Douglas Stuart och Elizabeth Strout

Första dagen avslutades med ett samtal mellan två författare jag verkligen borde läsa något av. De inleder med att diskutera autofiktion och sanning och konstaterar att det egentligen inte finns någon sanning, då minnen alltid beror på person och situation. Barn som växer upp i samma familj minns olika saker och sanningen är att de också har olika föräldrar. Stuart berättar att han är 15 år äldre än sin syster. Det betyder att hon hade en ung mamma, medan hans var runt 40 och blev lämnad av sin man.

Stuart och Strout bondar trots att de egentligen inte tycker om att prata med andra författare. De pratar på och behöver inte någon moderator. Tidigt konstaterar de att de är hyllgrannar, att deras böcker står bredvid varandra på grund av efternamnen. De är också båda nominerade till Bookerpriset och det är det med böcker som lockar mig mer än deras tidigare. Moderatorn Synne Rifbjerg äe otroligt modig när hon låter samtalet styras av de författare hon ska intervjua. Med fingertoppskänsla låter hon dem prata på när det flyter och flikar in någon fråga när det behövs. Hon har dock inte något behov av att få svar på sina förutbestämda frågor och det är otroligt skönt.

Även det här samtalet kommer att handla om skam. Arbetarklassens skam och vikten av en perfekt yta. Stuart berättar om tystnaden som skammen skapade och hans enda sätt att berätta om de saker han skämdes över är genom att skriva. Även Strout känner igen skammen från sin barndom. Där handlade det om att aldrig framhäva sig själv. Att tro att man var bättre än någon annan var absolut förbjudet.  Det kollektiva var viktigare än individen i Glasgow när Stuart växte upp. I Maine var Strouts familj snarare outsiders och ingen del av gemenskapen. Nu bor Stuart och Strout båda i New York. Strout älskar staden och är tacksam över att hon får bo där. Däremot känner hon sig inte hemma där, faktum är att hon inte känner sig hemma någonsin. I den mindre staden ser det annorludna ut, men även om alla vet allt om alla, är det skillnad på vad man vet och vad man talar om. För Stuart var det nödvändigt att lämna Skottland för att kunna skriva om platsen. Han skrev länge på Shuggie Bain och trodde inte att den skulle bli utgiven. Sedan trodde han inte att någon skulle läsa. När den gavs ut i USA var det ändå hyfsat lugnt, men han var nervös när den skulle släppas i Storbritannien. 

Männen i Stuarts senaste bok John och John beskrivs lite som Gospodinovs pappa. De kan tala om teknik i evigheter, men inte sätta ord på sina känslor. Eftersom både kvinnor och homosexuella män kämpar för att överleva tillsammans med de heterosexuella männen i sin närhet finns en närhet mellan dem, säger Stuart och exemplet i boken är relationen mellan en farmor och hennes barnbarn. Annars är det relationen mellan en far och en son som står i centrum. Stuart själv hade ingen pappa när han växte upp, då hans pappa lämnade hemmet när hans son var fyra år. Tyvärr är han rätt säker på att hans pappa hade haft svårt att acceptera en homosexuell son. 

Samtalet kommer sedan att handla om skrivande. Att skriva är ett fysiskt jobb, säger Strout och att uppbåda den koncentration som krävs för att skriva är utmattande. Stuart är imponerad över hur många böcker hon skrivit. Själv har han fastnat helt i sin fjärde. Något som Strout märker gör det lättare att skriva är att börja med att skriva fristående scener och inte bry sig om hur de ska hänga ihop. När Stuart skrev Shuggie Bain var första utkastet 1800 sidor med enkelt radavstånd, så en hel del fick styrkas. Han bad sin man läsa och det tog åtta månader. Naturligt nog blev responsen mer fåordig i slutet. När Stuart fick tillbaka manuset talade han inte med sin man på sju veckor. 

Stuart har testat många olika förstaläsare, men allt för många är alldeles för snälla och inte alls konstruktiva. Strouts första läsare är hennes vän Kathi som hon känt i 40 år. Först därefter får hennes man läsa. Det som gör Kathi till en bra läsare är att hon inte är intresserad av att smickra. Hon förstår också vad Strout försöker säga med sin text. Att ge och få respons på ett manus är dock svårt. Det är verkligen så att ens bok blir som en bebis. Att andra är snälla mot dem är viktigt. Som att skicka sitt barn till förskolan och hoppas att ingen retar hen.