enligt O
Tanya Tagaq är författare, men också musiker. Hon har bland annat samarbetat med Björk. Hennes debutbok Spricktand är baserad på hennes egen dagbok, men också på fantasi. Saker som hänt, saker hon önskar hade hänt och drömmar. Det är en berättelse om att växa upp där vi får följa en ung inuitkvinna. Under skapandet väntar Tagaq in tankar. Hon sitter inte koncentrerat och skriver, utan antecknar några meningar när hon kommer på något. Spricktand är en bok utan en tydlig yttre struktur och eftersom den växte fram en liten del i taget, tog den lång tid att skriva.
Spricktand tar oss med långt upp i norr, över trädgränsen. Där det antingen är midnattssol eller totalt mörker. Det är stor skillnad mellan vinter och sommar. På vintern är det kallt och alla blir mer isolerade, så på sommaren får barnen vara vakna och ute långt in på natten. Naturen är viktig även för karaktärerna i boken och för Tagaq själv. Hennes första publik var naturen och djuren runt henne. Hon sjöng för sälarna och de verkande tycka om det. Hon var ett annorlunda barn, säger hon och vissa sanna upplevelser har fått ta plats i boken. Som den lilla salamander hon stoppade under sina kläder. Spricktand är också fylld av trauma. Både sådant som drabbar huvudpersonen och sådana som drabbar det geografiska området. Inuiterna har utsatts för kolonialt förtryck och Tagaq själv har gått i institutionsskolor som låter som våra nomadskolor. Fortfarande är det mycket som inte fungerar, som till exempel vård- och rättssystemet. När de söker läkare får de bara paracetamol. Både hennes mamma och pojkvän dog av långt framskriden cancer som sedan inte kunde botas.
Vilken speciell dam hon verkar vara Tanya Tagaq. Hon sitter uppkrupen i stolen på scen, berättar att hon badat i havet vid Louisiana och det var varmt jämfört med havet i norra Kanada där hon bor. När hon läser ur sin bok Spricktand eller Split tooth som den heter på engelska, sjunger hon och använder olika röster för att levandegöra. Bland annat en traditionell inuitsång som på engelska beskrivs som ”throat singing”. En helt unik och mycket märklig upplevelse. Tagaq menar att det är onödigt att separera text, musik och sång då det blir så mycket mer när olika format kombineras. Hon har upplevt mycket trauma och har valt att skapa något vackert från det. Kanske har konsten räddat henne, säger hon och berättar om alla vänner som tagit sitt liv. Där har hon inte hamnat.
Jag inser att jag verkligen måste läsa Spricktand, för det har jag faktiskt inte gjort. Förhoppningsvis är den inte lika flummig och osammanhängande som Tagaqs framförande, men där verkar hon läsa från olika delar av boken. Planen är också att se serien North of North där Tanya Tagaq har en roll.