enligt O
Att gå på konsert är någon jag tycker mycket om. Festivaler och för trånga ståplatsområden klarar jag inte av, då känner jag mig trängd och får lätt panik, men så länge det finns en plats för mig är jag på. När vår äldste son låg parkerad i min mage såg jag och maken Moneybrother på Konserthuset i Göteborg. Jag hade lyssnat på honom sedan debutalbumen Blood panic 2003 och andra albumet Do die alone hade just släppts. Det var fullt ös, grymma musiker och framför allt fantastiska blåsare på scenen. Ungen i magen höll sig för en gångs skull stilla när jag dansade loss. Tyvärr kunde vi inte gå när han besökte samma scen förra året.
Igår såg vi dock Moneybrother igen, nu som en musikaliskt nedtonad Anders Wendin, ensam med en gitarr. Jag skriver musikaliskt nedtonad, för att beskriva Wendin som en nedtonad person är ungefär så fel det kan bli. Han hade blivit äldre, vi också självklart, men energin påminner om den mina elever inte sällan har vid fel tillfälle. Vi får höra berättelsen om den dyra kepsen han tappade på vägen till spelningen. Den låg nu i vallgraven, eller förresten det gjorde den inte, för Westin klättrade ner och lyckades rädda den. Kanske. Troligen inte. Att det kom en rejäl regnskur just den tid han berättade om och att det (som vanligt på västkusten) dessutom regnade från sidan, stämde dock fint. Jag och maken hamnade också precis i den regnskuren.
Jag insåg ganska snart att jag missat mycket av Moneybrother de senaste åren. Mest spelade han från Det är dom dagarna jag vill sjunga om från 2018 och extra fin var Bröllopssång till Lili, den ultimata bröllopssången. Det blir lite personligt snack om frun och barnen, hur han och frun hittade tillbaka till varandra och varför de inte bör renovera tillsammans. Han beklagar också det faktum att de av ekonomiska skäl behöver göra sig av med ett av barnen. Om vi inte köper av hans medhavda LP-skivor, för då kanske de har råd att ha kvar båda och det är ju svårt att välja bort ett helt klart. Man är ju ändå rätt fäst vid dem.
En del av musiken verkar ny och kanske är det ett nytt album på gång. Det mesta är på svenska och bland de nya låtarna finns en tonsättning av en dikt av Dan Andersson och en bröllopsvals som fått en ny text. Wendin talar om att komma hem, men att Ludvika som varit hemma har förändrats. Då tar han inte ens upp det lila huset som sågs från vägen och som signalerade att vi snart var framme i Gagnef, ett hus som nu är ommålat. Kanske är det en större katastrof att hans gamla skola inte finns längre, men vägen till Gagnef blir aldrig mer den samma utan det lila huset.
Det var en fin musikalisk upplevelse igår. Även om konserter som känns i hela kroppen kanske är mina favoriter, är det mer finstämda, enkla och personliga också fint. Han har få spärrar Westin, både musikaliskt och personligt. Det spretar år alla håll och det är riktigt charmigt. Kul också att bli påmind om min gamla idol Tracy Ullman. Moneybrothers cover De vet ingenting om oss är minst lika bra som They don’t know. Det är för övrigt den enda låt han känner sig bekväm med att publiken klappar takten till, för annars spelar han sällan i takt. Få artister hade erkänt en sådan sak.