enligt O
I Koncertsalen möttes författarna Nelio Biedermann och David Szalay i ett samtal modererat av Kathrine Tschemerinsky. Jag har läst Kött av Szalay, men ännu inte Lázár av Biedermann. Syftet med samtalet, säger Tschemerinsky, är att försöka hitta kopplingen mellan böckerna. På ett sätt är alla romaner sammankopplade, påpekar Biedermann och inte sällan går det att hitta kopplingar som kanske är mer intressanta än de uppenbara. Att det ens kommer ur två stora romaner med koppling till Ungern nästan samtidigt är i sig osannolikt, säger Szalay. Han berättar om en artikel i The Guardian för ett tag sedan som handlar om ”den ungerska melankolin” och han berättar för Biedermann att de båda nämns i den.
Även om de båda levt hela eller större delen av sitt liv utanför Ungern finns det ungerska i dem båda och att ha levt i Ungern under många år har självklart påverkat hur Kött är skriven, men han påpekar att det brittiska också är viktigt. Även om Ungern är viktigt i boken utan tvekan, är miljön inte poängen med den. Samtidigt är det alltid viktigt för honom att skriva om platser han känner väl. Biedermann har länge velat skriva om sin ungerska släkt, men påpekar att berättelsen om en familj och tiden som går kan översättas till andra platser. Han menar att platsen sällan är central i böcker, utan snarare karaktärer. Självklart är de påverkade av platsen de växer upp på, men kanske ännu mer av de människor de växer upp med.
Att skriva om en plats som egentligen inte tillhör en kan vara skrämmande, säger Biedermann, som oroades över hur boken ska tas emot i Ungern. Kanske ännu mer om boken översätts på ungerska. Hittills har han bara fått snälla kommentarer från ungrare som är glada över att han skrivit om Ungern. Samtidigt handlar Lázár om hans egen familj. Att skriva om något annat kopplat till Ungern hade han däremot inte gett sig på. Han växte upp med berättelser om släkten i Ungern och de blev en del av hans barndom. Biedermanns bok slutar dessutom i mitten av 1900-talet, medan Szalays bok ligger närmare i tiden. Szalay har ändå inte stött på några negativa kommentarer om att skriva en bok som utspelar sig i Ungern. Eftersom han inte pratar språket ses han däremot inte riktigt som ungrare och känner sig kanske inte som en heller. Hans bok har översätts till ungerska och han tror ändå att de som läser den kan se boken som en ungersk roman.
Att det blev just 1900-talet som står i centrum för Biedermanns roman var inte självklart. Han gjorde några försök att skriva en bok som utspelade sig både tidigare och senare, men det funkade inte. Han bestämde sig också tidigt för att byta ut allt namn och en hel del av berättelsen är påhittad. Det är dock svårt både för honom och hans familj att skilja på det som är sant och det som är påhittat i boken. På samma sätt är historia uppbyggd av historien, påpekar Szalay och sanningen är inte heller är objektiv.
Ett intressant perspektiv som är en likhet, säger Biedermann, är att båda böckerna är skrivna på ett kanske gammaldags sätt med en rak handling. Något som faktiskt inte är så vanligt längre. Vi följer karaktärer på en resa genom livet, varken mer eller mindre. Biedermann nämner nihilism när han beskriver Kött och det var något jag tänkte på när jag läste. Han beskriver en vägg mellan karaktären och läsaren som han undrar är medveten. Szalay pratar om tanken när han skrev att göra en bok där vi inte får veta allt om karaktärerna. Det handlar inte om att huvudkaraktären inte har en insida, men vi får veta väldigt lite om hans inre. Det finns en begränsning även i karaktärens tillgång till sitt eget inre. Det blir nästan som en studie över en karaktär och över mänskligheten, påpekar Biedermann och Szalay berättar att han var lite orolig över hur boken skulle tas emot då den kanske inte går riktigt på djupet.
Rörelse är central i Biedermann och i hans bok är rörelsen en slags nedåtgående spiral. Han ville beskriva hur det påverkar eller inte påverkar karaktärerna. De äldre karaktärerna har svårt att anpassa sig till det faktum att deras gamla liv förändras, medan de yngre omfamnar den mer. Mansrollen är något som han undersöker i boken, där de äldre männen försöker få sina söner att bli tuffare, när det egentligen är så att den flexibilitet de har är nödvändig för att överleva. Istället önskar de äldre släktingarna att familjemedlemmarna håller identiteten som överklass levande. Även om de har förlorat allt rent ekonomiskt vill de inte förlora sin identitet som aristokrater. Drömmen om att kunna få samma status som tidigare levde stark. Själva kärnan i dem förloras och att börja om som andra människor är väldigt svårt speciellt för den äldre generationen. För Biedermann själv har berättelsen om den rika, ungerska släkten varit en gåva. För honom är fallet och flykten inget trauma, vilket det självklart var för dem som förlorade sin status och det liv de levde.
Det här var ett oväntat fint samtal och jag är också glad över att jag blev uppmärksammad på Lázár, en bok jag hade missat annars. Jag läste de inledande 80 sidorna på tågresan hem och fastnade totalt. Det finns ett fint flyt i språket och jag gillar den skarpt så här långt. Kött har jag som sagt redan läst och ett inlägg om den kommer inom kort.