enligt O
I Två pojkar skriver Andreas Ekström om sin sjukdom och väntan på en ny lever som förhoppningsvis kan förlänga hans liv. Sjukdomen har han haft sedan han var barn, men han lever fortfarande. Sämre gick det för Henrik, hans bästa barndomsvän, som dog i en bilolycka när de båda var tolv. I dödens väntrum börjar Andreas Ekström tänka mycket på sin gamla vän och på hur det hade varit om Henrik hade fått leva. Han tänker på döden kopplat till sig själv och inser att han ändå haft ett liv till skillnad från Henrik som knappt hann börja leva. Tänk om han hade funnits kvar, hur hade han haft det nu? Hade deras familjen umgåtts och hade deras barn lärt känna varandra?
Det är svårt att både beskriva och bedöma Två pojkar då det är en högst personlig berättelse vars syfte kanske lika mycket är att reda ut tankar som att förmedla något. Det är utan tvekan en fin berättelse, men jag är inte säker på att den riktigt hänger ihop. Visst går döden som en röd tråd genom boken och visst blir jag berörd av författarens vilja att ta reda på vad som egentligen hände med Henrik. Han begär ut journaler och utredningsdokument, söker upp de i familjen som fortfarande lever och blir i det närmaste besatt. Vissa stunder är lyssningen både spännande och intressant. Som helhet tycker jag dock att boken är lite för tunn och kanske fyller den en större funktion för författaren än för mig som läsare. Möjligen kan det bero på att jag inte delar någon av erfarenheterna. Klart är dock att jag tyvärr inte riktigt blir engagerad. Boken har dock fått fina betyg, så kanske är det bara jag som inte riktigt fattade grejen.
Om boken
Två pojkar av Andreas Ekström, Weylers förlag, (2026)