Ovännen

Ovännen är fjärde delen i Perspektivsviten där Moa Herngren låter oss ta del av flera personers syn på samma situation. Den här gången är det vänskapen mellan Karolin och Saga som står i centrum. De har känt varandra sedan de var tolv år och har nu hunnit bli 40. När Karolin börjar berätta om sitt liv förstår vi verkligen hur viktig Saga är för henne. Karolin har ganska nyss separerat och har hand om dottern Maggie större delen av tiden, då hennes före detta man Elias flyttat till Skåne. Att jonglera vardagen som ensamstående mamma är självklart komplicerat och inte blir det bättre av att hennes föräldrar börjar bli äldre och behöver en hel del hjälp. Som tur var finns Saga alltid där och erbjuder sällskap, en axel att gråta mot och inte minst en perfekt gudmor till Maggie. Det är tydligt att Karolin inte hade klarat sig utan Saga, men också tydligt att hon i det närmaste utnyttjar sin vän och. deras förhållande är inte helt jämlikt något som bekräftas när det är Sagas tur att berätta.

Jag har tyckt mycket om de tidigare böckerna i Herngrens serie och även andra, tidigare böcker av författaren. Den här gången blir jag tyvärr inte lika imponerad. Mest handlar det om språket som stör mig något vansinnigt och då främst dialogerna. Visst kan det finnas en stilistisk finess i att ibland skriva meningar där pronomen utelämnas, men ingen människa pratar så. Vi säger ”jag tänker ofta på dig” snarare än ”tänker ofta på dig”, i alla fall i en dialog. Sedan kan jag absolut köpa att ett sms kan se ut så eller en avslutande hälsning under ett telefonsamtal. Tyvärr står språket i vägen för mig under hela läsningen och jag undrar varför Herngren valt att skriva så här.

Något som också gör Ovännen mindre intressant än de tidigare delarna i serien är att det redan inledningsvis är så tydligt att Karolin är en krävande vän och det är därför inte alls konstigt att Saga reagerar. Visst är det intressant med flera perspektiv, men historien lyfter inte riktigt och jag tycker inte heller att konflikten problematiseras ordentligt. I den avslutande delen får vi några svar och då blir läsningen genast mer intressant. Tyvärr hinner dock boken sluta innan vi fått grotta ner oss ordentligt i vad som egentligen hände. Nu är Ovännen absolut ingen dålig bok. Det är bara det att jag hade höga förväntningar på boken som den inte riktigt levde upp till. Däremot tror jag att Ovännen hade varit riktigt intressant att diskutera i en bokcirkel, gärna en bestående av gamla vänner. Det hade varit spännande att försöka sätta ord på hur en bra vän kan definieras och på vilket sätt vänskapen i boken är både lyckad och misslyckad.