Diagnoser säsong 1

Jag skriver Diagnoser säsong 1 i rubriken, för visst måste denna fantastiska serie med Mia Skäringer i huvudrollen få fler säsonger?! Sex avsnitt är på tok för lite och jag hade lätt kunnat se minst lika många till. Serien är skapad av Jessica Ericstam som också skrivit manus tillsammans med Maria Nygren och Linn Gottfridsson. Vi får träffa den ensamstående mamman Bella (Skäringer) som har sonen Ludde tillsammans med en man som valt äventyr framför familjeliv. Sonen är minst lika aktiv som sin pappa och det ställer till problem för honom i skolan. Bella själv är familjens svarta får som alltid stått i skuggan av sin perfekta tandläkarsyster Caroline och just syskon som får stå tillbaka är ett tema i Diagnoser. Nu är det inte speciellt synd om Caroline. Hon har ett bra jobb och ett stabilt äktenskap. Att hon också har en son som hellre ringer sin moster istället för sin mamma när han blivit för full är ingenting någon av systrarna talar om. Deras mamma Viveka, den kreddiga författaren (fantastiskt spelad av Stina Ekborg), verkar helt klart favorisera Caroline, medan deras pappa Hasse (spelad av min favorit Lars Väringer) verkar ha mer gemensamt med Bella, trots hennes lite mer kaotiska liv.

Ett annat syskonpar som konkurrerar om sina föräldrars uppmärksamhet är Otto och Majken som just flyttat in ovanför Bella och Ludde tillsammans med sina föräldrar Elliot och Frank. Elliot har adhd och är minst sagt intensiv och kanske är det därför hon och Bella finner varandra. Otto och Ludde är dessutom jämngamla och trots att de är väldigt olika växer en ömsesidig förståelse fram mellan dem, något som skulle kunna utvecklas till någon slags vänskap. Storasyster Majken har en autismdiagnos och älskar svampar. En anledning till flytten är att hon ska få börja om i en ny skola och det vill hon göra helt utan anpassningar. Tyvärr har hon ändå svårt att passa in och har egentligen ingenting alls gemensamt med tjejerna i klassen. Istället umgås hon online med en kille som, liksom hon, driver upp ovanliga svampar. Elliot gör allt för att underlätta för Majken, men det är självklart helt omöjligt för henne att parera alla svårigheter som dottern har. Både Ludde och Majken sticker ut, men på helt olika sätt och även om jag kan tycka att det är synd att Majken skildras som något av en robot som talar entonigt och inte kan interagera med någon, är det viktigt att lyfta hur diagnoser påverkar individer och hela familjer. Både autism och adhd kan självklart se ut på olika sätt och i serien tas diagnoserna på allvar.

Mia Skäringer är riktigt bra i en lite allvarligare roll än vi är vana vid att se henne i. Även Frank Lilja som spelar Ludde gör ett lysande jobb och samspelet mellan de båda fungerar riktigt bra. Bella kämpar med att få ihop sitt liv och när Luddes lärare rekommenderar en adhd-utredning har jag redan funderat över huruvida såväl Ludde som hans föräldrar har någon form av diagnos. Det betyder verkligen inte att diagnoser bagatelliseras i serien och faktiskt inte heller att de är genomgående överdrivna. Istället handlar Diagnoser snarare om de svårigheter det kan innebära att ha ett barn som kanske har det svårare än andra att passa in. Att dessutom vara ensamstående, som Bella är, gör verkligen inte situationen enklare. Samtidigt blir det tydligt att inte heller äktenskap mår speciellt bra av att hantera barn som mår dåligt och försöka driva AB Familj på ett någorlunda smidigt sätt. Ofta läggs allt fokus på den som har det svårast, vilket betyder att alla andra i familjen, inklusive syskon, får stå tillbaka. Tyvärr, skulle jag vilja lägga till. Diagnoser är en riktigt bra serie och som jag skrev i inledningen av det här inlägget, önskar jag verkligen att den får fler säsonger. Helt ärligt är en säsong bestående av sex avsnitt väldigt futtigt.

Om serien

Diagnoser, säsong 1, 6 avsitt, (2026)

Skapad av Jessica Ericstam

Manus av Jessica Ericstam, Maria Nygren och Linn Gottfridsson

Regisserad av Sofia Adrian Jupither och Eddie Åhgren