enligt O
Igår presenterades Bookerprisets korta lista bestående av sex titlar. De är inte okända för mig, men därmed olästa än så länge.
Black Bag av Luke Kennard, Storbritannien
Black Bag låter onekligen som en annorlunda bok. Den handlar om en arbetslös skådespelare som tar ett jobb hos Dr Blend, en universitetsprofessor som vill genomföra ett psykologiskt experiment med studenter. Experimentet går ut på att skådespelaren ska sitta längst bak i föreläsningssalen helt dold i en svart säck och professorn ska undersöka hur studenterna reagerar. Det här skulle kunna vara en riktigt intressant bok och jag blir lite sugen på att läsa.
John of John av Douglas Stuart, Storbritannien
Att John of John skulle nå den korta listan var inte alls överraskande. Den har just kommit ut på svenska med titeln John och John och handlar om en vuxen son som återvänder till ön där han är uppväxt och där hans far fortfarande bor. Jag hörde författaren berätta om sin bok på Louisiana Literature och även om jag läst många böcker om fäder och söner, lät det här som en läsvärd historia. Douglas Stuart tillhör kategorin ”författare jag skäms lite för att jag inte läst något av, men jag har faktiskt inte lockats av böckerna” och sådana är alltid lite luriga. Visst borde jag läsa, men vill jag?
Stuart har tidigare tilldelats Bookerpriset för sin debutbok Shuggie Bain och har alltså chans att vinna en andra gång.
May We Feed the King av Rebecca Perry, Storbritannien
Rebecca Perry är den enda debutanten på listan och hennes bok handlar om en kurator som arbetar med att återskapa den medeltida scener i ett slott. Bland annat dukar hon för fest och genom att återskapa historien lever hon också i den, snarare än i samtiden. Hon intresserar sig speciellt för en av de kungar som bott på platsen och det är också honom och människorna runt honom som vi får träffa i romanens återblickar. May We Feed the King beskrivs som en bok som liknar ett pussel och den låter både intressant och onödigt komplicerad.
The Disappearers av Marlon James, Jamaica
Att jag inte läst något av Marlon James börjar bli pinsamt och hans finns därför med som en av författarna i läsutmaningen Boktolvan 2026. The Disappearers undersöker teman som homosexualitet och homofobi på Jamaica och beskrivs som ett storverk. Boken handlar om åtta homosexuella man som träffas år 1988 när de planerar att sätta upp en pjäs tillsammans. Det blir dock aldrig någon premiär då ett gäng tar sig in i replokalen och misshandlar skådespelarna. Det här låter som en gripande roman om att gå vidare efter en katastrof. Det som talar emot att läsa den är dess omfång, men James verkar onekligen förtjust i att skriva tegelstenar.
Marlon James har tilldelats Bookerpriset en gång tidigare 2015, den gången för En kort krönika om sju mord, översatt till svenska av Niclas Hval.
The End of Everything av M. John Harrison, Storbritannien
Det här är en post-apokalyptisk roman som handlar om Phillip Tennent, en man som livnär sig på att samla föremål som flyter upp vid Engelska kanalen. Det är några år efter det som benämns ”the crisis”, en kris som förändrades allt. Nu har regeringen fallit samman och den värld som beskrivs tycks skrämmande. M. John Harrison har skrivit en rad romaner inom genrerna skräck, sci-fi och dystopi, men även flera biografier. Inte riktigt min typ av bok även om det låter som en spännande berättelse.
The Things We Never Say av Elizabeth Strout, USA
Ännu en författare som jag definierar som ”författare jag skäms lite för att jag inte läst något av, men jag har faktiskt inte lockats av böckerna” och här har jag till och med börjat läsa en bok och gett upp. Efter att ha lyssnat på Strout på Louisiana Literature i ett fantastiskt samtal med Douglas Stuart ovan, är jag dock beredd att ge henne en ny chans. En dam med sådan utstrålning, intelligent och humor borde nämligen (trots allt) skriva böcker som passar mig. Kanske är The Things We Never Say ett bra val, då den introducerar en ny huvudperson i historieläraren Artie Dam som en dag får reda på en hemlighet som förändrar hans liv totalt.
© Yuki Sugiura for Booker Prize Foundation
Jag har läst tre av de nominerade böckerna och samtliga råkade gå vidare till den korta listan. Av dessa tre är det bara en av författarna jag läst tidigare: Elizabeth Strout. Av henne har jag läst de fyra böckerna om Lucy Barton och som det kan bli ibland så gör den egna envisheten att man hänger kvar i en bokserie och så småningom blir man hemmastadd och läser in i kaklet. Utifrån det skulle jag nog tyvärr säga att The Things We Never Say inte alls har den relativa charm och igenkänning som Barton-serien har. Liksom Dig har jag inte läst eller känt mig lockad att läsa något av Douglas Stuart tidigare så nu tänkte jag att det borde vara dags. John of John var nog ungefär som jag föreställt mig utifrån vad jag läst om Stuarts tidigare böcker. Mycket viktig litteratur har skapats utifrån erfarenheter av övergivenhet, trycket från en oförstående omgivning, svek och social utsatthet. Flera sådana böcker har drabbat mig djupt och gett viktiga insikter. Men som jag befarade gav denna historia inget som jag kunde relatera till eller lära mig av. Den tredje boken var debutanten Rebecca Perrys May We Feed the King, en raffinerad, intrikat och lurigt uppbyggd historia som gjorde mig behagligt konfunderad och nyfiken. Perry har hittills primärt skrivit lyrik och det märks att hon har en betydande noggrannhet i valet av ord och formuleringar. Boken har tre delar varav den första och sista delen beskriver hur en poet råkar få uppdraget att bygga upp en utställning i ett gammalt slott samt hålla seminarier med de som skall vara guider där. Mittenpartiet, som i sidor dominerar den ganska korta boken, beskriver istället livet i slottet i historisk tid med människorna som lever där med sina intriger, maktförhållanden, kärleksaffärer och sociala hierarkier. Den här boken gjorde mig konfunderad och nyfiken, vilket drev på läsandet. Det här är en fin debut, så där omtöcknande som en del bra böcker kan vara, skriven av en författare som är spännande svårplacerad.
Nu blev jag sugen på att läsa Perrys bok. Att hon också är poet talar för att jag ska gilla språket.