Första generationens svensk

I slutet av vårterminen lyssnade jag på Första generationens svensk av Elaf Ali och det var en upplevelse som gjorde mig både arg, ledsen och faktiskt lite uppgiven. Hur kan vi fortfarande sortera människor utifrån ursprung, och kanske ännu mer, efter utseende? Hur kan det vara så otroligt svårt att accepteras som svensk? Jag tänker på hur det verkar vara helt omöjligt för någon som inte ses som svensk att göra rätt. Följer hen inte alla svenska traditioner är hen definitivt inte svensk, men tar hen på sig en svensk folkdräkt är det också provocerande.

Så här skriver Elaf Ali i inledningen av boken:

Sedan termen ras fasades ut, och inte ersattes med en annan term, har det svenska språket blivit lite trubbigare när man vill prata om det genetiska eller biologiska arvet. Det finns ingen officiell term som beskriver endast detta.

Som när jag och två etniskt svenska vänner pratade om vilket land i världen vi skulle vilja komma ifrån om man fick välja fritt. Den ena svarade Brasilien för att han gillar samba och brasilianska kvinnor. Den andra svarade Japan för att han gillar teknik. Jag svarade Sverige för att jag vill veta hur ett innanförskap känns. Då tittade båda förvånat på mig.

”Av alla länder skulle du välja Sverige? Du är ju redan svensk.” De har ju inte fel i sak, men jag är ju inte svensk-svensk. Inte svensk på samma sätt som de är.

Ali beskriver i sin olika situationer då hon känt sig ifrågasatt som svensk och konstaterar att även välmenande människor kan vara ganska plumpa. Jag diskuterade några av de saker hon tog upp med mina elever, både sådana som är födda här och har svenska föräldrar, sådana som är födda här med föräldrar som är födda i ett annat land och sådana som fötts i ett annat land än Sverige. De bekräftade den bild Elaf Ali ger om att aldrig riktigt ses som svensk oavsett vad de gör. När jag fick semester var jag tvungen att läsa om boken och jag har funderat en hel del på det Ali skriver om och hur jag som människa och lärare ska hantera det, men också hur våra politiker borde agera. Under Almedalsveckan stod det klart att jag inte var ensam om det. Ebba Busch lanserade Sverigedrömmen och viftade med en landsslagströja som hon menar tillhör alla i Sverige. Helt plötsligt står en politiker som är vice statsminister och företräder en politik som ser invandrare som orsaken till alla problem, och försöker låtsas som att hon tycker att alla är lika mycket värda och tillhör Sverige lika mycket. Tala om att säga en sak och göra en annan.

Elaf Ali beskriver just ett tillfälle då hon, iklädd landslagströja, blir väl medveten om att hon inte ses som svensk. Det är sommaren 2021 och hon ska se matchen mellan Sverige och Spanien i EM tillsammans med vänner, alla med etniskt svensk bakgrund, förutom en kille som är adopterad. Hon är supertaggad på matchen, höjer volymen och ber andra vara tysta. När Alexander Isaks skott träffar stolpen skriker hon ut sin frustration, medan andra ser oberörda ut. En kille utbrister ”Skäms ni inte, Elaf bryr sig mer än er, och hon är inte ens svensk.” En oskyldig kommentar, som han senare ber om ursäkt för, men självklart påverkas någon av att ständigt få höra kommentarer som går ut på att man inte är svensk ”på riktigt”. Jag tror ju inte att det primärt är av elakhet när någon ställer frågan om vad en person kommer ifrån ”egentligen”, utan snarare ställs frågan av nyfikenhet. Det jag undrar är varför vi har ett sådant stort behov av att kategorisera människor utifrån ursprung, istället för att acceptera att de bor här i Sverige och helt ärligt får definiera sig precis hur de vill. Idén att det bara går att känna lojalitet med ett land är bara löjligt och att lägga sig i hur folk ser på sig själva är ännu värre, både när det gäller etnicitet och sexualitet eller vad det nu må vara.

Elaf Ali beskriver sig som första generationens svensk, ett begrepp som hon föredrar framför andra generationens invandrare. Jag håller verkligen med. Visst handlar det ”bara” om ord, men det spelar roll vilka ord vi använder när vi beskriver människor. Elaf Ali skriver ”[i]bland känns det som att svensk identitet endast går att sätta på den som utseendemässigt kan uppfattas som svenskar” och beskriver hur hon som 24-åring arbetade på seglartävlingen Volvo Ocean Race, men inte sågs som svensk på grund av hur hon såg ut, medan den blonda tjejer från Portugal som råkade ha en svensk mamma, men hade vuxit upp i Portugal, identifierade sig som portugis och inte talade svenska, ändå sågs som mer svensk än Elaf Ali som kom till Sverige som fyraåring men råkar ha föräldrar från Irak. Det är väldigt mycket i Elaf Alis bok som gör mig sjukt provocerad och jag har svårt att veta hur jag ska göra för att inte bidra till att någon känner sig mindre svensk på grund av en tanklös kommentar från mig. Kanske räcker det att tänka några varv till och försöka att inte vara ett as, men klart är att även de som tror sig vara öppna och empatiska, men ändå beter sig som idioter när de helt fokuserar på någons ursprung och utseende.

Böcker som Första generationens svensk behövs, inte för att ge någon dåligt samvete och absolut inte för att någon vill gnälla på hur hen blir behandlad, utan för att vi alla behöver tänka lite mer på hur vi beter oss mot andra. Nu tror jag tyvärr inte att det är behandlingen av medmänniskor som inte har rötter i Sverige som går generationer tillbaka i tiden, som Simona Mohamsson syftar på när hon ber alla att bete sig, då hade hon valt andra samarbetspartier. I dagens debattklimat finns det däremot många som borde bilda sig, bry sig och bete sig på ett helt annat sätt än många gör idag. Vi har en regering som gör skillnad på människor och en opposition som allt för ofta hänger på. Ord spelar roll, politiska förslag spelar roll. Om vi lär oss att alla problem handlar om migration är det inte oskyldiga kommentarer om att heja på Sverige fast man inte är svensk som blir det värsta någon får möta. Det vittnar Elaf Ali om också. Gränsen för vad som sägs och skrivs idag har för länge sedan passerat rimlighetens gräns. Det är en av många anledningar till att Första generationens svensk förtjänar många läsare och faktiskt också en anledning till att jag visserligen mår lite illa av hur Ebba Busch vänder kappan efter vinden, ändå är glad över att den politiska debatten kanske kan bli lite mer sansad framöver. Jimmie Åkessons tal i Almedalen tyder inte på det, inte heller hans krumbuktande när han försökte förklara varför Ayari med självklarhet är svensk, men visst verkar vinden ha vänt något. Vi måste verkligen bli generösare och inkludera alla människor som bor här i den sortens svenskhet som Elaf Ali beskriver, en där det går alldeles utmärkt att kombinera olika kulturer, utan att för den delen betraktas som mindre svensk. Hur svårt kan det vara?