Mellan 1965 och 1967 byggdes över 800 studentlägenheter i Kungshamra i Solna kommun och 260 av dem var familjelägenheter. I boken Kungshamra -67 av Yvonne Hirdman tas vi med till området och får lära känna några av dess hyresgäster. Där bor Christa, Jonne, Mona, Krister, Sigge, Åke och Unni. Några av dem i familjelägenheterna, andra ensamma. De bildar en gemenskap som till stor del fokuserar på fest och politik. Kungshamra -67 var den senaste boken vi läste i bokklubben Bokbubblarna och vi var ganska ense om att kollektivromanens form är svårt och i detta fall inte speciellt lyckad då karaktärerna är många och ibland svåra att hålla isär. Som Anna påpekade är det ändå ganska fyndigt att den kollektiva synen på människor som genomsyrade boken och tidsandan går igen i den kollektiva berättelsen och som beskrivning av tiden fungerar Kungshamra -67 kanske bäst. Mest berördes jag av barnen som växte upp mitt i de vuxnas självförverkligande och som inte sällan verkade vara helt osynliga, näst intill ointressanta, för de vuxna. Tankarna går till barnen i filmen Tillsammans, som vi i uppföljaren Tillsammans 99 fick veta inte mått så bra under sin uppväxt. Jag tänker också på delarna om Alice i Göteborg i Lydia Sandgrens Artens överlevnad och tänker att de båda gängen påminner mycket om varandra.

Även Yvonne Hirdman låter oss träffa huvudpersonerna många år senare, då de strålar samman på en begravning. Här lyfter berättelsen något och karaktärerna frigör sig från gruppen, men ändå lär jag inte känna dem riktigt innan det är dags att lämna dem. Trots allt är Kungshamra -67 en roman som har stannat hos mig och som jag tänkt på ganska mycket de senaste veckorna. Mest handlar det då om tidsandan och funderingen kring människors politiska engagemang då och nu. Som 60-talsskildring är Hirdmans bok fin och det hade varit kul om någon hade plockat upp den och gjort den till en riktigt mustig tv-serie. Då hade kanske karaktärerna blivit lite mindre skissartade, för även om distansen är snygg ställer den också till det för läsaren. Något som jag också tyckte om med Hirdmans bok är språket och med tanke på att det här är hennes första regelrätta roman är den väldigt lyckad. Jag hoppas därför på fler romaner, gärna med ett ännu mer akademiskt innehåll och då menar jag inte språkligt, utan om bokens miljö. Det är när universitetsvärlden skildras som Hirdman är som vassast. En roman om den kvinnohistoriska institutionen i Göteborg hade kunnat bli hur spännande som helst.


Om boken

Kungshamra -67 av Yvonne Hirdman, Ordfront förlag, (2026), 232 sidor

2 thoughts on “Kungshamra -67”
  1. Det finns ju mycket lyckade exempel på kollektivromanener t ex Trude Marsteins Göra gott & Georges Perecs Livet en bruksanvisning!

    1. Jag har inte läst någon av dem, men håller med om att kollektivromaner kan vara riktigt bra läsning. Tyvärr tycker jag inte riktigt att Hirdman lyckas med formen, även om boken boken är intressant som ett tidsdokument.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.

This website uses cookies. By continuing to use this site, you accept our use of cookies.