Svärtan

Svärtan är tv-serien baserad på John Ajvide Lindqvists bok Sommaren 1985, en bok jag tyckte väldigt mycket om. Så mycket att jag var lite nervös över att se serien. Berättelsen om några vänner som tillbringar ännu ett sommarlov tillsammans är i grunden en väldigt fin berättelse och jag tyckte om hur deras vänskap beskrevs. Jag tyckte också om de många musikreferenserna i boken som alla kunde kopplas till Live Aid, megakonserten som sändes just sommar 1985. Då var jag 11 år och jag minns att tv:n stod på, men helt ärligt inte så mycket mer. Vännerna är lite äldre än jag, möjligen var minstingen Wille i min ålder.

Det är killarna som åker ut till ön Svärtan under en dag som kommer att förändra inte bara sommaren, utan livet för vängruppen. Egentligen är de mest nyfikna på att se platsen där den någon äldre killen Danne hittades död. Han som var ute med båten och aldrig kom tillbaka. Gruppens ledare Mattias är den som i det närmaste hetsar de andra att åka ut till Svärtan och de använder hans morfars båt. Väl där är det istället bokens huvudperson Johannes som hamnar i centrum. Det är nämligen han som hittar sjöjungfrun. Hon liknar inte alls de sjöjungfrur som vi är vana att se inom kulturen. Långt ifrån en Ariel, utan mer en blandning mellan en kvinna och en jättelik fisk. Hon är skadad och bunden, något som får Johannes att vilja rädda henne. Vännerna bestämmer sig för att ta med henne hem och gömmer henne i ett förråd vid hamnen i en gammal inomhuspool. De besöker henne ibland för att ge henne mat, men bestämmer sig för att inte berätta något för tjejerna.

Nostalgin är inte lika stark i serien Svärtan. Visst är kläder och scenografi härligt 80-talsdoftande och visst finns musiken där, men Johannes fixering vid musik blir inte alls lika tydlig i serien. Något skaparna Amy Deasismont och Björn Klein lyckats med är dock att skapa en miljö som verkligen känns som svensk sommar på 1980-talet. Skärgårdsmiljön är fantastisk och jag tycker mycket om sommarlovskänslan. Det blir lite som en modernare Saltkråkan, men med skräckelement. Skådespelarna är också något som produktionen lyckats med och de allra flesta är riktigt bra, inklusive de yngre debutanterna. Manuset känns dock onödigt förenklat och jag reagerar på att Amy Deasismont och Melina Maraki valt att lägga till förklaringar som jag inte riktigt tycker behövs. En poäng med boken var att vi inte visste så mycket och det gjorde att de egna tankarna fick röra sig fritt. Sedan är jag lite sur på att småtjejerna Lovisa och Melinda inte fick plats i serien, men de har i alla fall fått en egen bok i Sommaren 1986. En bok jag väldigt gärna vill läsa, men inte hunnit ge mig på ännu.

Inledningsvis har jag svårt att fastna i Svärtan, kanske för att jag har boken i ganska färskt minne och helt klart föredrar den. När jag väl accepterade att serien är en annan produkt blev det lättare att fastna. Det går inte att komma ifrån att sjöjungfruns påverkan på främst Johannes och Helena är fascinerande och jag tycker att utredningen av Dannes död vävs samman fint med det som hände ute på Svärtan både när han var där och när de yngre killarna åkte dit. I serien får vi också veta mer om Mattias morfar Krutgubben, spelad av Rolf Lassgård och även om det blir lite övertydligt är det ändå kul att få lite mer svar än vad boken gav. När jag sett färdigt sista avsnitten var ändå känslan att jag sett en välgjord och spännande tv-serie. Boken är som (i princip) alltid bättre, men serien är trots allt sevärd.