enligt O
När vi var fåglar av Ayana Lloyd Banwo beskrivs av förlaget som ”en spökberättelse, en kolonial thriller, en kärlekshistoria” och med sin magiska realism borde det inte vara en bok som passar mig. Ändå var det julis bästa läsning för min del och jag absolut älskade den svarta beskrivningen av verkligheten, närheten till döden och faktiskt också de övernaturliga inslagen. Större delen av boken utspelar sig på en kyrkogård Port Angeles, Trinidad, där huvudpersonen Darwin får jobb som dödgrävare. Han är uppfostrad inom rastafarirörelsen och borde egentligen hålla sig långt ifrån döden och kyrkogården, men han behöver ett jobb och det här är jobbet han erbjuds.
Bokens andra huvudperson är Yejide, en ung kvinna från en familj där döden istället varit mycket närvarande. Hennes äldre, kvinnliga släktingar har nämligen hjälpt människor att förflytta sig från den här världen till nästa. Det är nu inte så att de dödat någon, utan de har snarare fungerat som spirituella guider. Yejide och Darwin sammanförs av ödet och det är en självklarhet att de hör ihop. Trots, eller kanske tack vare, all magi blir När vi var fåglar en drömsk och mystisk berättelse, fylld av sagor och sägner, men också en brutal verklighet. Jag njuter av det vackra språket och fascineras av Yejides och Darwins öde. Det här är utan tvekan en av de bästa böcker jag läst i år. En bok som är svårt att beskriva och måste upplevas.
Om boken
När vi var fåglar av Ayana Lloyd Banwo, Albert Bonniers förlag, (2023), 300 sidor
Översättare: Eva Åsefeldt
Foto: Stuart Simpson/ Penguin Random House
Det låter väldigt lovande! Jag läser boken just nu och tyckt om den än så länge (Yejide och Darwin är precis på väg att träffas). Igår satt jag och kollade på Trinidad i Google Maps bara för att få lite mer känsla för miljön.
Mycket annorlunda bok, men jag tyckte verkligen om den. Egentligen händer inte så mycket, samtidigt som allt förändras.