I veckan hörde jag att serien Girls av Lena Dunham ska få en ny säsong och vi ska alltså få veta vad som hände med Hannah, Marnie och de andra. Fem avsnitt blir det och jag är helt ärligt tveksam. Nu tillhör jag visserligen dem som älskade de första säsongerna av Girls, men tröttnade redan innan den femte säsongen släpptes 2016, så kanske är jag inte riktigt målgruppen. Ändå skulle jag önska att den skulle kunna få stanna i det förflutna istället för att släpas in i 2020-talet. Jag har helt enkelt fått nog av krisande kvinnor i medelåldern, låt vara att karaktärerna kanske är lite för unga för att kategoriseras som sådana. Girls var nyskapande och härligt skavig, med frispråkiga och naiva karaktärer. Nu blir det något helt annat.

Det görs många uppföljare och reboots numera, väldigt få är speciellt bra. En av de värsta är nog Ett år med Gilmore girls som var riktigt dålig. Allt mysigt med originalserien hade helt försvunnit och det var bara smärtsamt att se åldrade, inte sällan allt för lyfta, skådespelarna försöka göra något med ett kasst manus. Något bättre (trots åldrade, inte sällan allt för lyfta skådespelare) var nya säsongen av Scrubs som kom tidigare i år. Inte på långa vägar lika bra som de första säsongerna, men klart bättre än den katastrofala nionde säsongen som vi inte såg färdigt.

Rena reboots av gamla serier lockar sällan heller. Visserligen håller nya versionen The Forsythes hyfsad klass, men så har jag inte heller någon annan version i färskt minne. En reboot som jag däremot älskar är I vår herres hage som är helt fantastisk och bättre än originalet vars första säsong sändes 1978. De flesta undviker jag dock, som nya versionerna av Ronja Rövardotter och Saltkråkan. Visst gillar jag idén att dagens barn ska få möta klassiska berättelser i en mer nutida version och troligen hade jag sett den om mina barn varit yngre, men nu hoppar jag över dem. Däremot lockas jag lite av nyinspelningen av Lilla huset på prärien, men jag har ännu inte vågat se den. Netflix version av Anne på Grönkulla föll mig inte alls i smaken och jag är rädd att bli besviken igen. Samtidigt konkurrerar Anne with an E med en av de bästa tv-serieversionerna av en bok någonsin. Riktigt så hård är konkurrensen inte för Lilla huset på prärien.

Det är väl just för att introducera en ny publik till ett äldre verk som det görs nyinspelningar. Jag tyckte till exempel mycket om Främlingen, som både kändes ny och klassisk, kanske för att den var svartvit. Även nyinspelningen av Mordet på Orientexpressen var sevärd och nya versioner av Jane Austens böcker görs hela tiden med varierande resultat. Det är väl egentligen helt okej att vi har olika favoritadaptioner av Förnuft och känsla, Stolthet och fördom eller något annat av hennes verk. För mig kommer Colin Firth alltid att vara Mr Darcy, medan Emma faktiskt skildrades bättre av Anya Taylor-Joy än Gwyneth Paltrow.

Även böcker får mer eller mindre onödiga uppföljare. Just nu läser jag Stora små sanningar, uppföljaren till Stora små lögner av Liane Moriarty. Jag absolut älskade första boken, tyckte mycket och tv-serien och hade sett fram emot att få läsa mer om vännerna i Sydney. Det börjar också bra när Moriarty med humor och värme beskriver åldrande och medelålderskriser. Hon introducerar något slags spänningsmoment när ett avhugget finger och en skum historielärare, men sedan händer absolut ingenting. Tyvärr känns det här som en väldigt onödig uppföljare. Karaktärerna är fortfarande fina att följa, men det är alldeles för seg läsning.

Tidigare i höst kom Sara Kadefors ut med en uppföljare till sin ungdomsbok Sandor slash Ida från 2001. Boken har fått den något fantasilösa titeln Sandor och Ida: En chans till och i den får vi följa de nu 40-åriga Sandor och Ida som träffas igen efter 25 år. Jag vill så gärna att det ska vara riktigt bra läsning, men helt ärligt är jag lite för nervös för att ens börja läsa den. Har du läst den?

Det är dubbelt det där med att få veta vad som hänt med karaktärer du tyckt om, men oftast mår de nog bäst ändå av att få stanna kvar i dåtiden. Nya versioner av dem är inte alltid lyckade heller. Vad tycker du om att böcker och tv-serier får uppföljare eller nya versioner efter många år?

2 thoughts on “Det här med (onödiga) uppföljare”
    1. Det har jag funderat på också. Jag kommer att läsa den, men är egentligen lite för gammal för att ha läst första boken som ung. Om nu de är målgruppen.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.

This website uses cookies. By continuing to use this site, you accept our use of cookies.