enligt O

En riktig bladvändare

Jag har lagt mig tidigare än vanligt de senaste dagarna för att jag varit helt vansinnigt trött. Tyvärr har jag läst en bok som gjort att jag trots detta somnat alldeles för sent. Jag har läst andra delen i Hammarbyserien Mamma, pappa, barn av Carin Gerhardsen. Första boken om Conny Sjöberg och hans kollegor heter Pepparkakshuset och är en bra deckare, men fortsättningen är lysande. En ung flicka mördas på finlandsfärjan, en liten bebis hittas bredvid sin döda mamma i en park och en liten flicka är övergiven i en lägenhet. Även denna gång handlar det alltså om utsatta barn där den lilla ensamma treåriga Hanna är den som griper mitt hjärta. Att barn far illa är riktigt jobbigt för en småbarnsmorsa att läsa om,  jag hade svårt att lägga ifrån mig boken därför.

Egentligen är det inte viktigast vem som gjort vad i Mamma, pappa, barn, men att få en lösning på de två fallen blir allt viktigare ju mer jag börjar bry mig om personerna. Det handlar om riktiga människor som jag engagerar mig i och det är kanske Gerhardsens största styrka att hon tecknar så fantastiska porträtt av sina personer. Hur, inte vem blir viktigast. Det är obehagligt, läsvärt och spännande. Boken avslutas dessutom med ett par cliffhangers som gör att jag längtar väldigt efter nästa bok Vyssan lull som utkommer på Ordfronts förlag i mars. På titeln låter det som om det är barn med i bilden igen.

Och poliserna då? Jo, det är de som står för bokens cliffhangers, men till skillnad från många andra deckarförfattare låter Gerhardsen inte sina poliser ta över handlingen för mycket. De är trevliga människor som jag gärna följer, men de tar inte fokus från historien. En bra balans alltså i den bästa deckaren jag läst på länge (och då var ändå Släke briljant) Snudd på högsta betyg.

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2010-01-15

Nattsvart, på alla plan

Mitt uppe i mörkaste Norrland bor Ombeni ensam i en liten lägenhet. Hon är 18 och då är man vuxen enligt svenska myndigheter. På många sätt är hon också det, ensam i världen som hon är, men samtidigt längtar hon efter någon slags närhet. Hon har sett sina föräldrar och lillebror bli brutalt avrättade av soldater. Hon har blivit våldtagen ett oräkneligt antal gånger och sett sina systrar utsättas för detsamma. Hon har lyckats fly, men vågar inte lita på någon. På nätterna kommer soldaterna tillbaka i hennes drömmar och hon försöker få de vita pillerna att ge henne vila.

I gryningen tror jag att mamma ska väcka mig heter boken som är skriver av Christina Wahldén. Det är just i gryningen som Ombeni ibland tror sig vara tillbaka i sin hemby innan katastrofen. Till ett enkelt liv där hennes mamma fungerade som en stabil centralfigur i hennes och familjens liv. Ett liv där Ombeni gick i skolan på veckorna och till kyrkan på söndagar. Ett liv där hennes dröm var att bo på en fin gård, med en snäll man och en massa barn. Ett liv som nu är totalt utplånat och utbytt mot ett tryggare, men också ensammare och på många sätt torftigare liv.

Jag hoppas verkligen att mina elever inte känner samma ensamhet som Ombeni beskriver. Ingen verkar bry sig, myndighetspersoner beskrivs som misstänksamma och blasé, lärarna frånvarande och när Ombeni en gång försöker berätta vad hon varit med om ber läraren henne att sluta prata då hon inte orkar lyssna på sådana hemskheter. Fosterfamiljen är ett annat sorgligt kapitel. Kan det vara så att man bara glömmer av en 18-åring som bott hemma i ens hus i 1,5 år? Kan man vara så rädd att störa? Var finns passionen? Var finns kärleken?

Det är en nattsvart livsskildring som Christina Wahldén delger oss. Tills i slutet då Sonja dyker upp och kanske svänger det då lite väl snabbt. Någonting säger oss emellertid att det kanske funnits andra som brytt sig om, som klasskamraten Lo och arbetskamraten Jaques, men att Ombeni inte vågat lita på dem.

Jag ska krama mina elever lite extra på måndag helt klart. För alla som läser den här boken kommer det att vara glasklart att ensamkommande flyktingbarn inte kommer hit som lycksökare. De söker sig inte till Sverige, de söker sig ifrån helvetet. Det är skamligt att inte hjälpa dem och skamligt att inte bry sig.

Mer mord på Marstrand

Jag tyckte mycket om Ann Rosmans första bok Fyrmästarens dotter där Karin Adler och hennes kollegor och vänner introducerades. Jag hade med andra ord höga förväntningar på uppföljaren Själakistan.  Trots, eller kanske tack vare,  att det är en helt annan historia och ett annat tempo än i debuten infriades förväntningarna med råge.

I nutiden har Karin Adler semester och har parkerat sin båt vid Marstrand för gott (?). Hon blir dock inkallad i tjänst några dagar tidigare då en skolklass hittar en mördad kvinna utan huvud. Kvinnan är klädd i medeltidskläder och verkar tillhöra sällskapet med lajvare som tillfälligt intagit Marstrand.

Ett kvinnohuvud påträffas senare utanför ett gammalt hus på ön och det konstiga är att det verkar ha varit fruset. Det visar sig att kroppen och huvudet inte tillhör samma person, vilket inleder en spännande jakt på en synnerligen brutal mördare.

Det historiska spåret handlar om en liten pojke som lever instängd i en källare samtidigt som hans mamma och systrar lever sitt liv i huset ovanför. Historien om pojken är gripande och mycket sorglig och Rosman binder snyggt ihop de båda historierna.

Några rejäla vändningar och oväntade sammankopplingar gör att läsningen hela tiden drivs framåt. Miljön som är ganska välbekant för mig och de väldigt trevliga huvudpersonerna gör detta till en riktigt bra läsupplevelse.

Karin Adler är trevlig, men min absoluta favorit är väninnan Sara som kämpar för att komma tillbaka till livet efter en sjukskrivning. Ann Rosman tecknar ett mänskligt porträtt av både henne och människorna kring henne. Dessutom kopplar de olika personerna i berättelsen ihop med mordhistorien på ett riktigt snyggt sätt. Vid något tillfälle är historien på väg att bli lite väl smörig, men Rosman hejdade sig innan det blev för mycket av det goda. Gott så.

Jag tycker definitivt att du ska läsa Själakistan, men läs för allt i världen  Fyrmästarens dotter först.

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2010-06-18

Intensiv torsdag

Idag är grabbarna O:s förskola stängd och det är definitivt min tur att vara hemma med dem. Ganska så perfekt timing faktiskt då gårdagen var intensiv och väldigt, väldigt trevlig. Och foten, den blå, är också rätt glad att få vila. Sket fullständigt i att den gjorde ont igår.

Skolspåret var ett trevligt initiativ. Visserligen inte så många seminarier, men jag hade inte orkat fler, eller hunnit för den delen. Ingvar Lundberg som talade om läsningens psykologi och pedagogik var en riktig pärla. Han får nog föräras ett eget inlägg tror jag.

Lite snurrande i montrarna blev det och finaste tygkassen stod Natur & Kultur för. Där fick jag också Gellert Tamas De apatiska som jag verkligen vill läsa. En riktig tegelsten om ett viktigt ämne.

Köpte Sorgesång för Eastery av Petina Gappah och fick den signerad. Ska försöka läsa några noveller i dag så att jag kan kika förbi bokbloggarcaféet och prata lite om den på lördag.

Tre andra fynd (?) gjordes i The English Bookshops monter. Köpte The Slap av Christos Tsiolkas efter rekommendation av Jan (tror jag?) och hoppas på trevlig läsning. De andra två böckerna som fick följa med hem var Lark & Termite av Jayne Anne Philips som Lyran hyllat och hyllade vidare igår och One day av David Nicholls som snart kommer på svenska och då heter, logiskt nog, En dag.

Jag hade äran att bli intervjuad av TidningsIda som läser till journalist. En trevlig pratstund, men svåra frågor. Nyttigt för en gammal snurrig fröken att få tänka till.

Bytte några ord med Liza efter seminariet Elever online, fastnade lite med kollegorna, gick ut på fel utgång på Mässan och fick gå en omväg. Behöver jag säga att jag var sen till Bloggfikan? Genomsvettig och stressad som det brukar vara. Trevligt initiativ av Karin att dra ihop en träff!

Många av bloggarna följer jag ordentligt, andra läser jag ibland. Väldigt roligt att få ansikten på alla. Nu har jag lagt till Bokomaten, Calliope books och Ooof books på Bloglovin för att få bättre koll.

Direkt från fika till middag arrangerad av Bokhora-Helena. Mycket trevligt!

Underbar Marstrandsdeckare

Karin Adler är huvudpersonen i Ann Rosmans debutbok Fyrmästarens dotter och hon är verkligen en trevlig ny bekantskap. En ganska vanlig, om än lite neurotisk dam som jag identifierar mig med väldigt mycket. Dessutom bor hon i bokens inledning i Majorna och jag njuter verkligen av miljöbeskrivningarna både där och på Marstrand.

Några polacker som arbetar med att återställa Pater Noster, fyren på Hamneskär gör ett makabert fynd. En man är inmurad i en gammal matkällare och han verkar ha legat där i många år. Vid honom hittas också en förlovningsring och i sökandet efter mannens mördare får Karin och hennes kollegor leta sig tillbaka till 60-talet. Jag brukar vara skeptisk till deckare, eller egentligen böcker i allmänhet som bygger på återblickar, men i Fyrmästarens dotter är de riktigt läsvärda. Blandningen mellan 60-talet och nutiden är väl avvägt och jag gillar Rosmans sätt att knyta ihop historierna.

I centrum står en av Marstrands mäktigaste familjer och vi får lära känna många av familjemedlemmarna. Karin blir personligt involverad i några av dem, men det känns alltid naturligt. Det är både trivsam och väldigt spännande läsning och både person- och miljöbeskrivningarna är väldigt, väldigt bra. Trots att många personer tar plats i handlingen blir det aldrig rörigt.

Jag slukade boken på några få dagar och blev förtjust. Det här är en riktigt bra svensk deckare med en väldigt bra hjälte. Som svensklärare uppskattar jag också Karins språkfixerade kollega Folke vars kommentarer orsakar en hel del skratt. Jag ser fram emot att följa både Karin och hennes kollegor i många böcker till.

Stort tack till Damm förlag som skickat både Fyrmästarens dotter och Ann Rosmans nya bok Själakistan som jag definitivt kommer att läsa snarast. Jag har inte haft så bra koll på just Damm förlag, men de ger ut en hel del bra böcker kanske främst i deckargenren. I augusti kommer till exempel en ny bok av favoriten Karin Alfredsson och jag har också en bok av Peter James i läshögen. Hans deckare utspelar sig i Brighton som jag bodde i för en herrans massa år sedan, så jag blir lätt nostalgisk. Visserligen skulle jag helst börja med bok nummer ett Levande begravd. Damm förlag ger dessutom ut böckerna av Dag Buthler och Dan Öhrlund som jag tänkte läsa i november.

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2010-05-23

Sociala medier i skolan

I serien Lärare gör som ges ut av Natur & Kultur ingår Bloggen möter undervisningen -konkreta metodiska tips av Liza Greczanik. Precis som titeln säger är detta en väldigt konkret bok. Den handlar om fördelar och nackdelar med att använda bloggen i undervisningen. Liza Graczanik har också skrivit boken Elever online som jag ännu inte läst, men gärna vill läsa. Idag ska jag lyssna på henne på Bokmässan då hon ska vara med i seminariet Elever online – Var är lärarna? arrangerat av Lärarnas Riksförbund kl 15.00.

Jag håller helt med Greczanik när hon säger att skolan och dess lärare måste hänga med i den nya tekniken och ta in den i undervisningen. Många elever lever i den virtuella världen och detta kan vi utnyttja.

Jag använder sociala medier en hel del i min undervisning och dessutom för att kunna få ut information. Klassen har en blogg där minst ett inlägg i veckan ska publiceras. Där ligger också veckans planering och jag och mina kollegor brukar tipsa om bra länkar och böcker. Det går lite, lite trögt då många av eleverna har väldigt lite datorvana, men för varje vecka blir det lättare.

I höst har jag också börjat använda google docs med de elever som jag undervisar i svenska. Hittills i år har jag bara fått in ett enda papper, resten har lämnats in i digital form. Fördelen med google docs är att jag kan ge eleverna respons som de ser med en gång, när de sedan bearbetar sin text kan jag snabbt se den nya texten. Ingenting behöver mailas fram och tillbaka, ingenting sparas på fel ställe eller fel dator. Allt finns istället precis där det ska vara, på vilken dator som helst. Just bearbetningen av texter har blivit mycket bättre och det är en väldigt viktig del av skrivprocessen och därmed språkinlärningen. Möjligheten till dåliga ursäkter har också minimerats då eleverna ska lämna in sina uppgifter som blogginlägg eller google docs.

Igår gick jag igenom alla dokument mina elever delat med mig den senaste veckan, prickade av mot förra veckans planering och skickade ett mail till varje elev med information om vad som saknades. Nu funkar detta extra bra då jag har få elever, men ett papperslöst läraryrke hade varit mitt mål om jag varit kvar på grundskolan med mina 150 elever.

Facebook då? Ska lärare verkligen umgås med elever på Facebook? I en artikel i senaste Skolvärlden går en lärare så långt att hon kallar det oprofessionellt. Jag skulle istället säga att det är oprofessionellt att  inte utnyttja sociala medier för att nå eleverna.Däremot har jag valt att göra ett separat lärarkonto för mina nuvarande elever, på mitt “vanliga” finns några gamla elever, men inte så många. Jag är egentligen inte intresserad av att samla vänner på Facebook, utan att använda de fördelar som finns med att nå eleverna lätt. Jag tillbringar inte heller kvällarna med att chatta med eleverna och har inga svårigheter att skilja på jobb och fritid.

Mitt mål är att mina elever ska ta ansvar för sitt skolarbete, sin närvaro och då är det viktigt att jag utnyttjar de kanaler som erbjuds. Att kunna sjukanmäla sig på Facebook, via sms eller via mail är självklart bra. Det är också bra att kunna dela ett google dokument med mig för att få respons på ett arbete. De elever som går nationella program större delen av veckan använder detta en del. Idag ska jag till exempel hjälpa en tjej med ett arbete i psykologi och dessutom ge språkrespons på hennes biologiuppsats. Som lärare fungerar jag allt oftare som handledare och mentor och det tycker jag är bra.

Det vi diskuterat en del mina kollegor och jag, är vad vi ska göra med den information vi får om eleverna när vi ser dem på till exempel Facebook. Problemet med att många unga inte riktigt har den respekt för internet och kanske lägger ut opassande saker försvinner knappast bara för att vi väljer att inte se. Som ett första steg har vi bestämt att diskutera vilken bild av sig själv som man vill förmedla till andra.

I måndags såg vi föreställningen Det tredje rummet, en fantastisk show om identitet. Där diskuteras frågeställningarna Vem är jag? Vem tror ni att jag är? Vem vill jag vara? med hjälp av musik, dans, monologer på ett helt suveränt sätt. En av övningarna som skickades med handlade just om Facebook och hur en profil kan se ut.

Tematrio – Titelkvinnor

Jag funderade, funderade och funderade men kom inte på några böcker med kvinnor i titeln till veckans tematrio. Hur svårt kan det vara tänkte jag och funderade igen. Jag kom på en titel, funderade igen, kom på en till, funderade mer, funderade, funderade och sedan gick den berömda proppen ur. Då funderade jag istället på om jag skulle göra ett papper a’  la’  Vixxtoria, men jag nöjer mig med en trio lästa och två olästa, det är ju ingen tävling det här. 😉

1. Bara Alice av Maggie O´Farrell är en riktigt bra bok av en väldigt bra författare. Den heter After you’d gone på engelska om du föredrar att läsa den på originalspråk. Boken handlar om Alice som reser till Skottland för att träffa sin familj. På tågstationen ser hon något som chockar henne svårt och hon tar tåget tillbaka till London. En olycka sker och Alice hamnar i koma. Under bokens gång får bit för bit reda på vad som hänt.

2. Fortfarande Alice av Lisa Genova läste jag i helgen och det var en  helt fantastisk läsupplevelse. Också den handlar om minnet, men ett minne som försvinner snarare än kommer tillbaka. Alice är professor och drabbas av tidig alzheimers. Att följa hennes sjukdom är både gripande och hemskt.

3. Alice i underlandet av Lewis Carol måste så klart bli val nummer tre. Det var länge sedan jag läste den, men jag gillade den skarpt. Filmen har jag inte sett dock, det borde jag kanske göra?

Hittade också en bok med Alice i titeln som jag inte läst, men vill läsa En flicka som kallas Alice av Kristin Hannah och en som många elever brukar gilla Go ask Alice.

Namn på B nästa vecka kanske?

En riktig pärla

Människoätande människor i Märsta

I poesiromanen Människoätande människor i Märsta av Aase Berg möter vi de tre vännerna Tove, Klara och Britta som utgör den trekroppade monsterödlan. Det är Tove som berättar om sitt liv och sin rädsla för att bli vuxen och fastna på jobbajobbatåget. Istället lever de livet på ett ganska oskyldigt sätt:

ur ELFISKEN

Plösligt

slår gatan emot oss,

inte längre inomhus:

vi har runnit

genom de slitna väggarna

längs en flyktstråle

av solljus.

PÅ MÄNNISKOSPRÅK

Ja, just det:

På människospråk kallas det

att skolka.

Det här är en helt fantastisk liten bok. Underbart språk och en historia som rinner kvickt och lätt över sidorna. Det är okomplicerat och vackert, men samtidigt unikt och nyskapande. Jag tycker mycket om Tove och Aase Berg berättar hennes historia på ett levande sätt. Hennes möte med Leon, hennes tankar kring vänskap och hennes frustration då hennes föräldrar tjatar och bryr sig mer än hon önskar. Vi får följa henne under en intensiv period i livet då hon försöker komma på hur hon vill leva, vem hon vill älska, vem hon vill umgås med.

Och slutsatsen är följande:

Det är jag som bestämmer

över mitt liv.

Om det inte blir som jag vill

så ska jag vilja

att det blir

som det blir.

Vad som än händer.

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2010-01-22

Jag längtar verkligen efter en ny bok av Aase Berg då den här är absolut briljant.

%d bloggare gillar detta: