enligt O

Bokfrågornas ABC del 1

Det var många som påbörjade den här utmaningen i november 2009. Nu kör jag den i repris, med någon förändring (som till exempel decemberfrågan på D). Ni som inte var med förra gången får alltså en ny chans. Ni som just börjat utmaningen på Lilla O får gärna fortsätta den här. Någon som kommit efter eller gett upp halvvägs kanske vill göra ett nytt försök. Någon kanske bara vill svara på några frågor en gång till. Jag lovar också att det dyker upp en ny utmaning senare i höst både för gamla och nya frågesugna.

Nu sparka vi igång och idag gäller Bokstaven A för andra gången. Nästa bokstav kommer redan på fredag och sedan är tanken att det ska dyka upp nya bokstäver tisdagar och fredagar.

1. Alfa var första bokstaven i det grekiska alfabetet. Berätta om en bok som du på något sätt förknippar med Grekland.

Den första boken jag kom att tänka på är Ett nytt land utanför mitt fönster av Theodor Kallifatides som flyttade från Grekland till Sverige för 45 år sedan. Jag lyssnade på honom på Mariaplans Bokhandel i Göteborg i samband med att boken gavs ut. Han talade om hur det varit att leva som invandrare i Sverige och hur det är att lära sig att behärska ett nytt språk. En fantastisk bok skriven av en fantastisk man.

2. Adam var enligt Judendomen, Kristendomen och Islam den första människan på jorden. Nämn en bok som handlar om eller är skriven av en Adam.

P D James deckarhjälte är Adam Dalgliesh. En riktigt trevlig hjälte som det var väldigt länge sedan jag läste något om. Kanske dags att läsa lite P D James igen.

3. Vilka var de första böckerna du minns att du läste eller hörde när du var barn? Har du läst dem för dina egna eller andras barn?

Jag kommer ihåg att jag älskade Pricken som barn. Om den stackars prickiga kaninen som inte fick följa med sina vita syskon på kalas hos morfar och som då rymde. Det visar sig snart att det fanns fler prickiga kaniner i världen. Jag har läst den för mina barn och den håller fortfarande!

Några av de första böcker jag minns att jag läste själv är Laura Ingalls Wilders böcker som inleds med Det lilla huset i stora skogen. Mamma läste några kapitel högt och sedan läste jag om dem innan jag somnade. Jag kan inte varit mer än fem eller sex år gammal.

4. Mänsklighetens vagga finns enligt forskare i Afrika. Berätta om en bok som  på något sätt anknyter till denna väldiga kontinent.

Jag vet att jag tjatar om Chimamanda Ngozi Adichie, men de två böcker av henne som jag läst hittills är verkligen fantastiska. Senast läste jag  The thing around your neck som är en samling riktigt bra noveller som utspelar sig i Nigeria och USA. Hon har även skrivit En halv gul sol om Biafra och Purple Hibiscus som jag ännu inte läst.

Svara i en kommentar eller i din blogg. Berätta gärna att du svarat och/eller länka hit så att jag kan hitta dig. Det är ännu roligare att läsa andras svar än att svara själv!

Läs vad andra bloggare svarat (jag har tagit med de länkar jag lyckats hitta, utan länk eller sökruta i bloggen var det svårt tyvärr. Tala gärna om att du svarat tidigare och var jag kan hitta inlägget om du vill vara med på listan)

…and then there was Beatrix

Annikas litteratur- och kulturblogg

Antagligen

Bokmania

Boksnoken

Bokstunder

Bokstävlarna

Eli läser och skriver

Eva-Cecilia

Fiktiviteter

Hannas Hörna

Hellre barfota än boklös

Ingrids Boktankar

Lyrans Noblesser

Me hearties

Paulas Bokblogg

Subjektiva Olivia

Theresans

Tätortstimotej

You’re no different to me

Zirathi

Vilken fullständig smörja

Bara vanligt vatten

Jag läste ut Kajsa Ingemarssons Bara vanligt vatten igår. Jag vet inte riktigt varför jag gjorde det då det är en riktigt dålig bok. Nu är det inte så att jag har något emot Kajsa Ingemarsson. Jag tyckte om hennes första böcker, men med Små citroner gula började det gå utför och Lyckans hjul var ingen höjdare.

Bara vanligt vatten handlar om författaren Stella Friberg som håller på att skriva sin tionde och sista bok om Franciska Falke, en provatdetektiv i 1800-talets Stockholm. Just avsnitten som innehåller utdrag ur boken är pinsamt dåliga och dessutom totalt oviktiga för handlingen. Jag vet inte om Ingemarsson försöker ironisera över deckargenren eller om hon helt enkelt tycker att detta är ett spännande grepp. Jag hade gärna varit utan dem helt klart.

När Stella Friberg håller på att skriva upptäcker hon en vattenläcka i badrummet, bara vanligt vatten alltså och just det här vattnet spelar en avgörande roll i handlingen. För att få ordning på lägenheten behöver Stella anlita hantverkare och då kommer Johnny in i hennes liv. Johnny, självklart heter han Johnny. Detta är bara en av alla klichéer och stereotyper som Bara vanligt vatten är fylld av.

Jag har väldigt svårt att uppskatta Ingemarssons orgie i märkeskläder, skor och smink. Jag orkar knappt läsa och till slut skummar jag bara snabbt igenom boken för att jag trots allt faktiskt blivit lite engagerad i Stella Friberg. Egentligen är det ingen dålig historia. Trots alla klichéer skulle det här ha kunnat bli en ganska underhållande bok. Stella är nämligen inte helt platt, trots att de flesta av karaktärerna runt henne stannar där. Egentligen skulle också kritiken av kvällspressens jakt på smaskiga historier och bilden av förlagsvärlden varit ganska intressant om det inte vore så att historien blev så sliskig och ytlig. Jag håller med Bokhoran Johanna L som skriver att: ”Förutsättningarna finns där, men ändå blir det inte någon wow-effekt.”

Jag tyckte inte om Bara vanligt vatten som är en både tråkig och oengagerande historia. Det är synd. Stella hade förtjänat något bättre och Kajsa också för den delen.

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2009-10-18

Då boken är aktuell i pocket och dessutom ligger etta på Bokus pocketlista passar det bra att aktualisera den.

Störst av allt är kärleken

Vilken är den största litterära kärlekshistorien genom tiderna? undrar Kafka på jobbet och det är ju såklart en fråga som är helt omöjlig att svara på.

Självklart gick tankarna till gamla godingar som Romeo och Julia, men den är ju inte direkt lycklig. Nu var kravet inte någon lycklig kärlekshistoria, men jag skulle må bättre om jag kunde hitta en lite muntrare.

Århundradets kärlekshistoria av Märta Tikkanen berättar också om en mycket stor, men också mycket kvävande kärlek. Tanken på den påminner mig om att det definitivt är dags för en omläsning av denna fantastiska bok.

Jag tänker på min barndoms kärlekspar Laura och Almanzo, Anne och Gilbert, Emily och Teddy och icke att förglömma Lotta och Paul. De var ganska lyckliga ändå, inte alltid, men ganska ofta. Vem är egentligen lycklig jämt?

En av mina favoritböcker är Den allvarsamma leken och kärlekshistorien mellan Lydia och Arvid är förvisso också minnesvärd, men nej den vinner ändå inte.

En ganska nyutkommen och väldigt vacker kärlekshistoria är den mellan Emma och Emil i Allt som återstår av Elin Boardy som tidsmässigt ligger ganska nära den mellan Henning och Lotten i Per Anders Fogelströms böcker.

Just det faktum att man inte vill leva utan varandra, men kanske tvingas att göra det är kanske det jobbigast och samtidigt finaste med livslång kärlek. En livslång kärlek som verkligen får utstå mycket är den mellan Kristina och Karl Oskar som faktiskt får bli den kärlekshistoria som jag, efter mycket funderande, tilldelar utmärkelsen Den största litterära kärlekshistorien genom tiderna. Förutsägbart kanske, men de var svåra att bortse från de goda smålänningarna som höll på att skiljas tidigare än de gjorde för att de inte kunna hålla sina händer (och andra kroppsdelar) i styr.

Nu var det längesedan jag läste om detta kärlekspar. Deras kärlek har fått ett “Björn och Benny skimmer” och att inte alls lika tragisk som den egentligen är i böckerna. Tragisk, men vacker och varm. Trots elände lyser kärleken stark mellan dem. De korsar hav tillsammans och startar ett helt nytt liv i ett helt nytt land. De lever livet fullt ut, så gott det går med tidens begränsningar.

Vi har alltså en vinnare, men då har jag knappt kikat utanför landets gränser. Det får bli en annan gång!

Vilken är den största litterära kärlekshistorien genom tiderna enligt dig?

Om läsvärda deckare del 2

I ett tidigare inlägg funderade jag kring vad som gör en deckare bra.

Tre punkter blev det då:

1. Karaktärerna ska vara sympatiska

Och då syftade jag på de återkommande karaktärerna. Med sympatisk menade jag att jag vill känna något för dem, att de är riktiga, trovärdiga människor. Inte att de är perfekta.

2. Språket ska vara bra, personligt och gärna stilistiskt tilltalande.

Inte övertydligt, inte enformigt, inte torftigt. Även deckarförfattare kan skriva vackert och tilltalande.

3. Originalitet är viktigt både i en enskild bok och i en bokserie.

Vem som helst kan inte skriva en deckare. Eller vem som helst kanske kan skriva en, men vem som helst kan definitivt inte skriva en bra sådan. Luktar det för mycket färdig mall blir jag riktigt, riktigt trött. Om samma mall dessutom används i flera böcker slutar jag nästan garanterat att läsa.

Vad krävs då mer?

Gärningsmannen är viktig. Jag vill förstå honom eller henne. Varför han/hon begår brottet. Drivkrafter och motiv måste vara trovärdiga. Det går lite inflation i hämnd, där en taskig barndom gör att gärningsmannen bestämmer sig för att hämnas långt senare. Därav alla böcker med tillbakablickar i kursiv stil. Lite för ofta använt grepp om ni frågar mig. Så punkt fyra ser ut som följer:

4. Gärningsmannen måste vara trovärdig och ha ett tydligt (och gärna originellt) motiv

Gränsen mellan ett trovärdigt originellt motiv och ett totalt absurt och osannolikt motiv är dock hårfint. Det leder oss in på nästa punkt som handlar om intrigen och författarens förtroende för läsarens förmåga att tänka själv.

5. Intrigen får gärna innehålla många trådar, men de måste leda någonstans

Jag gillar att genom ledtrådar kunna klura ut vem mördaren är några sidor innan poliserna fattat grejen. Det jag avskyr mest av allt är när utredarna får reda på något och sedan håller det för sig själva hur länge som helst så att jag inte får en chans att tänka själv, utan måste vänta tills det avgörande avslöjas och allt får en lösning. Irriterande. När jag läste I de lugnaste vatten av Viveca Sten blev jag så förbannad på att detta grepp överanvändes att jag aldrig kommer att läsa något mer av henne.

Ännu värre är det med en massa onödiga trådar som inte har någon betydelse för historien, inte tillför någonting och dessutom inte leder någonstans. Och värst av allt, när författaren tror att jag som läsare är dum i huvudet och avslöjar allt med oönskvärd övertydlighet allt för tidigt. Dåliga kursiverade “gärningsmannakapitel” kan leda till detta.

Egentligen föredrar jag en klassisk pusseldeckare där jag som läsare får vara aktiv. Upplösningen i en sådan deckare ska vara trovärdig och lite lagom överraskande. Elizabeth George i sina bästa stunder är en mästare på detta.

6. Våldet ska inte överdrivas

Maximalt med våld leder inte automatiskt till maximal spänning. Snarare tvärtom. Jag är riktigt trött på böcker där våldet överdrivs så mycket att det blir viktigare än intrigen. Hypnotisören är ett utmärkt exempel på en bok som, enligt min åsikt,  försämras enormt av de onödiga orgierna i överdrivet och oprovocerat våld.

Jag filar på några fler punkter och återkommer!

Vinn en ljudbok

En bloggflytt måste självklart firas och det gör jag genom att lotta ut en ljudbok från Damm Förlag av en av mina favoritförfattare Karin Alfredsson. Boken heter Klockan 21.37 och är den tredje boken om läkaren Ellen Elg. Den här gången befinner hon sig på en abortbåt utanför den polska kusten, men det är bara en liten del av en väldigt komplex historia. Väldigt bra bok! Läs vad jag skrivit om den här.

Just ljudböcker är dock inte min grej, jag har för dålig koncentrationsförmåga för att kunna lyssna, därför skänker jag den gärna till någon som har mer glädje av den.

Vad ska du då göra för att få boken hemskickad till dig?

Skriv ett inlägg om utlottningen i din blogg, lämna en kommentar här med länk eller mail där jag kan nå dig och hoppas sedan på turen. Någon av grabbarna O kommer att hålla i själva lottdragningen. Vinnaren koras den 1 augusti.

Konsten att vara sig själv

 

Vad mina vänner inte vet av Sonya Sones är en helt fantastisk bok. Prosalyrik är verkligen ett bra sätt att närma sig poesins underbara värld utan att krångla till det eller skrämma bort ovana läsare. Språket är precist och vackert. Dikterna går att läsa var för sig, Jag har ett litet gråtproblem och Mammas goda råd är exempel på detta, men det är helheten som de skapar som är så bra.

Vi får följa Sophie som är kär i den coola och supersnygge Dylan. Hon vill inget annat än att kyssa honom och tänker mycket på både kyssar och sex. Ju mer hon lär känna honom, desto mindre vill hon faktiskt kyssa honom. Magin försvinner och en magisk, maskerad dansör träder in i hennes drömmar istället.

De viktigaste i Sophies liv är trots allt vännerna Rachel och Grace som varit vänner sedan i början av trean. De delar det mesta om livet och kärleken, men riktigt allt vågar Sophie inte berätta. Som vem hennes nya drömkille är till exempel. Lika viktigt som rätt vänner är nämligen rätt kille. Utan detta får man ingen status och utan status är man ingen. Eller rättare sagt så är man en Murphy. Murphy är den mest misslyckade killen i hela skolan och honom bör man hålla sig långt borta från. Ensamhet och utanförskap kan smitta.

Sonya Sones är en riktigt bra författare som jag definitivt vill läsa mycket mer av. Vad mina vänner inte vet är verkligen en superb ungdomsbok som alla som någon gång varit ung kan uppskatta. Rolig, varm och ärlig.  En liten pärla! Nu ska jag leta fram andra boken om Sophie som heter Vad min flickvän inte vet.

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2010-07-01

Sedan dess har jag också läst boken på engelska och då heter den What my mother doesn’t know och är om möjligt ännu bättre. Jag har också läst fortsättningen både på svenska och engelska, Vad min flickvän inte vet (What my girlfriend doesn’t know) och därför passar det bra med en repris. Ett helt nytt och fräscht inlägg om bok nummer två kommer snart.

Om det oundvikliga slutet

När jag var liten var jag väldigt rädd för kärnvapenkrig. Så rädd att jag ibland inte kunde sova om kvällarna. Jag var inte ensam. Alla i  min klass var rädda. Så rädda att vi skrev brev till Olof Palme och bad honom ta bort alla kärnvapen. Han svarade att det lät som ett bra förslag, men att det var en svår uppgift.

I Nevil Shutes On the beach har det hemskaste hänt. Norra jordklotet är helt öde efter ett tredje världskrig där vätebomber förstört allt. Vi vet egentligen inte riktigt vad som har hänt, men långsamt, långsamt börjar vi förstå riktigt hur illa det är och att ingen kan göra någonting för att stoppa det oundvikliga.Strålningen sprider sig och i del efter del av världen dör alla. Melbourne är en sista stora staden som kommer att drabbas och det är här handlingen utspelar sig. Då all olja funnits på norra halvklotet finns det ingen bensin att tillgå och människor lever en slags mix av ett modernt och ett väldigt gammaldags liv.

Vi får träffa paret Peter och Mary Holmes som bor med sin lilla dotter utanför staden. Peter arbetar i flottan och får som sista uppdrag att åka med en ubåt till USA:s östra kust för att bland annat undersöka radiosignaler som kommer därifrån. Operationen leds av den amerikanske befälhavaren Dwight Lionel Towers. En man som förlorat sin familj, men vägrar inse det. Som fortfarande vill tro att världen är oförstörd. Det är hans sätt att hantera situationen.

Yrvädret Moira Davidson, som försöker dränka sina sorger i allt för mycket konjak, blir ett stort stöd för Dwight. Hon är djupt förälskad, men respekterar hans inställning till den familj han fortfarande vill ska finnas. Tillsammans hittar de ändå ett sätt att överleva.

Alla hanterar situationen olika. Många väljer att totalt ignorera den. In i det sista vill till exempel Mary Holmes inte tro att katastrofen ska nå dem. Hon vill köpa lökar till trädgården, en gräsklippare och annat som de kan komma att behöva i framtiden. Att hon om några veckor ska behöva ta livet av sig själv och sin dotter är absolut ingenting hon vill tänka på.

Kanske är det Mary jag sympatiserar mest med. Hon hamnar många gånger i skymundan, men att tänka sig hennes ensamma liv då maken är ute med USS Sawfish och den fruktansvärda sorg hon måste känna över att veta att hon aldrig kommer att få se sin dotter växa upp. Peter försöker göra allt för att Mary ska kunna fortsätta lura sig själv. Det blir lättare då för båda.

Julian Osborne, vetenskapsmannen som också är med på USS Sawfish, tar istället fram sin gamla bil för att delta i den sista biltävlingen någonsin. Varför spara på krutet om döden ändå är nära?

Nevil Shute har ett väldigt neutralt och sakligt språk, vilket gör att On the beach blir väldigt obehaglig att läsa. Trots att språket signalerar distans är det väldigt svårt att inte bli berörd. Egentligen tror jag att effekten blir att desperationen blir ännu tydligare. Det är ingen lättläst bok då varje ord har betydelse, men den är en väldigt bra och obehaglig. Den krypande och otäcka stämningen som byggs upp i väntan på undergången tar verkligen tag i mig och jag var tvungen att göra pauser i läsningen vid flera tillfällen för att hämta andan.

Jag är glad att jag läste On the beach som stått i hyllan hur länge som helst. Det är en kraftfull roman, som i sin skenbara enkelhet försöker få oss att tänka på hur skört livet är.

En bok som gjorde mig mörkrädd

Snart kommer den tredje boken av Karin Alfredsson i pocket. Den heter Klockan 21.37, utspelar sig i Polen, handlar som vanligt om Ellen Elg och är lika bra, om inte bättre än de andra två. Jag har just haft nöjet att sträckläsa den. Det är, som vanligt när det gäller Alfredsson, en riktigt bra bok.

Mannen som vill bli kallad mister Black ser det som sitt livs uppdrag att förhindra aborter. Han skulle gärna utrota alla homosexuella, färgade och muslimer också, men just nu är han fokuserad på kvinnor som väljer att avsluta sina graviditeter.

Som vanligt baseras Alfredssons bok på verkligheten och hon kritiserar med skärpa och precision. Jag blir helt mörkrädd av att det faktiskt finns människor som delar mister Blacks åsikter. Enligt Blacks teori behöver varje vit familj skaffa minst 2.1 barn för att muslimer och svarta inte ska ta över världen. Mysig kille. Retoriken påminner en del om ett parti som jag hoppas aldrig kommer in i Riksdagen. Att kyrkan ska stå för kärlek och inte hat blev tydligt senast i förrgår.

Karin Alfredsson knyter ihop flera historier, som alla är läsvärda. Vi får följa en polsk familj som består av mamma Teresa som är övertygad katolik, de tre ganska vuxna barnen Marek, som är med i Hela Polens Ungdom, Karolina som blir mer och mer religiös och ger sig av på en pilgrimsvandring och lillsyrran Agata som äter p-piller i smyg och mest vill leva ett roligt tonårsliv med allt vad det innebär. Hos dem bor också morfar Andrzej Nowak, men inte pappa Jacek. Han och Teresa har varit separerade i flera år och han bor med en ny kvinna. Trots detta vägrar Teresa gå med på skilsmässa. Sanna katoliker skiljer sig inte.

Påven Johannes Paulus II, som var från Polen, är en av de stora hjältarna och förebilderna för många polska ungdomar som kallar sig JP2-generationen. Dagens polska ungdomar blir enligt boken mer och mer religiösa och konservativa, vilket säkert är en naturlig reaktion, men inte desto mindre skrämmande.

Två tidsperspektiv gäller när vi följer Teresa och även Ellen med familjer, förra året och nu. Förra året födde Ellen sin förste son, nu drar hon till Polen på en båt som erbjuder kvinnor aborter på internationellt vatten. Det är aborterna som står i centrum, både nu och på 60-talet där bokens mest udda historia utspelar sig. Misse, som studerar till bokbindare, skriver brev till en vän om sitt nya liv.

De parallella historierna slingrar sig genom både tid och rum, men det är aldrig svårt att hänga med i svängarna. Det är bara svårt att sluta läsa. Möjligen är historien om Sture lite onödig, men jag är imponerad av hur Alfredsson får ihop sin historia och ser verkligen fram emot att läsa mer av henne. Om några veckor kommer bok nummer fyra Den sjätte gudinnan, där Ellen åker på FN-uppdrag till Indien.

Varför heter boken Klockan 21.37? Dels för att Johannes Paulus II dog då, men också för att något annat hemskt händer vid samma klockslag. Jag tycker definitivt att du ska läsa för att få veta, men läs de två första böckerna om Ellen Elg först, 80° från Varmvattnet och Kvinnorna på 10:e våningen. Alfredsson sätter fokus på kvinnors utsatthet i världen och hennes röst behövs definitivt.

Originalinlägget publicerades av Lilla O 10-07-07

Mycket att se fram emot

Jag har samlat de böcker jag ser fram emot att läsa i höst här. Vill du inte följa länken hittar du listan under rubriken Kommande böcker i menyraden under headern.

Som ni ser kommer jag omöjligt att hinna läsa allt om jag inte säger upp mig från mitt jobb och det är knappast aktuellt.

Det är svårt att välja ut de jag ser fram emot mest, men en spontan topp 10 ser ut så här:

Pojken på andra sidan, Irene Sabatini, Norstedts, augusti. Vinnare av Orange Prize debutantpris.

Den sjätte gudinnan, Karin Alfredsson, Damm förlag, 1 augusti.

En sannolik historia, Karin Alvtegen, Brombergs, 18 augusti.

Vecka 36, Sofie Sorenbrant, Damm förlag, september.

Bara ett barn, Malin Persson Giolito, Piratförlaget, 1 september.

Högre än alla himlar, Louise Boije af Gennäs, Albert Bonniers Förlag, 3 september. Äntligen!

Hittebarnet, Katerina Janouch, Piratförlaget, 8 september. Del tre i serien om Cecilia Lund.

Konsten att vara otrogen på Facebook, Gunilla Bergensten, Forum Bokförlag, 8 september.

Fantomsmärtor, Barbara Voors, Albert Bonniers Förlag, 17 september. Äntligen igen!

Men vi knullar ju ändå inte, Ann Söderlund, Frank förlag, 21 september.

En inte så könsneutral lista förvisso, men det är faktiskt de här tio jag ser fram emot mest, med Tursten, Loe och Birro som goda bubblare.

Återstår att se om det är någon av böckerna på listan som blir höstens stora läsupplevelse.

Vilka böcker ser du fram emot i höst?

Vad gör en deckare läsvärd?

Det är alltid kul att läsa recensioner av böcker man själv läst och förundras över hur olika vi tycker. Något jag älskar kan mycket väl sågas av någon annan och tvärtom. Jag hade kunnat kalla inlägget “Vad gör en bok läsvärd”, men deckare är troligen den spretigaste genre jag läser, så jag fokuserar på den just nu. Flera av punkterna skulle kunna appliceras på andra genrer.

Jag har  funderat över vad som är viktigt för mig. Vad som gör att en deckare blir läsvärd. En sak var jag inne på redan igår, nämligen det fina med att få följa personer genom flera böcker. Jag nämnde då Lynley och Havers som två stora favoriter.  Att återse dem i en bok är som att återse två söta vänner och jag vill absolut veta hur det går för dem. Punkt nummer ett således:

1. Karaktärerna ska vara sympatiska

Och med sympatiska menar jag då något så härligt subjektivt som att jag ska tycka om dem och kunna relatera till dem. Sedan kanske de är skitstövlar som Harry Bosch, men sympatiska kan de vara likväl. Det viktigaste är att de är levande, inte platta stereotyper.

Harry Bosch förresten. Honom har jag tappat bort. jag har The Overlook hemma, men har inte läst den. Inte heller de två böcker som kommit ut efteråt. Barnsligt nog blev jag nämligen lite förbannad på den gode Harry i Echo Park där han tyckte lite väl synd om sig själv.

En annan Harry tyckte så synd om sig själv och var mer än lovligt eländig i Pansarhjärta att jag blev arg på hela boken. Det finns en gräns för hur skruvade personerna i en deckare får bli. I alla fall om de ska kalla sig poliser. Vilket Hole inte gör till slut visserligen. Om jag kommer att läsa nästa bok om honom? Självklart. Bra deckarförfattare få många chanser.

Vem som helst kan nämligen inte skriva bra deckare, trots att det verkar vara många som tror det. Språket kan ibland vara mer än lovligt taskigt. Och ja, ännu en fråga om subjektivitet och smak.

Jag vill att författaren har ett bra, personligt språk utan för många klichéer och simpla uttryck. Några författare jag gillar för språket är Carin Gerhardsen, Elly Griffiths och ovan nämnda Elizabeth George. Överanvändning av vissa ord eller ordklasser kan göra mig vansinnig, liksom övertydlighet.

2. Språket ska vara bra, personligt och gärna stilistiskt tilltalande.

Som sista punkt (för idag) skulle jag vilja diskutera originalitet. Jag börjar bli så vansinnigt trött på deckare med kursiverade avsnitt där mördaren berättar, eller de döda som i Kallentofts böcker. Nu klarar sig Kallentoft ganska bra då han uppfyller både punkt 1 och 2 och dessutom inte saknar all originalitet.

Mest trött är jag på alla historiska paralleller som till exempel Camilla Läckberg använder i alla sina böcker. Det är ytterst sällan som det håller. Inte sällan tappar berättelsen i tempo och intresset från min sida svalnar.

Det krävs riktigt bra cliff-hangers om ett historiespår ska funka. Jag tyckte att Ann Rosman lyckades bra i Fyrmästarens dotter och hon använder inte heller riktigt samma grepp i bok nummer två även om en händelse  såklart ofta har en historisk förklaring. Detta leder oss till punkt 3.

3. Originalitet är viktigt både i en enskild bok och i en bokserie.

Det är grymt tråkigt med författare som använder samma grepp i alla sina böcker. Förutsägbarhet är definitivt något som får mig att tröttna. Gärna en serie med samma personer, men både personerna och författaren måste utvecklas.

Det kommer fler punkter i ett senare inlägg. Ska bara reprisera några fler deckarrecensioner först, så att jag har några inlägg att hänvisa till. Mycket deckarrecensioner det närmaste alltså!

%d bloggare gillar detta: