enligt O

Tack å tack å tack!

Av Nina har jag fått en Beautiful Blogger Award. Hade hon inte skickat den till mig, skulle jag definitivt gett henne en. Jag pratar jämställdhet rätt ofta, försöker uppfostra mina grabbar sunt och skriver ett och annat blogginlägg, men Nina skriver debattartiklar och startar protester mot könsstereotypa barnkläder. Helt klart en “doer” och en förebild.

Så här skriver Nina om mig:

Kvinnan som läser och lagar plättar samtidigt, står bakom denna händelserika bokblogg. Kvinnan med sin ernorma läslusta håller liv i min. Hon utbildar mig dessutom i viktiga frågor ang t.ex. skola och feminism. Därtill har hon varit ett stort stöd för mig under mina deppiga perioder då Villes pappighet har varit svår att bära.

Barnslig som jag är blir jag bubbligt glad av att uppmärksammas och få lite beröm. Tack för dina fina ord Nina!

När man tagit emot awarden ska man:

♦ kopiera in awardbilden i din blogg för att visa att du har fått den
♦ tacka och länka till den som nominerade dig
♦ nominera sju andra bloggare och länka till dem
♦ berätta sju intressanta saker om dig själv

Två punkter uppfyllda alltså, de två lätta. Jobbigast är att välja sju favoriter bland alla bloggar jag läser och tycker om. Det känns lite som att välja lag på gympan. Här kommer ändå de sju som jag vill uppmärksamma lite extra!

Bokbabbel har bloggat länge, men jag har inte förrän de sista månaderna fastnat rejält. Klassiker som 25 skäl att köpa en bok gör det här till en riktigt läsvärd bokblogg. Alla brevbärares mardröm, men nätbokhandlarnas våta dröm.

Fiktiviteter kikar jag in hos varje dag och trots att jag aldrig har träffat Helena känns det som om jag verkligen känner henne. Alltid bra boktips och alltid personliga reflektioner. En mycket läsvärd blogg!

Kafka på jobbet har inte bloggat så länge, men Åsa har definitivt seglat upp som en favorit. Alltid frispråkig, rolig och riktigt bra på brutala sågningar. Inte den blogg med flest recensioner, men väldigt personliga inlägg.

Lyrans Noblesser är alltid Lyrans Noblesser det går inte att komma ifrån. Alltid påläst och personlig och dessutom har hon lurat mig att läsa en massa böcker som jag aldrig hade läst utan hennes resor jorden runt.

Om böcker som jag hunnit läsa där Vixxtoria regerar är en av de bloggar jag följt sedan starten. Ingen kan som hon få till diskussioner av de mest absurda slag, som när hon bad om tips på böcker vi trodde hon inte skulle gilla. Skönt också att ha en expert som alltid kan säga om jag kommer att gilla en bok eller inte.

Paperback Lover tillhör också mina gamla bloggbekanta som jag alltid följer och ofta inspireras av. Nu när läshögarna är sjukt stora ger hon mig visserligen lite dåligt samvete när hon till exempel presenterar den ena Orange Prize vinnaren efter den andra.

Skrivarmamman heter egentligen Pernilla och hon är nog den flitigaste bloggaren av dem alla. Dessutom är hon både rolig, rapp och inte sällan rejält dräpande. Jag följer med spänning hur det går med hennes bok och tänker kräva ett signerat exemplar: 😉

Och så var det jag då. Sju saker. Jag har inte så himla mycket intressant att berätta om jag ska vara ärlig. Allt kommer nog inte heller som en överraskning.

1. Jag har riktigt dåligt tålamod och hyfsat dålig uthållighet. Är till exempel väldigt bra på att starta läsutmaningar och sedan hoppa av dem själv. Är också inne på min tredje bloggadress på 1,5 år. Får jag för mig något ska det hända NU och det här med att tänka efter före funkar så där.

2. Att kalla mig Lilla O var missvisande, jag borde istället valt Lilla My. Jag uppfattas inte sällan som rejält arg och drar mig aldrig för en hetsig diskussion. Fem minuter efter en explosion har jag glömt allt och fattar inte alltid varför inte alla andra gjort det.

3. Jag har fortfarande inte lärt mig att det kanske inte är passande att skämta brutalt med människor som jag inte känner väl. Alla kanske dessutom inte har samma humor som jag.

4. Jag lider av frisörskräck. Den som ser mig förstår nog inte varför, då min frisyr är allt annat än komplicerad. Jag skulle dock aldrig låta en vilt främmande människa klippa i mitt hår och riskera att få stå där med virvlar åt fel håll eller en frisyr som måste skötas. Att dessutom sitta och försöka vara trevlig under tiden ligger inte direkt för mig. Vi firar snart tioårsjubileum min frisör och jag. Hon är dyr som satan, men det är det värt.

5. Den som ser mitt skrivbord på jobbet (eller mitt hem för den delen) skulle absolut tro att jag inte har koll på ett enda papper, men det har jag. Jag har däremot sällan koll på nycklar och mobil.

6. Jag är en tidsoptimist av rang. Sällan väldigt försenad, men ofta fem minuter efter hela dagarna. Dålig vana helt klart.

7. Om ni läst dessa sex punkter så kanske ni går omvägar på Bokmässan, men gör inte det. Jag är rätt snäll också mitt i all hopplöshet! 🙂

Bokgeografi Island

Vi tar oss från Kanada till det nordligaste landet i Norden. Jag har inte läst så mycket från Island, men några böcker har det blivit. Landet med sin vackra natur skulle vara spännande att besöka någon gång.

1. Berätta om en bok du läst som utspelar sig på Island eller är skriven av en författare med anknytning dit.

Ja, jag vet att jag tjatar om Sommarljus av Jón Kalman Stefánsson, men den är så himla bra. Dessutom beskriver den Island och det isländska samhället på ett fint sätt. Jag blev väldigt sugen på att åka dit.

2. Berätta om en författare som på något sätt har anknytning till Island. Var så långsökt som du vill, men motivera gärna ditt val.

Halldór Kiljan Laxness fick Nobelpriset i litteratur 1955 och tillhör därmed gruppen författare jag borde läsa. Jag vet egentligen inte så mycket om honom och vet inte vilken bok jag skulle kunna läsa. Några tips?

3. Berätta om en bok av en författare som anknyter till Island, som du inte läst, men är nyfiken på.

Sjón (Sigurjón Birgir Sigurdsson) fick Nordiska Rådets Litteraturpris 2005 för boken Skugga-Baldur som beskrivs som en moderniserad folksaga. Jag har svårt att avgöra om det är bra eller bara galet, men lite sugen på att läsa något av honom blir jag. På svenska finns också bland annat Fisk och kultur.

Allt om Cecilia

I Hittebarnet av Katerina Janouch får vi för tredje gången träffa barnmorskan Cecilia Lund. Jag har skrivit om de två första böckerna här och här. Jag skulle vilja säga att detta är den bästa av de tre. Okej, det är ett lite smörigt slut, men vägen dit är riktigt bra.

Cecilia Lund är en riktigt trevlig person att läsa om. Hon har ett spännande jobb och ett familjeliv som skildras på ett väldigt bra sätt av Janouch. Fyrabarnsmamman som haft trassel i äktenskapet står nu inför en rejäl utmaning, då ett femte barn finns i magen. Även på jobbet står ett speciellt barn i fokus, hittebarnet som lämnas utanför förlossningen. Ett barn som kryper innanför huden på Cecilia och vars mamma hon verkligen bestämt sig för att finna. Vi får veta en del om den ensamma mamman och det är läsvärda passager. Tyvärr följs detta spår inte upp helt, men det kanske fortsätter i nästa bok?

För Cecilia själv blir det inga dramatiska äventyr i denna bok och det är ganska skönt, men hon får i alla fall vara med i tv och prata om fallet. Sviterna efter överfallet i del 2 och dessutom sviterna förälskelsen på avstånd i polismannen Per Nilsson präglar bokens handling. Cecilias graviditet och hennes dubbla känslor inför den får också stort utrymme. Bloggen däremot hamnar lite i skymundan och det är rätt skönt, Facebook-delen känns också lite onödig, men visst är det så att vi alla fastnat där, så varför inte Cecilia. Dramatik saknas inte, men spåren är färre och handlingen tätare än den var i Systerskap. Janouch utvecklas dessutom sina karaktärer och gör att jag lär känna dem bättre. Det är jag glad för.

Hittebarnet är en bra bok, en välskriven och läsvärd historia med ett bra driv. Mer vardaglig än sina föregångare och det gillar jag. Dessutom får Cecilias yrkesliv ännu större utrymme, vilket också är trevligt. Jag läste att det ska bli sju böcker till om min favoritbarnmorska och varför inte. Några gånger till återkommer jag gärna till Cecilias värld. Jag vill veta hur det går med barnet, med Per och med Marcus. Jag är inte heller redo att släppa den charmiga och kloka mormor Sonja som är en av mina favoriter.

Kan inte, eller vill inte dela lika?

Det handlar inte om att staten ska lägga sig i varje enskild familjs liv, inte heller om att politiker som förordar en individualiserad föräldraförsäkring inte skulle lita på svenska föräldrar och definitivt inte om tvång. Det handlar om något större, om barns rättigheter till sin pappa och att det bästa och rimligaste är att de föräldrar som satt barn till världen tillsammans också delar på ansvaret. Vem vill INTE vara hemma med sina barn?

Så här skriver Rebecka Edgren Aldén i Aftonbladet:

Det handlar om att barn ska ha rätt till båda sina föräldrar, att mamma och pappa av samhället ska ses som likvärdiga föräldrar. Och om kvinnors rätt att inte bli diskriminerade på arbetsmarknaden.

Vi har en massa försäkringar – alla är individuella. Utom just föräldraförsäkringen. Varje ny lag, varje försäkring, varje bidrag är en signal och en påtryckning från samhället. Dagens föräldraförsäkring kommunicerar med all tydlighet att mamma är en viktigare förälder än pappa och att det inte är ett så stort problem att kvinnor blir diskriminerade på arbetsmarknaden och får lägre lön.

Tack Rebecka för att du skriver så bra om ett viktigt ämne! Läs hela debattartikeln här. Läs också Rebeckas eminenta blogg Skriet från kärnfamiljen.

Om sammet röd som blod

Den är bara 121 sidor tjock, men ändå har den tagit mig många veckor att läsa. Jag talar om Den röda soffan av Michèle Lesbre, som just kommit i pocket. Ett vackert omslag och en blurb av Lyrans Noblesser gjorde att boken kändes lockande redan innan jag slog upp första sidan. Och sedan började äventyret.

Det är ett äventyr i ultratrapid där ingenting och allt händer samtidigt. Egentligen en enkel historia om Anne som åker Transsibiriska järnvägen för att leta efter sin gamla kärlek Gyl i Irkutsk, men också så mycket mer. Som reseskildring är Den röda soffan väldigt fin.  Jag som alltid drömt om att åka tåget till Sibirien får både dofter, ljud och upplevelser som berättade för mig hur resan skulle kunna vara. Mer än en reseskildring är boken en kärlekshistoria och en dessutom en bok om vänskap. Om kärlek som drivkraft och kärlek som hinder för att leva fullt ut.  Om livet som måste gå vidare och om drömmar som man kanske måste glömma.

Hela boken är förresten som en dröm. Ibland otydlig, inte sällan snårig och svår att följa med om, men trots sin dimmighet återstår efter läsningen en känska av att ha varit med om något fantastiskt. Något utöver det vanliga som är så otroligt svårt att återberätta när man vaknat. Jag vet inte vad jag ska säga mer än att jag tyckte om Michèle Lesbres bok väldigt mycket. Den som verkligen naglat sig fast i mitt minne är Clémence, den gamla kvinnan som sitter i sin röda soffar och berättar om sitt liv. Kvinnan som Anne berättar historier för och som alltid vill höra om Milena som simmade över Moldau för att nå sin älskade. Kvinnan som inte alltid vet vem hon är eller hur hennes liv varit, men som ofta lever i en tid som flytt.  Både Clémence och Anne söker efter sin förlorade kärlek och istället för att leva, väntar de på att det liv de drömmer om ska starta. För Clémence är det kanske för sent, men för Anne finns det många chanser kvar.

Den röda soffan må vara tunn, men det är inte en bok man klämmer på en timme eller två. Istället kräver varje ord eftertanke och min läsning av Lesbres fina bok gick väldigt, väldigt långsamt. Jag antar att ni inte blir mycket klokare av att läsa dessa rader, men jag kan inte ge er mer. Den röda soffan kan inte beskrivas med ord, den måste upplevas.

Bokfrågornas ABC del 12

Från och med denna vecka blir det bara bokstäver på tisdagar så att fler ska orka och hinna hänga på. Idag är det dags för bokstaven L, min egen bokstav. Det ska dock inte handla om mig utan om helt andra L-saker:

Jag älskar listor och har listat lästa böcker sedan 1999. Hur kommer du ihåg vilka böcker du läst? Skriver du listor?

Men hur tänkte jag nu? Jag besvarar ju frågan själv i rubriken. Ja, ja. Listat har jag som sagt gjort sedan -99. Listorna finns på bloggen under Läst 99-2009 och där står titel, författare och en kort kommentar om den. Inga betyg, men dock en markering när jag läser första boken av en författare.

Lyrik ligger mig också varmt om hjärtat. En genre som hemska svensklärare har förstört för allt för många. Vad är din relation till lyriken? Har du någon favoritpoet eller favoritdikt?

Favoritpoet är svårt att välja. Det finns många jag tycker om, men kanske att Nils Ferlin och Karin Boye är ett litet strå vassare än de flesta andra. Favoritdikt? Ännu svårare, men jag tycker väldigt mycket om Boyes klassiska I rörelse.

Ledamöterna i Svenska Akademien är aderton till antalet. Vem är din favorit bland nuvarande och gamla ledamöter? Har du någon du inte förstår dig på?

Per Wästberg på stol nummer 12 är en favorit, tycker dessutom att nye ständige sekreteraren Peter Englund är ett lyft. Elin Wägner behövdes verkligen då hon valdes in. Gamla konstiga gubbar då? Arthur Lundqvist verkar ha varit lite motvals och sägs vara den som motarbetade att Graham Green och även Astrid Lindgren fick priset. Det sista kan han inte varit ensam om, hon levde väl ett bra tag efter honom?

Sjung långsamhetens lov eller inte. Jag vill i alla fall att du ska berätta om en riktigt långsam bok som du läst.

Tillsammans är man mindre ensam av Anna Gavalda är långsam och fantastiskt bra. Bra film också! Jag gillar ofta långsamma böcker så länge språket är vackert och personerna intressanta. Gränsen mellan långsam och seg är hårfin. Riktigt fin och långsam är också Himmel och helvete av Jón Kalman Stefánsson.

Svara i din blogg och lämna gärna en kommentar och/eller länka hit så att jag och andra kan få läsa svaren. Söker du inspiration? Läs vad som skrivits i följande bloggar:

alkb

…and then there was Beatrix

Boksnack

Bokstunder

Bokstävlarna

Dolly det läsande fåret

Eli läser och skriver

Eva-Cecilia

Ett liv utan böcker är inget liv

Fiktiviteter

Ikas ord 2.0

Mirthful’s bookblog

Morellens

The week never starts around here

Tätortstimotej

Yfronten

You’re no different to me

Jag sjunger långsamhetens lov

Jag har just läst ut Himmel och helvete av Jón Kalman Stefánsson från Weylers förlag. En bok som definitivt vinner på att njutas långsamt. Trots att det är emot mina principer vek jag hundöra efter hundöra för att kunna återgå till de speciellt välformulerade passagerna. Språket är vackert, texten fylld av kommateringar men ytterst få punkter. Effekten blir att texten böljar fram och tillbaka precis som havet som måste sägas spela huvudrollen i denna vackra bok. Havet och en bok med dikter så gripande att de orsakar död och förtvivlan.

I centrum av händelserna står Pojken. Han arbetar som fiskare och har därför gett sig av från Köpingen till ett fiskeläge. Där bor han tillsammans med andra fiskare och delar säng med Bárdur. Bárdur drömmer om att blir något mer än fiskare och bär ständigt med sig en bok. Det är Miltons diktverk Det förlorade paradiset som indirekt orsakar hans död. Han är nämligen så upptagen med boken att han glömmer att ta på sig sin kjortel och det får konsekvenser när det lugna havet förvandlas till ett svart och hotfullt. Efter den ödesdigra fisketuren beger sig pojken till Köpingen för att föra Det förlorade paradiset vidare till den som nu är dess rättmätiga ägare.

Sommarljus som var den första boken jag läste av Jón Kalman Stefánsson och den räknar jag till en av förra årets bästa läsupplevelser. Himmel och helvete är bra, men når inte riktigt samma klass. Myllret av människor är inte lika mäktigt och de kryper inte innanför skinnet på mig på samma sätt. Kanske för att huvudpersonen Pojken tecknas väl opersonligt, vilket med tanke på namnet säkert är medvetet. Det är också svårt att följa med i alla tids- och perspektivbyten. Tänk dock på att en lärares hjärna är allt annat än utvilad i slutet av april och därför kanske har lite svårt att ta till sig alla nyanser i boken. Den är bra, definitivt bra, men inte lika fantastisk som sin föregångare. Svårt att leva upp till mina förväntningar märk väl.

Jag avslutar med ett av de passager jag markerade under läsningen som handlar om diktens makt:

”Vissa dikter tar oss dit inga ord kan nå, inga tankar, de låter dig följa med till själva kärnan, livet stannar upp för ett ögonblick och blir vackert, det blir kristallklart av saknad och glädje. Vissa dikter förvandlar dagen, natten, ditt liv. Vissa dikter får dig att glömma, glömma svårmodet, hopplösheten, du glömmer skinnkjorteln, frosten kommer till dig, det säger klapp och du har dött.” (s.91)

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2010-04-24 och nu behöver jag länka till den i alfabetsfrågorna som kommer lite senare idag.

En bok är en bok är en …?

Vixxtoria har varit kreativ och jag vill inte vara sämre än att jag svarar på hennes kluriga frågor.

1. En bok som fick dig att bokstavligt talat missa bussen/bränna vid middagen/låta badvattnet rinna över/glömma att gratta din älskling på födelsedagen/motsvarande:

Senaste gången jag brände maten var det nya mobilens fel, inte någons boks. Eller ja, det var så klart mitt fel. Jag har funderat på den här frågan och sista gången jag glömde gå av en buss läste jag Moa Herngrens Allt är bara bra, tack. Den var bra! Idag glömde jag dessutom att ta av pastan när jag läste Radhusdisco.

2. Ett namn ur en bok (eller på en författare) som du redan har gett eller allvarligt överväger att ge ditt barn (eller häst eller hund eller marsvin eller bil):

Ett av mina barn är redan döpt efter en sjungande författare och den andre har fått namn efter en komiker som gillar att klä sig i kjol. Jag hade gärna döpt ett barn efter Selma Lagerlöf eller Edith Södergran och Emily är också ett favoritnamn. Vi var väldigt nära att döpa ett barn efter Allan Edwall, som väl inte kan räknas som författare, men väl poet. Theodor efter Kallifatides hade vi också som förslag.

3. En plats som du besökt bara för att den nämnts i en bok (eller för att en författare har bott där/gett namn till en pub där/kastat en äppelskrott där):

Vad har Filipstad att erbjuda förutom Ferlins staty? Jag har också bland annat besökt Karen Blixens farm utanför Nairobi, Anne Franks hus, Mårbacka och ätit lunch på Gyllene Freden. Jag skulle gärna vilja åka till Prince Edward Island för att uppleva miljön i L M Montgomerys böcker. Jag bor väldigt nära Alingsås, men har aldrig letat mig fram till platsen där Karin Boye tog sitt liv. Om jag fått bestämma själv skulle många semestrar gå i litteraturens spår.

4. En tavla som skulle bli en bra bok?

Ja du, det här var inte lätt. Jag har tagit fram två tavlor som skulle kunna bli två helt olika böcker:

Renoir är en trevlig prick, vars tavlor inte sällan innehåller många människor som ser ut att ha väldigt kul. Kan bli en mysig bok.

Den här av Salvador Dali skulle kunna bli en riktigt galen och säkert läskig dystopi.

5. Det är mycket tjat om böcker som blir film (och dåliga filmatiseringar av bra böcker), men vilken låt skulle kunna bli en bra bok?

Det här hade kunnat bli en trevlig romantisk komedi:

[http://www.youtube.com/watch?v=U9tzEF4lNqw]

Eller kanske en skön girlpowerbok?!

[http://www.youtube.com/watch?v=PHzOOQfhPFg]

Sånt man bara säger

Sånt man bara säger är nog Helena von Zweigbergks bästa bok hittills. Jag skriver nog då jag även tyckte om Ur vulkanens mun, men jag tror ändå att den nya är snäppet bättre. Ärligare och naknare. Inte lika hysteriskt ångestfylld, men helt utan ångest är den knappast.

Vi får möta Susanne, en storasyster och duktig flicka som flytt sitt gamla liv och bosatt sig i sin sommarstuga mitt ute i ingenstans. Arbetet har hon lämnat och nu lever hon på det avgångsvederlag hon fått. I den tysta och stilla miljön ska hon i lugn och ro hitta tillbaka till sig själv. Det blir dock sällan som man tänkt sig och snart får hon sällskap av sin systerson Jonas då hennes lillasyster Louise ställt till det för sig själv och dessutom värre än vanligt den här gången. Hela Susannes väsen skriker NEEEEEJ, men istället säger hon att systersonen självklart kan bo hos henne ett tag. En syrlig underton finns det så klart och något som lillasyster tolkar som storasysters vanliga översittarfasoner, men hon ställer upp som vanligt.

Jonas och Susanne är ett riktigt udda par. De lever i samma hus utan att egentligen prata alls, men sakta, sakta får de kontakt. Båda vill helst vara ifred, men samtidigt tycker de någonstans att det är skönt med sällskap. Båda funderar de över ur deras liv ska se ut framöver och båda längtar de efter Louise. När hon inte hör av sig och Rita på socialtjänsten börjar jaga henne via Susanne klämmer Jonas till slut ur sig att han vet var hon är. Det udda paret packar och reser iväg.

Jag tycker mycket om skildringen av de två systrarna. De har verkligen fastnat i roller som de inte trivs med och de kan inte umgås utan att säga elaka saker till varandra. Samtidigt är en syster alltid en syster. De hinner omvärdera en hel del ju längre tiden går. Är blod tjockare än vatten, eller är släkten bara ett jobbigt gäng individer som det är extra svårt att bli av med?

Även medelålders kvinnor kan utvecklas och Sånt man bara säger är definitivt en utvecklingsroman, om än en ovanlig sådan. Det är också en historia om kärlek, vänskap och allt man är beredd att göra för de människor som faktiskt betyder mest trots allt. En känslosam, men samtidigt totalt osentimental historia som jag rekommenderar er att läsa!

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2009-12-08 Nu finns boken i pocket utgiven av Norstedts.

Det här med olästa böcker

Det är väl i det här läget jag borde mörka, men Annika frågar om hur många olästa böcker som står på tur att bli lästa och jag får väl ge ett diplomatiskt svar.

HUR MÅNGA BÖCKER HAR DU PÅ DIN ”ATT LÄSA HYLLA”?

Jag har en “vill-läsa-lista” och den är absurd. Min “att-läsa-hylla” innehåller knappt hundra böcker och av dem vill jag faktiskt läsa nästan alla, men några böcker jag tycker att jag bör läsa finns där också. Inte så många längre, jag orkar inte plöja “måste” böcker mer än nödvändigt. Just i september finns det mycket som jag vill hinna läsa då högen med recensionsböcker, många efterlängtade, är väldigt stor den också. Tyvärr har terminen verkligen chockstartat och jag har haft väldigt lite tid att läsa. Den här veckan hoppas jag att det lugnar ner sig lite med jobbet, inte med läsningen.

Vill du också vara med i Bokbloggsjerkan? Läs instruktionerna här.

%d bloggare gillar detta: