Sökresultat för: favorit i repris

Favorit i repris om Cole

Eftersom jag ganska nyss läst min första bok av Teju Cole, men ännu inte hunnit skriva om den kör jag ett inlägg från Stockholm Literature 2013 i repris. Det publicerades ursprungligen på Litteraturmagazinet med titeln En flanör berättar. Teju Cole har då just kommit ut med boken Öppen stad på Natur & Kultur. En bok som hyllades av kritikerna. På Stockholm Literature samtalade Cole med Daniel Birnbaum, överintendent på Moderna Museet.

Så här skrev jag:

Teju Cole har haft en fantastisk dag och berättar att han nästan missat dagens uppträdande. Han har nämligen ätit lunch hos idolen Tomas Tranströmer och efter det var han tvungen att ta en lång promenad för att smälta det han varit med om. Promenader är något hans huvudperson Julius, en ung psykiatridoktorant, som tillbringar en stor del av sin tid flanerande på New Yorks gator. Hur mycket av Julius som är du tänker jag inte fråga, säger Birnbaum, då du säkert fått frågan tusen gången. Vad synd, svara Cole, annars hade jag gett dig en procentsats. Det brukar jag göra. Ibland svara jag 17%, ibland 43% och intervjuaren ser alltid lika förvirrad ut.

Det visar sig att även Cole studerat psykiatri, men att han hoppade av efter två år. Han håller nu på med en PhD i konsthistoria och arbetar som fotograf och konstnär. En mångsysslare med andra ord, eller som han själv säger “a failure at everything”. Nu har det också blivit en bok och det var ingenting han egentligen planerade. Hans professor på Columbia University sa till honom att inte “run of to work on a novel or something” och Cole svarade helt ärligt “no, why would I do that?”. Han hade fel.

Cole beskriver sin roman som en 1500-talsroman. En prosatext där vissa delar är påhittade, men där det också finns plats för filosofiska, religiösa och politiska resonemang. Det är inte bara historien i sig som tar plats, utan en massa andra saker “the news of the world”, som Cole kallar det. Han ville placera sin huvudperson i en modern kontext, där den samtida kulturen fick plats. Är Julius en kulturell snobb, frågar Birnbaum, men Cole påpekar att det snarare handlar om att han har en bestämd smak, precis som de flesta av oss. Julius gillar klassisk musik och hatar jazz, något han inte alls har gemensamt med författaren själv. Det är en nyfiken och lärd huvudperson vi får möta i Öppen stad och han möter ett antal personer under sina promenader som har åsikter som skiljer sig från hans egna. Cole var dock noga med att påpeka att inga människor tycker helt olika om alt. Även om du träffar en person som har en helt annat politisk bakgrund till exempel, så kommer ni att vara överens om det mesta ni diskuterar. Det är viktigt att inte måla världen i svart och vitt, för så stora skillnader mellan människor är det faktiskt inte.

Det tog tre år att färdigställa Öppen stad och när jag pratade med Cole då han signerade min bok påpekade jag att jag hört att den krävde mycket koncentration och ett långsamt lästempo. “It took me a long time to write, that’s why it takes a long time to read”, svarade han. Så när jag har mer tid till mitt förfogande, kanske kring jul, ska jag definitivt läsa Öppen stad. Det låter nämligen som en rmycket läsvärd bok. Teju Cole var helt klart en mycket intressant person att lyssna till. Vältalig, rolig, intressant och smart. Daniel Birnbaum ställde dessutom mycket bra frågor och därmed blev detta samtalet en höjdpunkt under lördagen.

Favorit i repris

Var tvungen att titta på Downton Abbey igen, trots att jag redan sett alla utom det sista avsnittet av tredje säsongen. Vansinnigt bra. Älskar miljön, personerna och inte minst konflikterna. Alla “du ska veta din plats” och de problem som uppstår då någon går över en gräns. Kläder till exempel är en stor konflikt i det första avsnittet, som en symbol för förändring. Och språket, som också markerar skillnader.

Trots att jag inte älskar alla figurer i serien är de alla viktiga för historien. Det gillar jag. Intressantast är kanske Bransons och Sibyls äktenskap som ställer till en massa. Roligast är Violet Crawley, spelad av Maggie Smith. Mary är en annan favorit och repliken vid altaret är underbar!

Första avsnittet finns i några timmar till på SVT Play om du vill titta. Tyvärr är det allt för få avsnitt i säsongen. Det är väl det enda felet på serien.

Favorit i repris

Det kommer som sagt att dyka upp en del gamla favoritinlägg i nya bloggen då jag valt att inte exportera allt. Jag vill att enligt O ska bli en mer renodlad bokblogg med bra inlägg. Då jag har drygt 2000 inlägg i min förra blogg, varav ca 300 recensioner,  känns det synd att helt glömma bort dem.  Inlägg som repriseras kommer att märkas med följande bild:

Kanske är mina trogna läsare, liksom jag, inte alltid 100% uppmärksamma eller sugna på att läsa, då kanske ni inte har läst inläggen förut. Annars får ni hoppa över och hojta till om ni får tråkigt!

En gammal favoritserie

Jag tänkte låta tv-serierna få lite mer plats här i bloggen under sommaren, då de tar en ganska stor plats i mitt liv under de perioder jag är extra stressad, som nu.

1. Nämn en tv-serie där du sett alla avsnitt minst två gånger?

Det finns många serier där jag sett de flesta avsnitt minst två gånger, men alla, då finns det nog bara en, nämligen Cityakuten, eller ER som den heter i original. Jag minns första avsnittet så tydligt att jag kan blunda och spela scener i huvudet. Där finns ett antal scener från serien, som höll riktigt hög klass i princip alla 15 säsongerna.

Första säsongerna var absolut fantastiska med favoriterna som John Carter, spelad av Noah Wyle, (han var med i 254 avsnitt, helt galet) Mark Green, spelad av Anthony Edwards, Carol Hathaway, spelad av Julianne Margulies och inte minst Doug Ross, som spelades av George Clooney.

När de första skådespelarna började bytas ut kom nya till och även där fanns riktigt bra karaktärer som Sam Taggart, spelad av Linda Cardellini och Neela Rasgotra, spelad av Parminder Nagra. Någonstans i mitten dippade det lite, men sedan tog serien fart igen. Fortfarande kan jag fastna i repriser och jag är helt säker på att jag sett alla avsnitt minst två gånger, de flesta tre eller fyra gånger. Jag gillar att det är en sjukhusserie där även sjuksköterskorna får ta plats och inte bara finns med i bakgrunden av alla läkare.

ER_(TV)

Sveriges 12:a — en okej nödlösning

Jag fastnade i Sveriges 12:a trots allt igår och lyssnade på låtarna lite mer ordentligt. Lite kul att se titta på mina egna kommentarer om vad jag tyckte första gången jag hörde dem. Vissa låtar växte redan andra gången, medan andra förblev rätt kassa eller i alla fall märkliga. Några av låtarna kommer helt klart att spelas massor på radio, men det behöver inte alltid att de är bra. Irlands bidrag är ett exempel på det.

Estlands bidrag tillhörde verkligen de låtar som jag faktiskt fastnade för rejält och jag hade rätt i att den skulle fastna. Uke Suvistos låt funkade helt klar. Även Litauens märkliga bidrag växte faktiskt lite, men gör sig säkert ännu bättre på radio utan det knäppa framträdandet. Ändå är jag glad att de skickade just ett framträdande och inte en video. Jag gillar det så mycket bättre. Helst ska publiken märkas som i Islands fantastiska bidrag. Undantaget är Frankrikes Eiffeltornsorgie som är bättre än låten. Sedan insåg jag att Nederländernas låt faktiskt är riktigt fin, även om den är för långsam för att funka i sammanhanget. Detsamma gäller Belgiens bidrag.

Andra låtar, som Australiens bidrag var ännu värre efter ännu en genomlyssning. Hur tänkte de egentligen? Skrikigt, falskt och faktiskt riktigt dåligt. Norges låt var istället ännu tråkigare än jag mindes den och faktiskt tyckte jag att Malta, som jag hade som favorit igår, blev sämre när hela låten spelades. Att 3 minuter känns för långt är inget bra betyg. Ännu värre var Rysslands låt, som jag faktiskt snabbspolade förbi.

Programmet i övrigt då? Sarah Dawn Finer inledde med att framföra en mash up av förra årets vinnarlåt och Dotters bidrag Bulletproof från årets melodifestival. Riktigt bra faktiskt. Därefter trädde Christer Björkman in och jag slogs av hur extremt tyst det var utan publik. Det hjälper liksom inte att Sarah Dawn Finer är fantastisk, för det blir bara tyst och stelt. En riktigt märklig känsla. Faktiskt ganska krystat. Jag hade klarat mig fint utan deras pauskommentarer.

Bättre då när det blev Edward af Silléns tur att presentera och kommentera de tävlande bidragen som presenterades med gamla filmer från tidigare år. Det funkade oväntat bra, men då är jag också väldigt svag för unge herr af Sillén. Ni har väl förresten inte missat förra veckans fina intervju med honom i DN?

Edward af Sillén kallar Sveriges 12:a för ett program han hoppas aldrig mer behöver göras igen och visst är det en nödlösning, men en rätt trevlig sådan. Riktigt roligt var det att se Petra Mede och Måns Zelmerlöw sjunga. Återvinning när den är som bäst, vilket även gäller reprisen på Lynda Woodruffs äventyr. Jury på distans däremot. Så himla meningslöst. Ännu mer meningslöst var coola Move i balladversion. Verkligen inte bra.

Så vilken låt fick Sveriges 12:a då?

Juryn dissade förhandfavoriten Ryssland och gav dem 2 poäng och min favorit Tyskland fick inte ett enda poäng (däremot 4 poäng från folket), medan topp tre blev Bulgarien (8 poäng), Malta (10 poäng) och Island (12 poäng). Folkets kärlek fick Litauen (8 poäng), Malta (10 poäng) och Island (12 poäng). Samma två topplåtar alltså och Schweiz som fick poäng från både juryn och folket knep bronsplatsen.

Grattis till fantastiska Daði Freyr som bidrog till den krystade kvällen med en ganska stel intervju där han bland annat berättade att låten är skriven tills hans dotter. Daði Freyr bjuds in till nästa års svenska tävling och det kan bli riktigt trevligt. Synd bara att de inte fick en chans att vinna på riktigt.

 

 

Eurovision 2019 — första semifinalen

Igår sändes den första av två semifinaler från Tel Aviv, Israel. Det känns lite som att förra årets vinnare Netta banat väg för en rad riktigt udda bidrag. Faktiskt känns startfältet ovanligt märkligt och ovanligt svagt. Förhoppningsvis blir det bättre imorgon.

Tio låtar gick vidare till final och presenterades utan inbördes ordning:

En storfavorit som höll var Greklands bidrag. Katerine Duska från Quebec tävlar med låten Better Love och det är en ganska bra låt, men jag är inte förtjust i hennes röst, i alla fall inte i de lägre partierna. Det verkar jag dock vara ganska ensam om, då oddsbolagen placerar Katerina i topp.

Sextonåriga Zena, som tidigare tävlar i Eurovision Junior tävlar för Belarus med låten Like it. Något för den yngre publiken kanske, men jag förhåller mig rätt sval.

För Serbien tävlar Nevena Božović med Kruna, som är en klassisk balkanballad framförd på serbiska och engelska. Inte alls min kopp te, men den lär älskas av många.

Cypern skickar typ samma låt i år som förra året, med den skillnaden att Tantas låt Replay är sämre än fjolårets Fuego. En finalplats knep den ändå och kan säkert funka hyfsat även där. Folk gillar samma.

Estlands bidrag Storm framförd av Victor Crone tillhör de på låtar som faktiskt är bra på riktigt. Jag är mycket glad över att den gick vidare till final. En garanterad svensk finaldeltagare hittills alltså. Det här är garanterat en framtida radioplåga.

En annan favorit är Tjeckiens bidrag Friend of a Friend med bandet Lake Malawi. Mer brittiskt än tjeckiskt, men härligt indiepoppigt. Jag gillar skarpt.

Australien tar ännu en finalplats. De representeras av den mångsidiga sångerskan och skådespelaren Kate Miller-Heidke med låten Zero Gravity. Kate Miller-Heidke är klassiskt skolad, vilket märks i låten och jag är inte såld. Däremot är framträdandet riktigt coolt.

Islands Hatari framför låten Hatrið mun sigra och det är kanske det märkligaste jag sett och hört inte bara i Eurovision, utan över huvud taget. Jisses vad knäppt. Bandet är tydligen superpopulärt i hemlandet och resten av Europa verkar också gilla. Kul ändå med en finalplats.

2016 tävlade Serhat för San Marino och nu gör han det igen med svängiga låten Say Na Na Na, som framförs på turkiska och engelska. En slags falsksjungande Leonard Cohen med taskigt uttal och en lite läskig utstrålning. Känns sådär och jag hade definitivt klarat mig utan den i finalen.

Slovenien representeras av Zala Kralj & Gašper Šantl, som bjuder på ett riktigt märkligt och minst sagt sparsmakat framträdande med låten Sebi. En låt som jag trodde skulle försvinna i mängden, men tydligen inte.

Förutom dessa tio finalister finns några låtar som är direktkvalificerade till lördagens final. Det gäller The Big Five och självklart värdnationen Israel. Igår presenterades Spaniens bidrag som heter La Vende och framförs av charmige Miki. Låten är tyvärr helt hysterisk och även om Miki sjunger bra går det liksom inte att lyssna.

Frankrikes låt heter Roi och framförs av Bilal Hassani, en modig kille helt klart. Han sjunger grymt bra och även om jag egentligen inte är mycket för det superpampiga, tycker jag att det funkar förhållandevis bra.

Israels bidrag Home framförs av Kobi Mirimi och här kan vi tala pampigt. Nästan åt det parodiska hållet här också, men visst kan han sjunga Kobi Mirimi, det kan han utan tvekan. Känslosam är han också så att det räcker och blir över.

Vilka fick då lämna tävlingen?

Belgien använde samma låtskrivare som 2017 då Blanche tävlade med fantastiska City Lights, som jag fortfarande lyssnar på ibland. Sångaren Eliot har varit med i The Voice och jag gillar verkligen hans röst, trots att den brister ibland och låten Wake Up är riktigt bra. Däremot var scenframträdandet fruktansvärt tråkigt och scenspråket obefintligt. Det räcker liksom inte med en hyfsat låt och några fejkade trummor för att knipa en finalplats. Synd, men låten lär funka fin på radio.

Ungern representeras av Joci Pápai, som har romskt påbrå. Symboliskt i dessa dagar och synd att han inte gick vidare. Han sjöng låten Az én apám som är en hyllning till hans pappa. Nu är det förvisso en musiktävling, men jag hade ändå gärna sett låten i final, trots att den egentligen inte är min typ av låt. Jag gillade den helt klart mer än flera av finalbidragen.

Även D Moi, ett band bestående av sex misslyckade soloartister från Montenegro som framför låten Heaven, har gjort sitt. En låt som egentligen inte var så tokig, men de många rösterna bildade aldrig någon helhet. Logiskt att de åkte ut. Detsamma gäller egentligen  Finlands bidrag Look away med sångaren Darude. En helt okej låt, rätt tjatig, men den fastnar. Synd att rösten inte håller riktigt. Snabbreprisen har dock valt en mycket bra del av låten, vilket tyvärr inte räckte.

Vi slapp några riktigt galna uppträdanden i finalen, vilket var rätt skönt.

Polens bidrag som framfördes av gruppen Tulia, bestående av ett gäng kvinnor som skriker mer än de sjunger och dansar runt i märkliga klänningar. Låten Pali się framförs på polska och engelska och är minst sagt annorlunda.

På tal om märkliga bidrag så tillhör Portugals verkligen dessa. Älska eller hata kanske, men jag tycker nog att Conan Osíris  låt Telemóveis mest är rätt kass. Netta-ljuden gör den knappast bättre.

Georgien skickade balkanballad i kubik. Faktiskt så storslaget, pampigt och svårmodigt att jag blev lite full i skratt. Oto Nemsadze framförde låten Sul tsin iare på georgiska och abchaziska och det var nog fler än jag som tyckte att det var väl teatraliskt.

Ukraina skulle ha varit med, men bidraget Siren Song (Bang!) med Maruva diskades då hon skulle tvingas skriva under ett avtal där hon inte fick uttala sig för journalister utan godkännande av Ukrainas tv-bolag, vilket bryter mot yttrandefriheten.

Ode till Stockholm Literature

Facebook påminner mig om att jag igår för fem år sedan såg Chimamanda Ngozi Adichie invigningstala på Stockholm Literature. En av mina största litterära idoler. Jag var tagen.

Samma år upptäckte jag författare som Teju Cole och Taiye Selasi. Den förstnämnda påpekade hur fantastiskt det var att medverka på en litteraturfestival med flera andra författare med rötter i Afrika, utan att festivalen i fråga hade afrikansk litteratur som tema.

Det har alltid gått att hitta trådar som flätar samman de olika gästerna på Stockholm Literature, men det övergripande temat har varit bra och viktig litteratur. Författare som skrivit böcker som betyder något.

Jag har lyssnat till tal av bland andra Binyawanaga Wainana, Aminatta Forna och Mohsin Hamid. Fantastiska uppläsningar av Carol Ann Duffy och Taiye Selasi. Jag har upplevt spännande och oväntade samtal mellan människor, där de liksom Petina Gappah och Jason Diakité pratar så mycket att de nästan glömmer bort såväl moderator som publik. Eller har så roligt, som Hiromi Ito och Martina Montelius hade i ett av de galnaste samtal jag lyssnat till. Ibland har samtalen kring språk varit centrala, som när Ngugi wa Thiong’o  och Sjón talade om sin kärlek till de isländska sagorna och det faktum att Island, med sin blygsamma befolkning, bjuder sina invånare på översatt litteratur från hela världen, medan många som talar ett mycket större afrikansk språk inte kan läsa någonting på sitt modersmål. Andra har talat om flykt och utanförskap, som Hakan Günday och Jamaica Kincaid. Många är de författare som jag kanske inte hade känt till och än mindre läst något av, vore det inte för några dagar på Moderna museet varje år. Fem år.

Det var med sorg jag tog emot budskapet om den inställda festivalen 2018. Det skull bli ett uppehåll ett år sa de. De skulle komma tillbaka. Nu är jag rädd att det inte blir så. Smal kultur säljer inte. En festival med få, långa samtal för en publik bestående av mer eller mindre gråhåriga kulturtanter bär sig inte. Jag önskar att det inte vore så.

Jag saknar att gå från jobbet på fredagen, ta tåget upp till Stockholm och bo på hotell. Jag saknar att träffa Anna lite extra och att också få chansen att träffa andra bloggare. Jag saknar att svära lite över det omständliga biljettsystemet och att bussarna inte går så ofta till Moderna museet. Men mest saknar jag den kreativa miljön och de spännande samtalen. Hösten blir fattigare utan Stockholm Literature.

Om jag får som jag vill är det just en paus i år. Då sitter jag och Anna på tåget till Stockholm om ett år igen. Jag vågar inte tro på det, men hoppet lever.

Dagens kulturella VM-spaning Nigeria

Jag vill verkligen att Nigeria ska gå vidare från gruppen, men håller ändå en tumme för Island idag och skulle Island vinna blir det svårt för Nigeria att ta sig vidare. Vem som vinner matchen återstår att se, men i och med detta inlägg har jag valt Island som vinnare och spaningen därifrån kommer alltså senare.

Nigeria är det land i Afrika som jag läst flest böcker från och det är mycket tack vare Chimamanda Ngozi Adichie, vars En halv gul sol absolut knockade mig och fick mig att inse att det finns så mycket om landet Nigeria som jag inte vet. För att få veta i alla fall lite mer läste jag klassikern Allt går sönder av Chinua Achebe.

Stanna hos mig av Ayòbámi Adébáyò var en av de bästa böcker jag läste under förra året. Den utspelar sig i Nigeria på 80-talet när gamla traditioner och nya idéer krockar brutalt.

En författare som jag upptäckte på Stockholm Literature är Teju Cole och jag tyckte mycket om hans Varje dag är tjuvens dagSå här skrev jag efter att jag lyssnat till honom.

Bland de författare från Nigeria som jag ännu inte läst något av, men gärna vill lägga till min läslista finns Chris Abani, Chigozie Obioma och Ben Okri. Och säkert många fler som jag inte kommer ihåg just nu.

Det görs en massa film i Nigerias Nollywood, men få tar sig hit. Jag tror faktiskt bara att jag sett Biyi Bendeles filmatisering av En halv gul sol från 2013 med Chiwetel Ejiofor (som har nigerianska föräldrar, men är född i Storbritannien) och Thandie Newton (också född i Storbritannien och har en mamma från Zimbabwe, samt en brittisk far). Bendeles senaste film heter Fifty (2015) och handlar om fyra nigerianska kvinnor och någon slags medelålderskris.

Kemi Adetibas The Wedding Party verkar lite rolig annars, men annars hittar jag mest en massa Nollywoodkomedier som inte riktigt känns som min grej, men utan att ha en aning kan jag verkligen inte avgöra det.

Det här var min kulturella spaning, har ni något ni vill lägga till?

Varje dag är tjuvens dag

9789127141100

Teju Cole låter en nigeriansk man se på sitt forna hemland med främlingens ögon i Varje dag är tjuvens dag. Han rör sig genom Lagos med buss, bil eller till fots. Genom hans ögon får vi uppleva Nigerias forna huvudstad och det är ett intressant möte. Tjuven som nämns i titeln kan vara en människa, men också en stat, både den nigerianska och den forna kolonialmakten. Klart är att Lagos är en stad i förändring och att vår huvudperson inte alltid känner igen sig. Fram träder en stad där rikedomarna är många, men korruptionen stor. Samtidigt skildras Lagos som en stad bland andra, inte som en exotisk plats, vilket ofta blir resultatet när städer i Afrika ska beskrivas. Jag tycker att det är skönt att läsa om vardagen och tycker väldigt mycket de små betraktelser som huvudpersonen bjuder på. Krasst konstaterar han att mutor är nödvändiga för att fler ska kunna leva. Lönerna räcker inte till. Besvikelsen ligger som en hinna över vår huvudpersons bilder av Lagos, men någonstans finns ändå ett hopp om en bättre stad.

Det märks att Teju Cole har Tomas Tranströmer som stor förebild och det är inte oväntat att Tranströmer citeras i Varje dag är tjuvens dag. Vår huvudperson låtsas för ett ögonblick att en text Tranströmer skrivit handlar om just Lagos. I alla fall beskriver orden staden väl. Även Cole är en metaforernas mästare. Texten kombineras med foton och effekten blir slående.

Varje dag är tjuvens dag är den andra boken av Teju Cole som översatts till svenska, men det är faktiskt hans debutbok. Titeln kommer från ett Yoruba-ordspråk som lyder “Varje dag är tjuvens dag, men en dag är ägarens”. I genombrottsboken Öppen stad är det nya hemstaden New York som står i centrum och det var i samband med att den släpptes på svenska 2013, som han deltog i Stockholm Literature. Jag tycker verkligen om Teju Coles sätt att skriva och det är hög tid att jag läser mitt signerade exemplar av Öppen stad. En av de signeringar som gjort mig mest starstruck, efter ett fantastiskt framträdande av Cole på Moedrna Museet. Faktiskt blev jag så tagen av honom att jag döpte en av mina lärobokskaraktärer till Teju Cole. Det är sådant jag roar mig med när skrivandet går på rutin.

%d bloggare gillar detta: