enligt O

Tematrio – Favoritlitteratur

Det här med genreindelning är svårt, men nu har jag fått klura ut några lite mer begränsade genrer som får vara en del av veckans Tematrio där Lyran vill att vi gör följande:

Berätta om tre olika sorters litteratur du gillar.

1. Jag gillar romaner som utspelar sig nu, i vår tid med personer som reflekterar över densamma. Här skulle jag säga att merparten av det jag läser är svensk och västerländskt, men jag läser gärna böcker som utspelar sig i andra länder också. Samtidslitteratur alltså, gärna med världslitterära inslag. Det spelar dessutom mindre roll om böckerna är skrivna för vuxna eller ungdomar. Faktum är att det finns väldigt mycket bra samtidsskildringar bland böcker som riktar sig till ungdomar.

2. Deckare fyller en funktion i mitt läsande, som ett enklare och mer rättfram genre. Jag läser i perioder, som med så många andra genrer, men återkommer alltid till mina favoriter. Inte för brutalt, eller i alla fall inte våld för sakens skull.

3. Även när det gäller lyrik är jag en riktig periodare. Just nu läser jag William Carlos Williams och ska väl försöka mig på ett inlägg var det lider. Jag läser mycket mer poesi än jag skriver om. Ibland räcker det att slå upp en favoritbok och läsa lite här och där för att må bättre. För mig förmedlar lyrik mer känslor än andra genrer. Det är ett fysisk läsande, där hela kroppen påverkas.

Om sex och sånt

Ni som följer mina tweets märkte att jag var på kurs igår Sex, unga och skolans roll med fokus på pubertet. En fantastiskt bra fortbildningsdag arrangerad av GR-Utbildning, VG-regionen och Göteborgs Stad.

Vi fick information om de riktlinjer som Hivprevention i Västra Götaland tagit fram för sex- och samlevnadsundervisningen i skolan. Tyvärr är det här ett ämne som är allas ansvar, men blir ingens. Jag tycker att det är rätt att de här frågorna är hela skolans ansvar och det är definitivt bra om rektorns ansvar blir ännu tydligare i den nya läroplanen, men är det verkligen så att alla lärare är lämpade att undervisa i ämnet? Fortbildning för alla är definitivt en god tanke, men jag är ändå tveksam. Vi hade en ung och osäker lärare på högstadiet, som höll på att dö när sex kom på tal. Undervisningen leddes därför av Pogo Pedagog och det är väl inte direkt den bästa läraren i landet.

Linda Backlund från Skambyrån läste i sina dagböcker och fick i alla fall mig att bli tonåring igen, trots att jag aldrig skulle våga ens snegla i mina egna dagböcker än mindre läsa ur dem inför publik. Skulle du?

Underbara Emma Hamberg talade om pubertet och ritade kroppskartor, något som jag tror att även mina elever skulle kunna göra, trots att de tycker att det är ganska konstigt att prata om sex. Konstigt, men inte så ofta pinsamt faktiskt. Det gäller bara att ta det lite lugnt. Att föreslå onaniläxor det första man gör kanske inte någon direkt smart idé. Hennes bok Kärlek och 6 från pirr till petting är både oskyldig och rakt på sak på samma gång, men den verkar inte gå att köpa längre?

Jag tycker att det är grymt kul att prata sex och relationer med eleverna. Extra spännande var det att lyssna på Magnus Silfverstolpe, konferensens ende skolledare, som inte bara är biträdande rektor på Blackebergs gymnasium, utan sexualupplysare också. Han gav konkreta tips på vad man som lärare ska tänka på om man har elever som vuxit upp i en annan kultur och kanske i en annan religion. Mycket intressant. Jag är grymt sugen på att köra igång vårt hälsa-projekt precis nu, för att få prata om allt som har med välbefinnande att göra vilket självklart inkluderar sex, identitet, kroppsuppfattning, självkänsla och allt annat som upptar tankarna i tonåren och självklart även därefter.

Vi fick också en smygpremiär av den tecknade sexfilm som UR och RFSU ligger bakom. Till våren sänds både den och en serie om sexualkunskap i skolan där vi får följa en lärare, en klass och ett sexualkunskapsprojekt. I det klippet vi fick se listade läraren synonymer till könsorgan på tavlan. Det har jag också gjort, många gånger, men det var faktiskt lite pinsamt när min chef traskade in i klassrummet mitt i detta. Han mumlade lite åt tavlan där det stod kuk, fitta och en rad mycket mer fantasifulla och kreativa ord och gick sedan ut. Annars är just listandet en ganska avdramatiserande sak att göra. Vad ska man egentligen kalla sitt könsorgan? Vilka ord passar i vilket sammanhang? När växer man ur snippan och snoppen?

Vad ska man då använda för material?

Ovan nämnda Silfverstolpe har varit med och tagit fram materialet Kropp & sexualitet Fakta och metodmaterial för lärare som undervisar i svenska som andraspråk, som verkar riktigt bra. Det finns också ett material som heter Röda tråden och en sajt för lite yngre vid namn Fråga chans med en tillhörande sajt. Någon som använt?

Jag har också surfat runt lite efter böcker och sidor som verkar bra. Mycket har jag hittat på RFSU. Lämna gärna fler tips i kommentarsfältet.

kondom.nu

RFSU om sexualundervisning

Män som har sex med män, Kvinnor som har sex med kvinnor och Transpersoner och sex som finns på RFSL.se

Sex med mera av Sandra Dahlén, som visserligen har några år på nacken.

Kukbruk av Manne Forssberg, som jag gillar skarpt, trots att den inte vänder sig till mig.

Stora sexboken -för tjejer som har sex med tjejer av Helene Delilah och Malinda Flodman

Samtala om pornografi i skolan

Fittfakta som även finns på engelska med titeln Pussypedia.

Kukkunskap som har fått den underbara engelska titeln Dicktionary.

Slidkransen, som mina elever definitivt ska läsa.

Lilla snippaboken och Lilla snoppboken av Dan Höjer, som jag tror hade varit en bra början för mina elever.

Respekt: en sexbok för killar av Inti Chavez Perez

Unga tjejers bok om sex & kärlek av Katerina Janouch

Med Birro till 90-talet t.o.r.

Marcus Birro tillhörde mitt 90-tal. Det var få lördagar på Kompaniet eller Magasinet som gick utan att jag såg honom. Om han mot förmodan höll till någon annanstans ersatte någon av Daniels brorsor eller i alla fall Emrik.  Göteborgs nöjesliv präglades av dem och andra lokala kändisar i en tid då det faktiskt kändes som om det var här saker hände.  Jag hade några få väldigt aktiva uteår som jag minst sagt känner nostalgi över fortfarande.

Nostalgi är också det Marcus Birro känner inför den här tiden i sitt liv. Nostalgi, blandat med sorg och frustration, men faktiskt också en del kärlek. “Den magiska skarven mellan åttiotal och nittiotal”, skriver Birro och jag själv kom väl in i denna magiska värld för 1993 eller så. Innan var jag allt för ung och oskuldsfull (vilket jag väl egentligen var hela tiden, i alla fall om man jämför med grabbarna i boken)

Att leva och dö som Joe Strummer är en underbar titel, som syftar på gitarristen och sångaren i The Clash som, liksom huvudpersonens vän, dog av ett hjärtfel. Jag säger huvudpersonen, för även om det säkerligen är en till stor del självbiografisk bok står det ingenstans att den är sann. Sannolik är den dock helt klart.

Vi får följa den misslyckade huvudpersonen då och nu. Då, när han fick sin försörjning från socialkontoret och söp upp merparten. När han bodde i små, fula lägenheter t.ex. vid Folkungagatan där även min första lägenhet låg. Genom festnätter, bakfyllor och livfunderingar. En ständig flykt från det allvarliga i livet och från kärleken.

Birro berättar inte min historia, men jag känner igen miljön, vilket gör att läsningen ger mig mer än den kanske gjort om den utspelade sig på en annan plats. Jag har aldrig varit fixerad av Sisters of Mercy, men jag var definitivt förälskad i Robert Smith, mest för att han verkligen var som han var. En image kanske, men en ärlig sådan. Ärligheten är också något som genomsyrar Birros syn på och beskrivning av sitt liv.

Parallellt med ungdomshistorien, då the Christer Petterssons försöker slå igenom, får vi följa bandets sista(?) spelning på vännen Frank Östers begravning. Det är begravningen som är den viktigaste händelsen i boken, dit allt på ett sätt syftar. Beviset för att de nu lönnfeta 40-åringarna inte längre är odödliga.

Marcus Birro bröt med NT med följande ord, då hans bok sågades av en recensent som redan innan bestämt sig för att den var kass:

Jag vägrar finna mig i att bli nedvärderad av folk som inte sköter sitt jobb, Det är oförsvarligt oproffsigt av en tidning att låta direkta felaktigheter, lögner och fördomar stå i vägen för en seriös journalistik.

Recensenten menar att romanen är “slarvig, romantiserande och outhärdigt sentimental”, men sticker inte under stol med att han inte gillar Marcus Birro alls. En omogen sk

Många kan nog känna så inför Att leva och dö som Joe Strummer då Marcus Birro har en tendens att reta upp folk. Jag kan också tycka att han är lite överdjup ibland, men jag gillar hans poetiska utläggningar i en någon kvasifilosofisk stil. Det funkar för mig. Slarvig? Definitivt inte. Romantiserande? Onekligen, men vem ser inte på sin ungdom genom rosafärgade glasögon? Outhärdigt sentimental? Nej, det tycker jag inte. Huvudpersonen har en rejäl 40-årskris på gång helt klart, men jag tycker att det mesta är trovärdigt.

Något jag inte gillade? Jag är ju en av dem som är skadad av Tipsextra och dessutom håller på Blåvitt, så när Birro påstår att välvaxade italienare, som lipar mer än de dribblar, skulle vara någon sorts fotbollsgudar så är jag inte med i resonemanget. Hans diskussioner om fotboll med plastsonen som bor i Norrköping gör förvisso att jag förlåter honom lite, men nej, där har du fel Marcus Birro. Mycket kan du, men fotboll? Jag är tveksam.

Bokgeografi Skottland

Nej, jag tänker inte dela upp USA och köra en vecka om varje delstat, men jag tänkte faktiskt dela lite på Storbritannien. Om alla delar kommer att representeras återstår att se, men i dag är det i alla fall dags för Skottland.

1. Berätta om en bok du läst som utspelar sig i Skottland eller är skriven av en författare med anknytning dit.

Denise Minas Garnethill-trilogi utspelar sig i de ruffigaste kvarteren i Glasgow och handlar om Maureen O’Donnell som dras in i en hel del hemskheter. Bra och spännande böcker!

2. Berätta om en författare som på något sätt har anknytning till Skottland. Var så långsökt som du vill, men motivera gärna ditt val.

Carol Ann Duffy är en skotsk poet och tillika den första kvinnliga hovpoeten i Storbritannien. Född i Glasgow, Skottland, professor i Manchester och tills för en kort tid sedan helt okänd för mig. Jag har ännu inte läst något av henne, men jag vill det definitivt!

3. Berätta om en bok av en författare som anknyter till Skottland, som du inte läst, men är nyfiken på.

Sunday Philosophy Club av Alexander McCall Smith utspelar sig i Edinburgh och står oläst i min hylla. Den vill jag gärna läsa.


Nu vill jag gärna ha lite boktips av dig! Svara i din blogg eller i en kommentar, eller varför inte på enligt O:s facebooksida.


Läsplanering för november

Jag ska fånga en ängel av Håkan Östlundh, i alldeles färsk pocket finns på läslistan helt klart. jag ser mycket fram emot den. Ny i pocket är också Marshmallows till frukost av Dorothy Koomson som lockar mycket. Jag tänkte också ta tag i Erlend Loe så här tredje gången gillt.

Nyckelbarnen av Sara Kadefors och Ursäkta att man vill bli lite älskad av Johanna Thydell vill jag också äntligen hinna med.

I avdelningen läsutmaningar är det hög tid att läsa tegelstenar och först ut är Alberte-trilogin av Cora Sandel, som jag i alla fall tänker läsa första delen i.

Lyrans resa går till Afrika och jag tänkte få läst både Sabatini och Gappah, trots att de inte står på listan. Har också lust att kolla upp de två böcker jag inte läst av Lyrans tre utvalda.

Tänkte också läsa Maureen O’Briens Döden inpå livet som ingår i min deckarutmaning och kanske slinker Lang och Sayers ner också, i temat gamla deckardrottningar. Känns som böcker som passar så här i höstmörkret.

12 böcker, det kan hända att jag läser så många, men knappast att jag läser just de 12 jag skrivit om här. Månaden innehåller två tågresor tur och retur Stockholm, varav en av fyra vägar helt ensam. Då ska jag läsa!

Söt historia med extra allt

Redan omslaget till Emma Hambergs Baddaren sätter tonen. Det är snyggt, trevligt och sött, precis som den historia boken berättar. I centrum står Maja, en fortfarande ganska ung och fortfarande ganska okänd konstnär. Tillsammans med sin man Pelle, som både är väldigt mycket äldre och dessutom både välkänd och ansedd konstnär, bor hon i ett stort 1700-tals slott på ön Hjortholmen i Vänern.

I slottet lever Pelle sin dröm. Hans ateljé är gigantisk och där håller han på att färdigställa en lika gigantisk skulptur. Majas liv på ön är, trots sin egen fina ateljé, inte alls så fantastiskt som hon hade hoppats. Hon har ingen inspiration och hon känner sig fångad både i slottet och det avsomnade äktenskapet. Hon funderar länge på hur hon ska kunna fylla sitt liv med mening och efter att ha läst i tidningen om bristen på simskoleplatser för vuxna bestämmer hon sig för att starta sin egen simskola. I två veckor ska deltagarna bo på slottet, äta hemlagad ekologisk mat och självklart lära sig att simma.

Nu dyker det inte upp några invandrarkvinnor med exotiska namn, som Maja hade hoppats. Istället anländer tre väldigt olika elever till ön. Kulturjournalisten Karin som tvingats släppa sin fantastiska artikel om Henrik Schyffert för att istället skriva om Pelle, slottet och simskolan för tidningens söndagsbilaga, den unge Alex som vill lära sig simma inför segelsemestern i Grekland och trädgårdsmästaren Jens som mest av allt vill råda bot på sin fruktansvärda ensamhet.

Det blir ett par minst sagt intensiva veckor. Allt och lite till händer då Hamberg låter sina figurer hamna i de mest absurda och oväntade situationer. Jag gillar det. Boken är som en frisk fläkt, rapp och humoristisk med en svart underton. Jag får Peter’s friends vibbar och läser med ett leende på läpparna.  Som genomkörare för en lite sur läsare som jag är just nu var Baddaren en perfekt bok.

Jag gillar Hambergs sätt att skriva och jag gillar personerna hon skriver om. Med ganska små medel lyckas hon levandegöra dem och jag tar dem alla till mitt hjärta. Baddaren är verkligen en underhållande historia med extra allt och i sin genre är den riktigt bra. Perfekt litteratur i solstolen!

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2010-06-30

Det är inte sommar längre, men jag är säker på att Baddaren funkar utmärkt ändå. Jag kör inlägget i repris då jag faktiskt ska lyssna på Emma Hamberg idag. Det ser jag fram emot!

Min röst gick till…

Ni har väl röstat på er favoritbok i Bokbloggarnas Litteraturpris? Min röst gick inte till Sofi Oksanen, som stod i fokus i DN:s artikel av den enkla anledningen att jag inte läst Utrensning ännu. Gick förbi ett gäng Pocketshoppar (Pocketshops?) idag och både i Göteborg och Stockholm var det fullt av Oksanen i skyltfönstren.

Vilken bok som fick min röst? Inlåsta av Emma Donoghue, som jag verkligen tyckte om. Tyckte att det var väldigt synd att min favorit Fortfarande Alice inte fanns med.

På tal om Pocketshop så hittade jag förresten flera gamla stämpelkort som tillsammans borde ge minst en bok. Finns det något bäst-före-datum på dem?

Läsutvärdering oktober

Det fanns en läsplanering för oktober och den följde jag väl sådär. Ändå kul att gå igenom månadens läsning. Just den här månaden har jag läst väldigt många bra böcker.

Lästa böcker jag planerade att läsa:

Kattöga, Margaret Atwood

Maskarna på Carmine Street, Håkan Nesser

Men vi knullar ju ändå inte, Ann Söderlund

One day, David Nicholls

Och allt är förvridet, Emma Ångström

Babylon, Camilla Ceder

Lästa böcker jag inte planerade att läsa:

Vips så blev det liv, Bob Hansson

Utan ett ord, Linwood Barclay

Kärlekens geografi, Nina Bouraouri

Någon sorts frid, Camilla Grebe, Åsa Träff

Finding Violet Park, Jenny Valentine

Inlåsta, Emma Donoghue.

Planerad läsning som jag inte hann med:

Drakens skugga av Kim Olin ligger fortfarande halvläst på jobbet. Det går trögt, men framåt.

Nyckelbarnen av Sara Kadefors

Stilla dagar i Mixing Part av Erlend Loe

Och så de halvlästa:

Halva Kärlek, vänskap, hat av Alice Munro, som ingår i Lyrans Jorden Runt 2.0, har jag läst och jag ska ta tag i resten.

Att leva och dö som Joe Strummer av Marcus Birro är i princip utläst. Väldigt bra dessutom.

Flickan som dök ner  i jordens mitt av Sabina Berman som jag inte riktigt kommer överens med.

Pojken på andra sidan av Irene Sabatini som jag helt enkelt glömt av. Slarvigt.

Under oktober läste jag 12 böcker och exakt 50% av dem kom från min läsplanering. Inte så där väldigt bra blandning den här månaden. 6 romaner, 7 om man ska kalla Nessers bok för roman. En lite mer lättsam fackbok av Söderlund, en ungdomsbok och 4 eller 5 deckare beroende på hur man räknar. Av de lästa måste ändå Atwood, Nina Bouraouri och Donoghue räknas till de lite finare pristagarnas skara.

Månadens höjdpunkter var många, men jag har valt att lyfta fram Maskarna på Carmine Street, Kärlekens geografi, One day och Inlåsta. Ett riktigt rejält bottennapp var Utan ett ord av Linwood Barclay.

Nu ska jag skissa på en läsplanering för november.

Bokfrågornas ABC del 20

Nu är det dags för bokstaven T :

Berätta om en bok som handlar om turism!

Ibland känner jag för att göra en riktigt bitterfitteresa. Bara fly från allt och få njuta lite av lugnet som Sara gör i Maria Svelands Bitterfittan. En god natts sömn är helt klart mer värt än ett knapplöst knull.

Jag har funderat en del kring trender inom litteraturen. När man studerar litteraturhistoria talas om olika stilar som romantik, naturalism och modernism. Vilka trender skulle du säga karaktäriserar litteraturen just nu?
Det senaste har jag läst en hel del böcker om hemska ämnen, som alzheimers, kidnappning, mobbning och döda vänner. Samma trend verkar råda bland ungdomsböcker. Se bara på böckerna som är nominerade till Augustpriset. Är det som reaktion på detta som en komisk bok tilldelades Man Booker Prize?
Bob Hansson är inte den enda som experimenterar med romanformen. Jag gillar när formen blir lite friare. Jag hoppas att det blir en riktig trend.

Vampyrer är ju helt klart trendigt fortfarande. En trend som jag inte direkt hakat på. Jag gillade Låt den rätte komma in, men Twilight och Tru Blood funkar inte riktigt för mig.

Det finns säkert en massa trender. En som verkar vara på väg bort är deckarromaner om trötta småbarnsföräldrar. Kanske kan Denise Rudberg starta en ny trend med sin nya genre elegant crime.

Vilken är din favorittitel?

Jag älskar verkligen långa titlar. Ju konstigare desto bättre egentligen. En favorit i år är därför Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats av Eli Levén. Sedan har jag också gått igenom listor med mina favoritböcker och kommit på en massa fantastiska titlar, men till slut bestämde jag mig för en bok som kanske inte är en absolut favorit, men med en fantastisk titel Livet på marken är inte lika lätt av Viveca Lärn.

Berätta om en bok där tillfälligheter spelar stor roll.

Tillfälligheter. Ja se där fick i alla fall jag något att bita i. Jag körde efter principen ”den första som dök upp i huvudet” och därför säger jag den väldigt söta och lika förutsägbara Luftslott av Sheila O’Flanagan om Carey och Ben som träffas på ett flygplan mellan Dublin och New York och gifter sig efter bara några dagar.

I april svarade följande bloggare:

…and then there was Beatrix

Bokstunder

Books over Psychos

Eli läser och skriver

Ett liv utan böcker är inget liv

Eva-Cecilia

Fiktiviteter

Mirthful’s Bookblog

Tätortstimotej

Yfronten

Your no different to me

Att recensera ungdomsböcker

Via Johanna hittade jag länken till en debattartikel som hon och några andra författare skrivit angående en grupprecension av fem ungdomsböcker. Fem, enligt recensenten, väldigt lika ungdomsböcker.

Kanske är det en slump, kanske är det symptomatiskt, att de alla spelar i samma desperata tonart och att flera av dem liknar varandra påtagligt.

Så vaga saker som “pojkars olyckliga kärlek och flickors kallsinnighet” eller två berättelser om två olika flickor, som på olika sätt råkat illa ut, en har skurit sig själv och den andra blivit utsatt för en gruppvåldtäkt, räknas som påtaglig likhet och författarna påpekar med riktighet att detta sätt att recensera inte skulle användas då det handlade om böcker för vuxna:

Johannes Anyuru, Sara Stridsberg, Jonas Hassen Khemiri, Anne Swärd och Jerker Virdborg har alla skrivit böcker som verkar handla om någon som är människa och är kär. Låt oss läsa ihop dem i en gemensam recension och fundera över vad de kunde ha gjort annorlunda. Låt oss tipsa dem om hur man undviker fel ämnen och ett förenklat språk. På sjuttiotalet skrev författarna om livet på LM ­Ericsson och i Vietnam. Ämnes­valen var mer äkta på den tiden, de här böckerna borde också handla om det.

Tydligen är språket detsamma också, då de flesta av författarna använder samma jargong, vilket exemplifieras med ett fåtal uttryck, samt ovanan att utesluta bestämd artikel och subjekt.

Avslutningsvis sågar Ulla Lundqvist svenska ungdomsböcker jäms med fotknölarna och rekommenderar istället läsarna att istället läsa Katherine Paterson och Sonya Hartnett. Inte konstigt då att debatten fortsatte.

att samläsa fem romaner och famla efter deras minsta gemensamma nämnare är en omöjlighet i recensioner av vuxen­romaner. Att därtill som recensent vilja vara med och bestämma vilka ämnen dessa romaner bör gestalta, handla om och debattera är
en absolut otänkbarhet – ändå råkar ungdomsromaner ut för just detta. De förs därmed in i ett moraliskt resonemang om att ungdomslitteraturen bör se ut på ett speciellt sätt, ha ett visst språk, lära ungdomen något – vara ett uppfostringsverktyg. Denna för­legade syn på ungdomslitteraturen är Lundqvists recension ett färskt exempel på.

Varför sker då ingen seriös bevakning av litteratur skriven för ungdomar? Troligen för att ungdomar inte läser kultursidorna i våra dagstidningar, inte ens på nätet. Däremot vill jag, som lärare och förälder och faktiskt även som läsare, läsa vettiga recensioner om denna genre. Eller dessa genrer kanske är mer rätt. Alla böcker för ungdomar bör inte klumpas ihop och fem böcker bör definitivt inte recenseras som en.

Ska en bok för ungdomar recenseras annorlunda än en bok för vuxna? Ja, det tycker jag. När jag skriver om ungdomsböcker (och andra böcker också för den delen) försöker jag definiera målgruppen och leva mig in i vad de vill läsa och vad som talar till dem. Jag försöker att ta fram mitt yngre jag och därmed blir mina tankar kring boken annorlunda än om jag bara skrivit utifrån mig själv. Jag tycker att det är vettigt att faktiskt fundera kring vad det är för bok man läser och därefter skriver om. Jag har inte samma utgångspunkt när jag läser en bok av en nobelpristagare som jag har när jag läser en deckare. Det är inte automatiskt så att den bästa av de två är boken av nobelpristagaren, men medvetet eller omedvetet ställer jag andra, högre krav på en sådan bok. En bra kriminalroman ska innehålla vissa saker för att bli en bra sådan, en ungdomsbok ska innehålla annat.

Jag kan hålla med Ulla Lundqvist om att ungdomar som läser böcker behöver personer att identifiera sig med, men jag håller inte med om att dagens böcker för unga läsare inte skulle innehålla detta. Allt är inte nattsvart eller glättigt, det finns en hel del däremellan också. Tyvärr har jag inte läst någon av de fem böcker Lundqvist buntade ihop. Nu kliar det däremot i fingrarna efter att köra alla inlägg från min gamla blogg om riktigt bra ungdomsböcker i repris, men jag nöjer mig med att länka till de recensioner som faktiskt redan finns här.

Saker som aldrig händer av Johanna Lindbäck, som definitivt inte är nattsvart.

I det här trädet av Per Nilsson och Katarina Kieri, som många borde kunna identifiera sig med.

Människoätande människor i Märsta av Aase Berg, som handlar om starka tjejer och som dessutom har ett helt fantastiskt språk.

Hej, vacker av Ann-Helén Laestadius om en exotisk värld i vårt eget land, där det hackiga sms-språket utnyttjas (ännu mer i Sms från Soppero)

Det är så logiskt alla fattar utom du av Lisa Bjärbo, som blandar humor och allvar.

Läs dem!

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: