara tyst. Faktiskt så bra att han slutar prata efter Yasmines försvinnande. När vi träffar honom igen 20 år senare har en kropp hittats som polisen tror kan vara Yasmine och Vincent är fortfarande tyst.

Polisen Gunnar står för sanningen, eller i alla fall den officiella sanningen. Han är ansvarig för fallet år 2000 och finns självklart med i utredningen 20 år senare då kroppen hittas. Först när Yasmine får berätta sin historia får vi veta hur det gick till, bit för bit avslöjas av henne, men också av de andra berättarna. Ett grepp som används mer och mer, men jag är inte helt säker på att jag gillar de oberäkneliga berättarna. Samtidigt är det mänskligt att ljuga, eller snarare undanhålla information och därmed blir berättelsen också trovärdig. Så överraskande är den däremot inte, men bra läsning likafullt.

Även om Alla ljuger inte är Camilla Grebes bästa bok är det en mycket läsvärd och välskriven sådan. Funderingar kring familjen, lojalitet och fördomar är intressanta. Vi bygger inte sällan vår bild av andra utifrån fördomar, både positiva och negativa och det påverkar vår syn på världen. Berättelsen om Maria och den familj hon hade berör verkligen och det är som roman mer än spänningsroman som jag uppskattar Alla ljuger.

Brinn mig en sol är en fullträff

I sin nya bok Brinn mig en sol tar oss Christoffer Carlsson återigen med till Halland och trakterna kring Halmstad. Egentligen var det här en bok jag hade tänkt att spara till ett perfekt tillfälle för att inte riskera att min trötta hjärna skulle förstöra läsningen, men det visade sig att det perfekta tillfället var en seg lördag då den trötta hjärnan efter bara några sidor kände att nu, nu är det dags att vakna och läsa en riktigt bra bok. Det finns ett flyt i språket och en stämning som gör att jag dras in direkt i berättelsen.

Brinn mig en sol börjar 2019 då vår huvudperson kallad Malen (eftersom har var en bokmal under skoltiden) har flyttat tillbaka till sitt barndomshem i Marbäck. Han har skilt sig och därefter lämnat Stockholm. Tanken är att han ska skriva ännu en bok, men istället har han mest suttit ensam i huset och ibland träffat den numera pensionerade polisen Evy. Nu har han i alla fall tagit sig in till stan för att dricka öl i sin ensamhet och där träffar han sin gamle vän Vidar.

Utan att vi egentligen får veta vem huvudpersonen är förflyttas vi tillbaka i tiden till februari 1986. Vi får träffa polisen Sven Jörgensson, som är Vidars pappa och hans kollega Evy. En natt i slutet av februari hittas en våldtagen kvinna i en bil. Sven är först på plats och känner en svag puls. Han väntar inte på ambulans, utan tar kvinnan till sjukhuset, men hon hinner avlida. Samma natt nås Sveriges befolkning av den ofattbara nyheten att landets statsminister mördats efter ett biobesök i Stockholm. Jakten på den så kallade Tiarpsmannen hamnar i skymundan, men Sven och hans kollegor jobbar på. När Tiarpsmannen kontaktar Sven är hans budskap tydligt. Han är inte färdig ännu och fler kommer att dö.

Att Christoffer Carlsson valt att förlägga det första mordet precis när Palme mördas och därmed låter de två utredningarna följas ger ännu en dimension till boken, som är något av det bästa jag läst i genren. En spänningsroman är det absolut, men ännu mer en berättelse om ett litet samhälle och om relationer mellan familjemedlemmar. Främst är det den mellan Sven och Vidar som är intressant. Lite sugen blir jag faktiskt på att läsa om Järtecken, där samma Vidar finns med. En polis som, till skillnad från sin far, överger yrket i perioder men aldrig lyckas lämna det helt. Det är sällan jag läst en så spännande kriminalroman, som dessutom innehåller så mycket mer.

När vi summerar litteraturåret 2021 kommer Christoffer Carlsson att nämnas av många. Brinn mig en sol måste självklart nomineras till Årets bästa svenska kriminalroman och definitivt till Årets bok. Jag önskar också att det här blir boken som tar in kriminalromanen i finrummet och kniper en nominering till Augustpriset. Sällan har jag läst en så välskriven och suggestiv bok i någon genre. Hatten av Christoffer. Det här gjorde du bra! Väntar visserligen, men icke desto mindre imponerande.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: