Lázár

Om jag inte hade sett Nelio Biedermann i samtal med David Szalay på Louisiana Literature, skulle jag troligen ha missat hans roman Lázár som gavs ut av Albert Bonniers förlag i augusti. Det faktum att boken i det närmaste totalsågats på vissa kultursidor är ett annat skäl till det. Trots att jag kan förstå kritiken mot den lite spretiga och svepande berättarstil Biedermann har, tycker jag att han skrivit en riktigt läsvärd bok. Egentligen borde jag inte tycka om berättelsen om den aristokratiska familjen Lázár då den stundtals blir till en riktig skröna och ändå njuter jag av berättarglädjen och det faktum att sga och verklighet ibland flyter ihop. I samtalet jag lyssnade på berättade Biedermann om hur han tagit de berättelser han hörde som barn om förfäderna i Ungern och sedan blandade in en dos fantasi innan han egen berättelse tog form. Just känslan av att det här är historier som berättats i generationer om människor som nästan får ett övernaturligt skimmer, är något jag uppskattar. Ju närmare nutid vi kommer, desto mer realistisk blir berättelsen, precis som det är med minnen.

Berättelsen om familjen Lázár inleds då Lajos von Lázár föds. Han är ”det genomskinliga barnet med vattenblå ögon.” Utseendet är beviset för att Sándor von Lázár inte är hans far, men om detta talar ingen. Vi får följa Lajos under första halvan av 1900-talet, från den tid då familjen von Lázár var en del av aristokratin i kungariket Ungern som var en del av dubbelmonarkin Österrike-Ungern. Den Habsburgska monarkin finns inte längre och efter första världskriget finns inte heller dubbelmonarkin kvar. Så här beskrivs det:

Tre veckor senare tog kriget slut, med det gick Habsburgsmonarkin under och Gavrilo Princips dröm i uppfyllelse, han som efter mordet på tronföljarparet suttit fastkedjad i en trång, fuktig cell, isolerad och i mörker och flera gånger försökt ta livet av sig […] Olyckligtvis upplevde inte den unga mannen slutet på den av honom så hatade monarkin eftersom hans tuberkulos, som han visste om redan vid tiden för attentatet, sju månader för tidigt befriade honom från hans plågor.

Det som händer i världen omkring familjen von Lázár flyger ofta förbi och istället står familjemedlemmarna i centrum. Nelio Biedermanns familj liknar familjen von Lázár och hans farmor flydde till Schweiz när Ungern blev kommunistiskt. Under drygt 50 år får vi följa Lajos fall och när det blir 1956 befinner sig familjen i Ungerns huvudstad Bulgarien. När kommunismen tar över lämnar vi dem efter att ha följt dem genom två världskrig. Det blir hela tiden tydligt att det som händer i omvärlden inte riktigt berör familjen, förutom att ekonomin blir sämre. De förlorar sin status när landet de lever i förändras.

Sättet Nelio Biedermann berättar sin historia på skapar en viss distans till karaktärerna, en distans som vissa kritiker stör sig på, men som jag kan uppskatta. Det bidrar till att Lázár snarare blir en studie av en familj och en slags kollektivroman, än en djupdykning i olika personers erfarenheter och tankar. Visst hade boken kunnat skrivas så, men då hade det blivit en helt annan bok med ett helt annat syfte. Nu blir Lázár en roman med ett enormt driv, där karaktärerna blir spelpjäser i ett lands historia på ett sätt som de definitivt inte kan påverka. Mitt i förändringen förblir de konstanter i varandras liv och speciellt äktenskapet mellan Lajos och Lilly fascinerar mig. Trots att det på många sätt är märkligt, går det inte att komma ifrån att vissa människor är knutna till varandra oavsett hur omständigheterna ser ut.

Klart är att Lázár inte är den sortens historiska roman som undersöker och kommenterar centrala händelser och förändringsprocesser. Istället är det en bok som, på ett ganska fragmentariskt sätt, försöker beskriva hur människor påverkas av den plats de lever på och det land som är deras. Det är också en bok som på ett fint sätt förklarar historiens betydelse för den enskilda människan. Jag tycker riktigt mycket om Nelio Biedermanns sätt att skriva och är väldigt glad över att jag läste den här boken. Det är verkligen inte den sorts bok jag normalt läser och definitivt inte en bok jag normalt uppskattar, men den har helt klart något speciellt som slår an hos mig.