enligt O

Stora Kulturbloggspriset

Nu har jag nominerat några av mina favoritbloggar till Stora Kulturbloggpriset. Gör det du också senaste den 15 oktober. Kategorierna är Bokbloggar, Filmbloggar, Musikbloggar och Övriga.

Bokfrågornas ABC del 17

Jag fick ihop frågorna den här veckan trots den omöjliga bokstaven Q och här kommer mina svar:

Qvinna i världen av Inger Frideborgsdotter handlar om sex kvinnor med olika levnadsöden i olika tider, på olika platser. Berätta om en annan bok som handlar om en kvinna i världen som du tycker är läsvärd!

Jag tycker att det fruktansvärt töntigt att stava kvinna med q, men nöden är ingen lag. En kvinna i världen som jag tyckte mycket om att läsa om var Olanna i En halv gul sol som jag lyckas få med var och varannan vecka. Olanna är kunnig, modig och en riktig förebild. Inte perfekt, men vem är det.

The queen and I är en fantastisk bok om hur kungafamiljen i Storbritannien får omvärdera sitt liv då landet blir republik. Boken är skriven av Adrian Moles morsa Sue Townsend. Berätta om en annan bok som handlar om en drottning!

Jag har ju redan berättat om min favorit och fick fundera länge innan jag kom på en bok till. Sedan kom jag och tänka på en bok som jag inte läst på mycket länge, men som jag läste hur många gånger som helst när jag var yngre Désirée En drottnings roman av Annemarie Selinko som är en roman om Désirée Clary som var förlovad med Napoleon Bonaparte och sedan gifte sig med Jean Baptiste Bernadotte. Den Bernadotte som adopterade av Karl XIII och sedermera blev Karl XIV Johan. Hon blev då drottning Desideria, den efterlängtade som avskydde Sverige ännu mer än maken.

Qué? Berätta om en bok som du inte alls förstod dig på.

Jag hade riktigt svårt att förstå mig på Tärningsspelaren av Luke Rhinehart. En riktigt obehaglig bok som spårar ur totalt. Förstår inte att den kan fascinera så många.

Och till sist gör jag det lite lätt för mig och ber dig berätta om en författare eller bok på Q.

Det är ju inte så att det dräller av varken författare eller titlar på Q. Förra månaden läste jag dock En röd hjältinnas död av Qiu Xiaolong. Så min författare på Q får alltså bli Qiu Xiaolong från Shanghai, numera boende i USA. Han har skrivit tre böcker om kommissarie Chen Cao och jag läser gärna de andra två också.

Svara nu i egen blogg eller i en kommentar. Jag kommer kanske inte att läsa och kommentera på några dagar, men jag kommer att göra det senare!

I mars svarade detta gäng bloggare:

…and then there was Beatrix

Alkb.se

Bokstunder

Eli läser och skriver

Ems blogg

Ett liv utan böcker är inget liv

Eva-Cecilia

Fiktiviteter

Mirthful’s bookblog

Morellens

The week never starts around here

Tätortstimotej

Yfronten

You’re no different to me

En bra blogg…

…reder sig själv! Jag befinner mig i Spanien, men det kommer att dyka upp en del inlägg trots allt. Däremot kan jag inte lova att jag kommer att kunna godkänna eller besvara några kommentarer, men lämna dem gärna ändå!

I väskan finns ett rejält gäng böcker och jag vågar lova att det vankas en del recensioner när jag kommer hem. Har inte haft så mycket läsro det senaste utan mest duttat runt. Ska bli skönt att hinna landa ordentligt i några dagar!

 

När festen är över

I Lisa Jewells bok Ralph’s Party som jag läste för många år sedan, träffades Ralph och Jem. Vi får träffa dem igen när det gått elva år sedan den första kyssen och två år framåt till jubileum nummer 13. Två helt klart tuffa år. Varje kapitel ger oss en pusselbit och i slutet har vi svaret på vad som egentligen har hänt. En hemmapappa med snygga skor, en sångerska i ett kristet rockband, en väldigt ful tavla, en ganska hopplös dokusåpadeltagare, en bröllopsklänning som inte passar och en massa andra saker ställer till deras liv.

I After the party har Ralph och Jem hunnit få två barn. Livet är inte längre fullt av spontanitet eller lycka och definitivt inte av sex. Ralph är frustrerad över att han mist närheten till sin fru och Jem är irriterad på att han fortfarande lever sitt egna liv trots sin familj. Droppen för Jem är när han drar till USA för att hälsa på en gammal kompis, men samtidigt är det en början på något nytt kanske framför allt för Ralph.

Idén påminner på många sätt om The seven year itch av Lloyd och Rees som jag läste förra sommaren. Ett avsomnat äktenskap och en längtan efter det grönare gräset på andra sidan staketet, eller kanske snarare en längtan tillbaka till den ungdom som försvunnit. Det är inte alltid så jäkla kul att ha små barn, men frågan är om det alltid måste bli så här. Egentligen ett ganska uttjatat tema, men Lisa Jewell lyckas ändå tillföra något genom att faktiskt låta sina karaktärer utvecklas, förändras och försöka hitta ett nytt liv, inte bara söka en repris av det som redan varit.

After the party är en trevlig bok, med personligheter som är intressanta att lära känna mer. Jag hade bara ett svagt minne av föregångaren, men det störde inte läsningen nämnvärt. Du kan helt klart läsa del två utan att missa för mycket.

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2010-07-09

Jag har en ny bok till av Jewell i hyllan och jag gillar verkligen hennes sätt att skriva. Pröva, det är bra chick-lit det här!

Tematrio -Önskade nobelpristagare

Lyran är inte nöjd med årets nobelpristagare och jag är benägen att hålla med. Lite orättvist kanske, då jag inte läst något av Vargas Llosa, utan avfärdat honom som en synnerligen gubbig författare. Inte blev jag mer sugen på att läsa honom nu heller, trots att de medverkande i Babel försökte övertyga mig om att han egentligen är en liten mysgubbe. Nja, jag är skeptisk och följer instruktionerna för veckans trio.

Berätta om tre författare som du velat ge Nobelpriset i år! Motivera gärna.

1. Algeriska Assia Djebar beskriver kvinnors mycket instängda liv i ett samhälle som vill hålla dem utanför. Samtidigt ger hon dessa kvinnor hopp då hon också erbjuder en kontrast. För sina klarsynta samhällsskildringar och modiga röst vill jag ge henne ett nobelpris.

2. Ko Un beskriver istället det sydkoreanska samhället och låter dess befolkning komma till tals i sina dikter. Det är inte svårt, inte komplicerat utan istället väldigt mänskligt och direkt. Lyrik när det är som bäst helt klart.

3. Joyce Carol Oates skriver med frenesi och inlevelse om de människor som inte sällan glöms bort och därmed inte hörs i vårt samhälle.

En gemensam motivering skulle kunna vara: “För att de med stor skicklighet ger röst åt de utsatta i samhället”. Något som jag tycker är en både viktig och passande motivering för dessa framtida (?) pristagare.

Pocket, inbunden eller mittemellan?

Det handlar om litteraturformat i veckans bokbloggsjerka och Annika vill ha svar på följande fråga:

VILKET/VILKA BOKFORMAT (POCKET, INBUNDEN, E-BOK, LJUDBOK…) FÖREDRAR DU OCH VARFÖR?

Det är något speciellt med en helt ny, inbunden bok. Doften, känslan, nyfikenheten. Det är verkligen så böcker ska se ut. Det är också de inbundna böckerna som jag helst har i hyllan. Samtidigt är de rätt otympliga. Hemma läser jag alltså mycket inbundet, mest tack vare generösa förlag, då det egentligen är väl dyrt att införskaffa nyutkomna böcker.

I min handväskan finns däremot alltid en pocketbok i ett rosa fodral från Ordning och Reda. Jag går sällan ut utan en bok i väskan. Ibland tar detta bokbehov nästan absurda proportioner. Jag märkte till exempel att jag rent reflexmässigt hade stoppat fodralet i handväskan när jag skulle ut och äta middag med goda vänner under helgen i Stockholm. Vi åkte taxi dit och promenerade hem så jag fattar verkligen inte när jag hade tänkt att boken skulle komma till användning.

Ljudböcker och e-böcker är ingenting jag är särskilt förtjust i. Sanningen är att jag faktiskt aldrig läst en e-bok, men jag har svårt att se tjusningen med en sådan. Möjligen kan kurslitteratur vara smidigt, men jag är tveksam även till det. Ljudböcker är inte alls min grej. Jag har alldeles för svårt för att koncentrera mig på det jag hör och missar för mycket. Jag gillar visserligen att lyssna på lyrik, så en diktljudbok skulle säkert funka.

Ett format som jag gillar, men som inte fanns med som alternativ är det danska bandet. Lite robustare än en pocketbok, men inte lika otymplig och dessutom inte lika dyr som en inbunden bok. Storpocket, som också en en slags mittemellan version gillar jag dock inte speciellt mycket. Då läser jag hellre en inbunden bok.

Så vilket format vinner? Jag måste nog säga pocketboken för sin funktionella utformning och sitt låga pris. Vad tycker du?

En nytt pocketbyte

En bok om dagen brukar ordna trevliga pocketbyten och jag är lite sugen på att fylla en grön påse med lite smått och gott. Det är alltid kul att snoka runt på en blogg och försöka hitta det perfekta innehållet. Flera av de bloggar jag följer har jag hittat genom ett pocketbyte.

Det finns två byten att välja mellan, Pocket och prassel 4.0 där en M-påse ska fyllas och Pocket och Påhitt som ger lite mer utrymme på flera sätt. Jag kör det större och hoppas snart kunna fylla en L-påse med böcker och annat som gör någon glad i höstmörkret.

Var med i bytet du också!

Sharon and My Mother-in-law

Sharon and My Mother-In-Law: Ramallah Diaries

Det var någon vecka sedan jag läste ut  Sharon and My Mother-in-law Ramallah Diaries av Suad Amiry och jag har funderat på vad jag egentligen ska skriva. Boken berörde mig väldigt mycket. Trots att Amiry skriver både lättsamt och humoristiskt finns det mycket allvar också.

Frågan om Israel och Palestina är otroligt komplex och det är svårt att välja sida. Jag tycker verkligen att israelerna gått för långt, men jag förstår samtidigt deras rädsla för attentat och självmordsbombare. Frågan är bara vad de verkligen uppnår med dessa checkpoints. Det gränsar till maktmissbruk och som boken visar styrs hela livet av regler som sätts upp för att begränsa livet för palestinierna. Alla intyg hit och dit och alla utegångsförbud. Det tog Amiry sju år att få ett id-kort och när hon tillslut fick det krävdes det en gentjänst. Utegångsförbuden är verkligen utegångsförbud. Det handlar inte om att inte få gå ut vissa tider på dygnet utan att faktiskt inte få gå ut alls. Ibland hävs förbudet några timmar och då gäller det är vara på hugget! Situationen i Ramallah, som Amiry beskriver, är verkligen absurd.

Såg för några år sedan Yoav Shamirs film Machssomim (Checkpoint) från 2003 på Göteborgs Film Festival. Filmen visar hur absurt och krångligt det är med alla checkpoints och hur svårt det är för palestinierna att röra sig i sitt eget land. En kort film av Shamir finns här.

Jag avundas varken israeler eller palestinier det liv de lever. Fruktansvärt.

Hur som helst är Sharon and My Mother-in-law Ramallah Diaries en mycket bra bok! Läs den!

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2009-07-01

ABBA i litteraturen

Karin har startat en  ny bokaktivitet där hon bjuder på musik som vi sedan ska koppla samman med litteratur. Den här veckan handlar det om ABBA. Helt klart en riktigt lurig utmaning som krävt en hel del tankeverksamhet.

Nu är ABBA kanske inte mina största favoriter, men det är inte riktigt därför jag hade svårt att komma på en bok som på något sätt anknyter till dem. Snarare handlar det om att alla filmer med ABBA-tema överskuggar alla böcker. Jag tänker fräst på underbara Muriel’s wedding med lika underbara Toni Collette och dessutom en fantastisk vandring fram till altaret. Det går inte heller att bortse från suveräna The adventures of Priscilla queen of the desert som tydligen har blivit musikal.

Åter till böckernas värld och långsökt fick man vara. Jag har resonerat mig fram till mina val så här:

ABBA → Queer → stjärnor = Stjärnor utan svindel av Louise Boije af Gennäs som är en riktigt bra bok. Tyvärr följde författaren inte upp succén i sin senaste bok.

ABBA → Australien → utseende = Ser mitt huvud tjockt ut i den här av Randa Abdel-Fattah, som är en riktigt spännande bok om identitet. Amal, som är 16 år revolterar mot omgivningen och sina föräldrar genom att börja använda slöja.

Dagens kultursnurr

Peter Englund skriver i DN om svårigheten med att hitta kvalitet i populärlitteraturen och jag undrar lite hur han definierar populärlitteratur. Faller Joyce Carol Oates eller Philip Roth inom kategorin?

När jag nu inte fick jubla åt nobelpristagaren i litteratur gläds jag istället åt fredspristagaren. Efter förra årets lite tveksamma val sticker den norska nobelkommittén ut hakan direkt genom att i år ge priset till den fängslade reformkritikern Liu Xiaobo som kämpar för demokrati i Kina. Ett populärt val hos många, men knappast hos den kinesiska regeringen. Kineserna lär inte heller kunna få så mycket information om händelsen, då en sökning på hans namn på internet inte ger några träffar. Till och med internationella sajter som skrev om priset stängdes. Bra att Kina inte kommer undan med vad som helst, trots sin stora ekonomiska makt.

En annan som kämpade för fred var John Lennon som idag skulle ha fyllt 70 år. I veckan kunde du läsa om fejkbiografin Jävla John. Jag skulle nog säga att Lennon var min favoritbeatle trots,  eller kanske tack vare alla urflippade låtar som favoriten I’m only sleeping. Han har idag firats över hela världen och vi får väl fira med att lyssna på the Beatles ikväll.

Ovan nämnda Philip Roths nya bok recenserades förresten i veckan. Nemesis heter den och handlar om ett samhälle som drabbas av en polioepidemi. Boken utspelar sig 1944 i ett judiskt kvarter. Det låter lite typiskt Roth, men ganska bra måste jag säga.

I veckan släpptes så också snackisboken Strindbergs stjärna som redan sålts till hur många länder som helst och säkert kommer att göra författaren Jan Wallentin tät värre. Boken har fått rätt ljumma recensioner, vilket inte behöver betyda något, men den lockar mig faktiskt inte alls. Har du läst den?

En riktigt bra bok som fick mig att gråta floder är Ray Kluuns En sorts kärlek som nu blir film. Vet inte om jag vågar se den. Det kan bli en väldigt gripande film, men risken är stor att det istället blir överdrivet smörigt.

Just nu filmas Millenium-trilogin i Stockholm och Rooney Mara som spelar Lisbeth Salander är okänd för mig. Tror inte att jag kommer att se filmerna, har inte sett de svenska heller men de lockar i alla fall mer. Maken vill läsa de två sista delarna först. Min favorit är egentligen den första, därefter blir det lite mycket.

På Göteborgs stadsteaters Stora scen spelas Mirja Unges pjäs Klaras resa. Den har fått ruskigt bra recensioner och verkar väldigt bra. Dags att boka biljetter då den bara spelas i knappt två månader.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: