enligt O

Post-bokmässetankar

Pratade med en kompis igår som gav upp Bokmässan för några år sedan. För mycket folk, för rörigt och för dyrt är vanliga åsikter om detta spektakel som jag njöt riktigt mycket av. Trångt var det helt klart under lördagen, men jag gillade övervåningen där tempot var lite lägre och de tysta hörnen fler. 97000 personer besökte mässan i år då temat var Afrika (rekordet är 108 000 från 2007). Ett tema som jag tyckte gav mersmak, men nästa års tema med tyskspråkig litteratur känns spontant inte alls lika lockande. Möjligen ska jag försöka mig på förra årets Nobelpristagare Hertha Müller innan dess ifall hon skulle förära Göteborg ett besök.

Afrika då, det är alldeles för få författare från denna väldiga kontinent som jag läst. I SvD presenteras fyra som jag definitivt vill läsa något av. Shailja Patel, som är poet från Kenya var okänd för mig, men låter som en spännande dam. Jag plockade med mig en del information om afrikanska författare och kanske drar dit på Bokgeografi nästa vecka igen.

Att månadsböckerna i Bonniers Bokklubb alltid är utgivna av Bonniers känns inte speciellt upprörande eller konstigt, men att den svenska bokmarknaden domineras så hårt av Bonnier och Norstedts är inte riktigt sunt. I alla fall inte när utbudet i bokhandlar påverkas av detta. De oberoende, som är 12  mindre bokförlag har inlett samtal med Norstedts för att kanske kunna balansera marknaden lite. På bokmässan får i alla fall de mindre förlagen synas en del, även om de inte kan mäta sig med jätteförlagens megamontrar. Mångfald är viktigt även i förlagsvärlden.

Post-Mässdepression? Nej, det skulle jag definitivt inte säga att jag lider av. Däremot har jag haft väldigt mycket extra energi de senaste dagarna och gått omkring med ett fånig leende på läpparna. Nu blickar jag framåt och nästa sak att orsaka fånleenden är förhoppningsvis tjejhelgen i Stockholm. Tåget går 7.42 på fredag och just på väg dit kommer jag med största sannolikhet vara alldeles för trött för att le alls.

Bokgeografi Italien

Tillbaka till Europa och ett litet doldisland när det gäller litteratur, i alla fall när det gäller den litteratur jag kommit i kontakt med.

Vi drar till Italien mina vänner:

1. Berätta om en bok du läst som utspelar sig i Italien eller är skriven av en författare med anknytning dit.

Jag är inte rädd är en fantastiskt bra bok av Niccolò Ammaniti om en liten pojke i Italien som hittar en annan liten pojke som är fången i en grop. Mycket udda, mycket obehaglig och mycket gripande.

2. Berätta om en författare som på något sätt har anknytning till Italien. Var så långsökt som du vill, men motivera gärna ditt val.

Det var många år sedan jag läste något av Susanna Tamaro, men hon var helt klart en favorit. Bäst tyckte jag om vackra Gå dit hjärtat leder dig som består av brev från en farmor till ett barnbarn. Har också läst Eld, jord och vind samt Med huvudet bland molnen.

3. Berätta om en bok av en författare som anknyter till Italien, som du inte läst, men är nyfiken på.

Jag skulle vilja läsa Den här historien av Alessandro Barrico då jag tyckte mycket om hans lilla skröna Silke.

Jag ser fram emot att läsa era svar då jag hade stora svårigheter att få fram en trio. Visserligen hade det funkat med både kokböcker och fotbollsböcker, men det får bli en annan gång. Kanske  borde maffian fått en mer framträdande roll. Den berömda proppen kanske gick ur, men nej nu lämnar jag över till er.

Buona fortuna!

Tematrio – Bokmässa/Afrika

Lyrans tematrio den här veckan handlar om Bokmässan och det afrikatema som var i år.

Berätta om tre upplevelser i samband med Bokmässan alternativt om tre böcker med afrikanskt ursprung! Eller mixa!
1. Jag köpte ett signerat exemplar av Petina Gappahs Sorgesång för Easterly som jag ser fram emot att läsa. Har än så länge bara läst första novellen, men den gav helt klart mersmak. Gappah talade på mässans andra våning om sitt skrivande och sin relation till Zimbabwe. Mcket intressant. Upptäckte också hennes blogg som du hittar här.

2. Köp tre betala för två är självklart livsfarligt, men är det köpstoppsdispens så är det. Tre engelska pocketböcker blev det The Slap av Christos Tsiolkas, Lark & Termite av Jayne Anne Phillips och One day av David Nicholls. Tänk att jag bara behövde betala för två, då sparade jag ju en massa pengar. 😉

3. Bäst med mässdagarna var helt klart att få träffa alla supertrevliga bloggare och boknörda av hjärtans lust. Har varit på ett underbart humör de senaste dagarna mycket tack vare all input jag fick under helgen. Tack alla för trevligt sällskap!

Imponerande Gerhardsen

Carin Gerhardsen måste snart inta tronen som Sveriges deckardrottning. Hennes böcker håller ruggigt hög klass. I Vyssan Lull som kommer ut på Ordfronts förlag idag får vi för tredje gången träffa Conny Sjöberg och de andra poliserna på Hammarby polisstation.

Jag är på väg att sluta läsa redan efter en sida. Boken inleds nämligen med ett riktigt brutalt mord på en kvinna och hennes två barn. Utsatta barn har blivit något av Gerhardsens signum och de två mördade barnen är långt ifrån de enda som råkar illa ut. Obehaglig, men fruktansvärt bra läsning. Jag hade ytterst svårt att sluta läsa denna spännande och hemska historia med ett stort antal trådar som alla knyts ihop föredömligt.

De tidigare böckerna i serien heter Pepparkakshuset och Mamma, pappa, barn och de ska definitivt läsas i ordning. En av behållningarna är nämligen de sidospår som rör poliserna som löper som en röd tråd genom alla tre böckerna. Den här gånger står Einar Eriksson i centrum och hans historia vävs snyggt samman med Conny Sjöbergs sökande efter sitt förflutna.

Petra och Jenny som mycket kretsade kring i förra boken är nu lite mer i bakgrunden, men deras historia fortsätter likväl. Det skulle kunna vara så att polismästare Gunnar Malmberg tar mer plats i handlingen i nästa bok.

Gerhardsens sätt att väva in sina polisers historier i handlingen påminner mycket om Elizabeth George skrivande. Poliserna finns där av en anledning, det vi får veta om dem har betydelse och för handlingen framåt. Vi dränks inte i diskbänksrealism, utan lär istället känna huvudpersonerna lite mer.

Jag ser fram emot nästa bok för att få lära känna Conny, Petra, Jamal och de andra ännu bättre. Om du inte läst något av Carin Gerhardsen ännu ska du definitivt göra det. Jag är avundsjuk på dig som har tre riktigt bra böcker kvar att läsa.

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2010-03-30 och då boken finns med i året Låna & läs känns det passande med en repris. Men du, läs de andra två böckerna först!

Bokfrågornas ABC del 15

Här kommer mina O-svar. Något uppdaterade sedan förra gången det begav sig. Håll tillgodo!

Ännu ett bokpris den här veckan, ett endast för kvinnor Orange Prize for Fiction som delats ut sedan 1996. Vet du något om priset? Har du läst böcker av någon pristagare? Är det bra med ett pris för kvinnliga författare?

Tack vare Paperback Lover har jag uppmärksammat detta pris. Har inte hunnit läsa de böcker som varit med i PB:s utmaning ännu, men några böcker av pristagarna har jag läst.

I mars är det Carol Shields som vann 1998 som gäller. Har inte läst just Larrys Party, men den står faktiskt i hyllan, tillsammans med de böcker av Shields som jag läst, fantastiska Stendagböckerna som hon fick Pulitzerpriset för och Mary Swann som också är mycket bra.

Andra pristagare som jag läst och tyckt om är Lionel Shriver som fick priset för We need to talk about Kevin och Chimamanda Ngozi Adichie som fick priset för Half a yellow sun.

Berätta om en bok som du tyckte mycket om, trots att du inte trodde att du skulle gilla den. En oväntad favorit alltså!

Fredrik Lindström i all ära, men ibland är han lite väl fjantig. En bok med titeln Jag är en sån som bara vill ligga med dig kändes lite väl oseriös, men hjälp vilka bra dikter den innehöll.

Jag är inget fan av Peter Harrysson, men tänker ändå sno ett av hans favorituttryck. Jag vill att du berättar om en bok som var olidligt spännande!

Hungerspelen var både en oväntad favorit och dessutom olidligt spännande. Fortsättningen Fatta eld var om möjligt ännu bättre och nu ser jag verkligen fram emot del tre som kommer på svenska i oktober.

Och slutligen vill jag höra om en bok om ett mindre trevligt ämne. Har du läst någon bok om otrohet som du tycker är bra?

Bedragen av Katerina Janouch är första boken om barnmorskan Cecilia, vars man inte riktigt kan hålla sina händer i styr när det gäller en kollega. Mycket läsvärd!

Vill du ha inspiration? Läs på följande bloggar:

Alkb

…and then there was Beatrix

Bokstunder

Books over psychos

Eli läser och skriver

Ems blogg

Ett liv utan böcker är inget liv

Fiktiviteter

Mirthful’s Bookblog

Morellens

The week never starts around here

Yfronten

Your no different to me

Bokustoppen v.38

Jag insåg just att jag glömt att titta till Bokustoppen på några veckor, men det verkar ju inte riktigt så med tanke på att Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann fortfarande ligger etta. Tvåa är den bok på listan som jag är mest sugen på att läsa av de tio som finns representerade, nämligen Igelkottens elegans av Muriel Barbery. Med tanke på helgens bokshoppande borde jag verkligen köra köpstopp ett bra tag till, så vi får väl se om jag köper den om den går upp i topp.

En annan bok som faktiskt redan står i hyllan är Maskarna på Carmine Street av Håkan Nesser. Ser fram emot läsningen måste jag säga då jag hört grymt mycket positivt om den.

Inga nya böcker att lägga till läslistan ännu alltså och tur är väl det.

Kort och intensivt

I det lilla samhället Brantevik närmar sig sommaren sitt slut. Vi får träffa två av de familjer som tillbringat semestern där. Väninnorna Johanna och Agnes är båda gravida i nionde månaden, därav boken titel. Då Johanna med glädje ser fram emot sitt första barn känner Agnes inte samma glädje då hon och hennes man Tobbe minst sagt genomgår en rejäl kris.

De lämnar dottern Nicole ensam (!) och går ut för att sjunga karaoke. Under kvällen börjar Agnes och Tobbe att bråka, Agnes går därifrån och kommer inte tillbaka. Några dagar senare hittas en mördad, gravid kvinna i närheten. Hennes mage är uppskuren och barnet står inte att finna.

Jag läser ganska mycket deckare, i alla fall i perioder och jag gillar spänningen, men också personskildringarna som brukar uppta en stor del av många böcker i genren. I Vecka 36 av Sofie Sarenbrant går allt i en rasande takt och jag hinner inte bli engagerad i varken fallen eller personerna runt omkring. Kommissarie Lars Räffel eller den tjurige journalisten Göran Rosenlund, vem är det egentligen vi ska följa? Båda förblir skuggfigurer boken igenom. Språket påverkar troligen tempot, ett effektivt journalistspråk som jag finner lite väl hackigt med alla Men som inleder meningar.

Egentligen är historien på pappret väldigt spännande, men konstigt nog tar den inte tag i mig. Jag har aldrig varit i Brantevik, visste inte ens att det fanns och därför får jag inga inre bilder av miljön. Jag saknar därför beskrivningar av miljön. För den som har en relation till detta sommarparadis kanske upplevelsen blir en annan.

Jag har klurat på det här inlägget i några dagar för att försöka få det sakligt, men inte onödigt elakt. Vi har talat en del om huruvida man ska skriva även negativa recensioner och om bokbloggare ens gör det. Jag recenserar i princip alla böcker jag läser och även om de flesta jag läser är bra, så gäller det inte alla. Ett inlägg som går ut på att hylla skriver jag snabbt och glatt, men ett sådant här inlägg föranleder en del funderande.

Apropå bokmässan

Och Afrika då. De närmaste dagarna kommer några böcker av afrikanska författare att publiceras, reprisinlägg om jag inte hinner läsa ut Irene Sabatinis eller Petina Gappahs böcker vill säga. Tills dess kan ni roa er med följande quiz:

Min demokratiska rättighet

Henrik Wallgren skrev igår om Sverigedemokraterna i GP:s bilaga Två Dagar. Krönikan som bar namnet Sverigedemokraterna sårar mig djupt väckte starka reaktioner. Wallgren säger själv att han självklart accepterar att SD nu finns i Riksdagen men att han definitivt inte respekterar dem. Jag håller med om att det är omöjligt att respektera intolerans och dessutom är det min demokratiska rättighet att tycka vad jag vill om partierna i Sveriges Riksdag. Så här säger Wallgren:

Invandrarpolitiken finns all anledning att prata om. Men att prata generellt om två miljoner människor, där de allra flesta jobbar och betalar skatt i det här landet, som om att det är ett enda problem är lika dumt som att prata om att alla Sverigedemokrater som en enda grupp. Det leder inte till någonting.

Integration, det är där problemet ligger. Sverige har stora integrationsproblem. Att utifrån det förespråka att stänga gränserna är bara dumt. Att motsätta sig att familjer återförenas är grymt. Sverige är inte en liten isolerad enhet utan en del av en större värld. Vi kan inte klara oss utan andra hur gärna Jimmie och grabbarna skulle vilja.

Kostnader ja, det är kronor och ören som är viktiga tydligen. Inte människor. Och inte heller de pengar som invandrare faktiskt drar in till stadskassan. Vad kostar egentligen en man?

Som tur är finns det ännu hopp för Moder Svea. Som Henrik Wallgren säger:

Älska Sverige mest när hon förtjänar det minst för då behöver hon det bäst. Låt er inte luras ner i hatets återvändsgränd.

Fascinerande konspirationsteori

Konspirationen mot Amerika

Efter att ha läst Envar stod det helt klart för mig att Philip Roth är en fantastisk författare som definitivt är värd ett Nobelpris. Efter att ha läst Konspirationen mot Amerika kommer jag att bli väldigt överraskad om det aldrig sker. Det här är nämligen en fantastisk bok som inte liknar någon annan jag läst. Lite beröringspunkter har det med andra böcker där världen står inför en rejäl kris, som Blindheten av José Saramago, men verklighetsanknytningen i Roths kontrafaktiska roman gör den ännu mer spännande och relevant.

Året är 1940 och Philip Roth bor med sin familj i ett judiskt område i Newark. Föräldrarna är hängivna anhängare till den sittande presidenten Roosevelt och följer med fasa Hitlers framfart i Europa. I det här läget introducerar republikanerna en ny presidentkandidat, den nazistvänlige flyghjälten Charles A. Lindbergh som med sin kampanjslogan ”rösta på Lindbergh eller rösta för krig” blir mer och mer populär. Med Lindbergh som president blir det svårare och svårare för USA:s judiska befolkning och familjen Roth mister mycket av det anseende de tidigare haft. Det blir plötsligt helt legitimt att skylla allt elände i Amerika på judarna. Relationerna inom familjen blir också med och mer komplicerade. Moster Evelyn beundrar Lindbergh och åker på besök till Vita Huset, storebror Sandy går med i organisationen ”Vanligt folk” och åker till Kentucky för att bli amerikaniserad, kusinen Alvin går med i den kanadensiska armén och krigar mot Hitler och pappa Roth blir mer och mer hatisk mot Lindbergh och allt som han representerar.

En helt otrolig bok som är både spännande och välskriven. Roth blandar fiktion och verklighet på ett otroligt snyggt sätt. Läs, läs, läs!  Jag vill definitivt läsa mycket mer av Roth och efter de två fantastiska böcker jag har läst är förväntningarna på topp.

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2009-11-04 Det här är så grymt bra och jag tänker fortfarande på boken väldigt ofta. Genial idé av en stor författare. Någon mer bok har jag dock inte läst ännu.

%d bloggare gillar detta: